2011-12-30

Resa till Indien


Är du på väg till Indien? På vagabond.se finns massor av researtiklar om Indien samlade - skrivna av mig och andra.

Vagabonds Indienartiklar hittar du på vagabond.se/indien.

Läs, inspireras, skriv ut, dela!

2012 års present från mig till er blir en ny uppdaterad upplaga av den idag slutsålda Indien - personlig guide, som kommer i september. Och 2013 kommer en dokumentärroman om Indien som jag berättar mer om senare.

Min senste reportageböcker om Indien finns ännu att beställa:

Moderna Indien - här läser du mer och beställer!
Elefanten som började dansa - här läser du mer och beställer!

Gott nytt år!

Ny flygplats väcker hopp om direktflyg Europa-Calcutta



En av världens sunkigaste storflygplatser är snart historia. I mars invigs de nya terminalerna på Calcuttas flygplats. Sex internationella flygbolag har sagt att man nu funderar på nya direktflyg från Europa och östra Asien till den indiska metropolen.

I 2011 års omröstning över Asiens sämsta flygplatser på en populär resesajt hamnade Calcutta på en föga smickrande femte plats efter hatade flygplatser i bland annat Manilla och Islamabad. Tidigare var också terminalerna i Indiens huvudstad New Delhi och finansiella centrum Bombay förfallna, slitna och dysfunktionella. Men sedan ett par år tillbaka har de ersatts av nya skinnande och moderna flygplatsbyggnader.

Och i mars 2012 är det dags för den tredje indiska megastaden, Calcutta, att få sina nya terminaler.

Lufthansa är idag ensamma om att flyga nonstop Europa-Calcutta, men planerar att inom kort lägga ner linjen. British Airways la ner sin direktlinje från London till Calcutta redan 2008, men säger att man nu överväger att återuppta den tack vare den nya terminalen. Cathay Pacific och ytterligare fyra flygbolag har också planer på en internationell direktlinje till Calcutta.

Alla korruptionsmonster måste dö



Indiens kontroversiella antikorruptionslag fick inte godkänt av det indiska överhuset, vilket innebär ett hårt slag för premiärminister Manmohan Singh, rapporterar indiska tidningar. Debatten var megalång (14 timmar) och kaotisk.

Den nya lagen skulle göra att politiker och högre tjänstemän kan prövas för korruptionsbrott, men har kritiserats för att vara för svag av den kände antikorruptionsaktivisten Anna Hazare, som bland annat hungerstrejkat i protest.

En konstruktiv process pågår ändå. Att korruptionen - och hur man bekämpar den - blivit största trätoämnet på högsta politiska nivå är ingenting annat än ett stort steg framåt. Tidigare rådde mestadels tystnad bland Indiens elitpolitiker kring korruptionen.

Anna Hazares omhuldade Right to Information Act, offentlighetsprincipen som ger indier insyn i myndigheternas arbete, har varit ett viktigt vapen i kampen mot korruptionen.

Det pågående bråket är är en kamp mellan de radikalaste och de något mindre radikala i den här frågan. Mindre väsentliga bråk kan man ha.

Läs också min tidigare text om kampen mot korruptionen.

2011-12-28

Därför är det så tyst om Patpong



Varje år reser nästan en halv miljon svenskar till Thailand på semester.
Thailand är ett fantastiskt land där man kan uppleva myllrande basarer, spännande tempel, vacker natur och enastående möten med människor.

Efter tsunamin 2004, som drabbade oss så hårt, verkar det som om de mellanmänskliga relationerna mellan Thailand och Sverige bildat en tätare väv än någonsin tidigare.
Thailands folk och kultur har kommit att stå oss väldigt nära.

En liten andel, kanske bara någon enstaka procent, av alla svenskar som reser till Thailand köper sex av prostituerade. Det innebär ändå att de är många tusen.

Den stora skillnaden mellan prostitution här och där är att allt sker så öppet i Thailand. Och att den ser så tjusig ut, inte alls som misären på horgatorna i Europa.
Den thailändska sexhandeln känns så befriande avdramatiserad, som om det handlade om vilken vara som helst. Och därmed blir skuldkänslorna inte så tunga att bära.

Sexhandeln utnyttjar fattiga kvinnor från landsbygden som lockas att sälja sina kroppar för att finansiera sina barns skolgång eller kanske sina gamla föräldrar i hembyn. Vad som först verkar löftesrikt visar sig snabbt bli ett helvete. Som i vilken annan maffiaverksamhet som helst hamnar flickorna i ett träsk av ekonomiska skulder, förlamande hierarkier och förnedring.

Allt detta förstår vi turister. Vi vet att det inte finns lyckliga horor. Men vi låter oss förföras av den vackra fasaden och de varma leendena. Och vi som inte köper sex, vi som bara ska ut och äta middag och dricka en kall öl i den thailändska natten, vi går förbi sexbarerna där allt sker så öppet utan bli nämnvärt upprörda.

Varför, kan man fråga sig, är det då så förtvivlat tyst om prostitutionen i Bangkok, Pattaya och Phuket? Svaret, tror jag, är att vi lämnar moralen hemma när vi reser utomlands på semester. Det gäller såväl de enstaka procent svenska män som köper sex som de 98 procent av turisterna som ser på.
Sexhandeln känns rentav exotisk, som en piffig krydda, som en del av upplevelsen av det annorlunda. Dessutom verkar den ju vara socialt accepterad.
Så varför bråka?

När jag promenerar förbi sexbarerna på Bangla Road på den största strandorten i Phuket kommer jag att tänka på den franska författaren Michel Houellebecqs tio år gamla roman Plattform. I boken beskriver han en verklighet som liknar vår, den är bara lite mer skruvad.

Huvudpersonen i boken anser att mer sexturism skulle lösa såväl den andliga nöden i nord som den materiella nöden i syd. De hungrande i tredje världen får det de saknar, det vill säga mat. De ensamma i den rika världen får det som de saknar, det vill säga sex.

I Michel Houellebecqs bok blir lösningen på köttets lust och själens ensamhet en fråga om praktiska arrangemang och logistik, snarare än om var gränsen går för människans värdighet.

Bokens resonemang om sexhandeln som en win-win-situation är extremt provocerande. Jag tror att det beror på att tanken bara är en vidareutveckling av den rådande moralen, som går ut på att i de flesta av oss nästan en halv miljon svenskar som reser till Thailand har bestämt oss för att ödmjukt ta seden dit vi kommer – och tyst acceptera vad vi ser: svenska män som köper sex av thailändskor.

Sändes 27 december 2011 i Tankar för dagen i Sveriges Radios P1. Lyssna!

2011-12-21

Det gör ont att resa ensam


Jag reser ofta ensam. Ett nödvändigt ont, tänker de flesta. Måste man så måste man. Men helst reser man ju med sällskap, med någon som man kan dela sina upplevelser med.

Många gånger har jag inte haft något val. När jag var 20 år och inte hittade någon som kunde tänka sig att följa med och ta tåget ner genom Europa och sedan båten till Israel för att jobba på kibbutz, ja, då var det bra att ge sig iväg ensam.

Stundtals var det smärtsamt att inte ha någon att prata med, att vara hänvisad till sina egna drömmar och nojor, men glädjen när jag efter några dagars ensamresande träffade någon at prata med var å andra sidan dubbel, om inte trippel.

Något år senare reste jag ensam i Indien. Det blev en resa in i det för mig ännu osedda och otänkta. Jag reste utan guidebok och förbokade hotell. Det var inget moget övervägande. Jag visste inget annat sätt.

Så annorlunda mot idag, tänker jag, när de flesta eliminerar slumpen och det plötsliga infallet och förbokar allt på semesterresan. Sjuttiotalets liftarresor, tänker jag också, som gjorde slumpen till huvudsaken; så väsensskilda de var från dagens Karibienkryssningar och allt inkluderat-turism!

Att resa oplanerat och obokat i Indien i början av åttiotalet var hur som helst som att dyka ner i ett svart hål. Jag hade ingen aning om vad som väntade mig och jag hade absolut ingen att hålla i handen.

Jag reste med vidöppna ögon och sinnena på helspänn – som ju är kroppens naturliga läge i en främmande tillvaro. Den annorlunda verkligheten vibrerade av närvaro. Det var förfärligt ensamt och allt var förskräckligt konstigt.

Men när jag efter flera dagars ensamhet träffade människor och fick mig en pratstund kände jag lyckan bubbla i blodet på ett sätt som jag inte hade upplevt tidigare.

Fortfarande reser jag
ofta ensam i främmande länder i mitt jobb som journalist. Och jag kan känna mig som världens mest misslyckade människa när jag äter min middag ensam vid restaurangbordet omgiven av skrattande middagssällskap. Men nu vet jag att tids nog kommer ensamhetens belöning. Tids nog bryts isoleringen. Så jag biter ihop och stirrar förtröstansfullt ner i min pocketbok.

Med åren har jag upptäckt att ensamresandet har ett värde i sig. Närvaron i nuet blir större. Sinnena skärps. Världen får skarpare färger, fler dofter och tydligare ljud. Jag känner mer. Jag upplever mer. Ensamresan flyter inte på i ett jämntjockt behagligt töcken av invanda tankemönster och trygga relationer. Ensamresan bjuder på toppar och dalar, eufori och melankoli, stunder av välbehag och stunder av olust.

Det händer mer när jag reser ensam. Resesällskap i all ära, men när jag reser i grupp, även om den gruppen bara består av två personer, så känns det som om jag skyddas av en osynlig glasbur. Där innanför blir vi en självtillräcklig enhet som världen utanför varken orkar eller har lust eller mod att tränga genom. Gruppresan fastnar i den egna sfären och den egna kulturen och det krävs mycket möda för att slå sig fri och uppleva något oväntat.

Som ensamresenär har vi tentaklerna ute av ren självbevarelsedrift. Vi söker kontakt och gör oss kontaktbara, också det av ren självbevarelsedrift. Och därmed bjuds vi på gyllene tillfällen att möta fler människor som vi inte redan känner och uppleva mer av allt det annorlunda.

Sändes i Tankar för dagen i Sveriges Radios P1 tisdag 20 december. Lyssna!

2011-12-16

Med offentligheten som vapen


Shehla Masood var en av tiotusentals aktivister som kämpar mot korruptionen i Indien. Ett av hennes bästa vapen i kampen var landets nya offentlighetsprincip, den sex år gamla Right to Information Act. Enligt lagen ska all information hos myndigheterna som kan vara intressant för allmänheten göras offentlig.

För Shehla fungerade lagen utmärkt. Hon begärde och fick ut handling efter handling där hon misstänkte att mutor förekommit.

En av affärerna hon nystade i handlade om ett brittisk-australiskt gruvföretag som fått tillstånd att anlägga en diamantgruva i en naturskyddad teakskog. En skog som dessutom är vattenkälla för ett reservat för den utrotningshotade tigern.

Här hade en massa viktiga naturskyddslagar körts över, insåg Shela. Men hennes kamp fick ett drastiskt slut. 16 augusti i år hittades hon död i sin bil, skjuten i huvudet. Hennes aktivistkollegor, vänner och familj är övertygade: hon mördades för att hon var på väg att avslöja ännu en stor indisk korruptionsskandal.

Tidigare i höstas höll aktivisten Anna Hazare på att få Indiens regering på fall med sina hungerstrejker. Syftet med dem var att få stopp på korruptionen.

Hazare är inte ensam. Indien har många problem, men ibland känns det som om landet har nästan lika många aktivister och organisationer som arbetar för att eliminera dem. Utan det massiva aktivisttrycket underifrån skulle Indien idag inte vara den livfulla demokrati det ändå är.

Jag är övertygad om att det är just den indiska gräsrotsaktivismen som gör att landet går mot strömmen. När många regeringar världen över stryper tillgången till offentliga handlingar gjorde Indien 2005 slut på myndigheternas urgamla hemlighetsmakeri, som man ärvt från britterna – och införde istället en lag som ska ge ökad insyn i myndigheternas arbete.

Lagändringen kom precis som många andra reformer efter protestmarscher, debattartiklar och hungerstrejker. Den världskände Anna Hazare var en av aktivisterna som redan för 15 år sedan kämpade för en offentlighetslag i syfte att få bukt med korruptionen.

