2009-10-30

Heliga moderna Indien


Här hemma i Sverige är vi världsbäst på att ta till oss det nya. Vi gör det med sådan entusiasm att användbara saker och idéer ibland kastas på historiens sophög i vår moderniseringsiver.

Det är därför Indien är en så spännande del av världen. Där känns det som om nytt och gammalt har lika hög status – och som om samhället tagit ett jämfotahopp från forntiden till nutiden och liksom hoppat över en massa mellanepoker.

Resultatet är hisnande kontraster mellan urgammalt och supermodernt.

Från ingen telefon alls till mobiltelefon. Från att använda torkad kodynga som bränsle till att installera solceller på taket. Oxkärran som knirrknarrar grusvägen mot marknaden i stan, medan raketen lyfter från sin bas för att flyga till månen.

Indien är på flera sätt vårt förflutna. Jag kommer ofta på mig själv i Indien med att ömsom känna ilska över feodala maktförhållanden mellan folk och ömsom ha ett nostalgiskt leende på läpparna inför otidsenliga prylar som jag minns svagt från barndomen eller bara sett på museum.

Indien är samtidigt vår framtid, med sin unga befolkning och förmåga att ligga i framkant när det gäller it.

Bäst kommer kontrasterna fram i det religiösa livet. I de indiska religionerna kan man fortfarande urskilja människans första föreställningar om det gudomliga, samtidigt som många tempel erbjuder välsignelse online via internet och självfallet inte förlitar sig på gammelmodiga håvar för kollekt, utan har kortläsare som tar alla sorters kreditkort.

Brittiska reseskribenten William Dalrymple har försökt fånga de här kontrasterna i sin senaste reportagebok, som heter ”Nine Lives” och har en undertitel som i översättning blir ungefär ”Jakten på det heliga i moderna Indien”.

I en av bokens nio berättelser får vi möta en bramin i Sydindien som skulpterar gudafigurer i brons enligt en tradition som går tillbaka till tusen år gamla Cholaimperiet. Hantverkaren har fått yrket i arv från sin pappa som i sin tur fått det från sin pappa – i en obruten kedja sedan 1300-talet.

Men nu är det dags för ett jämfotahopp över århundradena, eftersom hantverkarens son inte vill göra gudafigurer i brons, utan tänker bli it-ingenjör.

Pappan vill inte klandra sin son, även om han tycker att det är synd att den 700-åriga traditionen nu hotar att dö ut. För när sonen säger att vi alla lever i datorernas tidevarv kan han faktiskt inte säga emot – hur gärna han än skulle vilja – och påstå att vi 2009 lever i de handsnidade bronsgudarnas tidevarv.


Men samtidigt lever traditionen vidare i det moderna. Indiska filmindustrin exploaterar stories från gamla hinduiska epos som Ramayana på ett sätt som på samma gång är genomkomersiellt och hyfsat troget originalet.

William Dalrymple menar att detta gett indierna kulturella referenser som ser helt annorlunda ut än våra. Faktum är att de animerade barnfilmerna ”Hanuman” och ”Hanuman 2”, som görs av ett företag i sydindiska Kerala, och som bygger på en av figurerna i just Ramayana, har högre tittarsiffror på indisk teve än filmer från amerikanska Pixar och Dream Works.

Efter elfteseptember-attacken sa många newyorkbor som intervjuades i teve att ”det var precis som i Independence Day” eller ”Det såg ut precis som i Die Hard 2”.
Indier som efter den förödande tsunamin 2004 fick samma fråga såg istället likheter med apokalyptiska översvämningar i 2 000 år gamla eposet Mahabharata.


Indien har bevarat en muntlig litterär tradition som gång i tiden fanns också i Europa. På 1930-talet reste en forskare från Harvard runt på Balkan för att försöka bevisa att Iliaden och Odyssén växt fram ur en muntlig berättartradition. Han lyckades spela in 12.500 hjältedikter som sjöngs av ofta illiterata serbiska och bosniska bönder som fått dem i arv av sina föräldrar – och som berättade om Ottomanska rikets seger över serberna på Trastfältet 1389 och sultan Selims härjningar i början av 1500-talet.

William Dalrymple ger sig ut i den stora indiska öknen i jakt på dagens hjältedikts-sångare som fortfarande framför det muntligt ärvda Pabuji-eposet. Det är en 600 år gammal och 4.000-rader lång berättelse om halvgudar och gudar inkarnerade till krigare, om ära och hjältedåd, krig, förlust och martyrskap, och – inte minst – hämnd.

Att sjunga hela berättelsen tar fem nätter från solnedgång till soluppgång.
Natt efter natt sitter byborna på mattor i tälten, inlindade i halsdukar mot den kyliga ökennattluften och lyssnar på hjältesångerna.

Jag förundras över deras tålmodighet. Jag kan inte riktigt föreställa mig en berättelse som är en arbetsvecka lång.

Men även i byn i öknen finns folk som inte längre orkar med långsamheten.

Hjältesångarna om den regionala guden Babuji har idag konkurrens av satellittevekanaler och dvd-uthyrare som visar snabbt klippta filmer och tevesåpor som bygger på indiska mainstream-epos som Mahabharata och Ramayana.

Och de unga, berättar en bramin i byn för William Dalrymple, köper hellre CD:n med Pabjui-sångerna än lyssnar på dem live.

Då, säger han, får man de dramatiska höjdpunkterna och slipper alla långtråkiga transportsträckor.

En något kortare version sändes i Obs igår torsdag 29 oktober. Lyssna!

2009-10-25

Kulturell byteshandel


– Aurangzeb, sa han med vrede i rösten där han stod i en skuggig gränd i den heliga staden Varanasi.

– Det var Aurangzeb som rev templet och lät bygga moskén.

– Och Babur, la han till. Han rev templet i Ayodhya och byggde också en moské.

Han pekade med ena handen mot moskéns kupoler och nickade menande för att understryka vad han ansåg om det historiska övergreppet.

Jag förstod att han hatade dessa män som styrde Indien från 1500- till 1700-talet och att han ansåg att Stormogulriket – som Baburs och Aurangzebs imperium kallades – mest hade varit till ondo. Men varför? Allt det där låg ju flera hundra år tillbaka i tiden.

Hur kunde man fortfarande vara så arg?

Mitt möte med mannen som hatade Babur och Aurangzeb ägde rum i slutet av åttiotalet.

Ett par år efteråt insåg jag allvaret i vad han sagt. Då exploderade vreden i våldsamma kravaller som lämnade tusentals döda.

På 1520-talet hade Babur låtit riva ett Ramatempel i Ayodhya och låtit bygga en moské på samma plats. Det påstod i alla fall de hinduiska aktivister som hösten 1992 ansåg att den historiska oförrätten måste korrigeras. Med egna händer och under kravallartade former gick de till attack mot den gamla moskén och rev den tegelsten för tegelsten. Deras mission var att återuppbygga det hinduiska Ramatemplet.

För att förstå ilskan som hinduaktivisterna kände måste man göra en djupdykning i Indiens historia och inse att Indien sedan tusentals år tillbaka drabbats av ständiga erövringar och ockupationer. Erövrarna har kommit från väst och nordväst: från Centralasien, Persien, Afghanistan och Europa. Men religiös omvändelse har inte varit deras huvudmotiv, utan de har lockats hit av den indiska subkontinentens rika skördar och naturtillgångar.

Ändå är det just religionen som ständigt utgjort bränsle på elden i diskussionen om historiska oförrätter. Framför allt islam har betraktats som ett konkret hot hinduismen och den indiska kulturen.

Skillnaden mot Europa är att den muslimska omvändelsen var mer framgångsrik i österled. Medan islam i Europa mest varit ett avlägset spöke har tron på Allah fått stor genomslagskraft i Indien, som i dag är världens näst största muslimska land med 144 miljoner bekännare.

Indien har oftast varit splittrat och oförmöget att värja sig. Det har utkämpats många krig om makten på den indiska halvön, men ofta har främmande härskare kunnat slå sig ner efter fredliga förhandlingar och överenskommelser med lokala furstar. Indierna har accepterat nya herrar så länge den lokala hierarkien i byn eller distriktet inte påverkats och de egna gudarna accepterats.

Indierna har satsat på kulturell byteshandel. Indiens kultur har sakta men säkert påverkats av erövrarnas, medan erövrarnas kultur sakta men säkert har påverkats av Indiens. Det kulturarv som landet bär på är på flera sätt resultatet av ”inkräktares” bidrag till kulturen, vilket lett till en mångkulturell sammansmältning.

2009-10-24

Har du gått en turistvandring i slummen?


Har du gått på en organiserad turistvandring i slummen i Indien eller nån annanstans i världen?

Jag har gjort det - med Reality Tours i Dharavi i Bombay - och gillade upplägget.

Egentligen låter det förfärligt. Men hemligheten bakom den goda känslan var närkontakten med människorna, sluminvånarna, som inte förblev djur i bur under sightseeingen, utan som vi tvärtom snackade med, skrattade med... och fick en insikt om.

Har du gått på en slumturistvandring? Och vill bli kort intervjuad för ABF:s tidning Fönstret. Hör då av dig till mig närmaste veckorna! Gärna så snart som möjligt.

Sprid gärna frågan!

Per
per@vagabond.se

2009-10-16

Hur man kuvar ett barn


En av Indien Online-bloggens läsare tipsar om denna film, Taare Zameen Para (Varje barn är speciellt).

Filmen är visserligen allt för lång, skriver hon, men budskapet är enormt. "Det var mycket tårar som kom. Filmen handlar om en liten kille som är glad och älskar livet, men möts i skolan av krav och plågoandar."

Pojken i filmen skickas till internat och blir där knäckt - tills en lärare hittar honom och uppmuntrar det han är bra på.

Filmen är underbar, anser tipsaren, eftersom den berättar hur det är att ha svårigheter i skolan: "Dyslexi får ett ansikte på ett mycket bra sett."

