2008-03-28

Den amerikanska drömmen lockade indier


Hundra indier som lockats till USA med löfte om guld och gröna skogar har genomfört en marsch till Washington DC för att protestera mot att de utnyttjas som "slavarbetskraft".

Amerikanska rekryterare i Indien fick männen på kroken genom att locka med ett erbjudande de inte kunde tacka nej till. För 20 000 dollar lovades de ett nytt liv, jobb i USA och framgång och lycka.

Företaget som lockade dem, Signal International registrerat i delstaten Mississippi, nekar till anklagelserna om slavliknande arbetsförhållanden. De anklagar istället rekryteringsfirman, Global Resources, för att ha gett indierna falska löften.

Nyheten, som BBC skriver om idag, påminner skrämmande mycket om handlingen i Hari Kunzrus bok leela.exe - läs den.

Det är en fantastisk, rolig, dråplig och samtidigt allvarlig bok om det öde som mötte Arjun Mehta, datanörd från New Delhis sattelitstad Noida, när han lockades av den amerikanska drömmen och blev virusjägare, om än på assistentnivå, på ett av Silicon Valleys största datorsäkerhetsföretag.

Hans hämnd, närd av kärleken till Bollywoodskådespelaren Leela Zahir, var gruvlig och finurlig. Han förvandlade nämligen henne till jordklotets mest spridda datorvirus, därav bokens titel.

Läs också min artikel om Hari Kunzrus roman och sattelitstaden Noida, publicerad i DN 15 januari 2007 och därefter här på bloggen.

2008-03-27

Konflikt mellan miljö och fattigdomsbekämpning


Indiens finasminister P Chidambaram tycker att det vansinnigt att de industrialiserade länderna odlar grödor som används som biobränsle istället för mat.

Han anser med rätta att det är upprörande eftersom den fattiga delen av världen samtidigt kämpar med stigande matpriser och att världen just nu upplever stor osäkerhet kring livsmedelsförsörjningen - en situation skapad av det faktum att allt större kvanititeter majs, sojabönor och sockerrör används för att fylla bilarnas soppatankar.

Priset på bland annat majs har fördubblats sedan 2004.

Chidambaram pekar särskilt ut USA där 20 procent av majsskörden går till biobränsle.

Den indiske ministerns uttalande är intressant för att det sätter fingret på en av vår tids stora konflikter: den mellan fattigdomsbekämpning och kampen mot klimatförändringarna.

Vi kommer att få höra fler liknande beskyllningar i framtiden.

Framtiden kommer att bjuda på blockader, väpnade konflikter och allianser styrda av hur länderna agerar i förhållande till å ena sidan fattigdom och å andra sidan miljön.

Sverige kanske kan förklara sig neutralt.

Mer om vad ministern sa om biobränsle finns att läsa på BBC:s hemsida.

2008-03-26

Kör indiskt! Kör Jaguar och Land Rover!

Det har pratats om affären i över ett år. Men nu är den klar. Indiska Tata blir ny ägare till de brittiska symbolbilarna Jaguar och Land Rover

Fast bilarna har inte varit brittiska på ett tag. Bilmärkena ägs av amerikanska Ford.

Fram till nu.

Hädanefter ägs de av en koncern med huvudkontor i Bombay, ett företag som startade som bomullsväveri i Indien, då styrt av britterna, i slutet av 1800-talet.

Indien kolonialiserar världen och Imperiet slår tillbaka, som indiska tidningar bitterljuvt skrev när planerna på köpet blev offentliga förra vintern.

Kör indiskt! Kör Jaguar och Land Rover!

Läs min analys av Indiens företagsköp utomlands, sänd förra året i Obs i Sveriges Radios P1.

120 miljoner klimatflyktingar från Sydasien


Ytterligare 75 miljoner bangladeshier och 45 miljoner indier - sammanlagt 120 miljoner människor - kommer att bli hemlösa före år 2100.

De blir Sydasiens nya klimatflyktingar, offren för utsläppen av växthusgaser och dess effekter på klimatet. En katastrof orsakad av hela mänskligheten, men mest av de tidig-industrialiserade länderna i Nordamerika och Europa.

Kort sagt: Indien och Bangladesh får betala det högsta priset för ett problem i huvudsak orsakat av väst. Eller uttryck annorlunda: Syd får lida för Nords synder.

Växthuseffekten får, som jag skrev i min bok Indien - elefanten som började dansa (Bilda 2007), glaciärerna i Himalaya att smälta och rinna ut i havet. Det låglänta deltalandskapet Sundarbans i Västbengalen och kanal- och sjösystemet Backwaters i Kerala, liksom hela grannländerna Bangladesh och Maldiverna, dränks i vattenmassorna. På sikt torkar Nordindiens stora floder ut och Gangesslätten förvandlas till öken.

De flesta kommer att få lämna sina hem på grund av att havsnivån stiger och torka orsakad av sjunkande grundvattennivåer.

Uppskattningen av 120 miljoner klimatflyktingar finns i en ny rapport från Amnesty, som också konstaterar att antalet klimatflyktingar kommer att vara tio gånger fler än flyktingarna efter delningen av Indien i samband med självständigheten 1947.

Idag bor ungefär 130 miljoner människor i Indien, Pakistan och Bangladesh i områden upp till 10 m ö h.

Redan nu finns anledning att oroa sig. Indiens väder - normalt styrt av de regelbundna nordost- (okt-dec) och sydvästmonsunerna (juni-sept) - är på väg att bli mindre förutsägbart.

Både perioder medå ena sidan torka och å andra sidan kraftiga kraftiga cykloner med stora mängder regn har blivit vanligare sedan 70-talet. Samtidigt har Himalayas glaciärer krympt.

120 miljoner sydasiatiska kilamtflyktingar! Var ska de ta vägen? Jo, från lågt belägna Dhaka, Calcutta, Bombay och Madras till högt belägna Delhi, Bangalore and Ahmedabad.

- De här städerna [som redan växer snabbt på grund och upplever snabb ekonomisk tillväxt] måste förbereda sig för att husera enorma mängder migranter från kustområdena, säger författaren till Amnestyrapporten, klimatexperten Sudhir Chella Rajan, enligt BBC.

2008-03-25

Delhi får beröm för sin kollektivtrafik


Indiens premiärminister Manmohan Singh berömmer huvudstaden New Delhi och dess politiska ledning för det framgångsrika miljöarbete som utförts.

Berömmet tillfaller stadens styre och dess högste politiker, Sheila Dikshit.

Singh sade vid en ceremoni i samband med invigningen av ett nytt kraftverk att Delhi är Indiens snabbast växande storstadsområde

- Jag drar mig inte för att säga att Delhi idag är en av de renaste, grönaste och vackraste städerna i landet, sade premiärminister Singh, enligt Times of India.

Delhi är tillsammans med Bombay och Bangalore en av världens snabbast växande städer. Men det är bara i Delhi som befolkningsboomen och den goda ekonomiska tillväxten har parats med en massiv satsning på kollektivtrafik (tunnelbanan invigdes för några år sedan) och förbud mot diesel till förmån för naturgas i stadens taxibilar, rikshor, lastbilar och bussar.

Tidningen Forbes har dock en annan syn på Delhi. När redaktionen gjorde en lista över över världens mest förorenade städer hamnade Delhi på den föga hedrande topplistan.

Jag skrev om Forbes skitiga städer-lista på bloggen nyligen - läs!

2008-03-22

Hinduer och muslimer hedrar varandra


Holi khelen padh ke bismillah, la-ilaha-illallah ...

Låt oss fira Holi genom att åkalla Guds namn, Allah, Allah


Så står på väggarna i sufihelgedomen tillägnad Abdul Samad Rehmatullah, belägen i staden Ahmedabad i delstaten Gujarat i västra Indien.

Vad är för kontsigt med det? Jo, helgedomen är muslimsk, det gudsnamn som ska åkallas är Allah, men festivalen som ska firas är hinduisk.

Det handlar faktiskt inte om något alldeles ovanligt. Ända sedan den muslimska mogulerna styrde Indien (1500-1700-talet) har det funnits en utbredd kult av muslimska sufihelgon som utövats av såväl hinduer som muslimer. Traditionen med flera hundra år på nacken, är att muslimerna hedrar hinduerna vid tiden för den hinduiska holifestivalen (som bland annat bjuder på det berömda "kriget" med röd färg) och hinduerna hedrar en parallell muslimsk högtid.

"Det är denna typ av tolerans som ensam kan hålla vårt land enat", skrev Högsta domstolen nyligen i ett beslut med referens till den muslimska traditionen att fira hinduiska holi i västra Indien.

2008-03-19

"Över min döda kropp": Goa anno 1987


Publicerar här – med anledningen av de tidigare blogginläggen om Anjuna Beach – ett reportage om oppositionen mot turismen i Goa som jag skrev för 21 år sedan. Min Vagabondkollega Johan Tell var tillbaka och gjorde en uppföljare 1992 och jag skrev åter om Goas turismoppositionen 2001.

Detta reportage och Tells uppföljning publicerades också i en bok, Indien - Curryexpressen (Vagabond 1997), som är slutsåld men finns på många bibliotek.

Men som sagt - här är Goareportaget anno 1987:


När dagen gryr och den svala morgonluften ännu härskar över Goas blänkande, vattenfyllda risfält, då vaknar professor Sergio Carvalho i sin lägenhet i utkanten av staden Mapusa av att det bankar på dörren.

Han skruvar på sig mellan lakanen, gnuggar sig sömndrucket i ögonen och viskar till sin fru att det nog är bäst att han går och ser efter vem som bankar så envetet. Han gläntar försiktigt på dörren och ser två gängliga polismän i sandbruna uniformer som står ute i trapphuset och stampar otåligt.

Sergio Carvalho förstår genast vad de vill. Han klär på sig, säger adjö till sin hustru och låter polismännen föra iväg honom till arresten i stadens polisstation.

När Sergio Carvalho kommer till polisstationen är det bara en timme kvar tills det chartrade planet från flygbolaget Condor, fullt med tyska charterturister, landar på Dabolim-flygplatsen mitt i den frodiga djungeln några mil söderut.

När turisterna kliver av planet, in i bussen och åker till sina hotell måste professor Sergio Carvalho hållas under uppsikt. För de ansvariga politikerna vill inte att uppståndelsen utanför den lilla ankomsthallen två veckor tidigare ska upprepas.

Sergio Carvalho föses in i den svala arresten med dess fuktfläckiga, krackelerade cementväggar.

– Du vet, det är enbart i förebyggande syfte, urskuldar sig polismannen och slår igen gallergrinden.

Den där lördagen för två veckor sedan när de allra första charterturisterna landade i Goa stod Sergio Carvalho och tolv andra aktivister i Goan’s Vigilant Army – en aktionsgrupp som protesterar mot satsningen på lyx- och charterturism i Goa – och väntade på parkeringsplatsen framför terminalen. De hade banderoller målade med texter som ”Condor Turisten, fliegt zurück” (Condor-turister, åk hem igen) och ”Uns liegt nichts an eurem lebenstil oder euer D-mark” (Vi gillar inte er livsstil och vill inte ha era D-mark).

De delade ut flygblad där de förklarade varför de ogillar charterturism i Goa och när de tyska turisterna satt sig i bussen för att åka till hotellen var det någon i aktionsgruppen som gick fram till bussen och kastade en hel korg med ruttna räkor över vindrutan och kodynga på turistmyndigheternas välkomstbanderoller och det blev ett jävla liv och det kom poliser och Sergio Carvalho, gruppens ledare, greps.

Det är därför professor Carvalho nu två veckor senare sitter inlåst igen och svär högt åt de nitiska politikerna och poliserna.

– What the hell is this? skriker han till cementväggen mitt emot, men ingen svarar och han skriker igen, irriterat:

– Har vi inte rätt att demonstrera? Vad är det här för demokrati?

Nu har det gått ytterligare några veckor, snart är det jul och i trädgårdarna runt om i Goa står pyntade julträd och mellan husen i de finare kvarteren går små grupper av barn och ungdomar och sjunger Felize Navidad och andra julsånger på portugisiska och engelska och allt känns väldigt europeiskt och inte alls indiskt.

Det är bara den drypande fuktiga, tropiska hettan som svävar dallrande över asfalten i städerna och de vindlande kokospalmer­na och de vita sandstränderna som övertygar mig om att jag inte är i Lissabon eller i London, utan på den indiska västkusten 15 grader norr om ekvatorn.

Det är söndag den 19 december 1987 och kyrkklockorna ringer i Mapusa.

Sergio Carvalho är ledig från undervisningen i filosofi på universitetet i dag och han står i hallen i sin lägenhet och ber mig komma in och vi sätter oss i vardagsrummet som är inrett med en soffa, två fåtöljer och ett soffbord med glasskiva.

– Vi vill inte ha någon lyxturistindustri med jättelika hotellkomplex i Goa, säger han och häller upp te i de vita porslinskopparna. Vi vill inte att stora hotellföretag köper mark vid kusten och gör privata badstränder så att bönderna och fiskarna trängs undan.

Han bläddrar i en bunt med papper och tidningsklipp som ligger på bordet framför honom och fiskar upp ett brev från Kay Trask, professor vid universitetet i Manoa på Hawaii.

Kollegan i Stilla havet på andra sidan jordklotet berättar i brevet hur turismen förstört Hawaiis kulturella självkänsla.

”Jag är trött på människor som säger ’Du förstår, ni måste ha turism, det är bra för er.’ Vi behöver inte turismen på Hawaii. Vi har överlevt i 2 000 år utan turister. Vi kan producera vårt levebröd själva.”, skriver Kay Trask.

Hon fortsätter:

”På tal om kulturell prostitution – varför pratar ingen om kulturell prostitution? Kulturell prostitution är när besökare tar vårt språk och våra seder och tjänar pengar på dem, det är när man bygger 35-vånings hotellkomplex på den vackra, ännu inte exploaterade marken, det är när turister tittar på oss och säger ’Kan du dansa för mig, kan du säga några ord på hawaiian.’ Det är kulturell prostitution.”

Sergio Carvalho lägger tillbaka brevet på glasbordet och säger:

– Vi vill inte ha ett nytt Hawaii här i Goa.

Han höjer rösten och frågar retoriskt:

– Är Goa till salu?

Och så svarar han förstås själv på sin fråga:

– Nej, Goa är inte till salu.

Politikerna i Goa vill nu satsa på en respektabel turism, som ska tvätta bort Goas skamfilade rykte som ett hippie- och drogparadis. Därtill en turism som drar mer pengar till delstaten. I juni 1987 förklarade ministern för turism, Luis Proto Barbosa, att nu är det dags för turismen att utvcklas – och det snabbt och effektivt. En minister från centralregeringen i New Delhi pratade om 15 nya femstjärniga hotell inom några år.

Visionen av morgondagens Goa är drömmen om ett nytt Hawaii, ett nytt Barbados, ett nytt Bali, där turisterna inte övervintrar i en billig hydda och lever på vitt ris, nej där turisterna stannar ett par veckor och spenderar minst hundra dollar om dagen.

Cidade de Goa är ett
femstjärnigt hotell byggt i portugisisk stil, inhägnad strand, tennisbanor och swimmingpool. Här bor 30 av de tyska charterturister som landade på Dabolim-flygplatsen den där lördagen när Sergio Carvalho satt i arresten, oförmögen att protestera.

Jag kommer till hotellet med autoriksha, en trehjuling med matt, rostprickig gul och svart lack och trött mopedmotor som långsamt och med risk för att dö knattrar uppför den pampiga uppfarten och parkerar bredvid de stora, glänsande taxibilarna och de uniformerade vakterna som öppnar bildörrar åt turister. Det känns ungefär som Peter Sellers spartanska ankomst till societetsfesten i filmen O’ vilket party.

På hotellstranden på andra sidan receptionen sitter Edmund och Doris Peissig från Tyskland i varsin solstol. Deras resa är en kombination av en vecka i Kathmandu och två veckor på det här hotellet i Goa.

– Vi kom till Goa för att se lite av Indien, säger Doris, men nu känns det som om vi är inlåsta på det här hotellet, det är som ett läger med vakter utanför stängslen.
Edmund och Doris är lite över sextio och har rest mycket, mest på charterresor, men de har alltid försökt göra avstickare, lämna gruppen för att upptäcka själva. De vill vara fria när de reser, säger de, de vill uppleva andra kulturer och träffa folk.

Lyxhotellet Cidade de Goa ser de som en fästning, väl barrikaderad mot verkligheten runt omkring. Cidade de Goas inhägnade lyx uppfyller inte deras förväntningar på Indien.

– Vi gillar egentligen inte att ligga på inhägnade stränder, vi reser ju för att se andra länder och andra kulturer, säger Edmund – och så tar han Doris under armen och tillsammans går de ner till vattnet för att svalka sig.

En lätt bris blåser
in från havet och Vagator beach norr om Panjim är fylld av en brokig samling: nakna, unga européer utfläkta i sanden, fullt påklädda indiska kvinnor som promenrerar i vattenbrynet, kricketspelande indiska män med plufsiga magar och slöa kor som ligger och dåsar i solen och lugnt betraktar uppståndelsen.

Längs stranden står flera basthyddor som hyrs av västerlänningar som bestämt sig för att stanna lite längre och därför vill leva så billigt som möjligt. I ett par av hyddorna har lokalbefolkningen öppnat enklare restauranger som serverar vad fattiga ryggsäcksresenärer vill ha när de tröttnat på traditionell, välkryddad indisk mat: omelett, stekt ris med grönsaker, banana pancake med sirap. Vid de rangliga träborden spelas backgammon till rockmusik och pratas det om den hemska bussresan mellan A och B och dagens konsistens på avföringen.

Karin och Niklas sitter på stranden. Solen dalar på himlen, eftermiddagshettan ger vika och ljuset blir rödare och varmare. De hyr ett hus Av en familj i Chapora för 60 kronor i veckan, utan dusch och med toalett ute i buskarna bland grisarna. De tänker fira jul här, hundratals mil från snögloppet, julmiddagarna och mörkret.

– Att resa i Indien, säger Karin, är mer än att resa i ett främmande land, det är en resa som skapar kontraster till livet hemma i Sverige. Jag kan aldrig riktigt förstå allt som händer här. Man får bara en ytlig kontakt med befolkningen, men den där ytliga kontakten har gett mig en viss insikt även om jag hela tiden utgår från mina perspektiv.

Såväl de fattiga
ryggsäcksturisternas Chapora och Vagator beach som charterturisternas Cidade de Goa har en atmosfär av turistanläggning över sig. Men i Chapora och Vagator delar resenärerna hus med befolkningen, promenerar på bygatan bland fruktstånd, kor och konverserande bybor. Här finns inga stängsel som skiljer européerna från indierna.
Francesco Simao Fernandes är 27 år. Tillsammans med sin familj driver han en liten restaurang och ett hotell i Colva, en lång vit sandstrand i södra Goa. Till skillnad från i Anjuna, Vagator och Chapora kommer inga hippies till Colva. Här stannar turisterna på sin höjd någon vecka innan de drar vidare med buss och tåg för att uppleva Indien. Drogerna har inte fått fäste här som på stränderna i norra Goa.

– Goa ska inte satsa på charterturism, säger Francesco. Goa ska satsa på småskalig turism; familjer som hyr ut rum, små hotell, små restauranger, då stannar pengarna kvar i lokalbefolkningens fickor.

– Charterturismen gynnar inte de fattiga. Om vi får charterturism i Goa försvinner bara turisternas pengar till de stora hotellbolagens konton i New Delhi och Bombay.

På en bakgata i Panjim ligger den lokala dagstidningen The Herald. På den minimala och röriga redaktionen håller tidningens chefredaktör Rajan Narayan på med morgondagens ledare. Han sitter tillbakalutad i stolen, han har en cigarett i handen och dikterar för en sekreterare som skriver på skrivmaskin. Fläkten i taket vispar runt den kvalmiga eftermiddagsluften.

Under det senaste året har Rajan Narayan varit en av förgrundsfigurerna i kritiken mot turistmyndigheternas satsning på lyx- och charterturism i Goa. Han har skrivit flera ledare och krönikor i The Herald där han fördömt turistminister Barbosas planer på ett indiskt Costa del Sol. Hans tyngsta argument är ekonomiska.

Därför frågar jag honom om han tror att turismen verkligen kan leda till ekonomisk utveckling, till att vanligt folk får det bättre ställt.

– Ja, svarar han, turismen har skapat jobb på hotell och gett inkomster till familjer som hyr ut rum till ryggsäcksturisterna.

– Men med femstjärniga hotell och charterturism stannar bara tio procent av intäkterna kvar i Goa, resten försvinner till storstäderna och tillbaka till charterturisternas hemländer.

– Dessutom får goanerna bara de sämsta jobben, som kockar, uppassare och kypare på lyxhotellen. 85 procent av föreståndar- och chefsjobben går till folk som rekryteras från Bombay och New Delhi.

Han bläddrar i några papper, hittar siffrorna han letar efter och läser högt:

– Av de 800 miljoner rupier {1 rupie var 1987 värd cirka 50 öre} som varje år investeras i turismen stannar bara åtta procent kvar i Goa.

– Men okej, turismen har kommit för att stanna, vare sig vi vill eller inte. Turismen kan inte stoppas. Det är bara inriktningen vi kan ändra på.

Syrsor spelar i den tropiska natten och havet mullrar bakom kokospalmdungarna. I en spatiös villa i portugisisk stil inte långt från flygplatsen vankar turistminister Luis Proto Barbosa av och an. Han är bekymrad över professorn i filosofi och oppositionen mot lyxturism i Goa.

Tidigare samma dag anlände de första brittiska charterturisterna någonsin till Goa, men ankomsten hemlighölls med tanke på eventuella förnedrande protester från professor Sergio Carvalho och hans aktionsgrupp.

Charterturismen i Goa är i sin linda. Snart kommer de första sovjetiska charterturisterna och hösten 1989 arrangeras de första svenska charterresorna till Goa.

Jag sitter i ministerns vardagsrum och en tjänare bär fram ett glas med kallt vatten och en flaska importerad whisky och Luis Proto Barbosa ser orolig ut, han lägger händerna på ryggen, skakar på huvudet och sätter sig sedan i en fotölj mitt emot mig, dunkar ena knytnäven i armstödet och skriker:

– Den där professorn har fel. Fel! Vi satsar inte bara på lyxturism i Goa.

När han uttalat de orden slocknar ljusen i hela villan och mörkret från den omkringliggande djungeln omsluter oss, kvällsvärmen kryper närmare kroppen, tycks det som; svetten rinner, jag ser inte längre ministern, jag hör bara hur han andas tungt i det svarta. Strömavbrott.

Tjänarna tänder stearinljus och ett varmt, fladdrande sken lyser upp Luis Proto Barbosas ansikte.

– Föresten, säger han, försvarar jag all slags turism, för jag tror att både charterturister och budgetresenärer… ja, såna där ryggsäcksturister kan skapa jobb för våra ungdomar och ge inkomster till Goa.

– Om genomsnittsturisten spenderar 100 rupier om dagen och hälften stannar i Goa är det bra.

Jag invänder att det finns statistik som säger att högst tio procent av inkomsterna från charterturismen blir kvar i Goa. Resten tar charterbolagens och de stora hotellbolagens aktieägare hand om; pengarna försvinner ut ur Goa.

– Nej, nej, nej! vrålar han. Det kan inte stämma.

Han sänker rösten och nyanserar sig.

– Vi tänker faktiskt inte bara satsa på charterturism. Vi tänker utveckla systemet med paying guests också, så att bybefolkningen kan tjäna pengar på turismen.

Och han talar om framtiden. Goa ska bli rikt tack vare turisterna, säger han. Goa ska bli ett nytt Costa del Sol. Men vem som ska tjäna pengarna, vem som ska bli rik på turisterna vill ministern inte prata om ikväll.

Han sitter tyst. Han ansikte, glansigt av svett, oroligt av ljusens fladdrande sken, ser sammanbitet ut.

Vi skakar hand och tar avsked på verandan.

Professor Sergio Carvalho
är klar med dagens lektioner vid universitetet och kommer fräsande på sin skoter genom Panjims trånga, vindlande gator. Han kör ut på strandpromenaden vid Mandvi-floden och parkerar bredvid en liten uteservering, slår sig ner vid ett bord, tar av sig hjälmen och beställer in sodavatten och kaffe.

Jag frågar Sergio varför de inriktat sina protester bara mot lyx- och charterturismen och han svarar att hippierna visserligen har introducerat tyngre droger i Goa och att det naturligtvis är fruktansvärt, men för gemene man är charterturismen farligare; den kan förändra samhället, ekonomin, den kulturella självkänslan på ett mer genomgripande sätt.

– För det första, säger han. Vi har inte elström nog att försörja alla hem och industrier i Goa. Det är spänningsfall och strömavbrott i stort sett varje dag {även hemma hos turistministern, art.författ. anm.}. Men lyxhotellen förses med rikliga mängder ström dygnet runt, dessutom till rabatterade priser.

– För det andra: vi har brist på dricksvatten i Goa. De flesta byar har bara rinnande vatten en timme om dagen. Men lyxhotellen har egna pipelines och borrar egna brunnar. Bönderna som bor runt femstjärniga Fort Aguada norr om Panjim står nu med torra brunnar på grund av att hotellet tar upp för mycket vatten.

Professor Sergio Carvalho och de andra aktivisterna i Goan’s Vigilant Army vill att turistmyndigheterna förbjuder byggen av nya femstjärniga hotell och att moratorium införs för utbyggnad av dem som redan finns.

– Vill de göra Goa till ett nytt Hawaii, säger Sergio Carvalho, ja då får de göra det över våra döda kroppar.

Publicerat första gången i Vagabond nr 3/1988 och andra gången i Indien – Curryexpressen (Vagabond 1997).

Dags att renovera Anjuna Beach


Västerländska post-hippiers ofta drogstinna vinterexil i Anjuna Beach upprör allt fler goaner.

Efter mordet på den unga brittiskan Scarlett Keeling är stämningen dämpad och läget spänt i Anjuna, skriver BBC, som kommenterar läget runt stranden som sedan slutet av sextiotalet varit en poppis tillflyktsort för civilitisations-dropouts.

Medan resten av Goa har genomgått en metamorfos och blivit vallfärdsort för weekendbesökare från Bombay och Bangalore och charterturister från väst har Anjuna behållit sin lättt sunkiga och medvetandevidgande image.

Jag har besökt Anjuna regelbundet sedan 1983. Förändringen har varit enorm i resten av Goa. I Anjuna ser det mesta ut som för 24 år sedan. Senast jag var där hade några svenskar satt upp en skylt utanför huset de hyrde. Det stod "Strandvägen 1, kvarteret Hampan". Kul, men vad säger befolkningen i Anjuna om dessa bortskämda västerlänningar som använder byn som lekplats och verklighetsflykt.

I och för sig borde det vara fritt för alla att experimentera med sitt eget medvetande. Men ...

"Du får inte skada andra, du måste bjuda till, annars får du göra precis som du vill", sjunger poliskonstapel Bastian i Torbjörn Egners Folk och rövare i Kamomilla stad.

Jag tror att drogande västerlänningars livsstil i Anjuna för länge sedan brutit mot regeln "Du får inte skada andra" - även om de själva är övertygade om att de inte gör en fluga förnär.

Det faktum att också allt fler goanska ungdomar fastnar i drogberoende talar ett annat språk.

Nu är kanske Anjunas dagar som en drogliberal tillflyktsort räknade.

Läs BBC:s reportage.

2008-03-17

Snart slutknarkat i Goa?


Polisen i Goa har genomför att stor razzia mot droghandeln. Fokus har legat på att slå till mot handeln kring stränderna. Med andra ord: där många utländska turister är kunder. Minst 40 langare har gripits.

Hasch, magic muchrooms och andra tyngre droger har varit lätta att få tag på i Goa ända sedan västerländska hippier började vallfärda hit på sjuttiotalet. Idag är dock lejonparten av turisterna respektabel indisk medelklass och västerländska charterturister.

Men en visserligen minskande skara västerlänningar har ändå fortsatt att resa hit för det billiga knarkets skull. Denna skara har för övrigt på sistone bestått av en växande andel israeliska ungdomar.

Det är inte första gången polisen försöker komma åt drogerna i Goa. För snart två år sedan förbjöds de hela-natten-långa rave- och fullmånefester, som förstås var nästen för handel med droger.

Polisens razzia är välkommen, tycker jag. Inte i första hand för att rädda de drogande västerlänningarna, utan för att 1) rädda alla de goanska ungdomar som torskat dit på grund av tillgången på droger och 2) Goas image i omvärlden.

Enligt oficiell statistik dog 61 utländska turister i Goa 2007, de flesta i drogrelaterade händelser.

Det var nog festligt en gång i tiden när det begav sig om man inte överdoserade eller fastnade i beroende.

Men Goas hippierykte - om än i dalande - länns idag mest som ett socialt problem.

Läs också mitt nu årsgamla blogginlägg från Goa om ravefesterna.

Ska Indien exportera mer mat?


Drygt hälften av alla indier jobbar i jordbruket, som bara svarar för knappt 20 procent av landets BNP.

Medan tillväxten inom service, verstadsindustri och IT är tvåsiffrig växer jordbruket bara med tre procent om året.

Enligt officiella siffror begick 150 000 bönder självmord mellan 1997 och 2005, bland annat på grund av ökade skulder och tuffare eknomiska villkor på en allt mer globaliserad jordbruksmarknad.

Men det finns hopp för Indiens bönder.

I den tidig-industrialiserade världen (Europa och Nordamerika) har matpriserna ökat dramatiskt de senaste åren. Detta ger länder som Indien möjlighet att sälja produkter till oss.

Den gröna revolutionen på 60- och 70-talen gjorde att Indien förvandlades från importör av mat till exportör. 2000-talets indiska bönder är mycket mer effektiva än 60-talets. Indien har på sina håll, inte minst i Punjab, gått från oxen som drar plogen till skördetröskor och traktorer.

Nu är det dags för en andra grön revolution.

Times of Indias ledarsida föreslår idag: en tioårsplan för jordbruket med fokus av spridning av teknologi från forskningslaboratorierna till åkrarna. De vill också se billiga krediter till bönder.

Syfte: Indien bör kunna hävda sig bättre den globala matmarknaden. Mer indiska vindruvor och mangos och mer indiskt vete och ris i västvärldens mataffärer.

Visst rymmer Indiens möjlighet att öka välståndet på landsbygden på en konflikt: att transportera mat över halva jordklotet kommer aldrig att vara bra för miljön.

Vad är viktigast: Eliminera fattigdom eller hejda global upppvärmning? Vem ska betala det högsta priset för en tuff global miljöpolitik? Indien ligger långt framme när det gäller "grön" teknologi, varför det kanske inte behöver vara en konflikt. Å andra sidan: än så länge är transporten det stora problemet; än så länge kan man inte emejla riset från en åker i Punjab till Coop vid Mariatorget.

2008-03-13

Gå och lyssna på Indien i Stockholm


Min föreläsningsturné under våren 2008 börjar närma sig slutet.

Sista föreläsningen om Indien - elefanten som började dansa med bildspel av Håkan Elofsson – som har tagit bilden från Churchgate Station i Bombay som du ser här bredvid – blir onsdag 16 april i Stockholm - alla välkomna!

Jag kommer att berätta om och visa bilder från Indiens mångfald,historia, språk, kultur, mat och sevärdheter.

Jag kommer också att sälja mina senaste Indienböcker till rabatterat pris, passa på:

Indien - elefanten som började dansa - 200 kr
Moderna Indien - 150 kr
Indien - personlig guide - 150 kr

När: Ons 16 april kl 19.
Inträde: 20 kr.
Var: Internationellt kulturcentrum, Bondegatan 39, Stockholm.
Arr: Internationellt kulturcentrum.

