I ett land där en grupp människor lätt kan trummas ihop till en ilsken mobb är det inte konstigt att man är rädd för religiösa förolämpningar. Med religiösa pogromer från delningen 1947, Bombay 1993 och Gujarat 2002 i minnet försöker man stävja minsta antydan.
Det finns lagar som gör det straffbart att förolämpa en annans religion. Det är inte bara hinduismen som försvaras. Indien är ett sekulariserat land och alla religioner kan räkna med skydd.
Salman Rushdie vägrades länge inresa i Indien efter att ayatollahn i Iran uttalat en fatwa mot honom. Varför? Jo, hans närvaro skulle kunna reta upp Indiens muslimer.
Filmen Da Vinci-koden förbjöds i Tamil Nadu i rädsla för att den skulle kränka kristna.
Biografägare i Gujarat vägrade visa filmen Parzania, som handlar om dödandet av muslimer 2002, i rädsla för att hinduer skulle känna sig utpekade och bli arga.
Nu anklagas affärsmannen Anil Ambani, rankad som världens 18:e rikaste man, för att hans mobiltelefonoperatör Reliance Communications spridit ett skämt om sikher. Han riskerar upp till tre års fängelse enligt lagen om förolämpningar av religion eller tro.
Man tänker: Jyllands-Postens Mohammedteckningar och Lars Vilks rondell-Mohammed hade i Indien lett till en åtalad redaktör och en åtalad konstnär.
Frågan är om det hade varit bra. Den indiska lagen mot förolämpning av religion kan ses som ett skydd för allas rätt att utöva sin tro. Och den kan ses som en begränsning av yttrandefriheten.
Försvaret av å ena sidan demokratin och å andra sidan den nationella säkerheten är en delikat balansgång. När en förolämpning, som för den icke-troende kan verka bagatellartad, kan leda till upplopp, massakrer, hundratals döda … är inte valet så enkelt som det verkar.
Ryggmärgsrelfelexen: Kapitulera inte för hot om våld. Eftertanken: Äventyra inte folks liv, som i förlängningen skulle kunna äventyra grundvalen för fungerande demokrati och yttrandefrihet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar