Elefanten som började dansa. Så heter en reportage- och fotobok som jag och fotograf Håkan Elofsson (bilden här ovanför) gjorde för några år sedan. Den finns fortfarande i lager att köta från bl a Adlibris och Bokus.
Är du på väg till Indien är det en användbar kompanjon på resan, en reskompis som gör att du förstås mycket mer av vad du ser.
Här är en aptitretare i form av bokens första kapitel.1. Elefanten som började dansaDalal Street. Så heter en oansenlig gatstump i centrala Bombay där en modern skyskrapa i glas och betong reser sig högt ovanför de slitna trevåningshusen i grått tegel.
På denna lilla skuggiga gata i de gamla stadskvarteren står grupper av indiska män i vit skjorta och slips. De röker nervöst och dricker kaffe ur plastmuggar.
Ovanför entrén till skyskrapans trapphus hänger en stor plasmaskärm som visar aktiekurser och börsindex. När jag följer efter mäklarna som efter pausen strömmar in genom skyskrapans entré hamnar jag på Indiens framgångsrika aktiebörs, som de senaste åren stigit mångdubbelt snabbare än börserna i väst. När jag står där och ser hissarna försvinna upp i tornet känns det följdriktigt att Indien på bara några decennier förvandlats från ett hjälpberoende biståndsland med återkommande svältkatastrofer till en av världens snabbast växande ekonomier.
Bombay är Indiens ekonomiska centrum, Dalal Street motsvarigheten till USA:s Wall Street. Men när jag vänder blicken och tittar tillbaka ut på gatan förstår jag att landet har en lång väg kvar att vandra innan det gamla fattigdoms-Indien är förpassat till historien.
Den klumpiga elefanten
Indien brukar liknas vid en elefant. Stor, klumpig och långsam. När utvecklingen rusat fram i väst och i Sydostasien har Indiens ekonomi stått och stampat eller som bäst långsamt släntrat efter, oförmögen att hålla takten med sin egen snabba befolkningsökning. Fattigdomsspöket har fortsatt att härja och Indien har förblivit landet där man fått bekräftelse på teorierna om den fattiga världens underutveckling och den rika världens ointagliga försprång.
Men 1991 kom vändningen. Och det började, som det ofta gör, med en kris. Första Irakkriget hade fått oljepriserna att stiga dramatiskt och de första tecknen på en kraftig global lågkonjunktur hade börjat visa sig. Samtidigt hade den indiska modellen med höga tullmurar för export och import och ett stramt reglerat näringsliv börjat gå i stå. Modellens skapare hade själva börjat tvivla på dess förträfflighet och sökte nya utvecklingsvägar. Medan man såg Kina lyfta sig ur fattigdomen och ta sikte på välfärd och modernitet visade Indiens ekonomi minussiffror. Inflationen skenade och valutareserven var praktiskt taget slut.
Den indiska regeringen var tvungen att snabbt försöka undvika en total ekonomisk kollaps. I juni 1991 beslutade man därför att montera ner protektionismen – idéen om att inom landets gränser producera alla de varor man behöver – och satsa på ett ökat inslag av internationell handel.
Internationaliseringen gav effekt. Tillväxten tog fart, inflationen avstannade. Den omedelbara krisen var över.
Men kritikerna befarade att liberaliseringarna skulle leda till ökade klyftor och växande fattigdom. 2001 års stora folkräkning visade dock tecken på motsatsen: andelen absolut fattiga hade på tio år sjunkit från 36 till 29 procent och andelen läs- och skrivkunniga ökat från 52 till 65 procent.
I dag stiger Indiens stjärna på himlen. Företagen nyanställer som aldrig förr, bruttonationalprodukten växer med över nio procent om året, medelklassen blir större, de indiska lönerna ökar snabbast i hela världen och varumärket Indien, som numera förknippas med högteknologiskt kunnande, firar triumfer världen över.
Man kan säga att den indiska elefanten har börjat dansa.
Indiskt självförtroende
Indien har stått på egna ben sedan britterna halade Union Jack och tog båten hem en augustidag 1947. Men först nu, 60 år senare, har benen blivit så starka att Indien kan hävda sig internationellt. På Världshandelsorganisationens möten är Indien numera en maktfaktor som väst måste lyssna på. Många menar till och med att det snart är dags för en permanent plats i FN:s säkerhetsråd. Amerikanska CIA:s tankesmedja har formulerat ett scenario där USA snart inte är jordklotets enda supermakt, utan där maktbalansen förskjuts mot Kina och Indien. Det är stora saker på gång.
Maktförskjutningen, anser tankesmedjan, kommer att få samma geopolitiska betydelse som när Tyskland enades i slutet av 1800-talet.
Kina har förvandlats från militär fiende till politisk vän och ekonomisk konkurrent. 1962, sedan Kina invaderat och annekterat Tibet, utkämpade Indien och Kina ett krig om två gränsområden i Himalaya. I dag är relationerna avspända och vänliga. Landgränsen har öppnats för handel och de båda länderna röstar ofta till varandras favör i internationella sammanhang.
I dag pågår en annan kamp. Kampen om att få kallas Asiens mest framgångsrika land. Ständigt mäter sig Indien med sin mäktiga granne i norr, som hela tiden verkar ligga ett steg före. Kinas ekonomiska framsteg började redan runt 1980 och moderniseringen av samhället har gått mycket längre än i Indien. Den kinesiska ekonomin växer i dag snabbare, andelen fattiga är färre och vägarna, elnätet och byråkratin är modernare och fungerar bättre.
Indierna berömmer sig å andra sidan för sin vitala demokrati och fria press, sina goda kunskaper i engelska och spetskompetens när det gäller avancerad teknisk forskning och utveckling. Under kafferasten på ett IT- och teletjänstföretag i New Delhi får jag en typisk sammanfattning av indiernas syn på Kina av en 25-årig programmerare.
– Kineserna är förslavade och indoktrinerade, säger han och smuttar på sitt heta kaffe, medan vi indier är demokratiska och fria själar.
I dag är det Indien som tar för sig utomlands, efter århundraden av underkuvande av muslimska furstar från Centralasien och handelsmän från Europa och efter decennier av en skyddad tillvaro bakom höga tullmurar. Indiska företag drar inte bara längsta strået när det gäller utlokalisering av service- och teknikjobb, det indiska näringslivet håller också på att köpa sina konkurrenter i väst.
Den före detta kolonialmakten Storbritannien får i dag finna sig i att Indien är på väg att köpa in sig i flera typiskt brittiska näringar, som stålindustrin, en av pelarna i kol- och stålunionen, förstadiet till EU, den europeiska framgångssagan efter andra världskriget. Först köpte indiska Mittal amerikanska stålkoncernen Arcelor, sedan köpte indiska Tata Steel brittiska ståljätten Corus. Världens stålindustri domineras nu av indiska ägare.
”Imperiet slår tillbaka” och ”Tata kolonialiserar världen” läser jag på ledarsidorna i de indiska morgontidningarna på mitt frukostkafé i Bombay. Vid de andra borden sitter indiska collegeungdomar med bärbara datorer och sms-pipande mobiltelefoner. Ovanför den fräsande och gurglande espressomaskinen en teveskärm som ljudlöst visar att Bombaybörsen stigit med 400 procent på fyra år.
En känsla har spridit sig hos den indiska medelklassen. En känsla av att Indiens tid är nu. Prognoserna ser goda ut. Enligt den amerikanska investmentbanken Goldman Sachs’ Bric-rapport, som handlar om den framtida tillväxten i de stora tillväxtländerna, kommer Indiens BNP att fyrfaldigas fram till 2020 och blir större än Japans före 2032. Blickar man fram mot 2050 har Indien passerat även USA. Bara Kina kommer då att ha en större ekonomi än Indien.
Byliv i storstaden
Men Dalal Street, börsgatan i Bombay, är med tanke på den centrala roll den spelar i en av världens snabbaste växande ekonomier inget som imponerar på den som förväntar sig modernitet och nyvunnet välstånd. Inte långt från plasmaskylten med aktiekurserna står två kor och betar blast, cyklar mjölkmannen med spenvarm mjölk i buckliga aluminiumkannor hängande från pakethållaren på sin cykel, sitter en pojke på trottoaren och kavlar chapatideg på en kartongskiva, som om de inte befann sig mitt i 15-miljonerstaden Bombay utan i en av Indiens tusentals fattiga byar.
Tittar man noga ser man också att det mellan järnstaketet och den slitna fasaden mittemot börsen hänger kläder, filtar och påsar med tandborstar, kammar och tvålar. Den nyanlända besökaren undrar förstås vem som äger dessa personliga tillhörigheter. Och varför de hänger på ett staket på Bombays börsgata?
Svaret säger mycket om Indien i dag. Bombay, framgångsstaden, drömmarnas stad, är en lika söt som salt och bitter brygd. Varje dag stiger hundratals utblottade landsbygdsbor av tåget och bussen från landsbygds-Indien för att ge sig på jakt efter lyckan. Chansen att hitta ett jobb är stor. Chansen att hitta en bostad är minimal. Resultatet är att nästan hälften av Bombays invånare bor i slummen, i ett kyffe på gatan eller på golvet i ett hörn av sin arbetsplats.
Vissa landsändar stämmer fortfarande in på den gamla bilden av det fattiga, korrumperade, underutvecklade Indien samtidigt som de dynamiska storstäderna dragit nytta av globaliseringens möjligheter.
Bredvid moderniteten – plasmaskärmarna, rymdprogrammet, bredbandskablarna och spetskompetensen inom IT – finns en parallell värld från ett svunnet århundrade. Det moderna och det traditionella är dessutom tätt sammanbundna i ett ömsesidigt beroende. Storstadens medelklassindier är djupt beroende av att de fattiga som städar deras hem, vaggar deras barn till sömns, trycker på knappen i hissen och ser till att ingen tjänsteman någonsin behöver fylla sin kaffekopp eller kopiera sina arbetspapper.
Ägaren till tandborsten och filten som är inklämda mellan fasaden och staketet heter Anil Singh och jobbar på Dalal Street. Han distribuerar matlådor – små runda dosor av rostfritt stål – från hemmafruarna i förorten till deras män på kontoren i Indiens ekonomiska centrum. Han tjänar pengar som försörjer både honom själv och hans föräldrar, syster, fru och barn i hembyn hundra mil norrut. Han är en ekonomisk motor som ser till att ett tiotal människor får mat för dagen. Frågar man honom hur han ser på sitt liv svarar han att det går bra för honom i Bombay. Men vad är det för liv han lever? Han har ingenstans att bo och hans toalett är en öppen stinkande rännsten med utsikt över plasmaskärmens börskurser.
Verkstaden och kontoret
Om Kina är världens verkstad är Indien världens kontor. Kinas ekonomiska boom grundar sig på att man syr fotbollar och t-tröjor, tillverkar datorer, mobiltelefoner och teveapparater åt den rika världen. Indiens framgångar bygger på att man tar hand om den rika världens administration och kundservice, programmerar datorernas mjukvara och sköter forskningen och utvecklingen av de högteknologiska systemen.
Verkstaden och kontoret är givetvis en förenklad bild, men den ger ändå en målande beskrivning av hur de båda asiatiska jättarna nischat sig i den globala ekonomin.
Indiens teletjänst- och IT-industri har de senaste tio åren växt tiofalt och skapar varje år hundratusentals nya jobb, framför allt i städerna. Och för varje nytt avancerat IT-jobb uppstår flera nya lågavlönade servicejobb. Stadsbefolkningen växer därför snabbt. Megastäderna New Delhi, Bombay och Calcutta växer rasande snabbt.
Indien har i dag 10 av världens 30 snabbast växande städer. Fram till 2020 förväntas ytterligare 140 miljoner landsbygdsbor ha flyttat in till stan.
Men parallellt med ökat välstånd och framtidshopp växer storstädernas slumområden. Hälften av Indiens stadsbor måste fortfarande lämna hemmet för att hämta vatten i brunnar och från offentliga kranar. Och en fjärdedel av stadsborna har inte tillgång till en toalett.
I Bombay, som gärna ser sig som Indiens Shanghai, är bostadsbristen som störst. 27|000 människor trängs på varje kvadratkilometer, fyra gånger tätare än i Hongkong. 73 procent av stadens invånare bor i hushåll med ett rum – och det rummet rymmer också köket.