Vill du boka en Indienföreläsning av mig, klicka då här!

Indiska järnvägen rustas upp


Har du rest med tåg i Indien? Det fungrerar ju oftast bra, fram kommer man och ofta i någorlunda tid, även om förseningar är vanligare än punktlighet.

Ett skämt jag hörde från en i publiken när jag förläste om Indien häromdan:

En man går ombord på ett indisk tåg och ser att det sitter en annan man på hans reserverade plats. Du sitter på min plats, säger den ene. Inte alls, det här är gårdagens tåg, svarar den andre.

Standarden på de indiska tågen är låg. Gamla rangliga vagnar som knycker och vaggar fram. Och det går sakta. Snitthastigheten är sällan mycket mer än 50 kilometer i timmen. Shatabdi Express kallas snabbtåg, men där är snitthastigheten bara 100 kilometer i timme, hälften eller en tredje del jämfört med europeiska och japanska motsvarigheter.

Ännu saknas snabbtåg värda namnet. Istället väljer därför fler och fler det allt billigare lågprisflyget med Spice Jet, Air Deccan, IndiGo med flera.

När man kan flyga Bombay-Madras på 1,5 timme för 300 kronor känns det meningslöst att ta tåget som tar 20 timmar och kostar 150 kronor, vilket är sorgligt inte minst för miljön.

Men nu ... Indiens järnvägar – värdens mest omfattande nationella nät - ska rustas upp. De närmaste fem åren ska cirka 400 miljoner kronor investeras i ett upprustningsprogram, enligt järnvägsminister Lalu Prasad Yadav.

Nya järnvägslinjer och högre säkerhet är några saker man ska satsa på.

Times of India har hela listan på förbättringarna som Lalu Prasad Yadav vill göra.

Kolla Indiska järnvägens hemsida.

Här hittar du information om indiska tåg på svenska - resebyrån Indcen som driver sajten kan också boka indiska tågbiljetter från Sverige.

Passa på att se Wes Andersons film Darjeeling Unlimited, som utspelar sig på indiska tåg. Se trailern för filmen.


Vilket är ditt bästa eller sämsta indiska tågminne? Skriv en rad här nedanför och dela med dig av upplevelserna!

2008-03-10

Kontrovers kring Bollywoodfilm


Två saker drabbar ideligen Indien:

1. Kontroverser kring de muslimska mogulhärskarnas (som regerade under 1500-1700-talen) behandling av den hinduiska befolkningen och syn på hinduism.

2. Kritik mot "sanningshalten" i filmer som skildrar händelser i Indiens historia.

Nu är det dags igen. Hindunationalistiskt sinnade rajputer i Rajasthan - företrädda av aktivistorganisationen Karni Sena - protesterar mot Ashutosh Gowarikers spelfilm Jodhaa Akbar.

Vilka är rajputerna? Historiskt var de en krigarkast som dominerade toppskiktet av flera olika små hinduiska kungadömen i det som i dag är delstaten Rajasthan. Varken då eller idag är de långt ifrån en socialt enhetlig grupp: det finns fattiga lantbarbetare likväl som framstående affärsmän bland rajputerna.

Varför är de upprörda? Jo, för att filmen skildrar äktenskapet mellan den muslimska mogulkejsaren Akbar och den hinduiska rajputkvinnan Jodhaa.

Varför är det upprörande? Jo, för att mogulerna övervann de krigiska rajputkungadömena - inte genom strid - utan genom att erbjuda dem anställning och gifteremål i mogulhovet. Det känns inte tillräckligt ärofullt för många av dagens rajputer. De vill inte skriva under på att de så simpelt lät sig mutas till att lägga ner motståndet mot de muslimska inkräktarna.

Det finns de som menar att mogulernas taktik att låta rajputerna gifta in sig i mogulhovet och anställa rajputer i högsta politiska ledningen var förutsättningen för deras makt. Och att en bidragande orsak till mogulernas fall var att de på 1700-talet slutade erbjuda rajputerna plats i hovet.

Filmen är en Bollywoodversion på en roman av den brittiska romantiska författaren Georgette Heyer (1902–1974) och inget historiskt dokument, vilket gör rajputernas upprördhet ännu mer patetiskt.

Än värre är att flera delstater, däribland Rajasthan och Uttar Pradesh, valde att förbjuda visning av filmen.

Som tur är antog Indiens Högsta domstol förnuftets röst och förklarade i fredags att filmen måste få visas i hela Indien.

Att låta sig förlämnpas av konstnärliga framställningar är ju å andra sidan ingen unik hinduisk specialitet.

Krönikören Swapan Dasgupta skrev i söndagens Times of India att de som skickat hotfulla brev till regissören "bidrar till social/religiös splittring, vilket är precis vad islamisterna också vill uppnå".

Se trailer för filmen.

2008-03-07

Indisk engelska blir cool global dialekt


Engelskan sammanfaller i fler "globala dialekter" och den mest inflytelserika dialekten kommer att vara indisk engelska.

Indisk engelska kommer snart att ersätta amerikansk engelska som den mest inflytelserika varianten efter brittisk engelska.

Det tror i alla fall professor David Crystal, en av världens främsta experter på engelska och författare till Cambridge Encyclopedia of the English Language.

