När jag tittar ut genom fönstret
från flygplanet som om några sekunder ska sätta ner hjulen på landningsbanan
ser jag rakt in i en annan värld än min: en värld där allt i tillvaron är ett
gungfly och till och med invånarnas adresser är kriminella. Ända fram till
staketet några ynka meter från banändan arbetar, sover och äter människor i ett
brokigt gytter av illegalt uppförda hus på mark som egentligen tillhör flygplatsmyndigheten.
När jag kommer
ut från terminalen sätter jag mig i en taxi och skumpar fram på Airport Road.
Hade jag vridit på huvudet hade jag sett reklamtexten för italienska golvklinkers
som kantar vägen: Beutiful forever
Beutiful forever Beutiful forever. Hade jag bett chauffören att stanna,
klivit ur och kikat in bakom reklamskylten hade jag sett en kloakdamm omgiven
av skjul. Jag hade kanske rentav fått syn på den flitiga sopsorteraren Abdul,
den koleriska, olyckliga och enbenta Fatima eller den hårt studerande Manju,
den enda i kåkstaden som citerar Faust, och hennes mamma Asha, som engagerat
sig i hinduhögerpartiet Shiv Sena och blivit slummens inofficiella boss. Jag
hade helt enkelt fått syn på några av invånarna i Annawadi, slumområdet bakom
muren med reklamtexten, tillika några av karaktärerna i amerikanska
journalisten Katherine Boos litterära reportage ”Bakom det evigt vackra”. Boken
som redan har utnämnts till en nutida klassiker i sin skildring av fattigdom.
Som centrum för finansföretag
och aktiebörs och filmindustri är Bombay Indiens svåraste frestelse. Ekonomin
går på högvarv, arbetslösheten är låg, möjligheterna är oändliga. Alla indier
har någon gång drömt om paap-ni-bhoomi,
det syndiga landet, frihetens boning, de stora stålarnas stad – inte minst tack
vare filmerna från Bollywood.
Men så ska man
ju ha någonstans att bo också. Eftersom staden är byggd på en halvö, ett smalt
finger som pekar ut i Indiska oceanen, slår bostadsbristen och trängseln världsrekord.
27 000 invånare per kvadratkilometer, fyra gånger tätare än i Hongkong. Hälften
av stans befolkning på 18 miljoner bor i provisoriska bostäder. Ett helt
Sverige i slum eller slumliknande förhållanden med ingen eller bristfällig
tillgång till vatten och avlopp. Och det bara i Bombay.
Det är därför
staden som lockar så många landsbygdsindier att prova den urbana lyckan också kallas
Slumbay.
I Katherine Boos reportagebok om
flygplatsslummen Annawadi gestaltas huvudpersonerna med repliker och tankar som
om författaren tagit sig in i deras huvuden. De är new journalism när den är som bäst, det vill säga reportage i
skönlitterär form. Inte ett ord om reporterns väg fram till slummen och hennes möten
med sina intervjuobjekt, som pågick mellan 2007 och 2011. Katherine Boo är en
renlärig och konsekvent fluga på väggen.
I centrum för
berättelsen står den tonåriga sophandlaren Abdul och hans familj som ständigt
befinner sig i konflikt med sin granne, den enbenta Fatima. Vardagsträtorna
eskalerar och leder till ett bisarrt självmord där Fatima strax innan hon dör anklagar
Abduls familj för att ha drivit henne till att tutta eld på sig själv. Orättvisa
beskyllningar slungas mellan de rangliga slumskjulen och polisen kommer med ett
erbjudande i ett försök att trygga sin egen försörjning: betala mutor eller
blir inburad (och misshandlad). Till sist segrar ändå rättvisan, märkligt nog kan
man tycka, i form av en domstol som faktiskt är beundransvärt omutbar.
Livet i staden är
en ständig kamp. Men i byarna de en gång utvandrade från var det ännu värre. På
landet var man fast i kastsystemets statiska hierarki, medan man i den
globaliserade och meritokratiska staden är fri att förverkliga det goda livet: ”evigt
vackra” golvklinkers, en bostad med kontrakt eller lagfart – och kanske
också en Ipod. Framåtanda går före härkomst. Kunskaper i engelska går före kasttillhörighet.
På så sätt är storstadsslummen ett framsteg. Men samtidigt gör parallellvärldarna,
stadens bipolaritet, att frustrationen växer. Inget kan döljas, alla ser allt
och alla. Tätt intill de helvetiskt kloakstinkande gränderna hägrar den himmelska
flygplatsterminalen och det femstjärniga Hyatt Regency, ljusskimrande palats av
modernt liv och rena blanka ytor. När matlagningseldarna tänds i skymningen och
hundratals rökar stiger mot skyn ringer lyxhotellets gäster till receptionen och
undrar oroligt om det inte ”skett en explosion” i närheten – och nästa morgon
klagar de på askan från kogödseln, bränslet i slumköken, som nu lagt sig som
ett grått täcke över den annars ljusblå hotellpoolen.
Att få ta del av sluminvånarnas
tankar om sina liv hör inte till vanligheterna. Oftast är det ju politiker,
forskare och andra förståsigpåare som tolkar deras situation. Därför applåderar
jag Katherine Boos ambitiösa projekt. Men samtidigt är hennes skönlitterära idé
att gestalta invånarna som sammansatta människor problematisk. Katherine Boo
pratar inget indiskt språk, utan har förlitat sig på språkkunniga mellanhänder.
Hon har heller inte bott i slummen, utan gjort regelbundna besök. Risken är förstås
enorm att hon övertolkar och tillrättalägger. En annan invändning är att hon är
amerikan; en ”kulturresenär” som med sitt utifrånperspektiv projiceras sina förutfattade
idéer om hur det är att leva i slum.
En indisk
iakttagare hade med sitt inifrånperspektiv förmodligen noterat andra detaljer i
deras liv, men å andra sidan varit avtrubbad av hemmablindhet. Av egen
erfarenhet vet jag dessutom att många medelklassindier har fler förutfattade
meningar om och rädslor inför slummen än vad utlänningar har. Ju längre jag
läsare, desto mer övertygad blir jag om att Katherine Boos perspektiv är till
mer fördel än hinder.
Det
häpnadsväckande med reportageboken är att alla inblandade behållit sina riktiga
namn och att också deras mindre fördelaktiga sidor skildras ingående. Slumivånarna
prostituerar sig, mutar poliser, lurar välgörenhetsorganisationer på pengar, sprider
falska rykten och tittar passivt på när en olycksbroder förblöder, i rädsla för
att annars bli insnärjd i polisens katt-och-råtta-lek och själv gå under. De
framstår knappast som särskilt medkännande, ädla eller moraliskt föredömliga. Ändå,
läser jag i ett AFP-reportage efter bokens publicering, tycker de namngivna sluminvånarna,
bokens huvudpersoner, att Katherine Boo gjort ett strålande jobb. ”Jag har läst
boken, jag gillade den, även om den fick mig att gråta. Den är inte påhittat,
det som står är sanning”, säger tonårsflickan Manju till en förbluffad AFP-reporter,
som kanske hade förväntat sig att höra att sluminvånarna kände sig kränkta av
publiceringen.
I Bombay har det styrande
hinduhögerpartiet Shiv Sena exploaterat och till och med konstruerat
motsättningar mellan hinduer och muslimer, inte minst i slummen. I Calcutta är
det annorlunda. Här i delstaten
Västbengalen styrde en vänsterallians ledd av dogmatiska Communist Party of
India (Marxist) mellan 1977 och 2011. Vänsterstyret misslyckades med att parera
de katastrofer som krig, flyktingströmmar och lågkonjunktur orsakat. Upptagna
som man var med att förhålla sig till världen efter kalla krigets slut tittade
politikerna passivt på när förfallet tilltog, trottoarerna befolkades av fattig
landsbygdsbefolkning och radikala fackföreningar lamslog det lokala
näringslivet med ständiga strejker. De senaste decennierna har jag själv
vandrat gata upp och ner och sett hur groparna i gatorna växt och fasaderna
vittrat, allt medan hammaren och skäran lyser rött från nytryckta affischer och
buckliga aluminiummegafoner ropar ut marxistiska slagord.
Idag är Bombay
vad Calcutta en gång var. Calcutta var en av världens modernaste städer med
blomstrande internationell handel och ett rikt kulturliv. Hundratals litterära
tidskrifter gavs ut, poesiuppläsningar var frekventa, liksom teater-, dans- och
filmscenerna, inspirerade av 1913 års nobelpristagare i litteratur, Rabindranath
Tagore, och den bengaliska renässansens fader, Ram Mohan Roy. Calcutta präglades
av intellekt, känsla och förnuft, vilket manifesterades av att intellektuella tog
sig nyskapande namn som innehöll olika varianter av det bengaliska ordet för ”ljus”.
