2013-11-15

Ny flyttar Indien Online till Indienbloggen


Hej kära, bästa läsare av min blogg!

Sedan i våras bloggar jag förutom här på Indien Online också om Indien på Indienbloggen på Vagabond.se.

Jag känner att det är ohållbart att ha två Indienbloggar. Så från och med nu kommer jag bara att publicera nya texter om Indien på Vagabonds Indienblogg – och inte här.

Men den här sajten – Indien Online – kommer att finnas kvar. Sedan jag startade den 2006 har jag skrivit nästan 600 inlägg som lästs av över en halv miljon unika besökare. Sajten kommer att finnas kvar eftersoim den är ett arkiv över olika Indientexter som tänker mig att ni, kära läsare, kan ha nytta av.

Men från och med nu, alltså bara nya inlägg på Indienbloggen på Vagabond.se.

Ta mig dit nu!


2013-10-25

När jag blev en vedervärdig figur i en roman


Hurusom jag skrev en taskig recension och blev en vedervärdig figur i författarens nästa bok.

"Vi ses i min nästa roman", måste författaren Mikael Bergstrand ha tänkt när han läste min recension i Vagabond nr 9.2011 av hans debut i gubblitt-genren, Delhis vackraste händer (Norstedts 2011). Så här avslutades min recension:

Det är ganska kul och väldigt fartfyllt om vad Indien kan göra med en 50-årskrisande svensk man, men tyvärr också ganska platt och ytligt.
Själv har jag försökt utmana den gängse bilden av Indien här i Vagabond och i olika reportageböcker. Om jag lyckats vet jag inte. Men Mikael Bergstrand, som bott flera år i New Delhi och jobbat för Sydsvenskan – försöker inte ens. Det blir den gamla schablontyngda bilden av Indien – ännu en gång. Men som snabb underhållning: javisst. Tråkigare läsning finns.


Jag vet att jag tänkte när jag skrev det där att det kanske var förmätet att påstå att jag försöker utmana den gängse bilden av Indien, men jag betonade ju att jag bara försöker, och påstod aldrig att jag lyckats, fast det fanns förstått underförstått i texten. Hade lite ångest efter att det kommit i tryck. Kanske var jag för hård?

Mikael Bergstrand måste hur som helst ha blivit djupt sårad av den negativa slutklämmen på recensionen. I sin andra bok om den medelålders Indienresenären Göran Borg, Dimma över Darjeeling, som gavs ut tidigare i höst, kommer hämnden. I den nya boken finns en karaktär som jag misstänker är en parodi på … på mig.
På en bjudning på svenska ambassaden i New Delhi träffar bokens huvudpersoner, Malmökillen Göran Borg och Delhigrabben Yogi, en svensk författare:

Plötsligt avbröts det uppslupna sorlet av en gråblond, spenslig svensk man i min egen ålder som högljutt påkallade allas uppmärksamhet.
"Hallå, om ni kan vara tysta en liten stund så har jag någonting viktigt att berätta för er", ropade han och viftade med en bok.

Mannen presenterade sig som Ronny P. Gyllin, just P:et mellan för- och efternamn betonade han så att saliven sprutade ur munnen på honom, och han förklarade att han var författare till boken På bönpall genom det nya Indien utan fördomsfulla glasögon. Den långa och omständliga titeln hade han valt utifrån sin vana att utforska Indien från passagerarsätet på en motorcykel.
"Bil är för banalt och riksha så kliché, som om Indien bara var ett land fyllt av moped- och cykelkärror. Det finns så många föreställningar och myter om det här landet som jag väldigt effektivt slår ihjäl i min bok", sa han. "Jag visar det nya Indien, landet som byggs av IT, entreprenörskap och medicinsk spetskompetens och som ändå står stadigt med bägge fötterna i den kulturella jordmånen."

Så formulerade Mikael Bergstrand sin hämnd, sitt svar på mitt påstående i recensionen att jag försökte utmana gängse Indienbilder.

Han syftade förstås på mina böcker Moderna Indien ("Jag visar det nya Indien …") och Indien - elefanten som började dansa ock kanske också New Delhi–Borås – den osannolika berättelsen om indiern som cyklade till kärleken i Sverige ("Den långa och omständliga titeln …"). Men jag måste ge Mikael Bergstrand en eloge, bortsett från de självgoda dragen och satiriska poängerna hos romankaraktären så sammanfattar han väldigt fint mina ambitioner med Indienskriverierna.
Scenen från svenska ambassaden i New Delhi fortsätter med att den odräglige Ronny P. Gyllin hyllar ayurveda samtidigt som han framfusigt försöker kränga sin bok. Men även efter ambassadbjudningen, när handlingen utspelar sig i tedistriktet Darjeeling vid kanten av Himalaya, återkommer bokens huvudperson flera gånger till Ronny P. Gyllins förskräckligt politiskt korrekta bok om Indien.

På bokmässan i Göteborg
i slutet av september höll Mikael Bergstrand ett seminarium om sin nya bok. Då hade jag ännu inte läst den och kände alltså inte till parodin på mig. Jag gick fram till honom efteråt och presenterade mig – förhoppningsvis inte genom att uttala initialen mellan mitt för- och efternamn så att saliven sprutade. Jag tror jag förväntade mig ett kollegialt leende, ett handslag och en nyfikenhet. Jag var i alla fall nyfiken på honom som skrivit så mycket om Indien, mitt favoritämne. Vi som skriver om Indien brukar hålla ihop och samarbeta. Fika, äta lunch, bolla saker mellan varandra.

Men Mikael Bergstrand såg inte så road ut. Snarare förvånad. Kanske förskräckt – jag vet inte, jag kanske efterkonstruerar om jag påstår det. Och så sa han avmätt:
– Jasså det är du!
Och sedan gick han.
Jag kände mig snopen. Ville han inte småprata lite, Indienskribenter emellan? Nej, han kanske var stressad, intalade jag mig. Han skulle ju signera böcker i montern. Hade inte tid. Så var det nog.
Nu förstår jag att anledningen var en annan. Han kanske befarade att jag läst hans svar på min taskiga recension och var arg på honom. Ville ställa honom mot väggen.

Nu när jag läst klart Dimma över Darjeeling känner jag mig faktiskt inte alls arg. Visst, när jag först läste sidorna som handlade om mig hettade kinderna och klappade hjärtat lite extra snabbt. Men nu efteråt känner jag mig snarare ärad över att jag är värd att bli en figur i en roman.

Besviken skulle jag bli om Mikael Bergstrand påstår att Ronny P. Gyllin inte syftar på mig, utan på någon annan (kanske finns det ett drag av Jan Myrdal i Ronny P. Gyllin – eller kanske är han en hopkopiering av en hel massa Indienskribenter han ogillar).

Och hur är då uppföljaren, Dimma över Darjeeling? undrar du.
Ungefär som föregångaren, Delhis vackraste händer, svarar jag.
Slutmeningarna från recensionen av förra boken funkar även på den nya, så här kommer de igen:

Det blir den gamla schablontyngda bilden av Indien – ännu en gång. Men som snabb underhållning: javisst. Tråkigare läsning finns.

2013-10-24

Indisk dokumentärfilmfestival på Bio Rio i Stockholm 2–4 november


Och nu blir det reklam: 2–4 november bjuder Tempo in till 3 dagar med indisk dokumentärfilm, regissörsbesök och fest på Bio Rio! Temat för helgen är aktivism och den gemensamma nämnaren för samtliga filmer är att kameran används som medel för social förändring. Följ med Gulabi Gang i kampen mot kvinnovåldet, möt gatuteatern som krossar fördomar och hör Indiens främsta samtida konstnärer berätta om sin aktivism i förhållande till sina verk. Välkommen till en helg fullspäckad av indiska berättelser, berättelser som tar oss långt bortom Bollywood! Filmerna som visas är:

GULABI GANG av Nishtha Jain.
Lördag 2 november, kl 16.00
Sampat Pal är från en del av norra Indien präglad av torka, fattigdom och korruption. Här är livet tufft speciellt för de som är födda i de lägre kasten och kvinnor. Våld och hot är en del av vardagen och orättvisor inom systemet snarare en regel än undantag. En dag får Sampat Pal nog. Hon beslutar sig för att ta upp kampen och startar Gulabi Gang, en organisation av och för kvinnor. Sampat lär kvinnor hur de kan försvara sig själva, kämpar mot kvinnovåldet och ett rättsystem som inte tar hedersmord på allvar. Gulabi Gang går från by till by i sina rosa saris beväpnade med påkar. Dom är orädda och kommer inte att ge sig tills jämlikhet är nådd!
Efter filmen samtal med Smriti Nevatia, researcher och manusförfattare till Gulabi Gang tillika feministisk aktivist i Mumbai, Indien. Hör henne berätta om arbetet med filmen och situation för kvinnor i dagens Indien.

NIRNAY av Pushpa Rawat
Lördag 2 november, kl 19.00
Nirnay är regissören Pushpas personliga resa och ett försök att göra upp med de samhällstrukturer som påverkar både hennes eget liv och miljoner av andra kvinnors i Indien. Genom konversationer och stillsamt betraktande följer Pushpa unga, utbildade kvinnor som känner sig bundna och hjälplösa inför traditioner och oförmögna att påverka sina egna liv, både vad gäller karriär och giftermål. Genom att följa kvinnorna under 3 år fångar regissören förändringarna i deras liv och ger en tydlig bild av kvinnans möjligheter i Indien.

GHETTO GIRL av Ambarien Al-Qadar
Lördag 2 november kl 19.00
Genom New Delhis stadsdel “Lilla Pakistan” följer vi en ung kvinna på jakt efter en förvunnen hemmavideo. Jakten för henne in i de myllrande gränder hon tidigare kallat sitt hem. Gränder fulla av minnen från det förflutna. Ghetto Girl är en film om kärlek och förlust och om hur det är att vara muslim i dagens Indien.

PLEASE DON’T BEAT ME, SIR! av Kerim Friedman och Shashwati Talukdar
Söndag 3 november kl 11.00 (filmfrukost)
Måndag 4 november kl 10.00 (skolvisning)
Måndag 4 november kl 13.00 (skolvisning)
Över 60 miljoner indier hör till folkgrupper klassade av britterna som ”kriminella från födseln”. Chhara i Ahmedabad i västra Indien är en av dessa 198 folkgrupper. Genom att deklarera att de är ”födda skådespelare” och inte ”födda brottslingar” startar en grupp Chhara-ungdomar gatuteater och demonstrerar genom sina uppsättningar mot diskriminering, rasism, polisbrutalitet och stigmat av kriminalitet. Please Don´t Beat Me, Sir! följer dessa unga skådespelare och deras familjer när teatergruppen tar över gatorna med hopp om att starta en revolution!
Efter filmen samtal med regissören Shashwati Talukdar. Hör henne berätta om arbetat med filmen och gatuteaterns fortsatta arbete.

TO LET THE WORLD IN av Avijit Mukul Kishore
Söndag 3 november kl 14.00
Med det ambitiösa målet att berätta historien om indisk modern konst samtalar regissören lågmält med några av Indiens mest betydelsefulla samtida konstnärer. Arbetet och verken står i fokus, men också politiken, då många av konstnärerna själva upplevt Indiens självständighetskamp och dess efterdyningar.
Efter filmen samtal med regissören Avijit Mukul Kishore. Hör honom berätta om arbetet med filmen och samt få en fördjupad bild av den indiska samtidskonstscenen.
Biljetter: www.biorio.se

PK Mahanandia pratar på Kulturhuset 16 november


PK (Pikej) Mahanandia heter den högst verkliga och livs levande huvudpersonen i min bok "New Delhi-Borås". Snart kan du som bor i Stockholm med omnejd lyssna på när han pratar om hur det var att växa upp som dalit i Indien på 1950- och 1960-talet.

På Mänskliga rättigheter-dagarna lördag 16 november pratar han på Kulturhuset i Stockholm under rubriken Indiens dolda apartheid.

När och var: Lördag 11.30-12.00, Ekoteket, Kulturhuset.
Vad: P K Mahanandia växte upp som Dalit i en by i Indien. Han diskriminerades av lärare och elever av högre kast. PK berättar i miniseminariet om hur kastsystemet diskriminerar Daliter; traditionellt och idag.
Medverkande:  PK Mahanandia, bildkonstnär, född i Orissa.
Arrangör: Dalit Solidarity Network-Sweden, Friends of Village Community Dev. Society.


2013-10-11

Global Fusion i Stockholm – lyssna på L Subramaniam i Berwaldhallen



Sista oktober bara måste du gå till Berwaldhallen i Stockholm och lyssna på den indiska violinisten och virtousen L Subramaniam, som du kan höra ett smakprov på i Youtubeklippet här ovanför. Jag lovar, det blir en upplevelse du kommer att minnas resten av livet.

Subramaniam, som kommer från Chennai (Madras) i sydindiska Tamil Nadu, är känd för sitt ekvilibristika sätt att komponera nyskapande musik och traktera en fiol med finess. Han är känd för filmmusiken som han gjort till indiska regissören Mira Nairs Salaam Bombay (1988) och Mississippi Masala (1991) och för sin medverkan i italienska regissören Bertoluccis Little Buddha (1993).

Subramaniam har förutom filmmusik för Hollywood skrivit musik för orkester och balett. Konserten i Stockholm har han kallat Global fusion.

Det fina med konserten på fina Berwaldhallen är att det inte behövar kostar skjortan. Billigaste biljetterna går lös på bara 50 kronor.

Boka biljetter här!

2013-09-30

Kärleksresenär på cykel



Så är årets bokmässa över. Jag hade två framträdanden där jag berättade om min senaste bok, New Delhi–Borås – den osannolika berättelsen om indiern som cyklade till kärleken i Sverige (Forum förlag 2013). Med på scenen båda gångerna var PK Mahanandia, bokens huvudperson, det vill säga indiern som cyklade till kärleken i Sverige.

Första framträdandet var på stora scenen på Internationella torget. De andra framträdandena på den scenen handlar framför allt om orättvisor, brist på mänskliga rättigheter, övergrepp och missförhållanden. En av utställarna som stått och lyssnat på det deprimerande framträdandet efter et andra, berättade för mig efteråt hur upplyft hon hade blivit av storyn om PK Mahanandias väg från oberörbar, diskriminerad bypojke i östra Indiens djungler till konststuderande i New Delhi, mötet med en svensk flicka född i Oxens tecken, som skulle förändra hans liv, och till sist kärleksresenär på en cykel över Afghanistans berg och genom Irans öknar på väg för att återförenas med sin stora kärlek i Borås.

Andra framträdandet var på lördagen på Litteraturscenen, i regi av Författarcentrum och Författarförbundet, på bästa tid mitt på dagen då mässan är proppfull av bokintresserae göteborgare. Anledningen till att jag fick en sådan fin tid, prime time, är att den egentligen var Karl-Ove Knausgårds, men han ställde in. Jag och PK var alltså stand in för den självbespeglande norska författaren som bestämt sig för att dra sig tillbaka från alla offentliga framträdanden under hösten.

För er som inte var på plats tänkte jag här bjuda på ett av styckena ur boken som läste upp vid båda framträdandena. Texten handlar om tiden då PK, den oberörbara djungelpojken från Orissa i östra Indien, kommit fram till Borås och upplever en del kulturkrockar:

Han tycker att att Sverige är ett märkligt land. Folk går omkring och tackar varandra för självklarheter. Samtidigt säger de ständigt till varandra meningslösa saker som att ”det är vackert väder idag”. Varför? Att hålla upp en dörr och bjuda på mat är en plikt snarare än en ynnest. Det är det minsta man kan göra som människa. Och vad det är för väder vet ju redan alla. Det är bara att böja på nacken och blicka uppåt om man vill vara säker.
– Om dina vänner och släktingar skulle komma till Orissa, säger han till Lotta, och om de skulle promenera på huvudgatan i min hemby och stöta ihop med min bror och öppna med hälsningsfrasen ”Vilket fint väder vi har fått, Mr Prabat”, då skulle han skaka på huvudet och gå vidare utan att stanna, eftersom han skulle vara övertygad om att han stött på dårar.
Jag kommer nog att vänja mig, tänker han.

När han träffar Lottas mamma första gången tror han att han har lärt sig. Han har repeterat de svenska artighetsfraserna som Lotta tjajat om.
Fråga hur hon mår, prata sedan om vädret. Hur mår du? Vackert väder idag! upprepar han för sig själv flera gånger när bilen svänger upp framför deras hus och parkerar bakom de höga snövallarna.
Men det är kallt och han måste göra en ändring i hälsningen:
– Hur mår du? Kallt idag! Riktigt kallt!
Orden känns fortfarande som om de hörde hemma i en dåres mun. De är obekväma för honom. Kantiga och konstiga.
Öga mot öga med svärmor är det dags för eldprovet:
– Hur mår du? frågar han, och tillägger:
– Griskallt idag, eller hur?
Det är nästan rätt, men bara nästan. Svärmor, som hör dåligt, tystnar. Pikej tror att det är hennes melankoliska läggning.
Men senare på kvällen frågar Lotta argt:
– Varför sa du till mamma att hon var en gris? Hon ringde och sa att du liknat henne vid en gris. Hon var väldigt, väldigt upprörd.
– Ett missförstånd, urskuldrar han sig.

När han hälsar på Lottas pappa går det nästan lika illa. Svärfar sträcker fram handen för att hälsa på Pikej, men då dyker han snabbt ner på golvet för att vidröra svärfars fötter. Så gör man. Det är en självklarhet när man träffar äldre släktingar. Men tydligen inte i Sverige, för senare får han höra att Lottas pappa förvånat tänkt: men vart tog den lille indiern vägen?

Och så är det det där med boskapen. Första sommaren får han syn på kor i en hage vid Lottas föräldrars sommarstuga strax utanför Borås. Han tänker: någon har glömt att öppna grinden. Kor ska ströva fritt. Han öppnar grinden. Jo, även svenska kor längtar efter frihet. De vaggar godmodigt ut på vägen.
Men bilarna tutar irriterat. Pikej vinkar glatt tillbaka. Bilister i Indien brukar tuta för att få korna att gå åt sidan.
Allt är frid och fröjd.
Men bonden är arg.
– Vem släppte ut korna? frågar han argt.
– Det gjorde jag, svarar Pikej stolt.

Boken finns i bokhandeln, men också att beställa från Adlibris.

2013-09-24

Stjärnekonomernas bråk om Indiens fattiga



Indiens ekonomi krisar efter 22 år av makalös tillväxt. I början av september – medan den indiska rupien föll i värde och räntorna steg – godkände landets parlament en lag som ska ge subventionerad mat till de 800 miljoner indier som fortfarande räknas som fattiga.
Men frågan är om jättelika statliga stödprogram verkligen är bästa metoden för att utrota fattigdomen?
Oppositionen kallar matsubventionerna för röstfiske. Och Indiens två mest kända ekonomer är oense om det är staten eller marknaden som ska hjälpa Indiens fattiga.

I ena ringhörnan Amartya Sen, som fick nobelpriset i ekonomi 1998 och är verksam vid Harvard. I andra ringhörnan ekonomiprofessorn Jagdish Bhagwati vid Columbiauniversitetet.
Fajten började sedan Amartya Sen publicerat sin nya bok, An Uncertain Glory, som betyder ungefär En osäker triumf. I boken skriver han att Indien är ensamt bland Asiens tillväxtländer om att inte ha lyckas förbättra livsvillkoren för de allra fattigaste. Trots decennier av tillväxt, som bara överträffas av Kina, är hälsotalen fortfarande usla för hundratals miljoner indier.
Något är kort sagt fundamentalt fel med den indiska modellen, menar den indiska nobelpristagaren.
Under tillväxtåren fick man in stora skatteinkomster och statens finanser var mycket goda. Därför borde man ha passat att satsa ordentligt på grundskolor och primärvård. Amartya Sen tycker att Indien missade en historisk chans att minska fattigdomen.
Istället får man se sig slagna till och med av det undergångstippade grannlandet Bangladesh, som har betydligt sämre ekonomi än Indien, men stoltserar med snabbare ökning av läs- och skrivkunnighet och medellivslängd.
”Livet för den fattigare halvan av Indiens befolkning är i stort sett inte bättre än för den fattigare halvan av Afrikas befolkning”, skriver Amartya Sen – och argumenterar för att Indien inte bara kan bygga järnvägar, flygplatser och bredbandsnät, utan också måste satsa på den sociala infrastrukturen.

Problemet med statliga välfärdsprogram är bara att toppolitikernas vackra intentioner förfuskas av politiker och tjänstemän på lägre nivå, kontrar Jagdish Bhagwati, som länge räknats som nummer två efter Amartya Sen bland Indiens internationellt kända ekonomer. Statliga sociala projekt göder bara korruptionen, säger han. Fattigdomen beror inte på Indiens taskiga offentliga utbildning och sjukvård, utan på att landet har så dåligt investeringsklimat.
Se istället till att folk får jobb så kommer de att satsa på sin egen utbildning och hälsa, skriver Bhagwati i sin nya bok, som heter Why Growth Matters, alltså Varför tillväxt är så viktig.

För första gången på 22 år har Indien i år drabbats av ekonomisk kris. Nästa år är det parlamentsval, och ska den Kongresspartiledda koalitionen bli omvald måste den hitta på något som lindrar effekterna av raset.
Och hittat på något, det har man – och det med råge. De 800 miljoner indier som har det sämst ställt ska nämligen erbjudas möjlighet att varje månad köpa fem kilo statligt subventionerat ris, hirs och vete.
Denna gigantiska Marshallplan till Indiens fattiga, som redan klassats som världens mest omfattande välfärdsprogram, kommer att kosta astronomiska 140 miljarder kronor om året.  Men det vore det kanske värt. Om hjälpen når fram skulle den onekligen göra skillnad.
Kruxet är att det mesta av sådana här satsningar försvinner hos olika mellanhänder, medan bara små rännilar sipprar ner till de fattigaste. Rajiv Gandhi, som var premiärminister i slutet av åttiotalet, sa att av varje 100-rupiersedel som staten ger i bidrag till behövande så når bara 10 rupier fram.
Med tanke på fusket har Jagdish Bhagwati i högra ringhörnan en poäng i att det är klokare att se till att näringslivet har bra villkor och att folk får jobb än att skapa ett enormt byråkratiskt system för att avgöra vem som har rätt att få köpa subventionerad säd.
Men Amartya Sen i vänstra ringhörnan har å andra sidan rätt i att ekonomisk tillväxt inte räcker för att skapa välstånd för de fattigaste.
I de tre indiska delstater – en i Himalaya och två vid landets sydspets – som är mest jämlika och har högst utbildningsnivå och hälsostandard, är märkligt nog medelinkomsten låg och tillväxten långsam.
Medan de indiska delstater som toppar inkomst- och tillväxtligan har större klyftor och fler fattiga.
Därför skulle jag vilja påstå att ställningen i matchen mellan de båda indiska stjärnekonomerna om hur man bäst hjälper Indiens fattiga för närvarande är… oavgjord. 

Sändes i Obs i Sveriges Radio 24 september 2013. Lyssna! 

Beställ Amartya Sens An Uncertain Glory (skriven tillsammans med Jean Dreze) och Jagdish Bhagwatis Why Growth Matters (skriven tillsammans med Arvind Panagariya) på Adlibris.


2013-09-03

India Unlimited: föredrag och diskussioner om Indien

Missa inte Indienseminarierna och minglet på Hotell Clarion Skanstull imorgon (onsdag 4 september) eftermiddag kl 16-19. Alla Indienintresserade välkomna! Fri entré!

2013-08-23

SVT-korrens bok om matens betydelse i Indien


Varför äter indierna som de gör? Varför är det så mycket starka kryddor i maten och varför vägrar hinduer att äta nötkött, muslimer att äta fläskkött och jainister grönsaker som växt under jorden, som lök och potatis?

Malin Mendel Westbergs nya bok,
Bombay take away, är ingen kokbok, det är en reportagebok om matens betydelse för indierna och det indiska samhället. Men varje kapitel avslutas med ett recept, så lite konkret matinspiration får man på köpet. Men här finns inte bara recept på finmat, utan också på grytan som trottoarboende i Bombay kokar över gasolköket på gatan.

Malin är frilansande tv-journalist och filmfotograf och har tillbringat de åtta senaste vintrarna i Indien med man och barn. I Indien gör hon inslag för olika SVT-program, som Rapport/ Aktuellt och Korrespondenterna.

I senaste Vagabond, nr 7.2013, finns en intervju med Malin och hennes recept på en av Indiens vanligaste maträtter, linsgryta, dal fry.

Här läser du mer om Bombay take away.

2013-08-22

Naturfolk vann strid om "Avatarbergen"



Striden fortsätter mellan det stora gruvföretaget och naturfolken om rätten att exploatera de heliga bergen i Orissa.
Senaste nytt är att naturfolken, dongria kondh, vunnit en delseger. Konflikten som såväl medier som lokala aktivister jämfört med den kamp som utkämpades mellan det blå na’vi-folket och människor i Hollywoodfilmen Avatar.
Nyligen hölls en folkomröstning bland 8 000 dongria kondh-folk som bor runt Nyamgiri Hills i södra Orissa. Valresultatet var entydigt: stoppa utvinningsplanerna.
Folkomröstning, den första av sitt slag i Indien, tillkom på initiativ av högsta domstolen i New Delhi för att komma till rätta med den tio år gamla konflikten.
Dongria kondh anser att kullarna är heliga och inte får exploateras, eftersom deras överlevnad är beroende av att naturen behålls intakt.
Gruvföretaget, Vedanta Resources anser å sin sida att kullarna är lönsamma och måste exploateras på bauxiten som finns i deras innandöme.
Folkomröstningen var möjlig att genomföra sedan domstolen tolkat de rättigheter som stam- och skogsfolken har enligt Forest Rights Act från 2006, som säger att religiösa och kulturella värden måste skyddas.
– Folkomröstningen var ett positivt initiativ i enlighet med FN:s principer. Indien är en demokrati och vi kräver att liknande folkomröstningar ska hållas också på andra håll i landet där ny gruvdrift planeras, säger Ravi Rebbapragada, generalsekreterare för Mines, Minerals and People, en allians av enskilda, institutioner och organisationer som kämpat mot utvinningsplanerna.
2010 vädjade dongria kondh genom organisationen Survivor International till Avatar-regissören James Cameron om hans stöd för deras sak, eftersom de menade att konflikten om kullarna är så lik den som na’vi-folket i filmen utkämpade.
Det blå na’vi–folket på planeten Pandora förlorade.
Dongria kondh i Orissa vann – åtminstone en delseger.
Fortsättning följer.

Läs mer: Dongria kondhs vädjan till James Cameron. Min senaste bok, dokumentärromanen New Delhi-Borås utspelar sig till stor del i djungelområden i Orissa, eftersom huvudpersonen är uppväxt där (hans mamma kommer från stamfolksgruppen kutya kondh) – läs mer om boken här

2013-08-21

Ljusnande framtid i Bombay och Calcutta



När jag tittar ut genom fönstret från flygplanet som om några sekunder ska sätta ner hjulen på landningsbanan ser jag rakt in i en annan värld än min: en värld där allt i tillvaron är ett gungfly och till och med invånarnas adresser är kriminella. Ända fram till staketet några ynka meter från banändan arbetar, sover och äter människor i ett brokigt gytter av illegalt uppförda hus på mark som egentligen tillhör flygplatsmyndigheten.
När jag kommer ut från terminalen sätter jag mig i en taxi och skumpar fram på Airport Road. Hade jag vridit på huvudet hade jag sett reklamtexten för italienska golvklinkers som kantar vägen: Beutiful forever Beutiful forever Beutiful forever. Hade jag bett chauffören att stanna, klivit ur och kikat in bakom reklamskylten hade jag sett en kloakdamm omgiven av skjul. Jag hade kanske rentav fått syn på den flitiga sopsorteraren Abdul, den koleriska, olyckliga och enbenta Fatima eller den hårt studerande Manju, den enda i kåkstaden som citerar Faust, och hennes mamma Asha, som engagerat sig i hinduhögerpartiet Shiv Sena och blivit slummens inofficiella boss. Jag hade helt enkelt fått syn på några av invånarna i Annawadi, slumområdet bakom muren med reklamtexten, tillika några av karaktärerna i amerikanska journalisten Katherine Boos litterära reportage ”Bakom det evigt vackra”. Boken som redan har utnämnts till en nutida klassiker i sin skildring av fattigdom.
Som centrum för finansföretag och aktiebörs och filmindustri är Bombay Indiens svåraste frestelse. Ekonomin går på högvarv, arbetslösheten är låg, möjligheterna är oändliga. Alla indier har någon gång drömt om paap-ni-bhoomi, det syndiga landet, frihetens boning, de stora stålarnas stad – inte minst tack vare filmerna från Bollywood.
Men så ska man ju ha någonstans att bo också. Eftersom staden är byggd på en halvö, ett smalt finger som pekar ut i Indiska oceanen, slår bostadsbristen och trängseln världsrekord. 27 000 invånare per kvadratkilometer, fyra gånger tätare än i Hongkong. Hälften av stans befolkning på 18 miljoner bor i provisoriska bostäder. Ett helt Sverige i slum eller slumliknande förhållanden med ingen eller bristfällig tillgång till vatten och avlopp. Och det bara i Bombay.
Det är därför staden som lockar så många landsbygdsindier att prova den urbana lyckan också kallas Slumbay.

I Katherine Boos reportagebok om flygplatsslummen Annawadi gestaltas huvudpersonerna med repliker och tankar som om författaren tagit sig in i deras huvuden. De är new journalism när den är som bäst, det vill säga reportage i skönlitterär form. Inte ett ord om reporterns väg fram till slummen och hennes möten med sina intervjuobjekt, som pågick mellan 2007 och 2011. Katherine Boo är en renlärig och konsekvent fluga på väggen.
I centrum för berättelsen står den tonåriga sophandlaren Abdul och hans familj som ständigt befinner sig i konflikt med sin granne, den enbenta Fatima. Vardagsträtorna eskalerar och leder till ett bisarrt självmord där Fatima strax innan hon dör anklagar Abduls familj för att ha drivit henne till att tutta eld på sig själv. Orättvisa beskyllningar slungas mellan de rangliga slumskjulen och polisen kommer med ett erbjudande i ett försök att trygga sin egen försörjning: betala mutor eller blir inburad (och misshandlad). Till sist segrar ändå rättvisan, märkligt nog kan man tycka, i form av en domstol som faktiskt är beundransvärt omutbar.
Livet i staden är en ständig kamp. Men i byarna de en gång utvandrade från var det ännu värre. På landet var man fast i kastsystemets statiska hierarki, medan man i den globaliserade och meritokratiska staden är fri att förverkliga det goda livet: ”evigt vackra” golvklinkers, en bostad med kontrakt eller lagfart – och kanske också en Ipod. Framåtanda går före härkomst. Kunskaper i engelska går före kasttillhörighet. På så sätt är storstadsslummen ett framsteg. Men samtidigt gör parallellvärldarna, stadens bipolaritet, att frustrationen växer. Inget kan döljas, alla ser allt och alla. Tätt intill de helvetiskt kloakstinkande gränderna hägrar den himmelska flygplatsterminalen och det femstjärniga Hyatt Regency, ljusskimrande palats av modernt liv och rena blanka ytor. När matlagningseldarna tänds i skymningen och hundratals rökar stiger mot skyn ringer lyxhotellets gäster till receptionen och undrar oroligt om det inte ”skett en explosion” i närheten – och nästa morgon klagar de på askan från kogödseln, bränslet i slumköken, som nu lagt sig som ett grått täcke över den annars ljusblå hotellpoolen.

