Om Kina är världens verkstad är Indien världens kontor. Kinas ekonomiska boom grundar sig på att man syr fotbollar och t-tröjor, tillverkar datorer, mobiltelefoner och teveapparater åt den rika världen. Indiens framgångar bygger på att man tar hand om den rika världens administration och kundservice, programmerar datorernas mjukvara och sköter forskningen och utvecklingen av de högteknologiska systemen.
Verkstaden och kontoret är givetvis en förenklad bild, men den ger ändå en målande beskrivning av hur de båda asiatiska jättarna nischat sig i den globala ekonomin.
Indiens teletjänst- och IT-industri har de senaste tio åren växt tiofalt och skapar varje år hundratusentals nya jobb, framför allt i städerna. Och för varje nytt avancerat IT-jobb uppstår flera nya lågavlönade servicejobb. Stadsbefolkningen växer därför snabbt. Megastäderna New Delhi, Bombay och Calcutta växer rasande snabbt.
Indien har i dag 10 av världens 30 snabbast växande städer – fram till 2020 förväntas ytterligare 140 miljoner landsbygdsbor flytta in till stan.
Men parallellt med ökat välstånd och framtidshopp växer storstädernas slumområden. Hälften av Indiens stadsbor måste fortfarande lämna hemmet för att hämta vatten i brunnar och från offentliga kranar. Och en fjärdedel av stadsborna har inte tillgång till en toalett.
I Bombay, som gärna ser sig som Indiens Shanghai, är bostadsbristen som störst. 27 000 människor trängs på varje kvadratkilometer, fyra gånger tätare än i Hongkong. 73 procent av stadens invånare bor i hushåll med ett rum – och det rummet rymmer också köket.
Nästan hälften av Bombays invånare bor i slummen. Det finns storstilade planer på att riva Bombays slum – se till exempel det här reportaget från slumområdet Dharavi mellan Bandra och Mahim mitt i Bombay – och bygga kommunala sjuvåningshus för de fattiga. Men än så länge är det bara planer.
Det är bråttom. För om Indien är världens kontor ligger det i ett hus som mycket snart måste renoveras för att inte falla ihop.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar