Tv-intervju om New Delhi–Borås

I början av maj sände Kunskapskanalen en halvtimmes lång intervju med mig av Hélène Benno. Intervjun handlar om mina Indienresor och om boken New Delhi–Borås. En halvtimmeslång intervju som slutar med en dedikation där jag avslöjar vem jag helst av allt vill ska läsa min bok.

Intervjun finns att titta på här på UR Play.

Boken kan du läsa mer om och beställa på Adlibris, Bokus eller Cdon! Finns även som e-bok hos flera nätbokhandlare, och på t ex på Bokon kan du läsa ett smakprov i form av inledningen alldeles gratis.

100 år sedan Tagore fick Nobelpriset

4 juni är det prick 100 år sedan bengalen Rabindranath Tagore fick Nobelpriset i litteratur. Det firas i Stockholm med ett framträdande av gruppen Baithak från London med Bollywoodstjärnan Sharmila Tagore från Indien.

Lyssna på mitt radioreportage om Tagore som sändes i P1-programmet Obs för två år sedan, 150 år efter författarens och konstnärens födelse!

Förköp på biljetter finns på resebyrån Indcen på Sveavägen i Stockholm. Här hittar du info om priser mm till jubileumseventet i ABF-huset!

Livets fyra faser på hinduiskt vis

-->

Enligt tradition delar indier/hinduer in livet i fyra livsfaser. De tre första faserna är inte så annorlunda mot hur vi lever i väst. Först lär vi oss en massa, sedan jobbar vi och tjänar pengar och därefter drar vi oss tillbaka och börjar (i bästa fall) förverkliga oss själva.

Men det fjärde stadiet i den hinduiska livscykeln – den som går ut på att vi helt lämnar den materialistiska världen – är väl däremot inte så vanlig i väst.

Så här lever man livet enligt gammal hinduisk tradition:

Brahmacharya 

Du ägnar dig åt studier i lugn och ro under ledning av en guru. Samtidigt i väst: Du går i skolan och gör dig anställningsbar.

Grihasthya

Du gifter dig, gör karriär, skaffar barn och blir familjeförsörjare. Samtidigt i väst: Du lever som en Medelsvensson med 9–5-jobb.

Vanaprastha 

Du drar dig tillbaka och hänger sig allt mer åt religionsutövande som pilgrimsresor och liknande. Samtidigt i väst: Du läser böckerna och gör resorna som du inte hann när du var mitt uppe i karriären.

Sanyasa – Du lämnar den materiella världen helt och förbereder dig för moskha (befrielse från återfödandets kretslopp). Samtidigt i väst: Du hamnar på sjukhem och sitter och grubblar på varför livet blev som det blev. 

Vissa hinduer lever för övrigt den sista fasen, Sanyasa, hela livet; har du rest i Indien har du sett dem: sadhus, heliga män, med tovigt hår och skägg som vandrar, tigger, mediterar och gör yoga. Det är kanske det man skulle ha gjort.

Paradoxala moder Indien

Blivande indiska taxichaufförer över självförsvar i Bombay. Foto: Per J Andersson

Ännu en grov våldtäkt uppmärksammades i Indien i veckan. Inget tyder på att antalet våldtäkter ökat men däremot är protesterna mot dom som sker desto kraftigare.

Här är min krönika om Indiens paradox - låg status för kvinnor och dyrkade modersgestalter - som sändes i Godmorgon världen söndagen 5 maj.

Lyssna: Godmorgon världen söndag 5 maj!

Resetidningens framtid

Om resetidningarna ska överleva måste de kort sagt bli mer personliga, blodfyllda och litterära.
Utan närvaro av människans själ dör reseskildringen.

I framtiden duger det heller inte att à la saligt insomnade tv-programmen Packat och klart och När & Fjärran dimpa ner på en främmande plats och yrvaket rapportera om första bästa ting man får syn på. Om resetidningarna ska överleva i korselden av twittrande informationsbitar och tvåradiga statusuppdateringar tror jag att de måste göras av resenärer som stannar lite längre på varje plats och tillåts skriva episka och sammanhängande berättelser.  

Det är ett utdrag ur min senaste krönika i vagabond om resetidningarnas framtid. Läs hela krönikan!

Följ min blogg med Bloglovin

Boka föredrag - två perspektiv på Indien

Jag och Pradyumna Kumar Mahanandia (Pikej), huvudpersonen i min bok New Delhi-Borås, kommer att genomföra en serie gemensamma föredrag med bildspel. Ett föredrag om Indien utifrån två perspektiv - ett inifrån och ett utifrån, men också om Pikejs livsöde, kärlek till Lotta, mödosamma cykelresa och kulturkrockar första tiden i Sverige.

Passa på att boka ett föredrag för skolan, företaget, biblioteket, myndigheten, organisationen.

Mer information kommer här:

Pradyumna Kumar Mahanandia, eller Pikej som han kallas, föddes i en by i djungeln i östra Indien med en profetia. Han skulle senare i livet gifta sig med en kvinna som inte kom från byn, inte från distriktet, inte ens från landet – hon skulle dessutom vara född i oxens tecken, vara musikalisk och äga djungel.

I New Delhi träffar han många år senare Lotta från Borås som åkt folkvagnsbuss till Indien. Hon stämmer in på profetian.

Så börjar den hisnande kärlekshistorien som tar Pikej landvägen mellan Asien och Europa. Den sagoskimrande berättelsen har nu blivit den kritikerrosade boken New Delhi-Borås (Forum förlag 2013 - köp boken på Bokus eller Adlibris).

Per J Andersson är född i Hallstahammar. Redan i tonåren drömde han om att resa österut. Som 20-åring gav han sig första gången iväg med ryggsäck och minimal reskassa. Sedan dess har Indien honom i ett fast grepp. Han reser tillbaka varje år för att skriva reportage för Vagabond, som han var med och grundade för 26 år sedan, författa guide- och reportageböcker om landet och göra radioinslag. Tack vare sin långa Indienerfarenhet blir han ofta anlitad som Indienexpert.

Per – som har skrivit den nyutkomna boken om Pikejs liv – föreläser ofta om Indiens samhällsliv, seder och kultur för företag, skolor och myndigheter.

Pikej – som boken handlar om – är också en erfaren föredragshållare. Hundratals gånger har han berättat om sitt osannolika liv för politiker, företagsledare, kommunanställda, skolelever etc.

