Stäng Bombay, föreslår BJP-Shiv Sena

En promenad i Dharavi, Asiens största slum, som myndighterna vill riva och bygga nytt i.


Koalitionen Shiv Sena-BJP vill - om de vinner kommande delstatsvalet i Maharashtra - begränsa den fria rörligheten och hindra folk från att flytta in till Bombay.

- Vi har fått nog nu. Våra städer kan inte kan klara fler som flyttar in, de befinner sig på gränsen till kollaps. Vår prioritet är att försvara intressena för de som bor här sedan länge och tvingas lida på grund av invandringen, säger Shiv Senas ordförande Uddhav Thackeray, son till partiets karismatiske grundare, Bal Thackeray och fortsätter:

- Jag vet att ingen lämnar sitt hem utan att de måste. De som kommer hit från andra delstater gör det för att de inte hittar jobb hemmavid. Men att ge dem jobb och inkomstmöjligheter är inte vårt ansvar. Dras respektive (delstats)regeringar borde ta ansvar för det.

I Europa finns politiker med liknande lösningar på arbetslöshet och bostadsbrist. De har ett rasistiskt, chauvinistiskt och ibland fascistiskt idéarv. Grundidén är att "jordens söner" måste få fördelar framför de som nyligen flyttat in.

Här är de verkliga och mentala gränserna oftast nationella, i Indien delstatliga och språkliga.

Naturligtvis är det ett frestande budskap för invånare i Bombays slum, som varje dag betraktar hur kåkstaden och trottoaren fylls på med ännu fler utblottade. Kruxet är de konsekvenser syndabockstänkandet leder till (risk för pogromer, rasistiskt våld etc) och den polisstat som skule krävas för att säga nej till alla de som i jakt på jobb tar bussen eler tåget till Indiens mest expansiva megastad.

13 oktober är det val till delstatsparlamenten i Haryana, Maharashtra and Arunachal Pradesh. Samtliga delstater styrs idag av koaltioner ledda av Kongresspartiet.

Slummen skulle rivas, men vad hände sen?

I vintras skrev jag om planerna på att riva och bygga nytt i Dharavi, Asiens största slum och en av Bombays många svarta fläckar.

Ett område på några kvadratkilometer mitt i Bombay där det bor uppåt en miljon människor, varav de flesta saknar vatten och avlopp, praktiskt taget alla saknar lagfart och hyresavtal och där med i lagens mening är ockupanter - men där det lokala näringslivet är starkt.

Företetag i slumområdet Dharavi omsätter cirka fyra miljader kronor om året. det handlar om krukmakerier, läderfärgning, sopåtervinning och snickerier, men också om tryckerier och advokatkontor, verksamheter som man normalt inte förknippar med slum.

Det finns planer på att riva det mesta och bygga nytt. Höghus för sluminvånarna och kontor och affärsgallerior åt näringslivet och medelklassen. Det skulle innebär att de som bor där idag, redan extremt tät, skulle få tränga ihop sig på 47 procent av den bostadsyta de har nu. Lösningen: man bygger på höjden.

De flesta som bor i Dharavi vill förstås ha förändring, men har motsatt sig planerna eftersom de anser att de inte kan utöva sin verksamhet i småföretagen på 17e våningen i ett höghus.

Det blir bara vertikal slum.

De privata investerare som tillsammans med delstaten skulle genomföra det enorma projektet att förvandla Asiens största slum till ett prydligt stadskvarter har nu börjat tveka. Orsak: finanskrisen.

Dessutom gjorde vårens indiska val att de indiska politikerna sköt upp alla beslut, drog ut på processen.

Så ännu har inget hänt.

När jag i april träffade en av företrädarna för organsationen som jobbat mot rivningarna, Sundar Burra, sa han att fördröjningen är bra.

– Det ger oss tid att revidera planen och komma med nytt, bättre, sa han där vi träffades på hans kontor i Bombay.

Sundar Burra med flera sitter nu i ett expertråd tillsammans med myndigheterna, som alltså på detta sätt valt att lyssna på kritikerna.

I juli skrev Burra och andra företrädare för de båda slumengagerade organisationerna Sparc och National Slum Dwellers Federation ett öppet brev till delstaten Maharashtras chefsminister.

Där skrev man bland annat att invånarna i Dharavi har skapat något unikt som motsäger alla schabloner om slum, de är aktiva, framgånsgrika och energiska, men de saknar det som myndigheter bör sköta: vatten och avlopp.

Nu måste myndigheterna lyssna på de boende, skrev de, och bygga nytt efter deras önskemål.

Och det är ju precis det det handlar om: lyssna på rösterna som hörs från slummen. Det är inga svaga stackars röster - det är röster från folk som vet hur man varje morgon står i kö till den kommunala toaletten, hur man skaffar rent dricksvatten i brist på kommunala ledningar och hur man försörjer sig trots noll uppbackning från samhället.

Lyssna på P4 Extra Söndag idag mellan kl 14 och 15 där jag blir intervjuad om Dharavi och Indiens framtid i den globala ekonomin.

Calcuttapolisen öppnar blogg för folket

Nästa gång du blir missnöjd med polisen i Calcutta, gå in på deras blog och skriv vad du tycker!

Sedan häromdagen har Calcuttapolisen nämligen en egen blog där man berättar om alla fina projekt man driver i staden, men som också ska fungera som pysventil för folklig vrede.

- Var och en och kan säga vad de gillar och ogillar med Calcuttapolisen i den här bloggen, förklarar polisbefälet Goutam Mohan Chakrabarti godmodigt för Times of India.

Bloggen blev snabbt populärare än vad man räknat med.

När man nu försöker gå in på www.kolkatacops.com får man beskedet "Bandwidth Limit Exceeded".

Kort sagt: bloggen har för många besökare och är glödhet av överbelastning. Calcuttaborna är helt enkelt på hugget.

Indien + Kina = vinnande Dohakoalition

Indien och Kina kommer förhoppningsvis att göra gemensam sak i förhandlingarna om ett globalt frihandelsavtal inom Världshandelsorganisationen WTO.

Det handlar om att försvara sin egna och ytterligare 100 utvecklingsländers intressen gentemot EU, USA och Japan.

Alltså: Syd mot nord, öst mot väst.

Indiska förhandlingsdelegationen i Gènéve har haft flera möten med Kinas delegation - trots tjafs mellan länderna om gränsdragningen i Himalaya. Varför, jo för att stärka alliansen av utvecklingsländer gentemot mäktiga EU-USA.

– Kina är en viktig kugge och kan ensamt skapa maktbalans. Indien måste alliera sig med dem (kineserna), säger en högt uppsatt förhandlare i den indiska delegationen till Hindustan Times.

I den så kallade Doharundan har Indien hittills spelat högt och tagit täten när det gäller att säga nej till förslag från USA och resten av västvärlden som man tror skulle missgynna Indien, medan Kina däremot legat lågt.

För Indien (och andra utvecklingsländer) handlar det om att få skydda sina marknader från total öppenhet och inflöde av varor från väst. För väst handlar om att försöka få tillgång till större delar av den indiska marknaden (och andra utvecklingsländers marknader).

Båda nord och syd vill skydda sina marknader och exportera mer till den andra. En maktbalans som med hjälp av Kina för första gången kan tippa över till utvecklingsländernas fördel – och få ett slut på den utdragna sega Doharundan.

Vart tog dharma vägen?

Det finns en stor skillnad mellan de västerländska klassiska eposen och de indiska, menar affärsmannen-som-blev-författare, Gurcharan Das.

När en människa handlar orätt och omoraliskt i de grekiska texterna så kommer hon undan med det - och fortsätter som inget hänt. Men i Mahabharata stannar allt upp när något görs orätt. Den argumenterande indiern tar då över, säger Das, och texten utvecklas till brillanta diskussioner om rätt och fel.

Detta fick Das att skriva en bok om dharma, som i hinduisk-buddistisk tradition betyder ungefär den rätta vägen - i betydelsen: den bana i livet alla som vill leva rättfärdigt/enligt läran bör följa.

Men i dag saknas dharma i Indien menar Das. Det upprör honom inte så mycket att toppolitiker är korrumperade, men desto mer att 1,5 miljoner indiska lärare är det (de tar lönen från kommunen/staten, stoppar den i fickan och visar sig därefter aldrig i skolan).

Lärarna borde känna ett kall, menar Das; att deras dharma är att vara lärare.

Eftersom de inte verkar känna så har Das skrivit en hel bok om Dharma och låter sig intervjuas i senaste numret av fina tidningen Tehelka.

Där säger han också att det fantastiska med Mahabharata är att den samtidigt bygger så mycket på individualism. Ingenstans pratas det om gud, visa män eller kungar som ska vägleda människorna. Mahabharatas budskap, enligt Das: lita helt och fullt på dig själv.

Tehelkas intervjuare undrar försynt om Das kanske blivit hindunationalist ("turned saffron"), men Das försäkrar: jag är en liberal hindu. Jag är en skeptiker. Jag ser saker som är fel i hinduism, men också saker som är bra.


Gurcharan Das nya bok heter The Difficulty of Being Good: On the subtle art of dharma (Penguin 2009). Han har tidigare skrivit ett par krönikesamlingar, bland annat India Unbound: The Social and Economic Revolution From Independence to the Global.

På sin blogg skriver han om The dilemma of a liberal Hindu.

Indisk mozarella

Italien kan snart få en tuff konkurrent när det gäller export av mozarella.

Indien har ju miljoner vattenbufflar, som producerar mjölk som lämpar sig väl för den mjuka, gräddiga osten.

Se inslaget i BBC.

Kamelkommers i Tharöknen

25 oktober drar årets upplaga av kamelmarknaden i Pushkar igång.

Varje år samlas 100 000-tals människor och kameler till jordklotets största kreatursmarknad. I lilla Pushkar pågår i en vecka i sträck ett frenetiskt bjudande, prutande och köpslående i skuggan av mjukt rundade pucklar – allt väl bevakat av tusentals turister från jordens alla hörn.

I det grå gryningsljuset skramlar den första megafonen igång. Sedan en till och en till. Enkla plåttrattar av matt zink. Ur trattarna strömmar indisk populärmusik på högsta volym och med mer knaster och brus än vad som borde vara möjligt att åstadkomma om man inte förstör ljudet med flit.

Kamelerna på den dammiga sandslätten slår upp sina håriga ögonlock, sträcker sina ormhalsar mot himlen och vrålar rakt ut i universum. Det låter som om djävulen vaknat med huvudvärk: ett instängt, ångestfullt och på samma gång hysteriskt gurglande.

En kvart efter soluppgången är hela marknadsplatsen ett inferno av olika ljud och inte förrän midnattstimmen slår sjutton timmar senare får öronen vila.

Kamelmarknaden i Pushkar i öknen i den indiska delstaten Rajasthan är inget för folk med svaga nerver. 200 000 människor. 50 000 kreatur. 150 decibel. En vecka i sträck.

De har kommit vandrande eller åkande i skrotfärdiga bussar över ökenvidderna från byar runt omkring i Rajasthan. Många har med sig kameler, kor, tjurar, hästar och åsnor, andra kommer för att ta sig en bläcka, roa sig på det mobila tivolit och glo på spektaklet.

Pushkar Cattle Fair eller Vimmerby marknad – topografin är väsensskild, djuren ser inte likadana ut, musiken klingar olika, men i grund och botten handlar det om samma sak.

