”Nine Lives – In Search of the Sacred in Modern India”
William Dalrymple
Bloomsbury 2009
Indierna är vidskepliga och blandar religiöst och vetenskapligt, tyckte kolonialister som Thomas Babington Macaulay, vilket inte var en så tokig analys. Men det han sa i brittiska parlamentet 1835 var förstås bara chauvinism: "… en enda hylla i ett bra europeiskt bibliotek är värt mer än all inhemsk litteratur i Indien och Arabien”.
Man kan säga att Macaulay och hans efterföljare lyckades västifiera Indiens elit politiskt och socialt, men misslyckades när det gäller religionen. Författaren Henri Michaux hade i ”En barbar till Asien” (1933) en teori om varför det gick som det gick:
”Hade de kristna velat omvända hinduerna skulle de istället för tiotusen genomsnittsmissionärer ha skickat ut ett helgon. Ett enda helgon skulle omvända miljoner hinduer”.
Reseskribenten William Dalrymple är liksom Macualay britt och har bott långa perioder i Indien. Men där upphör likheterna. Dalrymple bor där fortfarande halvårsvis och läxar inte upp någon. Han är den nyfiket observerande resenären som brinner av berättarlust. Jag har följt hans författarskap sedan debuten som brådmogen 22-åring med reseskildringen ”Till Xanadu” 1989 och fastnat för att hans förmåga att tränga under ytan, ta saker på allvar – och samtidigt ha självförtroende att skippa det hovsamt vördnadsfulla.
I ”City of Djinns” (1993) mystifierar han Delhi. Och det säger jag som beröm. Innan jag läste boken kändes den indiska huvudstaden modern och trist, som något nödvändigt ont. Efter läsningen hade stan laddats med magi samtidigt som den förklarats historiskt och politiskt. En sorts magisk realism light i reportageform. En bedrift.
Efter några historiska faktaböcker är Dalrymple nu tillbaka med reseboken ”Nine Lives”. Vad han testade redan i ”I City of Djinns” fullföljer han nu: fokus ligger inte på resenären och hans äventyr, som så länge varit genrens signum. Istället är det de nio indier som boken handlar om som är huvudpersoner. Berättaren/resenären däremot: en skuggfigur.
Kanske är det här reseskildringens framtid? Ut med resenären som rider i galopp och panorerar landskapet. In med resenären som skaffar sig lya, vänner och vardagsliv och är en hybrid av resenären, antropologen och utvandraren.
De nio berättarrösterna i ”Nine Lives” försöker närma sig gud på olika sätt. En janistisk nunna svälter sig till döds, en buddistisk munk är beredd att bekämpa kinesiska oförrätter med vapen, en tantriker anser att lust och sex är vägen till frälsning.
Nästan hela tiden befinner sig berättelserna i ett gränsland mellan tradition och modernitet. I en av mina favorittexter får vi möta en sydindisk brahmin som skulpterar bronsgudafigurer, ett yrke som gått i arv i en obruten släktkedja sedan medeltida Cholaimperiet. Men hans son, som ännu går i skolan, vill bli it-ingenjör och säger till sin pappa att de lever i datorernas tidevarv. Pappan tycker att det är synd att en 700-årig tradition då kommer att dö ut men kan inte kontra med att vi, 2009, lever i de handsnidade bronsgudarnas tidevarv.
Dalrymples bok, som fått fina recensioner i Indien, är ett hugg i ryggen på hindunationalistiska indiska politiker som gärna slår ner på avvikelser. I ”Nine Lives” framträder istället en bild av religionen som den alltid borde vara: full av skojiga infall, egensinniga tolkningar och utmanande budskap.
I Västbengalen utforskar han tantrisk hinduism, en tradition som – kanske – fanns i Indien innan de patriarkala indoarierna kom. Manisha har blivit slagen av sin man och flytt med Tara – Dödsluraren, Skymningskvinnan, en avatar av gudinnan Parvati – som ledsagare. Hon bosätter sig på en helig kremeringsplats där hon får kraft att leva från den kvinnliga kraften (shakti) och förhållandet med en helig man (sadhu) som gärna lyssnar på cricketlandskamper på radio.
I sydindiska Kerala tar han med läsaren till en plats där den lägsta kasten, daliterna, varje år klär ut sig till guden Vishnu. Den högsta kasten, brahminerna, vallfärdar dit för att knäfalla och vördnadsfullt tillbe dem. Omvända världen alltså. I daliternas dans finns samtidigt en kritik av brahminernas annars så vanliga elitism och högmod.
I en flertusenårig gammal myt klär Shiva ut sig till dalit för att locka fram brahminernas sämsta sidor och därefter näpsa dem. Eller som huvudperson i Dalrymples berättelse, Hari Das, uttrycker det: ”De stora moderna reformivrarna, som Karl Marx och (indiska politikern och daliten) Ambedkar, byggde bara vidare på lärdomar som vi ärvt från den stora guden Shiva”.
Efter två månader som gudomlig dansare återvänder Hari Das till den tuffa vardagen som fångvaktare på ett fängelse där två maffiagäng bekämpar varandra både utanför och innanför murarna: ena maffian stöds av hindunationalisterna, andra av kommunistpartiet.
Dalrymples förmåga att hitta konflikterna mellan gammalt och nytt och religiöst och politiskt är imponerande. Med hans ögon skimrar Indien i regnbågens alla färger.
Publicerad i Dagens Nyheter 23 januari.