Det finns storstilade planer på att riva Bombays väldiga slumområden och bygga kommunala sjuvåningshus för de fattiga. Än så länge är det bara planer. Men det är bråttom. För om Indien är världens kontor ligger det i ett hus som mycket snart måste renoveras för att inte falla ihop.
Det ineffektiva jordbruket
Trots den enorma urbaniseringen är fortfarande mer än hälften av Indiens arbetskraft sysselsatt i jordbruket.
För 30 år sedan kom den gröna revolutionen med nya grödor och konstgödsel. Trots det är Indiens jordbruk extremt lågproduktivt i en internationell jämförelse – och trots fler traktorer och skördetröskor är det fortfarande mer regel än undantag att oxen drar plogen på fältet och lågavlönade lantarbetare för hand sår och skördar riset, vetet, hirsen, bomullen och sockerrören.
Ännu på sjuttiotalet drabbades Indien av återkommande svältkatastrofer: ett års otillräckliga monsunregn kunde räcka för att det skulle bli livsmedelsbrist i någon del av landet. I dag råder ingen brist. Sedan början av åttiotalet producerar Indien tillräckligt med mat för både räcka för den inhemska marknaden och för att det ska bli över för export. Men maten fördelas skevt. Trots den gröna revolutionen är nästan hälften av Indiens alla barn undernärda. Trots ett näringsliv med tillväxtyrsel tjänar en femtedel av alla indier mindre än sju kronor om dagen och klassas därmed av FN som absolut fattiga.
Man kan säga att Indien har en landsbygd som när det gäller teknisk utvecklingsnivå till stora delar befinner sig på samma nivå som rådde i Europa för 100 år sedan, samtidigt som städernas högteknologiska företag är världsledande i den allra senaste högteknologiska utvecklingen.
Det är lätt att förstå att miljoner människor varje år väljer att lämna 1800-talet för att flytta till 2000-talet.
Den schizofrena staden
Indiens storstäder är en omtumlande upplevelse och bjuder nyanlända på många paradoxer. Kanske är det som den franske 1800-talsförfattaren Victor Hugo påstod: alla storstäder är schizofrena.
– Tänk dig en bur på en gånger en meter. Du stänger in en råtta i buren och ger honom ett kilo mat om dagen, säger affärsmannen Cucu Godhwani medan planet gör en gir ut över Indiska oceanen för att landa på den smala halvön som rymmer Bombay.
– Ett kilo är mycket mat för en råtta och han äter sig stor och fet. Sedan släpper du in en honråtta, de parar sig och får ungar, som i sin tur växer upp, parar sig och får ungar. Nu är det hundratals råttor i buren. Men fortfarande får de bara ett kilo mat om dagen och buren förblir en gånger en meter. Vad händer då? Jo, de börjar bråka om maten och om utrymmet.
– Precis så, säger Cucu Godwhani, är Bombay.
Trafiken flyter trögt på Mahim Causeway, vägen som förbinder Dharavi, Asiens största slum, med medelklassförorterna Andheri och Bandra, hem för många av Bollywoods största stjärnor. Från reklamskyltar för Kaun Banega Crorepati (indiska upplagan av Vem vill bli miljonär?) blickar programledaren och stjärnskådespelaren Shah Rukh Khan ner på gatuförsäljare och trottoarslum. Vid trafikljusen säljer barfota trashankspojkar The Word is Flat – den amerikanska debattören Thomas L Friedmans stridsskrift för globalisering – till välmående bilister, som om det rådande ekonomiska systemets förlorare försökte övertyga dess vinnare om globaliseringens förträfflighet.
Taxin som jag och Cucu Godwhani åker i från flygplatsen in mot stan är en rasslande Fiat Padmini, en indisk variant av Fiat 1100, 1958 års modell, ännu en av Bombays alla paradoxer. I det ekonomiskt snabbt växande Indiens kapitalstarkaste stad är en halvsekel gammal bilmodell förhärskande.
Cucu Godhwanis liv är Bombay i ett nötskal: han har en läderfabrik i slummen i Dharavi och sitt hem i Bombays finaste kvarter på Malabar Hill.
– Känns det inte schizofrent att dagligen resa mellan de här ytterligheterna? frågar jag.
– Nej, svarar Cucu, och bjuder på en motsägelse: Bombays trängsel är orsaken till ständiga konflikter, men alla, fattiga och rika, har en sak gemensamt som gör oss till bröder och systrar: hoppet om att fånga lyckan.
