Snart dags för nästa Asienkris

Medan Europa och USA faller är flera länder i Asien och Latinamerika på väg att komma ifatt – om några decennier har de till och med gått om.

Vi har hört det många gånger senaste åren.

Men de snabbväxande länderna i syd är inte immuna mot bakslag.

Så sent som i början av nittiotalet rådde hyperinflation, kaos och stagnation i dagens så framgångsrika Brasilien.

Och så sent som i slutet av nittiotalet härjades flera av de framgångsrika asiatiska tigerekonomierna av en kris som gjorde miljoner arbetslösa och fick förtvivlade aktiespekulanter att hoppa mot döden från kontinentens stålglänsande skyskrapor.

Tidigare klumpade vi gärna ihop alla utvecklingsländer och kallade dem överslätande för tredje världen. Alla, även dem som ville rädda den från undergång, hade en tendens att generalisera. På samma sätt pratar många idag om tillväxtmarknaderna som om de har mer gemensamt än vad som skiljer dem åt.

Men det finns få likheter mellan Brasilien, Ryssland, Indien och Kina, tycker Ruchir Sharma, som är chef för utvecklingsländernas aktieprognoser på amerikanska investmentbanken Morgan Stanley.

I sin nya bok Breakout Nations – med en undertitel som på svenska blir Jakten på kommande ekonomiska mirakler – försöker han nyansera bilden av länderna som numera tillverkar praktiskt taget alla produkter som vi omger oss med i väst.

Mest pessimistisk är han när det gäller det ekonomiska och politiska livet i oligarkernas Ryssland, som jämförts med dekadensen under Romarrikets sista dagar. Men även Brasilien är illa ute. Både Brasilien och Ryssland är ensidigt beroende av att exportera råvaror, som de senaste tio åren ökat extremt mycket i pris. Slutet kan vara nära. Ruchir Sharma befarar att dagens råvaru-hype kan komma att gå samma öde till mötes som nittiotalets dotcom-era, som ju slutade med en bang.

Han tror mer på Kina som är ett av få tillväxtländer som lämnat de gamla koloniala mönstren och byggt lönsamma tvärförbindelser mellan länderna i det som vi förut kallade tredje världen. Men han är övertygad om att Kinas tillväxt de närmaste åren kommer att tappa fart, framför allt på grund av att det finns få undersysselsatta landsbygdsbor kvar att locka till nya fabriker. De flesta har redan lämnat åkern och dragit till stan.

Å ena sidan klarar Kina av en inbromsning, vilket till och med skulle kunna vara hälsosam för det globala handelsklimatet och umgänget med Europa och USA, som känner sig alltmer hotade av den röda draken.

Å andra sidan kan det gå som i Hollywoodfilmen Speed som handlar om en buss som inte får sakta in eftersom en bomb då automatiskt utlöses. I Kina, spekulerar Ruchir Sharma, skulle en ekonomisk inbromsning kunna leda till krav på demokratiska reformer och folkliga uppror som kan få hela landet att explodera.

Betydligt fattigare Indien har bättre framtidsutsikter, tror den Indienfödda ekonomen. Indiens fördelar handlar delvis om en ung befolkning med få pensionärer att försörja, raka motsatsen till Kinas läge.

Dessutom pågår sedan länge en positiv decentralisering av den politiska makten från New Delhi till delstaterna, samtidigt som ekonomin börjat snabbväxa i de delar av Indien som tidigare ansågs hopplösa.

Men hans tro på Indien grundar sig också på den ekonomiska mångfalden. Landet har kommit långt från sin koloniala roll som ensidig råvaruleverantör. Idag producerar man allt från te och kläder till rymdraketer, bilar och IT-lösningar.

Men det står och väger, menar Ruchir Sharma. Korruption, svårartad svågerpolitik och svågerkapitalism hotar att bryta uppgången. Risken att Indien ska falla ner i ett av de svarta hålen är lika stor som chansen att landet ska fortsätta mot en ljusnande framtid.

När det gäller ekonomi är lycka relativ och inte absolut. Det viktigaste för den enskilda människan när hon tillgodosett sina basbehov är inte vad hon har, utan vad hon har i förhållande till andra. Senaste årens pessimism i väst grundar sig på att de tidigare fattiga länderna är på väg att komma ikapp, menar Ruchir Sharma. Vi är helt enkelt rädda för att vi inom en snar framtid inte kommer att vara ensamma herrar på täppan.

För att förstärka hotbilden har vi en tendens att överdriva kraften i Asiens tillväxt. I en amerikansk opinionsundersökning från i fjol svarade en majoritet att de trodde att Kina redan var världens största ekonomi, medan sanningen är den att USA:s ekonomi fortfarande är tre gånger så stor som Kinas.

Kina spås att gå om USA före 2050, men det är ju en annan sak. Många amerikaner tar ut förlusten i förskott och antar att framtidsprognosen är en beskrivning av samtiden.