- När det gäller språk spelar antalet människor som pratar det stor roll. Och det finns fler människor som pratar engelska i Indien än i den del av världen där engelska sen gammalt är förstaspråk [USA, Storbritannien, Kanada etc], säger David Crystal, enligt Times of India.

En egenhet i indisk engelska är att man använder pågående presens snarare än vanlig presens. Indier säger oftare "I am thinking, I am feeling, I am seeing" etc snarare än "I think, I feel, I see".

- Detta sätt att prata kommer i framtiden att betrakats som inne och därmed bli en del av standardformen av global engelska, säger professorn.

2008-03-06

Plugga till Bollywoodskådis i London


Den indiska kulturimperialismen tar ett nytt steg ut i världen: i september öppnar en skådespelarskola för blivande Bollywoodskådespelare - i London.

Skolan, som ska ligga i Ealing, blir en filial av den prestigefyllda skolan Actor Prepares academy i Bombay, grundad av Bollywoodstjärnan Anupam Kher.

Utbildningen är kort. Kursen som man erbjuder är på tre månader.

Anupam Kher säger att skolan i London ska bli en språngbräda för etableringen utomlands. Liknande skolor är på gång i Durban och Sydney.

Medan Sverige suger upp framförallt amerikansk kultur som en tvättsvamp är Indien tvärtom. Till amerikansk film och musik är man om inte skeptisk så åtminstone lätt ointresserad. Indisk kultur sprids däremot framgångsrikt utomlands.

Visste ni att franchising-konceptet MTV:s indiska upplaga - MTV India - till 85 procent spelar indisk musik. Och att det mellan 2005 och 2007 till och med fanns en särskild MTV-kanal - MTV Desi - som bara spelade Bollywood, gujarat-hiphop, bangra etc, kort sagt indisk populärmusik, och som sände i USA.

BBC vet mer.

2008-03-05

Bonus till flickföräldrar


En bonus på 20 000 kronor till alla föräldrar som föder flickor. Det är indiska regeringens senaste försök att råda bot på landets skriande underskott på kvinnor, enligt BBC.

Bonusprogrammet, hoppas man, ska få bukt med den dåliga vanan att abortera flickfoster - en desperat åtgärd som många indiska familjer tar till för att slippa betala hemgift för att få sina döttrar bortgifta, och istället föda inkomstbringande söner.

Indien förbjöd 1994 könsbestämning av foster via ultraljud, men ovanan fortsätter i stor skala - nu illegalt.

Enligt brittiska källor har 10 miljoner flickfoster aborterats i Indien de senaste 20 åren.

Enligt det nya programmet har fattiga familjer i sju indiska delstater rätt till bonusen om de föder flickor. De räcker inte att föda dem - bonusen faller ut först den dag flickorna fyller18 år.

Värst snedfördelning av män-kvinnor har delstaten Punjab där det bara går 793 flickor på 1 000 pojkar.

Läs också tidigare blogginlägg om att trenden vänt och fler flickor föds i delstaten Haryana.

2008-03-04

Indien världstrea 2050


2050 kommer Kinas ekonomi att vara 30 procent större än USA:s. Samtidigt kommer Indiens ekonomi då ha nått ungefär 90 procent av USA:s ekonomi.

Kina, USA, Indien - så kommer alltså topplistan över världens största ekonomier se ut.

Allt enligt Öhrlings Pricewaterhouse Coopers beräkningar.

Frågan är vad det kommer att få geopolitiska effekter?

Indien och Kina - två nya konkurrerande världspoliser?

Kommer Indiens premiärminister vara nästan lika inflytelserik i värlspolitiken som USA:s president?

New Delhi smutsigt trots allt


Trots att New Delhi 2002 införde hyfsat rent bränsle (naturgas) i stadens bussar, lastbilar, taxibilar och mopedrikshor - och därmed kraftigt minskat utsläppen av farliga ämnen från motorfordon - räknas staden fortfarande som en av världens smutsigaste huvudstäder, enligt en undersökning som tidskriften Forbes gjort.

New Delhi hamnade på 24:e plats bland världens 25 skitigaste städer, vilket framför allt beror på att stadens flod, Yamuna, är så skitig och på slumområdena som saknar sophantering.

New Delhis borgmästare, Arti Mehra, säger att hon är skeptisk till Forbes mätning, men medger också de stora problem man har med att hålla rent.

- Delhi har en enorm befolkning med miljoner som lever i slumområden och andra områden utan ordnade förhållanden. Uppgiften att sanera och organisera dessa områden är enorm. Vi har en stor uppgift framför oss - och det kommer att tid att få ordning på dessa områden, säger hon till Times of India.

Borgmästaren i Delhi passar på att lova åtgärder för att en effektivare sophantering i staden. Vi får se vad som händer konkret av det löftet - jag hoppas Times of India och andra indiska medier följer upp löftet om ett år.

New Delhi planerar att söka sommar-OS 2020. Ska man vinna den kampen får man sätta fart med såväl social som sanitär upprustning. Med dagens föga hedrande 24:e plats på skitigaste huvudstaden-listan lär det bli svårt, men under har skett förr. Och en ansökan kan ju vara en puff för ett radikalt miljöarbete, om inte annat för fåfängan när världens blickar riktas hit.

En klen tröst: Bombay är skitigare och hamnar på åttonde plats på listan.

Världens allra skitigaste huvudstad? Svar: Baku i Azerbajdzjan. Näst skitigast: Dhaka i Bangaldesh.

Läs Forbes undersökning.

Läs mer om Delhis OS-ansökan .

Leta i Indien Online