Män med potenta Josef Stalin-mustascher, turbaner, skrynkliga höftskynken, torra, seniga ben, silverbroderade skor med en liten spira längst fram (som om skon vore ett slott, ett byggnadsverk). Kvinnor i sarier i klara färger med silver- och guldapplikationer, näsringar stora som tefat, armarna täckta av plastarmband ända upp till armbågarna.

Männen går med rejäla, självsäkra steg och fasta blickar. De går som om de smittats av kamelernas malande passgång; de gungar fram genom marknadsvimlet med sina smala bruna cigaretter i mungipan. Ett slags mjuk vågrörelse; resultatet, antar jag, av allt ridande, av att ständigt vara i rörelse över detta tysta, flacka landskap som är lika majestätiskt och tomt som ett kargt svenskt kalfjäll. Samtidigt verkar männen på något vis inneslutna i sig själva. Det osannolika oväsendet från megafonerna irriterar dem inte mer än svagt surrande mygg.

Kvinnorna från byarna går med nersänkta blickar, minst tio och tio – lutande sig mot varandra. Vana vid hemmets avskildhet, osäkra på offentlig mark. Korsar gatan tillsammans, när och hur som helst, mitt framför bilar och bussar, som måste tvärbromsa för att släppa fram dessa trippande kvinnohopar.

Ska du köpa kamel och vill ha ett varierat utbud är detta jordens utan konkurrens bästa plats.

Jag klättrar upp till ett av byns två bergstempel. Sandslätten runtomkring de vitmenade sockerbitshusen i Pushkar långt där nere i den dallrande hettan är prickig av kameler. Ett område stort som 30–40 fotbollsplaner och allt är en enda kamel-mega-marknad. Kivik, Jokkmokk och Skänninge framstår som fjuttiga familjesammankomster vid en jämförelse.

Solnedgång. Eldar tänds ute på sandhavet. Kamelspillningen, som används som bränsle under kokkärl och vattenkittlar, brinner så det sprakar, chapatis (ojäst indiskt bröd) fräser i stora järngrytor och en skir, vit rök stiger upp och lägger sig som en tunn, nästan genomskinlig hinna en meter ovanför sanden. Värmer försvinner och nattkylan kryper upp ur sänkorna – behagligt som att kliva in i ett svalt snabbköp en het sommardag.

När dagens alla kameltransaktioner är över börjar festen. Högen av rostiga stålkonstruktioner (tidigare under dagen undrade varför ingen fraktat den till närmaste soptipp) visar sig vara ett tivoli. Det mopedmotordrivna pariserhjulet snurrar och blinkar. Den mindre, handvevade barngungan gnisslar och knarrar.

Hårdsminkande dragshowartister – populärt även i Indien – uppträder på en scen framför ett cirkustält och publiken tjuter av skratt åt de utklädda männens höftvickningar.
Det är trångt som i en sardinburk på marknadsgatan.

Kamelsiluetter mot rödlila himmel. Hemmabyggda ljusorglar och distorsion.

Kamelmarknaden i Pushkar arrangeras i oktober–november varje år. I år (2009) är datumen 25 oktober–2 november.

Föreställ er framtidens Indien

Britterna försökte påtvinga indierna uniformitet. Det gick hyfsat. Kulterna fick ett namn – hinduism – och folket en nation, en nationalsport och ett handelsspråk – Indien, cricket och engelska.

Och så gjorde detta pånyttfödda folk uppror, återerövrade sin egen urgamla historia och tog till slut makten över världens mest avancerade teknik – den digitala.

Landet som många gånger räknats ut på grund av sina inre olikheter reste sig på nio och stod där vitalare och kreativare än alla andra just på grund av sin mångfald.

USA har Bill Gates och Steve Jobs, Indien har Nandan Nilekani. En driftig IT-entreprenör som i början av åttiotalet startade IT-företaget Infosys i en skrubb. Han fick det att växa till ett av de indiska företag som förändrade bilden av tredje världen som Microsofts digitala galärslavar.

