Maxad stad

Tänk dig en bur, en gånger en meter. Du stänger in en råtta i buren och ger honom ett kilo mat om dagen, säger Cucu Godhwani medan planet gör en lov ut över Indiska oceanen för att landa på den smala halvö som rymmer Bombay, jordklotets mest kompakta stad.

Ett kilo är mycket mat för en råtta och han äter sig stor och fet. Sedan släpper du in en honråtta, de parar sig och får ungar, som i sin tur växer upp, parar sig och får ungar. Nu är det hundratals råttor i buren. Men fortfarande får de bara ett kilo mat om dagen och buren förblir en gånger en meter. Vad händer då? Jo, de börjar bråka om maten och om utrymmet.

Precis så, säger Cucu Godwhani, är Bombay.

Trafiken flyter trögt på Mahim Causeway, vägen som förbinder Dharavi, Asiens största slum, med medelklassförorterna Andheri och Bandra, hem för många av Bollywoods största stjärnor. Från reklamskyltar för ”Kaun Banega Crorepati” (Vem vill bli miljonär?”) blickar den nye programledaren, skådespelaren Shah Rukh Khan, ner på de barfota trashankspojkarna som säljer Thomas L Friedmans bok ”The Word is Flat” till bilister vid trafikljusen.

Jag och Cucu Godhwani sitter i en rasslande Fiat Padmini, en indisk variant av 1958 års modell av Fiat 1100, en av Bombays alla paradoxer. I det ekonomiskt snabbt växande Indiens kapitalstarkaste stad – med en börs som de senaste fyra åren stigit med 400 procent – är en halvsekel gammal bilmodell förhärskande.

Cucu Godhwanis liv är Bombay i ett nötskal: han har en läderfabrik i slummen i Dharavi och sitt hem i Bombays finaste kvarter på Malabar Hill. Känns det inte schizofrent att dagligen resa mellan dessa ytterligheter? frågar jag. Nej, svarar Cucu, och bjuder på en motsägelse: Bombays trängsel är orsaken till ständiga konflikter, men alla, fattiga och rika, har en sak gemensamt som gör oss till bröder och systrar: hoppet om att fånga lyckan.

Det är därför Bombay till vardags är en fungerande multikultur med förvånansvärt låg brottslighet samtidigt som frustrationen plötsligt kan få vilddjuret från slummen att börjar ryta.

Under Bombaybörsens jättelika plasmaskärm som visar stigande kurs för indiska Tata Steel efter köpet av britiska Corus: mäklarna som tar en paus från ett volatilt index, korna som tuggar blast och mjölkmannen med spenvarm mjölk i buckliga aluminiumkannor hängande från pakethållaren på sin cykel.

Allas närvaro är önskvärd. Den ena föder den andra. Den globaliserade marknaden och det förindustriella landsbygds-Indien är sammanbundna i ett ömsesidigt beroende.
Stadens multipla personligheter speglas också i många av de sånger som sjungs i Bollywoodfilmerna, berättar filmvetaren Amrit Gangar. Han ger mig ett exempel ur ”Naya Daur” av B R Chopra från 1957: ”Jag är en Bombaykille, mitt namn är Okänd, i en engelskspråkig skola sjunger jag en hindustani-sång”.

Alla storstäder är schizofrena, skrev Victor Hugo. Bombay är en av de sjukaste patienterna, upptäcker jag under ett par vintermånader i 18-miljonerstaden där 27.000 människor trängs på varje kvadratkilometer, fyra gånger tätare än i Hongkong.

Min längtan till Bombay föddes i en dammig indisk andraklasskupé för över 20 år sedan. På väg från Surat – brittiska Ostindiska kompaniets stora utskeppningshamn innan den 1687 flyttades till Bombay – läste jag Salman Rushdies ”Midnattsbarnen”. Han skrev om den väldoftande maten från snabbmatskioskerna vid Chowpatty Beach och de lummiga gatorna på Malabar Hill med en sådan romantiskt nostalgisk blick att vem helst fick lust att genast packa väskan och flytta dit. Jag blev inte besviken. Art deco-husen i det persikofärgade solnedgångsljuset på strandpromenaden Marine Drive, värmen från människomassan i tidlösa Zaveri Bazaar, en kall Bombay Pilsner på en bar i Colaba, den trygga promenaden på mörka gator i den tropiska natten.

När Suketu Mehta, som liksom Salman Rushdie är uppvuxen i Bombay, var 14 år emigrerade familjen till New York. I vuxen ålder bestämde han sig för att återupptäcka barndomens stad och flyttade tillbaka med fru och två små barn. Indiens mest kosmopolitiska stad hade sannerligen förändrats.

Bombay, känt för sin toleranta harmoni medan resten av landet brunnit i religiösa strider, hade vintern 1992–93 förlorat sin oskuld. Kravallerna utlöstes av en grupp hindunationalisters upptåg att riva en gammal moské i nordindiska Ayodhya. Den muslimska maffian svarade med en serie bombdåd mot den indiska modernitetens tempel: Air Indias huvudkontor, lyxhotellet vid flygplatsen, Bombaybörsens skyskrapa.
Suketu Mehta gav sig in i slummens irrgångar för att få svar på vart hans förlorade Bombay tagit vägen. Hans extremt välgjorda litterära reportage, fulla av exakta iakttagelser och personliga reflektioner, publicerades i tidskriften Granta och resetidningen Condé Nast Traveler, och samlades sedan i hans debut som författare, ”Maximum City – Bombay lost and found” (Vintage Books 2004). Boken fick strålande recensioner i USA, där en tidning skrev ”Vad Dickens gjorde för London … [har] Suketu Mehta gjort för Bombay”.

Suketu fann både barndomens stad och något nytt oroande. En stad där 73 procent av invånarna i dag bor i hushåll med ett rum (det rummet rymmer också köket) och nästan hälften av befolkningen bor i slummen. En stad som verkar vara på väg att implodera, men som trots alla sina lättantända motsägelser förblir föremål för miljoner indiers längtan, inte minst tack vare Bollywood – och fortsätter att växa i rasande fart.

Suketu Mehta blev vän med unga män – ”… i transit i sin egen stad och sina multipla personligheter” – som öppet berättade hur de hällt matolja på muslimer och tänt eld, men som trots det ännu är ostraffade.

Han frågade Sunil, som ingick i kadern för det hindunationalistiska partiet Shiv Sena (Shivas armé), hur det ser ut när en människa brinner.
Sunil, själv delaktig i dådet, svarade förfärat: ”Du skulle inte klara av att se på. Det är skräck. Olja rinner från kroppen, hans ögon blir stora, stora, det vita [skelettet] framträder, vit, vitt…”

Mobben närdes av Siv Senas mytologiserade propaganda om att hinduerna är på väg att uppslukas av muslimerna. Den trevlige muslimske brödförsäljaren på hörnet i slummen förvandlades över natt till en demon, som Shivas armé måste förgöra precis som kung Rama var tvungen att förgöra demonkungen Ravana.

När vreden pyst ut och Bombay brunnit klart återgick allt till det normala. Fredliga förbindelser återupprättades med en bön till diverse gudar om att må det aldrig hända igen. Och Sunil fortsatte att göra affärer med de muslimska slumgrannar som överlevt.

Dagen efter den hinduiska mobbens härjningar var 240 olika indiska frivilligorganisationer på plats i slummen. Sida vid sida: affärsmän och daglönare, muslimer, hinduer. En manifestation för stadens enhet. Min reskamrat Cucu Godwhani från Malabar Hill, som är hindu och Shiv Sena-sympatisör, var också där för att hjälpa drabbade muslimer. I nästa andetag säger han aggressivt att om muslimerna i sina teokratier i Mellanöstern vägrar tolerera andra religioner, varför ska då Indien acceptera sina 144 miljoner muslimer. Cucu ger mig ett framtidscenario: ett tredje världskrig. På ena sidan världens muslimer och kineserna, på den andra västvärlden och Indien.

Sedan pratar vi – som ett bevis för Victor Hugos tes om det schizofrena Megapolis – om vilken fantastiskt tolerant och trevlig stad Bombay trots allt är.