Jag tror att filmen är ett lackmuspapper i tiden: Indien nu får den debatt och så småningom de förändringar som kom till Sverige på 1970-talet med nya pedagogiska metoder i skolan.

Kanske har vi något att lära ut: skicka ett plan fullt med svenska pedagoger som, trots att de dissats av minister Björklund, får hugga i med förändringsarbetet i de offentliga indiska skolorna. Fast det kanske blir en kolonial problematik kring det hela om vi föreslog den pedagogiska hjälpen som bistånd.

Många av de privata indiska skolorna behöver däremot ingen hjälp: de ligger ofta före Sverige i pedagogisk utveckling.

2009-10-15

Nytt sätt att måla en bindi


Reklam för ett nytt sätt att måla en bindi i pannan. Snyggt gjort.

2009-10-11

Favorit i repris: Fungerande kaos



Det slutgiltiga beviset för att rödljus inte alltid är bästa lösningen.

Och en iscensättning av ekonomen (och amerikanske Indienambassadören) John Kenneth Galbraiths påstående om Indien som ett "fungerande kaos".

2009-10-09

2009-10-08

Ansvarslös tigerturism


De flesta svenska researrangörer struntar i den indiska tigerns framtid, visar en kartläggning av 17 svenska researrangörer som Svenska Ekoturismföreningen gjort.

De flesta av Indiens tigrar finns i reservat som är välbesökta av turister. Mest kända och tigertätast är Bandhavgarh och Kanha i delstaten Madhya Pradesh, Corbett i Uttar Pradesh, Sariska och Ranthambore i Rajasthan samt Sundarbans i Västbengalen.

På grund av mängden turister vågar inte tjuvjägarna ge sig in i de välbesökta delarna av parkerna. Skälet: risk för upptäckt. Samtidigt bidrar turisternas pengar till bättre skydd mot skogsskövling och annan ekonomisk exploatering av tigern och skogen.

När turisternas närvaro ger ett konkret klirr i kassan för människorna som bor nära tigerreservaten ökar dessutom det ekonomiska värdet på levande tigrar.

Men få svenska researrangörer av tigersafaris engagerar sig för tigerns framtid, visar en ny kartläggning från Svenska Ekoturismföreningen.

Bara var fjärde arrangör bidrar till en sund ekoturism i tigerområdena, enligt föreningens kartläggning.

De fyra arrangörer som får godkänt av föreningen är Natur Resor, PolarQuest, Swed-Asia Travels och Thabela Travel.

För att stoppa det akuta hotet mot tigern har naturturismarrangörer i flera länder gått samman. Organisationen Tour Operators for Tiger (TOFT) uppmanar resenärer, små hotell och researrangörer att följa ett antal förhållningsregler i ekoturismens tecken, med tydliga regler för naturskydd och lokal förankring.

Konceptet har visat sig vara framgångsrikt, och flera reservat bedriver nu en turism som bidrar till att världens största kattdjur bevaras för framtiden.

2009-10-06

Indien halkar efter i förbättringskampen


Ett barn som föds i Norge kommer statistiskt sett leva 30 år längre än ett barn som föds i Niger.

Det norska barnet kommer som vuxen tjäna 85 gånger mer än sin världskompis i Niger.

Det är två slutsatser man kan dra av årets Human Development Report från FN:s Utvecklingsprogram UNDP som kom igår.

Av de 182 bedömda länderna hamnar alltså Norge i topp och Niger i botten. Indien då? Jo, på 134e plats. En försämring när det gäller placering men en förbättring i absoluta tal. Indien indextal har förbättrats, men eftersom många andra länders index har förbättrats mer har Indien tappat position.

Sedan 1980 har "välståndet" i Indien, enligt indexet ökat med i snitt cirka 1,3 procent per år, dubbelt eller tre gånger så hög förbättringstakt som majoriteten av utvecklade länder i väst.

Indiens indextal har stigit från 0,556 (år 2000) till 0,612 (2009) - max man kan få är 1, då är allt "perfekt".

På kartan här till höger kan du se skillnaderna inom Indien. Ju mörkare röd färg, desto mer välstånd.

Men snabbast har "välståndet" stigit i Kina och Iran.

Men varför tappar Indien position gentemot omvärlden i förbättringsligan? En anledning tror jag är att regeringens utbildnings- och vårdpolitik i princip fallerat. Men det är inga nya misstag.

Nu får man sona för den nonchalans som indiska politiker visat under hela självständighetstiden.

Det sista var faktiskt en analys från före detta chefsekonomen för Human Development Report, indiern Santosh Mehrotra.

- Vi (Indien) spenderar mycket på dessa områden (vård och utbildning), men det mesta av pengarna går till byggnader och annan fysisk infrastruktur snarare än till skapa resultat i form av bättre vård och utbildning, förklarar Abhijit Patnaik, forskare på indiska Centre for Policy Research enligt Hindustan Times.

Leta i Indien Online