På Infosys och hundratals andra företag i Bangalore och Bombay sätter man inte bara ihop komponenter, som i Kina. Nej, här har man tagit makten över såväl det intellektuella som det materiella kapitalet, här kläcker man idéerna, utvecklar dem, bygger systemen och säljer dem. Och för pengarna som blir över köper man upp krisande företag i väst i ett slags omvänd kolonialisering.

För ett par år sedan hoppade Nilekani av jobbet som vd för företaget han startade och blev chef för myndigheten som ska förse samtliga 1,2 miljarder indier med personnummer. Han bytte sin idolposition i det privata näringslivet mot ett oglamouröst myndighetsjobb, helt enkelt eftersom det bjuder på fler möjligheter att reformera samhället.

Optimisten Nilekani har fått status som nationell förnyare och får frågor om Indiens framtid som om han vore en statsman. Han ses som en av alla de där smarta, driftiga nyskaparna som ska leda Indien in i ljuset där sociala framsteg och digital teknik skiner i kapp.

Hans stjärna lyser även utomlands. New York Times-skribenten Thomas Fridman hyllade honom i sin bok The World is Flat och tidskriften Time har utsett honom till en av världens mest inflytelserika personer.

Nu har han själv skrivit en bok som handlar om inget mindre än Indiens och därmed hela världens framtid.

Och de idéer han lanserar vore inte så märkvärdiga om de kom från en vänsterliberal politiker. Men eftersom de kommer inifrån från slutna vd-rum, varifrån man förväntar sig höra snävt företagsekonomiskt tänkande, känns de osedvanligt … vad ska man säga … jo, oegennyttiga.

Hans eget företag var i sig ett Babels torn. De sju grundarna pratade fem olika språk. Men till skillnad från i Bibeln hittade man en lösning. De fick prata med varandra på ett sjätte språk, som förstås var engelska.

Den frigörande engelskan. Nilekani gör en parallell till Ram Mohan Roy, social reformator i 1800-talets brittiska Indien, som paradoxalt nog ansåg att engelskan, förtryckarnas språk, kunde befria indierna, eftersom det är bortom de inhemska eliternas kontroll. Braminerna med sitt kastförtryck och jordägarna med sin feodalism lärde sig inte engelska, som istället blev akademikernas, medelklassens och självständighetsrörelsens språk.

När Nilekani var barn följde han med sin pappa för att lyssna när landets första premiärminister, Jawaharlal Nehru, höll tal. Pappan dyrkade Nehru för hans tro på det moderna och den rationella vetenskapen. Och för att han skapade en ”indiskhet” som inte byggde på en religion eller ett språk, utan på just mångfald.

Nilekani tog intryck. Men han menar att det var först när ekonomin liberaliserades i början av 90-talet som Nehrus idéer kunde realiseras. Tack vare stark tillväxt är Indien idag på väg att bli vad det en gång bara kunde drömma om att bli.

Indiens IT-industri har de senaste åren gett miljontals nya jobb. Och runt spetsteknikföretagen frodas service- och industriföretag där ännu fler jobb skapats. Nilekani går så långt som att lansera en förhoppning om full sysselsättning … inte nästa år eller nästnästa, men kanske om ett par decennier.

Men för att nå dit, säger han – och medger att vägen är lång och mödosam –krävs en lång kedja av politiska åtgärder. Staten måste skapa bättre offentliga skolor, som ger fler politiskt medvetna medborgare, som i sin tur skapar ett tryck underifrån – som ger verkliga förändringar!

Och det är precis vad som är på väg att ske, menar Nilekani, och omfamnar indiernas växande bildningshunger och landets allt radikalare sociala reformister, miljökämpar och människorättsaktivister. Även en kapitalistkritiker som författaren Arundhati Roy får en kram.

Och jag tänker att sådana företagsledare skulle vi behöva också här hemma i Sverige.

Texten sändes i Obs i P1 fredag 4 september. Lyssna på inslaget.