Att få ta del av sluminvånarnas tankar om sina liv hör inte till vanligheterna. Oftast är det ju politiker, forskare och andra förståsigpåare som tolkar deras situation. Därför applåderar jag Katherine Boos ambitiösa projekt. Men samtidigt är hennes skönlitterära idé att gestalta invånarna som sammansatta människor problematisk. Katherine Boo pratar inget indiskt språk, utan har förlitat sig på språkkunniga mellanhänder. Hon har heller inte bott i slummen, utan gjort regelbundna besök. Risken är förstås enorm att hon övertolkar och tillrättalägger. En annan invändning är att hon är amerikan; en ”kulturresenär” som med sitt utifrånperspektiv projiceras sina förutfattade idéer om hur det är att leva i slum.
En indisk iakttagare hade med sitt inifrånperspektiv förmodligen noterat andra detaljer i deras liv, men å andra sidan varit avtrubbad av hemmablindhet. Av egen erfarenhet vet jag dessutom att många medelklassindier har fler förutfattade meningar om och rädslor inför slummen än vad utlänningar har. Ju längre jag läsare, desto mer övertygad blir jag om att Katherine Boos perspektiv är till mer fördel än hinder.
Det häpnadsväckande med reportageboken är att alla inblandade behållit sina riktiga namn och att också deras mindre fördelaktiga sidor skildras ingående. Slumivånarna prostituerar sig, mutar poliser, lurar välgörenhetsorganisationer på pengar, sprider falska rykten och tittar passivt på när en olycksbroder förblöder, i rädsla för att annars bli insnärjd i polisens katt-och-råtta-lek och själv gå under. De framstår knappast som särskilt medkännande, ädla eller moraliskt föredömliga. Ändå, läser jag i ett AFP-reportage efter bokens publicering, tycker de namngivna sluminvånarna, bokens huvudpersoner, att Katherine Boo gjort ett strålande jobb. ”Jag har läst boken, jag gillade den, även om den fick mig att gråta. Den är inte påhittat, det som står är sanning”, säger tonårsflickan Manju till en förbluffad AFP-reporter, som kanske hade förväntat sig att höra att sluminvånarna kände sig kränkta av publiceringen.

I Bombay har det styrande hinduhögerpartiet Shiv Sena exploaterat och till och med konstruerat motsättningar mellan hinduer och muslimer, inte minst i slummen. I Calcutta är det annorlunda.  Här i delstaten Västbengalen styrde en vänsterallians ledd av dogmatiska Communist Party of India (Marxist) mellan 1977 och 2011. Vänsterstyret misslyckades med att parera de katastrofer som krig, flyktingströmmar och lågkonjunktur orsakat. Upptagna som man var med att förhålla sig till världen efter kalla krigets slut tittade politikerna passivt på när förfallet tilltog, trottoarerna befolkades av fattig landsbygdsbefolkning och radikala fackföreningar lamslog det lokala näringslivet med ständiga strejker. De senaste decennierna har jag själv vandrat gata upp och ner och sett hur groparna i gatorna växt och fasaderna vittrat, allt medan hammaren och skäran lyser rött från nytryckta affischer och buckliga aluminiummegafoner ropar ut marxistiska slagord.
Idag är Bombay vad Calcutta en gång var. Calcutta var en av världens modernaste städer med blomstrande internationell handel och ett rikt kulturliv. Hundratals litterära tidskrifter gavs ut, poesiuppläsningar var frekventa, liksom teater-, dans- och filmscenerna, inspirerade av 1913 års nobelpristagare i litteratur, Rabindranath Tagore, och den bengaliska renässansens fader, Ram Mohan Roy. Calcutta präglades av intellekt, känsla och förnuft, vilket manifesterades av att intellektuella tog sig nyskapande namn som innehöll olika varianter av det bengaliska ordet för ”ljus”.
Idag är det mesta i Calcutta snarare mörker och ett sluttande plan, men en sak lyckades delstatens postkoloniala politiker med, skriver Amit Chaudhuri, författare, poet och professor i samtida litteratur i brittiska East Anglia, i sin nya reportagebok ”Calcutta – two years in the city”. Och det var att skapa fredlig samexistens i smältdegeln av hinduer, kristna, muslimer, väsensskilda språk, seder och bruk. ”Vänsterfrontens långvariga styre har förmodligen gjort Calcutta till … den minst xenofobiska staden i Indien – eller, kanske, i hela världen”, skriver han.
Amit Chaudhuris reportage är skrivet i klassisk flanörstil. Han varvar doft-, färg- och ljudrika stadspromenader med intervjuer med allt från trottoarboende till överklassfamiljer. Däremellan minns han sin egen uppväxt och skriver historiska och politiska genomgångar med en sällsynt berättariver. Han vill så gärna att läsaren ska förstå hans sakta sammanfallande, motsägelsefulla men ändå kulturellt vitala stad.
Jag älskar den här genren, det essäistiska reseskrivandet, som fortfarande är så stort i den anglosaxiska bokvärlden. Chaudhuri, född i Calcutta, uppvuxen i Bombay och självförverkligad i exil i Storbritannien, skriver på engelska, ett språk som han behärskar med elegans.
Reportaget handlar om hans återvändande till födelsestaden. Chaudhuri är ”inne” samtidigt som han är ”ute”, både resenär och inföding, och kan välja position som det passar honom.