Det är därför Bombay till vardags är en fungerande multikultur med förvånansvärt låg brottslighet samtidigt som frustrationen över livets tillkortakommanden plötsligt kan få vilddjuret från slummen att börjar ryta.
För inte så länge sedan hände det.
Bombays förlorade oskuldBombay var känt för sin toleranta harmoni medan resten av landet då och då brunnit i religiösa strider. Men vintern 1993 förlorade staden sin oskuld. Kravallerna utlöstes av en grupp hindunationalisters upptåg att riva en gammal moské i den nordindiska staden Ayodhya, kung Ramas rike enligt det hinduiska eposet Ramayana. Fattiga muslimer i Bombayslummen svarade med att ge sig på lika fattiga hinduer, som svarade med en ursinnig mobb som hackade och brände ihjäl muslimer.
Den muslimska maffian hade dittills agerat sekulariserat och begått brott för pengar, inte för religiös vedergällning. Nu agerade de för att rädda Bombaymuslimernas heder. En serie bombdåd mot det moderna Indiens manifestationer: Air Indias huvudkontor, lyxhotell vid flygplatsen, Bombaybörsens skyskrapa.
När vreden pyst ut och Bombay brunnit klart återgick allt till det normala. Fredliga förbindelser återupprättades med en bön till diverse gudar om att må det aldrig hända igen.
Dagen efter den hinduiska mobbens härjningar var över 200 indiska frivilligorganisationer på plats i slummen. Sida vid sida: affärsmän och daglönare, muslimer, hinduer, kristna och parser. En manifestation för enhet.
Cucu Godwhani, som är hindu, var också där för att hjälpa drabbade muslimer. Han säger att ingen, inte ens de mest hårdföra hinduchauvinisterna, ville att det skulle urarta så … I nästa andetag säger han aggressivt att om muslimerna i sina teokratier i Mellanöstern vägrar tolerera andra religioner, varför ska då Indien acceptera sina 140 miljoner muslimer. Cucu ger mig ett rysligt framtidscenario: ett tredje världskrig. På ena sidan världens muslimer och kineserna, på den andra västvärlden och Indien.
Sedan pratar vi, som ett bevis på Victor Hugos tes om den schizofrena megastaden, om vilken fantastiskt tolerant plats Bombay trots allt är.
Från risodling till datorer
Runt en kulle i kokospalmsskogen utanför Trivandrum, den sydindiska delstaten Keralas huvudstad, breder nyanlagda gator ut sig kantade av vita huskroppar. En jättelik parabol pekar mot himlen, en swimmingpool glittrar i solen, en doft av curry från prydliga lunchserveringar.
Men det här är ingen semesterby för utländska turister, utan Technopark, en IT-by där delstaten investerat i gator, bredbandskablar och rekreationsområden för anställda. Sedan starten för 15 år sedan har Keralas största IT-satsning lockat 110 högteknologiska företag, varav drygt hälften är utländska. Sammanlagt 15|000 anställda jobbar med allt från teletjänster till programmering av datorprogram.
Teknikparken är en välkommen framgång i en delstat som visserligen har Indiens mest välutbildade och friskaste befolkning, men där arbetslösheten är hög. I januari i år la därför delstatsregeringen, som leds av kommunistpartiet, fram en ny plan som går ut på att sprida satsningen på IT till hela Kerala.
Dagen efter jag läst om IT-satsningen i Keralas lokaltidningar sitter jag i Radakrishnan Nairs tjänsterum i hjärtat av Technopark med utsikt över kokospalmsskogen. I fjärran skymtar jag Malabarkustens stränder, där de portugisiska kolonisatörerna i jakt på peppar landade sina fartyg för 500 år sedan.
– Vi vill inte skapa öar av välstånd, inte som Bangalore och Bombay, omgivna av fattig landsbygd. Vi vill att IT-jobben ska sprida sig över hela Kerala med fiberoptikkablar ner på bynivå, säger han.