Idag är det
mesta i Calcutta snarare mörker och ett sluttande plan, men en sak lyckades delstatens
postkoloniala politiker med, skriver Amit Chaudhuri, författare, poet och
professor i samtida litteratur i brittiska East Anglia, i sin nya reportagebok
”Calcutta – two years in the city”. Och det var att skapa fredlig samexistens i
smältdegeln av hinduer, kristna, muslimer, väsensskilda språk, seder och bruk. ”Vänsterfrontens
långvariga styre har förmodligen gjort Calcutta till … den minst xenofobiska
staden i Indien – eller, kanske, i hela världen”, skriver han.
Amit Chaudhuris
reportage är skrivet i klassisk flanörstil. Han varvar doft-, färg- och
ljudrika stadspromenader med intervjuer med allt från trottoarboende till
överklassfamiljer. Däremellan minns han sin egen uppväxt och skriver historiska
och politiska genomgångar med en sällsynt berättariver. Han vill så gärna att
läsaren ska förstå hans sakta sammanfallande, motsägelsefulla men ändå kulturellt
vitala stad.
Jag älskar den
här genren, det essäistiska reseskrivandet, som fortfarande är så stort i den
anglosaxiska bokvärlden. Chaudhuri, född i Calcutta, uppvuxen i Bombay och
självförverkligad i exil i Storbritannien, skriver på engelska, ett språk som
han behärskar med elegans.
Reportaget handlar
om hans återvändande till födelsestaden. Chaudhuri är ”inne” samtidigt som han
är ”ute”, både resenär och inföding, och kan välja position som det passar
honom.
Medan Katherine Boo valt att
skildra ett av människans grymmaste och solkigaste habitat, storstadsslummen, ger
Amit Chaudhuri en sötsur och hoppfull bild av staden som resten av världen
gjort synonym med fattigdom. Han ser desperationen i ögonen på de som lever ur
hand i mun, men också potentialen i kombinationen av tradition, bildning och
radikalitet.
Bombay må ha ett
blomstrande näringsliv och en stundtals boomande aktiebörs, men om man dömer en
stad utifrån efter hur tolerant och kulturell den är vinner Calcutta
stadskampen med hästlängder. I Calcutta läser arbetare långa artiklar i morgontidningen,
medan polisen – som i Indien förknippas med ignorans och fysisk brutalitet – svänger
sig med litterära och politiska citat.
Amit Chadhury
möter Calcuttapoliser som uppfordrande förklarar för honom att han inte får
skriva eskapistisk smörja, utan att ”litteraturen måste vara en spegel av
samhället”. Den brittiskindiska professorn i samtida litteratur kan inget annat
göra än att nicka instämmande åt den khakiuniformsklädda polismannens
snusförnuft.
Böckerna:
”Bakom det evigt vackra – livet,
döden och den ljusa framtiden i Mumbais slum” av Katherine Boo (Marcus förlag
2012)
”Calcutta – two years in the city”
av Amit Chaudhuri (Union Books 2013)
-->
Fler Bombay- och Calcuttaskildringar:
”Dharavi – Documenting
Informalities” (2010) av svenska Konsthögskolans Jonatan Habib Engqvist och
Maria Lantz. Coffetable-bok om Bombays – och Asiens – största slum.
”I skuggan av
Taj Hotel” (1988) av Anita Desai. Roman om judisk man som flyr trettiotalets
Tyskland, hamnar i Bombay och lever fattigt med sina katter i skuggan av
Indiens lyxigaste hotell.
”Calcutta” av
Geoffrey (1998) Moorhouse – historiskt och samtida reportage av brittisk
journalist.
”Glädjens stad” (1986)
av Dominque Lapierre – roman om Calcuttas slum. Också film.
”Maximum City –
Bombay lost and found” (2004) av Suketu Mehta. Bästa reportageboken som
någonsin skrivits om Bombay. Vad Charles Dickens gjort för London har Suketu
Mehta gjort för Bombay, recenserade en amerikansk tidning.
”Shantaram”
(2007) av Gregory David Roberts. En nästan tusen sidor tjock äventyrsroman om
förrymd australisk fånge (författarens alterego) som lever bland backpackers
och mafiosos i Bombay.
”Slumdog
Millionaire” (2006) av Vikas Swarup. Medryckande berättelse (som först hade
titeln Vem vill bli miljardär?) om slumpojken som vinner högsta priset i en
frågesport. Också Oscarsbelönad film.
Publicerades ursprungligen i Svenska Dagbladet under vinjetten Under strecket 7 augusti 2013.