I staden med flera ansikten läser jag de engelskspråkiga Bombaytidningarna som är sekulariserade och socialliberala. De namnger korrumperade poliser och kritiserar myndigheter som inte verkställer fattade beslut. På ledarplats spyr de galla på den bisarre Shiv Sena-ledaren Bal Thackeray (familjen tog namnet efter den viktorianske författaren William Makepeace Thackeray), som i en intervju med Time Magazine sagt att om muslimerna i Bombay beter sig som judarna i Nazityskland, då är det inget fel om de behandlas som judarna i Nazityskland.

När Suketu Mehta träffar denne blandning av Saddam Hussein och frikyrkopastorn i Knutby tar han avstånd från våldet, men avslutar samtidigt flera resonemang om muslimerna med ”Häng dem!”.

I en ny flersalongsbiograf i skuggan av den reparerade Air India-skyskrapan ser jag en kväll premiären av ”Black Friday”, filmen om bomdåden 1993. Innan filmen visas en förföriskt välgjord informationsfilm från Bombaypolisen. En muslimsk småskolelärarinna breder generöst sin vida slöja över axlarna på sin hinduiska kollega. Förhoppningsfullt tittar de tillsammans in i framtiden.
Därefter uppmanas vi att ställa oss upp för att sjunga nationalsången ”Jan gana mana”.

Må Indiens alla olika folk gemensamt segra… Jaye Hi, Jaye Hi, Jaye Hi, hör jag hur den skäggige muslimske farbrorn bredvid mig sjunger för full hals.

Fotnot: 1996 bytte styrande Shiv Sena namn på staden till Mumbai, som alltid använts av maratherna, ursprungsinvånarna. Det uppfattades av många muslimer, parser, kristna och inflyttade syd- och nordindier som en provokation.


Publicerad i Dagens Nyheter 14 juli.

Två nya böcker och ett seminarium

Nu blir det sommaruppehåll ett par veckor. Åter om ett par veckor. I september kommer jag med två nya Indienböcker:

Indien - elefanten som började dansa på Bilda förlag – läs mer på Bildas hemsida.

Indien - personlig guide på Vagabond förlag – läs mer på Vagabonds hemsida.

På Bokmässan i Göteborg i september har jag ett miniseminarium om Elefanten som började dansa-boken. Seminariekod: Lö1230.4. Tid: kl 12.30-12.50. Välkomna!

Onsdagen 11 juli mellan 15.03 och 15.45 är jag med i ett studiosamtal om Indien i Horner i P1 i radions P1. Lyssna, kanske säger jag nåt som är eventuellt är aningen intressant, om du är Indienintresserad vill säga! Info samma dag och nedladdningsbar ljudfil i efterhand på programmets hemsida.

Kryddblandning i Bollywood

När bröderna Lumiere visade rörliga bilder på ett hotell i Bombay 1896 anade de inte att de kommit till det land som skulle komma att bli det kommande seklets världsledande producent av film. När den första spelfilmen, Raja Harishchandra, hade premiär i samma stad 1913 visste ingen heller vad som var på gång.

Men under stumfilmstiden kom över 1|200 filmer att producerades i Indien och i mitten av trettiotalet hade Bombay med ett tjugotal filmstudior etablerat sig som landets filmcentrum. Ljudfilmen hade skapat förutsättningen för den genre som mer eller mindre fortfarande regerar: masalafilmen, som inte är en genre utan en blandning av flera (masala betyder blandning).

Lite spänning, lite action, lite romantik, lite humor – tillsammans med de obligatoriska storslagna sång- och dansnumren, som ofta anspelar på hinduisk mytologi (det mytologiska kärleksparet Krishna och Rada är en populär förebild). Stjärnkulten är stor, spelstilen gräll och övertydlig, musiken medryckande och danserna välkoreograferade.

För att bli skådespelare i Bollywoods massproduktion av film måste man kunna dansa, men däremot inte sjunga och nödvändigt heller inte agera. Dåligt skådespeleri vägs upp av rytmen och skönheten i danserna, där sången läggs på i efterhand av professionella sångare. Ändå får skådespelarna all den berömmelse som sångerna ger.

I dag producerar Indien runt 1|000 filmer om året, som ses av en global publik på cirka 3,6 miljarder (Hollywood producerar 500 filmer per år, filmer som ses av cirka 2,6 miljarder). Att filmen blivit så stor i Indien kan dels förklaras med att film – särskilt den visuella och inte så dialogbaserade indiska filmen – är ett perfekt nöjesmedium för den stora illitterata publiken, dels med att tevenätet fram till åttiotalet inte nådde ut i alla byar.

I områden med teveskugga reste mobila biografsällskap runt med projektor och en vit duk och visade film i de mest avlägsna och fattiga landsändar.

Bombay blev under 30-talet Indiens centrum för kommersiell film på hindi. Men parallellt växte filmindustrier på andra indiska språk fram i södra och östra Indien. Hindifilmbolagen i Bombay – Bollywood – dominerar fortfarande stort, men det görs också hundratals tamilfilmer om året i Madras, som kallas Kollywood efter området Kodambakkam där många filmstudior ligger. Även Hyderabad är en stor filmstad med produktion av hundratals filmer på telegu, därav epitetet Tollywood.

Den kommersiella filmen brukar kategoriseras i tre delar. Den mytologiska filmen med handlingen hämtad ur bland annat Mahabharata och Ramayana, actionfilmen med skurkar och våghalsiga stuntnummer och problemfilmen med vardagsnära problem som arrangerade äktenskap och kastmotsättningar. Man kan lägga till en fjärde typ: den nationalistiska filmen om frihetskampen och de ideal som Mahatma Gandhi stod för, till exempel Mother India från 1957 och Lagaan från 2001.

Vid sidan av den kommersiella filmen finns en mer konstnärlig och ofta socialt engagerad film som vinner priser på filmfestivaler och visas i väst. Hit hör bengalen Satyajit Rays femtiotalstriologi – inspirerad av den italienska neorealismen – om den fattiga pojken Apus uppväxt, Shekhar Kapurs Bandit Queen (1994) och Mira Nairs Salaam Bombay (1986), Mississippi Masala (1999) och Monsunbröllop (2001).

Men från Bollywoods kommersiella filmproduktion har bara små rännilar sipprat till väst. Dels för att filmerna ofta är tekniskt undermåliga och för banala för en rationell västerländsk publik, dels för att de innehåller anspelningar på indisk mytologi som ingen väster om floden Indus förstår sig på. Men nu har en förbindelse upprättats mellan Bollywood och Hollywood. Kanske en tidsspegel mot en allt mer globaliserad värld? Indiska skådespelare som Aishwarya Rai och Amitabh Bachchan, megastora i Bollywood, men praktiskt taget okända i väst, kommer närmaste åren att figurera i stora västerländska storfilmer. Samtidigt har glappet mellan å ena sidan konstnärlig smal film och å andra sidan kommersiell verklighetsflykt blivit mindre.

De senaste åren har Bollywood producerat flera breda, populära filmer med hög teknisk och konstnärlig kvalitet och trovärdig psykologisk handling, som Rang de Basanti, Omkara och Lage Raho Munna Bhai.

Bollywood spelar dessutom allt oftare in utomlands, framför allt i Schweiz, Malaysia och Sydafrika, eftersom den växande medelklassen gärna ser indiska skådespelare agera och dansa mot en fond av modernitet och teknisk utveckling.

Men världen är så mycket mer än Indien och väst. I skuggan av Hollywood har Bollywood också exporterat film till en global publik i Afrika, Mellanöstern, Sydöstasien och Karibien. I Indonesien drog Bollywoods Kuch Kuch Hota Hai från 1998 en större publik än den parallellt lanserade Titanic från Hollywood. Den årliga galan Indian Film Academy Awards – Bollywoods motsvarighet till Oscars – ses varje år av nästan en halv miljard tevetittare i Indien och i den del av världen där Bollywood går hem.

Filmvetaren Amrit Gangar i Bombay tror att Bollywoods image i väst som färgsprakande men ointressant snart är förbi.

– Det är globaliseringen, säger han. Den har inneburit två saker. För det första är publiken i väst i dag mer mogen för främmande inslag. För det andra har den indiska filmen börjat skildra problem, livsstilar och miljöer som går hem lite varstans, inte bara i Indien. Filmen, liksom världen, blir allt mer homogen.