Solkatterna från grannhusens tonade fönsterrutor leker på det blankpolerade stengolvet. Luftkonditioneringen surrar svagt. Det avlägsna havet glittrar. Jag var här tolv år tidigare och såg samma utsikt från samma tjänsterum. Då rymde teknikparken en handfull småföretag med några få anställda. I ett indiskt sammanhang kändes ännu datorer och högteknologi mycket visionärt, nästan futuristiskt. I dag är det annorlunda. I dag är IT Indiens signum.
Radakrishnan Nair berättar framgångssagan: hur många av företagen i teknikparken växt från fem–tio till hundratals anställda och att de inte bara sköter de multinationella bolagens utlokaliserade tjänster.
– Vi har ett företags-BB också, där de som har en bra idé, men inte ärvt pappas pengar, kan de få låna lokal och IT-resurser av oss.
Palmernas lansettblad glänser i solen. Teet som vi just blivit serverade doftar ingefära. Radakrishnans slips är sobert mörkblå.
– Kanske föds morgondagens Microsoft eller Apple här i Kerala, säger han förhoppningsfullt.
Globaliseringens effekter
Sedan 1957 har kommunistpartiet styrt Kerala till och från. Ibland har det förlorat till kongresspartiet – som dominerar indisk politik på riksplanet – bara för att återta makten i nästa val.
Communist Party of India (Marxist) är största parti i vänsterkoalitionen som regerar delstaten. Partiets stjärnpolitiker är finansministern Thomas Isaac, som både har partibok i kommunistpartiet och är internationellt välkänd professor i nationalekonomi.
Kerala är ett indiskt undantag. Här är läs- och skrivkunnigheten 91 procent jämfört med 65,4 procent i Indien som helhet, här fungerar de allmänna skolorna, sjukhusen och vårdcentralerna någorlunda som det är tänkt, är jordägandet spritt på många småjordbrukare, är kvinnornas ekonomiska och sociala position stark och här är praktiskt taget all statistik över människors hälsa – till skillnad från i övriga Indien – glädjande läsning.
Thomas Isaac har eld i baken. Eftersom kommunistpartiet inte har egen majoritet i delstatsparlamentet, utan styr i koalitionen med andra partier, går mycket av tiden åt till att prata med lobbyister, allianspartners och partikollegor för att få majoritet kring olika förslag. Han rusar förbi de röda vimplarna med hammaren och skäran framför entrén till det skinande vita antikinspirerade Sekretariatet på Mahatma Gandhi Road. In i korridoren där den tropiska fuktiga hettan dallrar, in på sitt kylskåpssvala arbetsrum, stort som en badmintonplan. Han river åt sig några akter och försvinner ut igen. Efter fem minuter är han tillbaka med andan i halsen och slår sig ner.
Jag är nyfiken på vad en folkvald marxist med politiskt ansvar har att säga om det senaste decenniets avregleringar och privatiseringar.
Han pustar ut, börjar prata, men¬ avbryter sig mitt i första meningen för att svara i mobiltelefonen. Sedan förklarar han för mig varför Kerala saknar de rigida kasthierarkier som råder i Nordindien.
Nej, säger han, det är inte kommunistpartiets förtjänst. Redan på 1800-talet växte sig sociala reformrörelser starka bland de lågkastiga i de dåvarande hinduiska furstestaterna Travancore och Cochin. Redan då sågs utbildning som en väg mot frigörelse bland de lågkastiga. Redan på tjugotalet strejkade de lägsta kasterna för byggandet av skolor.
– Det fanns helt enkelt ett starkt tryck underifrån, det är hemligheten bakom det goda exemplet Kerala, sammanfattar Thomas Isaac.
Men varför insåg invånarna i Kerala vikten av utbildning? En pusselbit kanske är de tidiga kontakterna med portugisiska handelsmän och kristna missionärer som kom från havet och skapade ett behov av att kunna kommunicera med utlänningar. Kanske var Malabarkustens tidiga kontakter med främmande kulturer därför en katalysator för strävan efter bildning.
Thomas Isaac har också en analys av dagens globalisering. Den är tveeggad. Globaliseringen, säger han, torkar svetten ur pannan och rättar till sina tunna stålbågade glasögon, har både skapat problem och möjligheter.
– Nästan hälften av Keralas befolkning är fortfarande bönder. Deras inkomster har sjunkit på grund av ökad konkurrens från världsmarknaden. De har blivit mer skuldsatta och många tar till självmord som en sista utväg ur skuldfällan, säger han.
