När bröderna Lumiere visade rörliga bilder på ett hotell i Bombay 1896 anade de inte att de kommit till det land som skulle komma att bli det kommande seklets världsledande producent av film. När den första spelfilmen, Raja Harishchandra, hade premiär i samma stad 1913 visste ingen heller vad som var på gång.
Men under stumfilmstiden kom över 1|200 filmer att producerades i Indien och i mitten av trettiotalet hade Bombay med ett tjugotal filmstudior etablerat sig som landets filmcentrum. Ljudfilmen hade skapat förutsättningen för den genre som mer eller mindre fortfarande regerar: masalafilmen, som inte är en genre utan en blandning av flera (masala betyder blandning).
Lite spänning, lite action, lite romantik, lite humor – tillsammans med de obligatoriska storslagna sång- och dansnumren, som ofta anspelar på hinduisk mytologi (det mytologiska kärleksparet Krishna och Rada är en populär förebild). Stjärnkulten är stor, spelstilen gräll och övertydlig, musiken medryckande och danserna välkoreograferade.
För att bli skådespelare i Bollywoods massproduktion av film måste man kunna dansa, men däremot inte sjunga och nödvändigt heller inte agera. Dåligt skådespeleri vägs upp av rytmen och skönheten i danserna, där sången läggs på i efterhand av professionella sångare. Ändå får skådespelarna all den berömmelse som sångerna ger.
I dag producerar Indien runt 1|000 filmer om året, som ses av en global publik på cirka 3,6 miljarder (Hollywood producerar 500 filmer per år, filmer som ses av cirka 2,6 miljarder). Att filmen blivit så stor i Indien kan dels förklaras med att film – särskilt den visuella och inte så dialogbaserade indiska filmen – är ett perfekt nöjesmedium för den stora illitterata publiken, dels med att tevenätet fram till åttiotalet inte nådde ut i alla byar.
I områden med teveskugga reste mobila biografsällskap runt med projektor och en vit duk och visade film i de mest avlägsna och fattiga landsändar.
Bombay blev under 30-talet Indiens centrum för kommersiell film på hindi. Men parallellt växte filmindustrier på andra indiska språk fram i södra och östra Indien. Hindifilmbolagen i Bombay – Bollywood – dominerar fortfarande stort, men det görs också hundratals tamilfilmer om året i Madras, som kallas Kollywood efter området Kodambakkam där många filmstudior ligger. Även Hyderabad är en stor filmstad med produktion av hundratals filmer på telegu, därav epitetet Tollywood.
Den kommersiella filmen brukar kategoriseras i tre delar. Den mytologiska filmen med handlingen hämtad ur bland annat Mahabharata och Ramayana, actionfilmen med skurkar och våghalsiga stuntnummer och problemfilmen med vardagsnära problem som arrangerade äktenskap och kastmotsättningar. Man kan lägga till en fjärde typ: den nationalistiska filmen om frihetskampen och de ideal som Mahatma Gandhi stod för, till exempel Mother India från 1957 och Lagaan från 2001.
Vid sidan av den kommersiella filmen finns en mer konstnärlig och ofta socialt engagerad film som vinner priser på filmfestivaler och visas i väst. Hit hör bengalen Satyajit Rays femtiotalstriologi – inspirerad av den italienska neorealismen – om den fattiga pojken Apus uppväxt, Shekhar Kapurs Bandit Queen (1994) och Mira Nairs Salaam Bombay (1986), Mississippi Masala (1999) och Monsunbröllop (2001).
Men från Bollywoods kommersiella filmproduktion har bara små rännilar sipprat till väst. Dels för att filmerna ofta är tekniskt undermåliga och för banala för en rationell västerländsk publik, dels för att de innehåller anspelningar på indisk mytologi som ingen väster om floden Indus förstår sig på. Men nu har en förbindelse upprättats mellan Bollywood och Hollywood. Kanske en tidsspegel mot en allt mer globaliserad värld? Indiska skådespelare som Aishwarya Rai och Amitabh Bachchan, megastora i Bollywood, men praktiskt taget okända i väst, kommer närmaste åren att figurera i stora västerländska storfilmer. Samtidigt har glappet mellan å ena sidan konstnärlig smal film och å andra sidan kommersiell verklighetsflykt blivit mindre.
De senaste åren har Bollywood producerat flera breda, populära filmer med hög teknisk och konstnärlig kvalitet och trovärdig psykologisk handling, som Rang de Basanti, Omkara och Lage Raho Munna Bhai.
Bollywood spelar dessutom allt oftare in utomlands, framför allt i Schweiz, Malaysia och Sydafrika, eftersom den växande medelklassen gärna ser indiska skådespelare agera och dansa mot en fond av modernitet och teknisk utveckling.
Men världen är så mycket mer än Indien och väst. I skuggan av Hollywood har Bollywood också exporterat film till en global publik i Afrika, Mellanöstern, Sydöstasien och Karibien. I Indonesien drog Bollywoods Kuch Kuch Hota Hai från 1998 en större publik än den parallellt lanserade Titanic från Hollywood. Den årliga galan Indian Film Academy Awards – Bollywoods motsvarighet till Oscars – ses varje år av nästan en halv miljard tevetittare i Indien och i den del av världen där Bollywood går hem.
Filmvetaren Amrit Gangar i Bombay tror att Bollywoods image i väst som färgsprakande men ointressant snart är förbi.
– Det är globaliseringen, säger han. Den har inneburit två saker. För det första är publiken i väst i dag mer mogen för främmande inslag. För det andra har den indiska filmen börjat skildra problem, livsstilar och miljöer som går hem lite varstans, inte bara i Indien. Filmen, liksom världen, blir allt mer homogen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar