Rapporter och kommentarer från det moderna och det traditionella Indien av Per J Andersson, författare, Indienresenär, nyhetsredaktör på Vagabond och 2010 utsedd till Årets Journalist.
2009-01-25
Slumdog Millionaire i krönika i Sydsvenskan
Min krönika om Slumdog Millionaire och två bilder av Indien i dagens Sydsvenskan.
2 kommentarer:
Anonym
sa...
Hej Per!
Bra krönika! Har även läst en av dina böcker (Moderna Indien). Själv är jag inte lika positiv till landet (som jag tycker du är) efter att ha bott och arbetat där i några år. Det är så mycket, så mycket som är så tokigt, så tokigt.
I mina mörkaste stunder vill jag helst jämföra kastsystemet (som ju ändock dominerar den genomsnittlige Indierns liv) med Apartheid. Jag blir lätt frustrerad när världen i allmänhet ser Indien som ett lite lätt tok-roligt land. Nåväl, jag lider väl lite lätt av ’post traumatic stressed disorder’ (vad nu det heter på Svenska) så här efter att ha flyttat vidare inom Asien.
’Slumdog millionär’ är helt brilliant och fångar nästan alla mina huvudsakliga bilder av Indien. Eftersom huvudpersonerna är föräldralösa så missar man ju familjens krav att välja ens livspartner.
Såklart är det ju helt uppåtväggarna när man ser Anil Kapoor dansa sin Indiska dans framför fotograferna på galorna, när han har chansen att ge budskapet att Indiernas förtrycket av Indier måste upphöra. Suck, man blir så trött.
Bachan Seniors försvar av Indien är enormt taffligt. Återigen samma sak – kritisk på hemma plan men när man kan göra (!) någonting då viker man sig.
Som tur är kommer de inte att kunna upprätthålla ’Incredible India’ myten eftersom det är så många utlänningar (som jag) som bott och verkat där. Frågan är om inte landet isolerar sig igen (som under 50- t.o.m. 80-talet), kastar ut västerlänningarna, bara för att kunna fortsätta leva sin myt.
Indien har kanske lagt något magiskt förbannelse över mig för det är nu 12 år sedan jag var där första gången. Kanske landet med all sin yttersta grymhet, sina leenden då och då, sin stinkande skit, sina vackra små öar, sin utbredda dumhet och sin yttersta intelligens ändå kryper under huden. Hemska tanke! Tänk om jag en dag vill återvända igen ;o)
Mer motstridiga känslor kan man väl inte ha för ett land och ett folk - jag menar 30+ regioner med alla dessa olika folkslag.
Hej. Jag förstår dina känslor. Det har funnits tillfällen direkt efter möten med det mest vidriga som Indien kan uppvisa känt likadant. Men ändå på nåt viss överväger alla positiva känslor och tron på att Indien är på rätt väg.
Men visst är förtrycket av fattiga, lågkastiga och andra grupper som står lågt på statusskalan upprörande. Det finns ju över hela världen, men i Indien är det ju så uttalat, så tydligt och så groteskt öppet.
2 kommentarer:
Hej Per!
Bra krönika! Har även läst en av dina böcker (Moderna Indien). Själv är jag inte lika positiv till landet (som jag tycker du är) efter att ha bott och arbetat där i några år. Det är så mycket, så mycket som är så tokigt, så tokigt.
I mina mörkaste stunder vill jag helst jämföra kastsystemet (som ju ändock dominerar den genomsnittlige Indierns liv) med Apartheid. Jag blir lätt frustrerad när världen i allmänhet ser Indien som ett lite lätt tok-roligt land. Nåväl, jag lider väl lite lätt av ’post traumatic stressed disorder’ (vad nu det heter på Svenska) så här efter att ha flyttat vidare inom Asien.
’Slumdog millionär’ är helt brilliant och fångar nästan alla mina huvudsakliga bilder av Indien. Eftersom huvudpersonerna är föräldralösa så missar man ju familjens krav att välja ens livspartner.
Såklart är det ju helt uppåtväggarna när man ser Anil Kapoor dansa sin Indiska dans framför fotograferna på galorna, när han har chansen att ge budskapet att Indiernas förtrycket av Indier måste upphöra. Suck, man blir så trött.
Bachan Seniors försvar av Indien är enormt taffligt. Återigen samma sak – kritisk på hemma plan men när man kan göra (!) någonting då viker man sig.
Som tur är kommer de inte att kunna upprätthålla ’Incredible India’ myten eftersom det är så många utlänningar (som jag) som bott och verkat där. Frågan är om inte landet isolerar sig igen (som under 50- t.o.m. 80-talet), kastar ut västerlänningarna, bara för att kunna fortsätta leva sin myt.
Indien har kanske lagt något magiskt förbannelse över mig för det är nu 12 år sedan jag var där första gången. Kanske landet med all sin yttersta grymhet, sina leenden då och då, sin stinkande skit, sina vackra små öar, sin utbredda dumhet och sin yttersta intelligens ändå kryper under huden. Hemska tanke! Tänk om jag en dag vill återvända igen ;o)
Mer motstridiga känslor kan man väl inte ha för ett land och ett folk - jag menar 30+ regioner med alla dessa olika folkslag.
Eder,
Svensk-Indier
Hej. Jag förstår dina känslor. Det har funnits tillfällen direkt efter möten med det mest vidriga som Indien kan uppvisa känt likadant. Men ändå på nåt viss överväger alla positiva känslor och tron på att Indien är på rätt väg.
Men visst är förtrycket av fattiga, lågkastiga och andra grupper som står lågt på statusskalan upprörande. Det finns ju över hela världen, men i Indien är det ju så uttalat, så tydligt och så groteskt öppet.
Skicka en kommentar