– Bönderna måste få ekonomisk hjälp för att klara av strukturomvandlingen av landsbygden. Vi måste hjälpa till med skuldavskrivning och hjälp att omskola sig.
Keralas välfungerande primärvård och skolor är resultatet av en utvecklingsmodell som gick ut på att slå sönder gamla jordägarstrukturer och bekämpa kastväldet. Globaliseringen och liberaliseringen av den indiska modellen – med tullmurar och statliga monopol – gör enligt finansministern att de sociala landvinningarna riskerar att undermineras.
Men det duger inte att bara kritisera, menar Thomas Isaac. Det gäller också att finna sig i den nya situationen.
Men varför är det så ont om jobb i Kerala? En förklaring är att få traditionella tillverkningsindustrier valt bort Kerala och etablerat sig någon annanstans. Delstatens militanta fackföreningar brukar få skulden för att ha skrämt iväg näringslivet. Bristen på jobb har lett till att tio miljoner keraliter, en tredjedel av delstatens befolkning, gästarbetar i länderna runt Persiska viken, där de tjänar tiofalt jämfört med hemma. Deras hemskickade pengar försörjer familjer, släkter, hela byar i Kerala.
Flera gånger i månaden står trafiken still i Trivandrum för att demonstrationståg drar fram längs huvudgatan. Taxiförare svär och affärsföreståndare förbannar alla fackföreningar, röda fanor och plakat med slagord. Min vän Rajiv Udayabhanu, som driver en resebyrå bredvid delstatsregeringens kansli, suckar tungt när vi pratar om Keralas radikala och strejkvilliga fackföreningsrörelse.
– Strejker, strejker, strejker, jämt är det någon strejk eller bojkott på gång, säger han medan dova trumvirvlar och gälla röster från dagens demonstration drar förbi hundra meter bort på Mahatma Gandhi Road.
– I dag strejkar alla lärare. Varför? Ingen aning. När Saddam Hussein avrättades var Keralas alla affärer stängda i en dag i nån sorts luddig kritik mot USA. Och i höstas bojkottade handlarna Coca-cola efter rapporter om giftrester i läsken.
Men delstatsregeringen i Kerala med finansminister Thomas Isaac som ivrig påskyndare tror att det är fullt möjligt att göra ett historiskt jämfotahopp över industrialiseringsfasen – och gå direkt från det lågproduktiva, manuella jordbruket till den kapital- och kunskapsintensiva högteknologin.
IT-företagen gynnas av den nya öppna ekonomin. Man kan säga att globaliseringen till och med är en förutsättning för deras framgång.
– Vi satsar på högteknologisk infrastruktur så att vi kan ta tillvara globaliseringens möjligheter, säger Thomas Isaac och tillägger trosvisst:
– Jag tror på en hållbar utveckling för såväl jordbruket som IT-sektorn.
– Men allt handlar om produktivitet, säger Thomas Isaac. Vi kan inte hålla oss kvar vid gamla. Vi måste effektivisera. Annars går vi under i den globala konkurrensen.
Turistortens nya image
Kovalam Beach ligger vid kusten strax utanför Trivandrum. Jag var här på sydindiska Keralas populäraste strand 1983, jag var här två gånger på nittiotalet och jag var här i vintern 2007.
Turiststrandens utveckling berättar om hur Indien förändrats fundamentalt på ett kvarts sekel.
Utvecklingen skulle kunna beskrivas som en försämring, om man tänker som en nostalgisk ryggsäcksluffare och förväntar sig att Indien för evigt ska vara en billig semester i en primitiv palmbladshydda vid en exotisk strand.
1983 var det mest ungdomar här. Jag var 21 år. Alla verkade vara just 21 år. Vi västerlänningar spenderade minimalt med pengar, trängde in oss flera i samma rum i palmbladshyddan, åt ris och grönsakscurry och drack te – vårt samlade bidrag till Indiens BNP var liten.
Indierna serverade, sålde frukt, körde rikshor eller nöjde sig med att bara stirra på de lättklädda västerlänningarna. Vi tänkte: festliga typer, inte som vi – men billigt är det.
I dag är antalet unga ryggsäcksturister på Kovalam Beach försumbart. De flesta besökare är i dag indiska medelklassturister.