De tidigt industrialiserade länderna i Europa och Nordamerika har fortfarande ett enormt försprång, även om det minskat. De senast 20 åren har hundratals miljoner människor lyfts ur fattigdom i Kina, Indien och Brasilien. Ändå är de inte i närheten av vår produktivitet och välfärd. USA:s BNP per capita är ännu elva gånger högre än Indiens.

Västerlandet kan dessutom vara på väg att slå tillbaka, tror Ruchir Sharma och citerar en rapport från Boston Consulting Group med den talande titeln Made in America, again. Det kommer att bli dyrare att tillverka saker i Kina i takt med att kinesernas löner ökar och priserna på fastigheter, mark och transporter stiger. I USA å andra sidan har det relativt sett blivit billigare att producera prylar, eftersom lönerna stagnerat samtidigt som produktiviteten ökat.

Redan 2015, spår rapporten, är Kinas konkurrensfördelar utplånade. Då kan det vara dags för nästa Amerikaboom och Asienkris.

Vissa amerikanska företag har redan hämtat hem produktion från Kina till låglönedelstater som South Carolina, Alabama och Tennessee.

Men, är det inte lite för yxigt att prata om hela länder. Kanske måste vi finjustera prognoserna. Vi kan inte längre generalisera om i-länder och u-länder, inte heller om ett döende Europa och ett gryende Asien.

Man måste vara mera specifik.

Morgondagens produktion kommer att ske i låglöneområden som indiska Uttar Pradesh och Bihar, Kinas inland, östra Europa och amerikanska Södern, medan makten utövas av eliter i såväl London och New York, som i Shanghai, Dubai och Mumbai.

Sändes i Obs onsdag 23 maj. Lyssna!

Boken jag läst:

Breakout Nations – in Pursuit of the Next Economic Miracles av Ruchir Sharma, W W Norton & Company, 2012. Boken handlar förutom om Brasilien, Ryssland, Indien och Kina även om Turkiet, Mexiko, Sydkorea, Sydafrika och fjärde världen.

Mer om Ruchir Sharma:

Ruchir Sharma har handelsexamen från statusskolan Shri Ram College of Commerce i New Delhi och har av en indisk affärstidning utnämnts till en av Indiens hetaste unga toppchefer. Förutom jobbet som chef för tillväxtekonomierna på amerikanska investmentbanken Morgan Stanley är han kolumnist i Newsweek och skriver regelbundet i Wall Street Journal.

Indien – framgång eller bakslag?

Den 18 april anordnade föreningen Indiensolidaritet ett möte med titeln ”Indien - framgångssaga eller svältkatastrof” på ABF-huset i Stockholm. Det var en paneldebatt med författaren Jan Myrdal, dalitaktivisten Hans Magnusson, Indienkännaren David Ståhl och undertecknad.

Jag återpublicerar här David Ståhls referat av debatten:

"Tanken var väl att det skulle bli en debatt om maoisterna, deras metoder och målsättning. Men så blev det knappast, främst p.g.a. att Jan Myrdal höll en låg profil. Nyhetsbrevets redaktör attackerade honom två gånger utan att han svarade.

I stället kom debatten att handla om huruvida de fattiga har ökat eller minskat i antal. Hans Magnusson talade om daliternas situation och ansåg att det råder ett ”demokratiskt underskott” i Indien. Jan Myrdal ondgjorde sig över att det rapporteras alldeles för lite om Indien i svenska massmedia. Per J Andersson påpekade att detta antagligen gäller de flesta ”avlägsna” länder. Om någon händelsevis sysslar mycket med Kamerun så anser han säkert samma sak.

Okunnigheten om Indien gör att man alltid måste förklara allting från början, det blir en lång ”startsträcka” varje gång. Nyhetsbrevets redaktör påpekade att det dock har förbättrats avsevärt under de senaste åren p.g.a. de betydligt tätare affärsförbindelserna och den ökade turismen.

Ekonomijournalisternas ökade intresse och kunskaper om Indien spelar också en viktig roll. Såvitt man kunde se fanns det inte några uppenbara maoistsympatisörer bland åhörarna. Under frågestunden handlade frågorna mest om valet i Uttar Pradesh och om situationen i Kerala."

Referatet, som publicerats på såväl Empatums (David Ståhls) som Indiensolidaritets sajter fick Jan Myrdal att reagera. Han kommentade det så här:

"Hej! Bara ett påpekande: Du skriver: “Men så blev det knappast, främst p.g.a. att Jan Myrdal höll en låg profil. Nyhetsbrevets redaktör attackerade honom två gånger utan att han svarade.” Nej, det gjorde jag inte. Det blir käbbel inför publik (av vanligt slag) som inte för framåt. Jag tog i stället bland annat upp två för publiken viktiga frågor.

a) Den snedvridna rapporteringen till svensk publik. Lika styrt snedvriden som under kriget och inför 1947. ( Arundhati och jag hade talat om det i London).

b) Att i en situation där den indiska regeringen försöker ta principiell strid mot EU – och Sverige – som i läkemedelspatentfrågan innebär solidaritet med det indiska folket att ge stöd till den indiska staten och därmed bidra till den indiska opinion som vill ge den verklig kraft att stå EU:s  folkmordiska politik emot.
Jan Myrdal"