Korruptionen drabbar hela samhället. Sedan ett år tillbaka valsar en nationell mutskandal i de indiska medierna. Det går inte en dag utan att pressen avslöjar nya detaljer i 2G-skandalen som handlar om hur en minister med hjälp av en påhittig PR-konsult slumpat bort mobilnätlicenser till telefonoperatörer till underpris. Statskassan gick miste om inkomster, medan flera inblandade förmodligen berikade sig själva.

Men värst drabbar ändå korruptionen de fattiga. Huvudskandalen är inte jättebedrägerierna med inblandade toppolitiker, utan alla miljoner små mutor som betalas av medborgare till poliser, lärare och andra tjänstemän på lokala myndigheter för att få tillgång till något som man egentligen har rätt till, alldeles gratis.

En enskild muta kanske består av 20 kronor, inte mer, men det räcker för att bli ett svårforcerat och irriterande hinder för de fattiga.

Inte så konstigt att folk i byarna och städernas slumområden ser den nya lagen som ett vapen i kampen mot korruptionsepidemin. De första tre åren med Right to Information Act lämnade indiska medborgare in mer än två miljoner ansökningar om att få ta del av offentliga handlingar. Postkontor landet runt rapporterade att tiorupier-frimärkena, som används för att skicka ansökan, tog slut.

Shehla Masood, aktivisten som sköts i huvudet, var akademiker och medelklass, men lagen har framförallt utnyttjats av fattiga lantarbetare, tjänare och daglönare – kort sagt: de som saknar all annan makt i samhället än sina demokratiska rättigheter.

En av dem var Shashidhar Mishra, en gatuförsäljare i en småstad i den fattiga delstaten Bihar. Innan han gav sig ut på sin dagliga cykeltur för att ropa ut sina försäljningsslogans för kex och choklad brukade han cykla förbi tingshuset och lämna in en ansökan om utlämning av offentliga handlingar. Informationen han var ute efter handlade om varför den lokala vårdcentralen saknade mediciner och sjukvårdsutrustning, vad polisen gjorde med alla skotrar och cyklar som man beslagtog från tjuvar och hur myndigheterna i största allmänhet använda skattepengarna.

Han var idog. Under de första tre åren med Right to Information Act lämnade han in drygt 1 000 ansökningar om att få ta del av offentlig information.

Han var för idog, tyckte vissa. 12 februari 2010 hittades han död vid sidan av sin cykel i en gränd nära sitt hem, skjuten i huvudet. Alla i hans omgivning, utom polisen, är övertygade: han mördades för att han alltför flitigt använde offentlighetsprincipen.

Kritikerna säger att mutkulturen lever kvar trots Right to Information Act. Sant är också att tusentals oheliga allianser mellan politiker, tjänstemän maffia och företagsledare – orättfärdigt berikat sig själva – spårats upp och gjorts offentliga. Politiker och tjänstemän har åtalats, och tidningarna har haft braskande rubriker.

Men tyvärr kan det alltså vara farligt om man är för flitig i sitt sanningssökande. Förra året skedde ett tiotal mord som alla tros ha ett direkt samband med utlämning av handlingar från myndigheterna. Men lagen stiftades 2005 och man utplånar inte en djupt rotad mutkultur på sex år, påpekade nyligen en indisk tidning.

Enligt Transparency Internationals listning av hur korrupt medborgarna anser sitt land vara hamnar Indien på 87:e plats, vilket är nästan exakt i mitten av listan över jordens länder. Danmark ligger i topp och betraktas därmed som minst korrumperat, medan Somalia parkerat sig i botten.

Indien har förbättrat sin position sedan den nya lagen kom. Offentlighetsprincipen har spelat roll. Men det är förstås liten tröst för anhöriga till de mördade aktivisterna, vars enda brott var att de försökte leva som lagen lär. Och visst: trots allt klarar sig de flesta av mutkolvarna. Har man makt och pengar finns det alltid metoder för att dölja den giriga egennyttan.

Texten sändes i Obs i Sveriges Radios P1 14 december 2011. Lyssna!

Mer att läsa
Artikel i brittiska The Guardian om fallet Shehla Masood.

Forum för Right to Information-rörelsen, som drev på stiftandet av den nya lagen 2005.

Dangerous Knowledge, essä om Right to Information Act i indiska tidskriften The Caravan.

För den riktigt inbitna, regeringens officiella sajt för Right to Information Act.

Leta i Indien Online