Palmbladshyddorna har fått ge plats för cement- och stenhus med verandor, pooler och prydliga trädgårdar. Allt är proprare, gedignare, mer kapitalintensivt – och paradoxalt nog mera indiskt.
Bredvid mig på middagsrestaurangen med tända ljus vid borden: indiska par, indiska barnfamiljer, indiska ungdomsgäng. Ett tvärsnitt av Indiens nya medelklass. Indierna på Kovalam Beach är alltså inte längre bara lågavlönat tjänstefolk, de är också konsumerande turister. Jag tolkar det som att Indien totalt sett har blivit något bättre land att leva i de senaste 25 åren.
– Storfamiljen med en man som hade försörjningsbörda för fru, barn, farfar, farmor, fastrar och systrar hade inte råd att åka på semester. säger resebyråföreståndaren Rajiv Udayabhanu där han kryssar fram på strandpromenaden mellan indiska familjer med solglasögon och digitalkameror.
– Den nya kärnfamiljen har gjort det möjligt att resa bort på semestern. De indiska turisterna spenderar dessutom mer pengar än ryggsäcksturisterna från väst. Västerlänningarna kommer bara på vintern när solen skiner. Indierna kommer året runt, också på sommaren när monsunen härjar.
– Det ger fler jobb, mer välstånd, säger Rajiv. Det är bra för Kerala.
Tunnelbana till dåtiden
Förr var den fyra kilometer långa resan mellan New och Old Delhi ett äventyr. I en knattrande trehjulig mopedriksha eller i dovt dunkande dieselmotorcykeltaxi genom hektiska gator med stillastående trafik, förbi belamrade trottoarer med uteliggare och gatuförsäljare. Hade man tur tog resan en halvtimme. Var det rusningstrafik satt man och skallrade av motorvibrationerna och andades blå dieselavgaser i minst en timme.
Idag tar resan fem och en halv minut. Exakt. Alltid. Hur kan det komma sig? Svaret är Delhis skinande nya, effektiva tunnelbana som är både renare, snyggare och modernare än Stockholms.
Luften i den indiska huvudstaden är lättare att andas. Sedan 2002 drivs alla taxibilar, mopedrikshor lastbilar och bussar i Delhi inte av smutsig diesel utan av ren naturgas. Reformen var kronan på verket för flera års miljökamp av en lokal miljöorganisation. Exemplet New Delhi har skapat ett tryck underifrån på politikerna i avgasstinna Bombay, Calcutta, Madras och Bangalore att de ska genomföra liknande miljöreformer.
Den nya tunnelbanan, som snabbt tar mig fram i underjorden, har ytterligare förbättrat storstadsluften.
Huvudstaden New Delhi betraktades tidigare som en något sömnig avkrok, enbart intressant om man höll på med politik och behövde vara nära de politiska institutionerna. I dag är också New Delhi en ekonomisk tillväxtmotor. New Delhis kollektivtrafik- och miljösatsning har lockat hit flera nya företag. Varför starta företag i Bombay där bostadsbristen är monumental och pendeltågen långsamma och överfulla? Varför inte satsa på New Delhi där stadslivet är angenämare och fungerar smidigare?
Även om det kommer att ta tid finns alltså hopp om en uttunning av smoggen som hänger som gråsvarta orosmoln över Indiens storstäder.
Jag använder Asiens nyaste tunnelbana som tidsmaskin. Jag går ner i en värld av underjordisk modernitet och färdas från New Delhi, britternas koloniala centrum i nyklassicistisk stil med medelklassindier i jeans och t-shirt – och kliver upp i Old Delhis muslimska värld, ett historiskt arv från den muslimska mogultiden, en värld av beslöjade kvinnor och skäggiga män med virkade kalotter och hennafärgat hår.
Tunnelbaneresan mellan New och Old Delhi är en resa från ett Indien i teknologisk och estetisk paritet med västerlandet till en förmodern värld med ett gatuliv som i sitt innersta väsen pågått praktiskt taget oförändrat sedan mogulkejsaren Sha Jahan lät bygga den muromgärdade stan på 1600-talet – strax innan brittiska Ostindiska kompaniet la till vid Indiens kust för att på allvar påbörja den europeiska kolonialiseringen av Indien.