Nu kan ni boka ett spännande Indienföredrag med båda två, där Pikej ger ett inifrånperspektiv på Indien och berättar om profetian, kulturen och kärleken, medan Per berättar om Indien sett ur en europisk resenärs synvinkel – om sina möten med den brokiga och myllrande indiska kulturen.

Till föredraget visas ett bildspel med bilder från olika delar av Indien och från Pikejs hemby vid kanten av djungeln.

Boka föredrag

Kontakt

Per J Andersson, per@vagabond.se,

070-653 50 82

Pikej, info@pkmahanandia.com,

070-415 91 61

Förkastligt indiskt jordbruksstöd?

På ekonomisidorna i indiska tidningar kan man varje höst läsa rubriker som ”Häftiga monsunregn får aktiekurserna att stiga” och ”Glädjefnatt på Bombaybörsen efter spöregn i augusti”. Om sommarmonsunen är riklig är det inte bara indiska bönder som blir glada. Hela landets ekonomi blir på strålande humör.

Men odlingsmetoderna i det indiska jordbruket är ålderdomliga och skördarna små jämfört med resten av världen.

Det mesta som odlas konsumeras lokalt. Men Indien exporterar också allt från ris till vindruvor, auberginer och chili. I den politiska debatten i Indien hör man ofta argumentet att ett land som fortfarande har hundratals miljoner fattiga och allt för många undernärda barn inte borde exportera sin mat. Den behövs ju för att föda den egna hungrande befolkningen. Så tänker också den indiska regeringen som sett till att begränsa matexporten och hålla sädesmagasinen välfyllda.

Men erfarenheterna från bland annat Kina visar att man utrotar hungern snabbare om man effektiviserar jordbruket och tillåter matexport. Kina började marschen mot välfärdssamhället med att reformera jordbruket och få dem som inte längre behövdes på åkrarna att flytta till stan, där de blev anställda i de nya fabrikerna.

Utslagningen av de små ineffektiva kinesiska jordbruken ledde paradoxalt nog till minskad hunger och mindre ekonomiska klyftor.

I Indien började man med liberaliseringen av ekonomin tio år efter Kina och istället för att ta först ta itu med jordbruket började man med industrin. De indiska bönderna, ja de fick fortsätta med ett jordbruk som är ett av världens mest ineffektiva. Gammeldags odlande med magra skördar och klent mjölkande kossor som upprätthålls tack vare massiva statliga subventioner och restriktioner för både import och export av mat. Därför hittar man praktiskt taget inte ett utländskt varumärke i indiska skafferier. Det mesta är subventionerat, många av basvarorna har statligt reglerade priser och praktiskt taget allt är odlat i Indien.

I motsats till kineserna satsade indierna minimalt på att skapa bra förutsättningar för modernt jordbruk. Resultatet är låg produktivitet och att allt för stor andel av de indiska grönsakerna ruttnar på väg till basaren, eftersom vägarna är så usla och lastbilarna så skruttiga.

Infrastrukturen, det som Kina satsade på, hamnade i bakvattnet i Indien.

I mindre och mer maktlösa tredjevärldenländer är problemen de omvända. Där är allt för många av varorna i skafferierna importerade. För drygt tio år sedan kunde man läsa att 20.000 fattiga mjölkbönder i Dominikanska republiken tvingats ge upp sedan landet översvämmats av billigt mjölkpulver från Arla. Det europeiska mjölkpulvret är mycket billigare än lokal karibisk mjölk tack vare dubbla EU-subventioner i form av både jordbruksstöd och exportstöd.

Ofattbara 500 miljarder kronor kostar EU:s gemensamma jordbrukspolitik. Störst andel av pengarna, ungefär 17 procent, går till de franska bönderna. Skattepengar som alltså inte används bara för att bevara Europas odlingslandskap, utan också för att hålla olönsamma europeiska bönder under armarna och slå undan benen för asiatiska, afrikanska och latinamerikanska bönder.

Även Ghana har haft stora problem med subventioner i den rika världen. En av de vanligaste rätterna som lagas i de ghananska hemmen är kyckling med stekt ris och tomatsås. Men landets hönsuppfödare och ris- och tomatodlare har inte en chans i konkurrensen mot det amerikanska riset, de holländska kycklingdelarna och de italienska burktomaterna som dumpas till underpris i Afrika tack vare kraftiga statliga subventioner.

Resultatet är återigen att det lokala jordbruket slås ut på grund av Washingtons och Bryssels stöd till världens rikaste bönder.

I Indien skulle den politiker som gick med på att varorna på basaren byttes ut mot europeiska eller, ännu värre, amerikanska få mycket svårt att bli omvald i nästa val.

Trots snabb inflyttning till städerna är fortfarande hälften av alla 1,2 miljarder indier jordbrukare, som med sin valsedel kan tillsätta och avsätta regeringar. Indiska politiker måste alltså hålla sig väl med bönderna. Problemet är att de gör det med kortsiktiga populistiska metoder.

På 1960-talet tvingades Indien importera spannmål från USA, vilket var höjden av förödmjukelse i ett land där man lagt ner så mycket politisk prestige på att vara självförsörjande. Det amerikanska biståndsvetet är fortfarande ett politiskt trauma. Och ända sedan dess kan man säga att landets jordbrukspolitik gått ut på att dela ut subventioner för att hålla landets vetemagasin välfyllda och se till att historien inte upprepar sig.

Nyligen träffade jag M S Swaminathan, som brukar kallas Den gröna revolutionens fader. För 40 år sen var han med och såg till att de indiska ris- och vetebönderna med nya metoder kunde få ut större skördar. Den gröna revolutionen var mindre omfattande i Indien än i övriga Asien, men ändå gjorde den slut på de återkommande indiska svältkatastroferna – och Time Magazine utnämnde därför Swaminathan till en av 1900-talets mest betydelsefulla personer.

Swaminathan punkterar en gång för alla missuppfattningen att fattigdom i världen skulle handla om brist på mat. Marknaderna svämmar över av produkter. Problemet är istället att en allt för stor del av befolkningen inte har råd att köpa maten som ligger där och väntar. Det är köpkraft, inte mat, det råder brist på.

Den gröna revolutionens faders slutsats är att det nu krävs en andra grön revolution som ger folk möjlighet att köpa maten.

Men hur ska det gå till? E Vadivel, forskare på jordbrukshögskolan i sydindiska Tamil Nadu, har ett förslag. Han råder de bönder han träffar att inte odla ris, linser och oljeväxter, grödor som indiska staten subventionerar och reglerar konsumentpriserna på, utan att istället satsa på mer kapitalintensiva varor som frukt och grönsaker för export.

Först då skapas fler jobb på landsbygden, menar Vadivel. Först då ökar inkomsterna. Först då ökar folkets köpkraft. Och först då blir indiskt jordbruk effektivare och landsbygdsbefolkningen mindre fattig.

Men för att det ska bli verklighet måste världens stora matproducenter ge upp protektionismen och sluta att bara tänka på att skydda sina egna bönder. Även Brasilien och Indien måste se över sitt jordbruksstöd. Men eftersom 96 procent av allt stöd till världens jordbrukare ges till de 4 procent av bönderna som bor i de rika länderna faller ansvaret ändå tyngst på USA och EU.

Sändes i Obs i Sveriges Radios P1 torsdag 14 mars

Lyssna!

Mer att läsa

Ever-green Revolution is the only pathway. Essä av Dr M S Swaminathan på sajten Agrarian Crisis. http://agrariancrisis.in/2012/08/12/ever-green-revolution-is-the-only-pathway-dr-ms-swaminathan/

Agriculture reform key to India budget. Artikel i Financial Times. http://www.ft.com/intl/cms/s/0/b16797ee-4309-11e0-aef2-00144feabdc0.html#axzz2MN29NIYA

Arla-export drabbar bönder i Dominikanska republiken. Artikel i Lantbrukets affärstidning ATL. http://www.atl.nu/lantbruk/arla-export-drabbar-bonder-i-dominikanska-republiken

Böndernas gissel men de fattigas vän. Artikel i Lantbrukets affärstidning ATL. http://www.atl.nu/lantbruk/bondernas-gissel-men-de-fattigas-van

Köp inhemsk mat för jobbens skull. Artikel i Livsmedelarbetarförbundets tidning Mål & Medel. http://malmedel.nu/ovriga-nyheter/lantarbetarfacket-kop-inhemsk-mat-for-jobbens-skull/

Ironies of India's Green Revolution. Essä från 1970 i Foreign Affairs av Wolf Ladejinsky om Indiens gröna revolution som då nyligen inletts. (Du kan läsa inledningen gratis, men måste betala för att få hela essän som pdf.) http://www.foreignaffairs.com/articles/24190/wolf-ladejinsky/ironies-of-indias-green-revolution

New Delhi-Borås: Lång dags färd mot lansering

Det var varit en hektisk tid sedan "New Delhi-Borås" släpptes för två veckor sedan. Bokens huvudpersoner, Pikej och Lotta, har varit med i Efter 10 i TV4, SVT:s Gomorron Sverige, Studio Ett i P1 och Radio Sjuhärad P4, och de har blivit intervjuade för reportage i Femina, PRO-tidningen och GT.

Dessutom har indiska Punjab Times, Hindustan Times och Society skrivit om Pikej och Lotta boken.

Själv har jag inte varit fullt lika medieuppmärksammad, men ändå blivit intervjuad av DN Resor, Books & Dreams, VLT och i direktsändning i Radio Sjuhärad P4. Men det räcker ju gott.

Releasefesten för boken på Södra teatern på Alla hjärtans dag 14 februari var välbesökt. Cirka 100 personer kom och jag sålde 70 ex av boken på några timmar.

Bokus, bokhandel på nätet, har satsat extra mycket på boken och har haft boken i topp i ett av sina nyhetsbrev. Även Bokia och Akademibokhandeln har puffat bra för boken och många av deras butiker har skyltat fint för den.

Ja, det var lite boklanseringsfakta.

Vill ni lyssna på ett föredrag om boken? Kom till ABF på Sveavägen 41 i Stockholm tisdag 12 mars kl 18. Då pratar jag om mötena med Pikej och Lotta, om kastsystemet i Indien och om hur det var att skriva boken.

Välkomna!

Två radioreportage och en tidningsartikel om Pikej och Lotta

Studio Ett i P1 gjorde ett reportage i fredags 8 februari om Pikej och Lotta med anledning av dokumentärromanen "New Delhi-Borås" som kommer i dagarna:

Lyssna på Studio Ett-reportaget!

Och P4 Sjuhärad sände samma dag ett 20 minuter finstämt, livfullt och inkännade reportage:

Lyssna på P4 Sjuhärad-reportaget!

Och en tidningsartikel om boken:

Läs i GT/Expressen!

Releasefest för New Delhi-Borås på Södra teatern på Alla hjärtans dag

En bok om en man som var så kär att han cyklade nästan tusen mil för att återförenas med den som han älskar ... vad passar bättre  än ha releasefest för boken om hans fantastiska liv på Alla hjärtans dag.

Alla intresserade välkomna!

Plats: Södra bar, Södra teatern, Mosebacke torg 1-3, T-bana Slussen.
När: Alla thjärtans dag, torsdag 14 februari, från kl 17.30
Vad: 18.15 blir det ett program från scen där Forums litteräre chef Adam Dhalin säger några ord innan jag har ett samtal med bokens huvudpersoner, Pikej och Lotta. Därefter kommer deras dotter Emelie säga något om att växa upp med två kulturer och hur man importerar textilier till Sverige från Indien.
Sen då: Både före och efter programmet, som tar cirka 30 minuter, är det mingel med bar.

Hälsar

Per J Andersson

Kolla in Södra teaterns sida om evenemanget!

Blå Jodhpur – färgsprakande ökenstad i Indien

Blå hus. Rosa turbaner. Bruna  kameler. Saffrans­gul smoothie. Indiska ökenstaden Jodhpur är ett kalejdoskop av färger.

I blå Jodhpur glider jag runt i gamla stans gränder och grönsaksmarknadens dunkla prång, drar in doften från kryddhandlarnas bodar, klappar vita kor med blå- och rödmålade horn och handlar tunga silverarmband och tyger med blocktryck i basarerna utan att bli bondfångad.

Läs hela reportaget om mitt besök i ökenstaden Jodhpur i Rajasthan, med bilder av fotograf Jens Lennartsson.

Efter gruppvåldtäkten: Inget typiskt brott

Efter gruppvåldtäkten i New Delhi i december har många indier förfasat sig över det odygdiga, moderna livet i storstaden.  Men det är inte den anonyma storstaden som är största säkerhetsrisken för indiska kvinnor. Tvärtom är det statistiskt sett den lilla byn, den närmaste släkten och den egna familjen hon bör akta sig för om hon inte vill bli våldtagen.

Och polisen är inte i första hand räddaren i nöden för en våldtagen indisk kvinna. Tvärtom är polismännen ibland en del av problemet.

Indiens färskaste politiska trauma var inget typiskt indiskt våldtäktsfall. Precis som i resten av världen är det även i Indien betydligt större risk att våldtäkten utförs av maken, kusinen, grannen eller storgodsägarens son än av en främling på gatan. Och om den våldtagna kvinnan, som ofta är fattig och av låg kast, går till polisen, vilket bara ett fåtal av de drabbade gör, är risken stor för att ärendet snabbt läggs ner och kvinnan får en förmaning om hon inte ska komma springande med sådana smutsiga anklagelser mot respektabla män. I värsta fall blir kvinnan våldtagen en gång till – av polismännen inne på stationen.

Om polisen trots allt tar kvinnan på allvar och utreder brottet är risken stor att domstolen inte agerar. Bara 16 procent av alla våldtäktsfall som anmäls till en domstol går så långt som till rättegång.

Men polis- och rättsrötan drabbar också indiska män, framför allt de av låg kast, de utan pengar, de utan makt. Möjligheten för rika och inflytelserika indier att tack vare såväl klass- och kastlojaliteter som rena mutor köpa sig fria från olika brottsmisstankar är ett av Indiens största samhällsproblem.

Den feministiska förläggaren Urvashi Butalia skrev nyligen att våldtäkten är ett uttryck för det våld och de orättvisor som drabbar alla med en underordnad roll i samhället, inte bara kvinnor. Tragiskt nog krävdes det ett grymt dåd som det i New Delhi för att indierna skulle få upp ögonen för den rådande olikheten inför lagen.

Ändå är rättsmedvetandet högt hos de allra flesta indier. Idén om ett samhälle där medborgarrätt inte dikteras av kast och pengar har växt sig stark i takt med den snabba moderniseringen. Myndighetsmissbruk som man för några decennier sedan ryckte på axlarna åt väcker idag vrede och leder till gatudemonstrationer, hungerstrejker och mediakampanjer.

Så var också fallet efter gruppvåldtäkten i december. Kvinnor och män som aldrig tidigare demonstrerat gav sig ut på gatorna och ropade slagord för ett mer jämlikt och mindre kvinnoförtryckande Indien.

Och tack vare mediauppmärksamheten skipas allt oftare rättvisa där såväl förövare som korrumperade politiker och poliser tidigare kom undan. När hela nationen ser på är det svårt att fuska.

Den 23-åriga kvinnan som blev våldtagen och mördad har blivit en indisk ikon, eftersom hon representerar en gryende kvinnofrigörelse. Hennes relativt fattiga föräldrar jobbade hårt för att finansiera hennes sjukgymnastutbildning. Hon, som var så studiemotiverad och duktig, var familjens hopp om en ljusare framtid. Många indier känner igen sig i den drabbade familjens ambitioner – och kan föreställa sig den förlamande bedrövelse som hennes död innebär. Det är på grund av denna känslomässiga förståelse som den folkliga vreden den här gången blivit så högljudd.

Fortfarande är det färre indiska kvinnor än män som kan läsa och skriva, men analfabetismen sjunker snabbare bland kvinnor. Om något decennium har kvinnorna kommit i kapp. De indiska kvinnorna kommer till och med att springa om männen. Förövarna i New Delhi var arbetarklass och daglönare, offret högskolestudent. Därför kan man också tolka gruppvåldtäkten i New Delhi som de indiska männens frustration för att man själv står och stampar, medan kvinnorna rusar framåt. Herraväldet är helt enkelt på väg att förloras.

Mina indiska kvinnliga bekanta brukar påpeka att det är betydligt enklare att leva som ensamstående yrkesarbetande kvinna i Bombay, Bangalore, Chennai och andra sydliga indiska storstäder. I samma andetag säger de att New Delhi, som ligger långt upp i norr, har en mer aggressiv offentlig atmosfär för en kvinna, med fler sexuella kommentarer, mer tafsande och mer fluktande.

Och historiskt sett har det varit så i åtminstone några tusen år, ända sedan de mer patriarkala indoariska folken flyttade ner mot Indien från Centralasiens stäpper. Kvinnans underordnade roll förstärktes i och med de muslimska erövringarna av norra Indien under medeltiden.

I Sydindien har man bevarat en jämlikare tradition ända sedan jägar- och samlartiden. En av de första portugisiska resenärerna, Domingo Paes, skrev på 1520-talet att det i det sydindiska kungadömet Vijaynagar fanns kvinnor representerade på praktiskt taget varenda nivå i samhället. 1500-talets sydindiska kvinnor utövade brottning, spelade trumpet och fäktades med svärd med stor skicklighet, skrev den förbluffade portugisen.

Den brutala gruppvåldtäkten har skakat Indien. Lagarna är redan rättvisa. Problemet ligger i tillämpandet. Och eftersom majoriteten av de myndighetspersoner som ska tillämpa lagarna är män är problemet ytterst det patriarkala samhället.

Ordförande i regerande Kongresspartiet, Sonia Gandhi, sa häromdagen att våldtäkten inte bara drabbade en kvinna, den var en attack på hela det snabbt framåtskridande Indien. Efter dådet i New Delhi har utredningar och kommissioner tillsatts för att ändra på missförhållandena.

Den våldtagna och mördade 23-åringen, sa Sonia Gandhi, har inte dött förgäves.

Sändes i Obs i P1 31 januari. Lyssna!


Läs mer:

Let’sask how we contribute to rape, krönika i The Hindu av feministiskaförläggaren och skribenten Urvashi Butalia. 

Ram Singh and Mukesh,Delhi Gang Rape Accused, Remembered With Fear, artikel i New York Times av Betwa Sharma om två av de sex åtalade våldtäktsmännen.

Investigation: Therapes will go on, tidningenTehelkas granskning av New Delhipolisens attityder när det gäller våldtäkter,publicerad ursprungligen i april 2012.

Korruptionen i Indien: Domen har fallit i stor mutaffär

Igår dömde en domstol i Delhi O P Chautala (bilden), före detta chefsministern (högsta ansvariga politikern) i delstaten Haryana, till tio års fängelse för en mutskandal som ägde rum runt millennieskiftet. Även hans son och tre andra personer fick tio års fängelse för delaktighet i samma mutaffär.

Det är bara den senaste i en lång rad medieavslöjanden om och domar mot mutanklagade höjdare. Korruptionen i Indien har ökat säger vissa. Det är frestande att dra den slutsatsen. Tidningarna har senaste åren varit fulla av korruptionsskandaler. Politiker, statliga tjänstemän, näringslivshöjdare och en och annan pr-konsult har anklagats för att ta emot pengar för egen vinning som gentjänst för en favör.

Indiens hämmande korruption handlar ju dels om mutor för att få miljonkontrakt på samhällets toppnivå, dels om små de belopp som fattigt folk tvingas betala för en myndighetsservice som egentligen är gratis.

Men har det blivit värre på sistone?

Mycket tyder på att det är insynen och avslöjandena som ökat. Mörkertalet har helt enkelt blivit något mindre. En förklaring är den sju år gamla lagen Right to information act, Indiens offentlighetsprincip, som gör mängder av myndighetshandlingar offentliga för såväl journalister som allmänheten. Lagen har i sin tur sparkat gång ökat folklig deltagande, fler gatuprotester, bland annat dem ledda av Anna Hazare, och flera journalistiska avslöjanden om korruption och andra missförhållanden.

Indien står och stampar eller rör sig framåt bara i snigelfart när det gäller många missförhållanden, men med insynen i myndigheternas och politikernas arbete har utvecklingen gått med stormsteg i rätt riktning senaste åren.

Pikej och Lotta i TV4 Borås imorse

I morse sände TV4 Borås ett inslag om Pikej och Lotta, huvudpersonerna i min bok New Delhi–Borås som kommer 20 februari.

For our English speaking readers: Presentation of my new book New Delhi-Borås in English

-->

Love conquers all
A new non-fiction novel about a Swedish – Indian love story

Like a shimmering tale is the story of the real life of Pradyumna Kumar Mahanandia who was born poor in an untouchable community in the small village of Athmallik in Orissa in eastern India. He calls himself PK.

All his life he has lived with a prophecy the astrologer's wrote on a palm leaf shortly after his birth: "You should marry a girl who is not from the village, not from the district, not even from this country, she will be musical, own jungle and be born in the sig of taurus".

The prophecy follows him through life, but many setbacks were difficult and many times he had doubts about surviving the difficult times.

At Delhi College of Art he learned to draw portraits. Every night he thereafter went to the park in the middle of Connaught Place to draw people and get money for living.

His life has been full of contrasts. One minute he was starving and sleeping on the street, in the next he was invited home to Prime Minister Indira Gandhi, who want him to paint her portrait.

One evening in 1976 when Pikej as usual is in the park to draw portraits a young blonde woman suddenly appeared. Lotta von Schedvin, as her name was, had traveled by a Volkswagen bus from the city of Borås in Sweden all the way to New Delhi (almost 9 000 km). She was born in the sign of taurus, imagine a future as a music teacher and the family owns forests in Sweden. She was the woman the astrologer’s had talked about.

So begins this breathtaking love story. Chances that the two young people would see each other again when Lotta has travelled home to Sweden is minimal. If it were not for a second hand ladies' Raleigh-bicycle. The cycle takes PK between Asia and Europe. Despite hardship and endless setbacks treading he stubbornly further west.

Today PK and Lotta are married and has two children. They live together in a big yellow wooden house in the dence forrests of southwest Sweden. Pikej has worked as an art teacher and Lotta is still a music teacher.

"New Delhi Boras”, which is the title of the true story, teaches us that everything is indeed possible. The reality surpasses the poem and love conquers all. The only thing needed is confidence, tenacity – and a used bike.

The author Per J Andersson is a travel journalist and expert on India which he has visited regurarly since the early 80’s and he has, among other things, founded Sweden’s leading travel magazine Vagabond.

Release date: The 20th of February 2013.

Wall-Mart eller basar

Den politiska kampen om maten

I Indien kommer maten från åkrar som ligger bara några mil från stan. Mjölken köper man från mjölkmannen som kommer cyklande med två mjölkkrukor dinglande från styret. Och frukt och grönt får man från grönsaksmannen som gata upp och ner drar sin vagn med färska grödor. Indier går även till basaren där man pekar ut en levande kyckling som slaktas och plockas medan man väntar. Eller så besöker man den familjeägda affären på hörnet där expediten öser upp ris, linser, kikärtor och kryddor ur jutesäckar.

Men nu har världens ålderdomligaste livsmedelsmarknad öppnats för internationella matvarujättar.

I december gav indiska parlamentet grönt ljus åt utländska direktinvesteringar i snabbköpsbranschen. Det innebär fritt fram för livsmedelsgiganter som franska Carrefour, brittiska Tesco och inte minst amerikanska Wal-Mart. I väst vädrar man morgonluft: att få börja sälja mat till 1,2 miljarder indier är den vitamininjektion som skuldtyngda USA och Europa behöver just nu.

Men i Indien är inte alla lika euforiska. Beslutet att släppa in kapital från två forna kolonialherrar och världens idag mäktigaste nation har delat Indien i två läger.

Debatten har kommit att handla om så mycket mer än bara mat. Ytterst handlar den om indisk identitet och självbestämmande gentemot västerländskt inflytande och nykolonialism.

De som är för att Wal-Mart och andra matvarujättar släpps in pekar på att Indien idag har usel infrastruktur för att frakta maten från åkern till tallriken. Nästan alla livsmedel är lokalproducerade och obearbetade, vilket låter ekologiskt och nyttigt. Men eftersom Indien saknar kylkedjor där varan kan hållas kall på sin väg till konsumenten ruttnar en fjärdedel av allt som odlas i Indien. Det är ett enormt resursslöseri som skulle kunna minskas med en modern förpackningsindustri, kylbilar och snabbköp.

Och hushållning med resurserna är förstås välkommet i ett land där nästan hälften av alla barn är undernärda och hundratals miljoner människor dör i förtid på grund av sjukdomar orsakade av dålig hygien, förorenat vatten och näringsbrist.

De som är emot de internationella matvaruaffärernas intåg pekar istället på att miljoner småbutiker kommer att få slå igen.  De tror också att den indiska bonden kommer att bli den stora förloraren och exemplifierar med USA, där bönderna för hundra år sedan fick 70 procent av pengarna som konsumenten betalade för maten, medan man idag bara får behålla 4 procent. Resten går till alla möjliga mellanhänder. Om Indien fick en modern livsmedelsindustri skulle landsbygden bli ännu fattigare än vad den är idag, menar kritikerna.

Dagens tolv miljoner indiska småhandlare omsätter lika mycket pengar som amerikanska matvarukedjan Wall-Mart. Men medan de indiska småaffärerna och basarstånden ger jobb till 40 miljoner indier, har Wall-Mart bara 2 miljoner anställda – alltså 20 gånger färre än Indiens småhandlare. Motståndarna befarar därför att den småbutiksdöd som Wall-Marts entré skulle medföra kommer att leda till massarbetslöshet.

Vad som nu är på väg att hända är sista spiken i kistan för mahatma Gandhis idéer från självständighetskampen mot britterna. Idéer som byggde på självtillit och självförsörjning och vars syfte var att bryta det koloniala mönstret där tredje världen producerade råvaror till låg förtjänst och västerlandet stod för förädlingen som gav hög förtjänst.

Be Indian, buy Indian, var ett slagord som lanserades under premiärminister Indira Gandhi på 70-talet, samtidigt som många västerländska produkter försvann och ersattes av indiska. Men för 20 år sedan började Indien liberalisera sin ekonomi. Sedan dess har de internationella varumärkena återerövrat Indien: sportskor, läsk, mobiler, tv-apparater, datorer och snart också möbler, eftersom Ikea nyligen fick tillstånd att starta varuhus i landet.

När Wall-Mart och andra matvarukedjor nu gör entré är det dags att säga adjö till den sista helindiska bastionen: de ålderdomliga basarstånden, de buckliga mjölkkrukorna, de ambulerande grönsaksförsäljarna.

Ironiskt nog är det det regerande Kongresspartiet som vill släppa in internationellt livsmedelskapital. Kongresspartiet, som har sina rötter i självständighetsrörelsen och därmed mahatma Gandhis antiimperialistiska självförsörjningsideal.

Under hela hösten har det varit livliga gatuprotester mot planerna på att släppa in västerländska matvarukedjor. I sydliga Kerala, med lång tradition av folkligt deltagande i politiken, har provinsregeringen sagt att åtminstone i deras delstat är Wall-Mart och deras anhang inte välkomna.

Kritiken kommer från alla håll. Indiens kommunister kallar beslutet för en ”krigsförklaring mot folket”. Samma tongångar hörs från den hindureligiösa högern som tror att Wall-Marts erövring av Indien kommer försätta landet i ett tillstånd av ”ekonomiskt slaveri”.

Det är hårda ord i det stora indiska matkriget. Men medan både vänstern och högern är upptagna med att se hur utländska ägare tar över från indiska företagare, missar de att moderna snabbköp faktiskt skulle kunna rucka på ålderdomliga hierarkier inom det indiska samhället.

Det kan ta en hel dag att handla mat åt familjen, eftersom man måste åka mellan flera olika mataffärer och basarstånd för att få ihop vad som normalt finns tillgängligt i en enda modern mataffär.

Inköpen sköts vanligtvis av hustrun i familjen, som därmed får svårare att argumentera för att hon vill söka ett arbete utanför hemmet. Och hos den välbärgade medelklassen sköter hushållerskan inköpen.

Basarmodellen innebär därmed att patriarkatet och det indiska systemet med herre och tjänare bevaras. Om basarerna slår igen försvinner en del av den indiska kulturen. Som utomstående betraktare tycker jag att det är trist. Indien blir på så sätt ett snäpp mindre exotiskt. Men viktigare är väl att en modernisering av Indiens matförsörjning kan vara ett steg på vägen mot ett jämlikare samhälle.

Sändes i Obs i P1 torsdag 17 januari. Lyssna!

Färgstarka Kerala

Alla vill till indiska Kerala. Varför det? Förmodligen för kombinationen av tropisk grönska, ljusa sandstränder och ett progressivt samhällsbyggande som gjort att den sydliga delstaten är indisk mästare i hälsa, jämlikhet och utbildning.

Läs hela reportaget på Vagabonds sajt.

Tio indiska favorithotell

Jehan Numa Palace i Bhopal.

Att bo bra är inte detsamma som att bo lyxigt och dyrt. Ett bra hotell kan lika gärna vara ett personligt, historiskt, vackert eller egensinnigt hotell. Här är mina tio indiska favoritövernattningar, som spänner från prisklassen »mellan« till prisklassen »dyrt«. Men om man å andra sidan översätter priserna till europeiska förhållanden kan man kalla de flesta av dessa hotell för lågbudget. Har du vägarna förbi får du inte missa att bo här.

1. Fairlawn, Kolkata, Västbengalen

Violet och hennes man Edmund håller hårt på vardagstraditionerna. I femtio år har de drivit anrika Fairlawn Hotel på Sudder Street i Kolkata utan att låta sig imponeras av den nya tidsandan. Rostat bröd med mintgelé till frukost, five-o’clock-tea med digestivekex på eftermiddagen, stek till middag. På Fairlawn märks inte mycket av vare sig det nutida Europa eller det omkring­liggande, myllrande Indien.
Här har tiden stått stilla och tack vare hotellets läge mitt i främmande territorium har dessutom de brittiska sederna och traditionerna förstärkts, blivit mer utpräglade än i hemlandet. En engelsman som bodde här tyckte att hotellet verkade förflyttat med tidsmaskin från femtiotalets Brighton.
13 A, Sudder Street, Kolkata

2. Jehan Numa Palace, Bhopal, Madhya Pradesh

En blandning av brittisk kolonialarkitektur och italiensk och grekisk klassicism. Vit marmor i form av stuckaturer och pelare. En lugn innergård med porlande fontän och en 25 meters ”zero bacteria” swimmingpool. Jehan Numa Palace byggdes som kungapalats av den kvinnliga sultanen Jehan Begum, som bara var en i raden av muslimska kvinnor som styrde det lilla kungariket Bhopal på 1800-talet. Sedan Bhopal införlivades i det självständiga Indien och blev huvudstad i delstaten Madhya Pradesh förföll palatset.
Men Jehans barnbarnsbarn hade en dröm: att göra om palatsrucklet till hotell. 1983 blev drömmen verklighet. I dag är Jehan Numa Palace, som betyder ”Utsikt mot världen” på urdu, ett magnifikt ställe för att uppleva 1800-talets palats- och kolonialkultur. I receptionen finns en tiger som mäter tre meter från nos till svanstipp och som sköts 1944 en mil från hotellet.
I dag får du åka drygt 30 mil till Khana- och Bandhavgarhreservatet för att se tiger (där det är gott om dem).
Hotellet har också cyberkafé, gym, barberque-restaurang, en brittisk pub och en gammaldags orientalisk bar döpt efter Aga Khans häst (Shergar).
Ett givet utflyktsmål är de över 2 000 år gamla buddistiska stuporna i Sanchi, som är världsarvsklassade och ligger en och en halv timmes buss- eller taxiresa norrut (läs mer i kaptilet Sanchi längre fram i boken).
157 Shamla Hill, Bhopal

3. Sheesh Mahal, Orchha, Madhya Pradesh

I den lilla historiska byn Orchha, en gång huvudstad i det hinduiska kungariket Bundelkhand, sticker tinnar och torn från de slitna palatsen upp ur bysiluetten lite här och var. Man känner sig som förflyttad till en saga, måste hela tiden gnugga sig i ögonen för att förstå att det är här och nu.
I ett av de gamla kungapalatsen driver delstatens turistbyrå hotell. Det materiella flagnar och spricker, men atmosfären gnistrar och skimrar som i en uråldrig sägen om indiska maharajor. Inget är riktigt lyxigt, men allt är å andra sidan genuint historiskt och liknar inget annat. Receptionen med dess åttakantiga pelare, fem meters takhöjd och fåtöljer med spatiöst sittdjup ger en känsla av kunglig banketthall. Billigt för vad man får uppleva, därför ofta fullbokat.
Bredvid Jehangir Mahal, Orchha

4. Ajit Bhawan, Jodhpur, Rajasthan

Där ett bord av ett elefantöra som balanserar på en snabel. Där ett pennställ av en buffelhov. Där ett par enorma elefantbetar. Där ett rytande, uppstoppat lejon. Där en gammal vagga omgjord till barskåp. Och där en tavla med namnen på Jodhpurs alla maharajor i rakt nedstigande led – från 1212 fram till idag.
Ajit Bhawan byggdes på 1930-talet för Maharajadhiraj Sir Ajit Singhji, brodern till den sista styrande maharajan av Jodhpur. Det finns många lyxigare och mer storslagna maharajapalats-hotell i Rajasthan, bland annat Umaid Bhawan i samma stad, men detta lilla palatspensionat är mycket mysigare och hemtrevligare. Trädgård, pool, en stor samling veteranbilar och en hotelledning som säger sig vara ekologiskt besjälad. Bra mat i restaurangen.
Ajit Bhawan kallar sig för Indiens första heritage hotel, vilket fritt översatt betyder kulturarvshotell.
Airport Road, Jodhpur

5. Jaisal Castle, Jaisalmer, Rajasthan

Bo i ett gammalt handelshus – haveli – som är ihopbyggt med den gamla medeltida stadsmuren i en stad som ligger långt ute i öknen. Det låter romantiskt – och är romantiskt.
På Jaisal Castle är man ljusår från den standardiserade hotellkulturen med det ena rummet till förväxling likt det andra och med likadana möbler, gardiner och sängöverkast. Här är varje rum unikt. Nischer, portaler, vittrad sten, textilier och möbler i öknens folklorestil.
Från taket har man makalös, milsvid utsikt över den platta Thar­öknen och på innergården dricker man sitt eftermiddagste, som om man vore en kamelberiden handelsresande på väg till Babylon som bara stannat för att rasta och lasta mer siden, kryddor och silver.
Jaisalmers fort

6. Jagat Niwas Palace, Udaipur

Udaipur i södra Rajasthan har många hotell som brukar hamna högt på listan över världens mest fantastiska ställen att bo på. Liksom på andra platser i Rajasthan handlar det om flera hundra år gamla, ombyggda maharajapalats och köpmannahus (havelis). De flesta topplistor rankar Lake Palace Hotel högst, maharajans överdådiga byggnad som ligger mitt ute i Picholasjön. Men där är rummen ofta fullbokade månader i förväg och en natt kostar minst 2 000 kronor – och då får du inte ens ett av de fina rummen med sjöutsikt.
På Lal Gath vid sjökanten finns ett annat traditionstyngt hotell i en helt annan prisklass, med lika mycket charm, men givetvis med mind­re lyx.
På Jagat Niwas är väggarna metertjocka och trädörrarna tunga med gnisslande gångjärn, värdiga fängelsehålorna i ett gammalt sagoslott. Prakten fortsätter med stengolv, pelare, alkover och i vissa rum med traditionella muralmålningar direkt på stenväggarna. Och att sitta på takrestaurangen och äta middag med utsikt över sjön som glittrar i stadens ljus är en stämningsfull upplevelse.
Hotellet bjuder på en lustig såp­opera. Hotellet består av två sammanbyggda havelis. Två bröder står som ägare, den ena äger det ena huset, den andra brodern det andra. Men husen har gemensam ingång och är renoverade så att de uppfattas som ett och samma hus. Så det naturliga skulle vara gemensam drift. Man enades om gemensamt namn och marknadsföring utåt. Men man valde en annan lösning för den inre driften. Ena brodern äger 15 rum, en reception, en resebyrådisk och en souveniraffär. Den andra brodern äger sju rum, hotellrestaurangen och driver en egen resebyrådisk, en egen souveniraffär och en egen reception – allt i samma lobby.
– Det är upp till gästerna att välja vid vilken disk de vill checka in och och boka sina tåg- och bussbiljetter, säger den ena brodern. Vi är vänner, fast vi konkurrerar. Jag såg att du bokade dina tågbiljetter till Delhi hos brorsan, vad tog han i provision?
– 75 rupier, svarar jag.
– Hmmm, jag tar bara 20! svarar han.
– Jag visste inte att du var billigare, säger jag urskuldande.
– Men nu vet du, säger han och skiner upp i ett brett serviceleende.
24–25 Lal Gath

7. Allahabad Regency, Allahabad

Allahabad är trots namnet mest känt för den årliga religiösa festivalen när hinduiska pilgrimer kommer för att bada där Ganges flyter ihop med Yamuna. Och så är Indiens förste premiärminister, Jawaharlal Nehru född här. Civil Lines heter stans centrumkvarter, byggt av britterna för att hysa administrationen för styret av Gangesslätten. Morisk-viktorianska bungalower inbäddade i grönska, gömda bakom murar. Ett av de gamla koloniala bostadshusen har blivit ett varsamt renoverat hotell med 1800-talsatmosfär och minnen av kolonialt leverne.
Trädgård, pool, gym, bastu och jacuzzi. Under bröllopssäsongen (november–januari och juni–juli) är det ofta fullbokat av bröllopsgäster till de överdådiga bröllop som hålls i trädgården.
16 Tashkent Marg (som hette Edmon­stone Road under kolonialtiden)

8. Panjim Inn, Panaji, Goa

Goa styrdes av Portugal ända fram till 1961. Först 14 år efter det att resten av Indien blivit självständigt införlivades Goa i Indien. Panjim Inn i Goas lilla, gemytliga huvudstad, är något annat än andra gamla kolonialhotell i Indien. Här härskar ännu portugisisk smak och stil.
Här går allt i mörkt trä. Karmfåtöljer med rottingsitsar, verandor, sängar, bord och utanför palmblad som rasslar i havsbrisen. Murrigt och knarrande som i ett kolonialt, portugisiskt rikemanshus. Att kliva in på Panjim Inn är som att komma hem till en vän. Slå dig ner i salongen, drick ett glas goanskt portvin och känn doften av ädelträmöbler och en tid som flytt.
E212, 31 Janeiro Road, Fontainhas, Panaji

9. Husbåt, Alappuzha, Kerala

Husbåtens utombordare surrar dovt när vi klyver den övergödda Vembanadsjöns vattenyta med dess flytande öar av vattenhyacinter, som trasslar in sig båtarnas propellrar och fiskarnas nät.
Vi har köpt 24 timmars lyxsemester i en ombyggd ristransportbåt med bambutak, chilistark, kokosdoftande keralabuffé, sovrum med hotellsängar och salong i fören med rottingmöbler, fruktkorg, färska kokosnötter som dricks med sugrör och fri sikt över vattenvidderna, vattenvägarna, vattengränderna.
Husbåtens personal, tre män som nyligen lämnat jordbruket för jobb i turistbranschen, behandlar oss som kungar och berättar om Keralas kulturarv och om buddisttempel och kyrkor längs vår väg. Men de säger också saker som:
– Stålproduktion är det viktigaste för ett lands utveckling.
Ankor som kvackar. En tupp som gal. En cykel med rasslande kedja på jordvallen mellan farleden och risfältet. Vid horisonten anar vi en bro över sjön och där bakom havet, som glittrar i eftermiddagssolen. Vi hör avlägsna ljud, som färdats långt över vattnet och trasats sönder av vinden, ljud från bussar och bilar som tutar och accelererar på Highway 47, Keralas kaotiska huvudled.
Vi gungas av vattnets rytm, med doft av dy, gräs och blommor i näsborrarna, bort från avgaser och asfalt.
Över sjön, uppför floden, in i en kanal och ut på floden igen.De flesta husbåtar utgår från Alappuzha

10. Coconut Lagoon Resort, Kumerakom, Kerala

Mellan kanaler, sjöar och risfält ligger detta stora hotell med bungalower, byggt i traditionell stil, med pool och ayurvediskt spa. Du anländer med båt, en bom över kanalen fälls upp och du glider in mot receptionen. Du kliver upp ur båten, får en välkomstdrink i handen. Mer James Bond-film än så kan det inte bli. Men här finns ingen ond mr Blofield, bara vänlig hotellpersonal och gudomlig avskildhet. Hotellet ligger i Kumerakom, strax utanför Kottayam, där Arundhati Roy, författaren till De små tingens gud, växte upp. Vill du ordnar hotellet utflykter på sjön och husbåtsutflykter på floderna och kanalerna och över sjöarna som med ett gemensamt namn kal­las The Backwater.

P.O. Box 2, Kumerakom

Indien ett tryggt och säkert resmål

Jag pratade om att resa i Indien i SVT:s Gomorron Sverige imorse.

Gruppvåldtäkten i New Delhi: Hinduhögern bekänner färg

Vissa vet man var man har. Ledaren för hinduhögerorganisationen RSS, Mohan Bhagwat, anser att våldtäkter i Indien är vanligare i städer influerade av västerländska värderingar. Han säger också att kvinnans roll är att sköta hushållet och att mannens roll är att dra in pengar till familjen. Uppdelningen är ett socialt kontrakt som inte får brytas.  

- Om du besöker byar och skogar i landet träffar du inte på några incidenter med gruppvåldtäkt och andra sexbrott. De är typiska för urbana miljöer, säger RSS-ledaren. 

I själva verket tyder allt på att det är tvärtom. Gruppvåldtäkten i New Delhi 16 december var en avvikelse på flera sätt. Dels är överfallsvåldtäkter betydligt mindre vanliga än våldtäkter som utförs av nära anhöriga, dels är brottsplatsen oftare byar och småstäder, där gamla patriarkala värderingar är starka, än storstäder. Läs mer!

En annan reprsentant för hinduhögern, ledaren för chauvinistiska högerpartiet MNS i Bombay, Raj Thackerey, säger att orsaken till ett ökat antal gruppvåldtäkter i Indien kan skyllas på alla som kommer från delstaten Bihar. Invandrade män från fattiga Bihar har länge fått vara hinduhögerns syndabockar för allt som gått fel i Bombay.  Läs mer!

Trött på tokerier? Läs istället indiska journalisten Basharat Peers insiktsfulla krönika i The New Yorker.

"Indien berömmer sig för sin demokratiska polityr, för sin sociala mobilitet och för att man har mer frihet än i något av sina grannländer. Indien hade kunnat berätta om den orädda unga kvinnan (den 23- åriga sjukgymnaststudenten) som ett exempel på sin egen framgång … om det inte vore för att hon angripits och mördats." Läs mer!

Läs också den kloka tidningen Tehelkas analys av våldtäkter i Indien.

Och läs tidningen Outlooks intressanta genomgång av händelserna.