Medan Katherine Boo valt att skildra ett av människans grymmaste och solkigaste habitat, storstadsslummen, ger Amit Chaudhuri en sötsur och hoppfull bild av staden som resten av världen gjort synonym med fattigdom. Han ser desperationen i ögonen på de som lever ur hand i mun, men också potentialen i kombinationen av tradition, bildning och radikalitet.
Bombay må ha ett blomstrande näringsliv och en stundtals boomande aktiebörs, men om man dömer en stad utifrån efter hur tolerant och kulturell den är vinner Calcutta stadskampen med hästlängder. I Calcutta läser arbetare långa artiklar i morgontidningen, medan polisen – som i Indien förknippas med ignorans och fysisk brutalitet – svänger sig med litterära och politiska citat.
Amit Chadhury möter Calcuttapoliser som uppfordrande förklarar för honom att han inte får skriva eskapistisk smörja, utan att ”litteraturen måste vara en spegel av samhället”. Den brittiskindiska professorn i samtida litteratur kan inget annat göra än att nicka instämmande åt den khakiuniformsklädda polismannens snusförnuft.

Böckerna:
”Bakom det evigt vackra – livet, döden och den ljusa framtiden i Mumbais slum” av Katherine Boo (Marcus förlag 2012)
”Calcutta – two years in the city” av Amit Chaudhuri (Union Books 2013)

-->
Fler Bombay- och Calcuttaskildringar:
”Dharavi – Documenting Informalities” (2010) av svenska Konsthögskolans Jonatan Habib Engqvist och Maria Lantz. Coffetable-bok om Bombays – och Asiens – största slum.
”I skuggan av Taj Hotel” (1988) av Anita Desai. Roman om judisk man som flyr trettiotalets Tyskland, hamnar i Bombay och lever fattigt med sina katter i skuggan av Indiens lyxigaste hotell.
”Calcutta” av Geoffrey (1998) Moorhouse – historiskt och samtida reportage av brittisk journalist.
”Glädjens stad” (1986) av Dominque Lapierre – roman om Calcuttas slum. Också film.
”Maximum City – Bombay lost and found” (2004) av Suketu Mehta. Bästa reportageboken som någonsin skrivits om Bombay. Vad Charles Dickens gjort för London har Suketu Mehta gjort för Bombay, recenserade en amerikansk tidning.
”Shantaram” (2007) av Gregory David Roberts. En nästan tusen sidor tjock äventyrsroman om förrymd australisk fånge (författarens alterego) som lever bland backpackers och mafiosos i Bombay.
”Slumdog Millionaire” (2006) av Vikas Swarup. Medryckande berättelse (som först hade titeln Vem vill bli miljardär?) om slumpojken som vinner högsta priset i en frågesport. Också Oscarsbelönad film.

 Publicerades ursprungligen i Svenska Dagbladet under vinjetten Under strecket 7 augusti 2013.

2013-05-23

Indiska nättroll tycker till om Husbykravallerna


Times of India har en artikel om kravallerna i Husby och andra Stockholmsförorter som nu pågått i fyra nätter. Times of India skriver:
"The riots in one of Europe's richest capitals have shocked a country that prides itself on a reputation for social justice, and fuelled a debate about how Sweden is coping with both youth unemployment and an influx of immigrants."




Efter artikeln, som påpekar hur många invandrare tar emot, följer en kommentarsträng med hundratals kommentarer.

Här får man klart för sig att nät också finns i Indien. Kommentarerna pendlar mellan att påstå att Sverige är ett djupt rasistiskt samhälle och att skylla allt på muslimer. Så går det om man släpper in en massa pakistanier och andra muslimer, menar indiska nättroll.

Mest förvånande kommentaren kommer från Vincent i Madras (Chennai) som skriver:
"Keep allowing third-world people inside and this is what happens. Western nations need to shut their doors and save themselves from the third-world deluge."
En störtflod från tredje världen! Formulerat av någon som uppenbarligen bor i densamma.

Läs artikeln och kommentarerna här!

2013-05-22

Till mamma på mors dag

På söndag är det mors dag och vad vore en bättre present till mamma än en kärlekshistoria om hur man med hjälp av ödet, hoppet och en begagnad cykel återförenas med den man älskar mest.

Min bok New Delhi–Borås handlar om allt det – och är just nu ett av Akademibokhandelns presenttips till mamma på mors dag!

Här kan du läsa ett gratis smakprov ur boken.

2013-05-20

Toppmöte mellan Indien och Kina börjar idag


Idag börjar toppmötet mellan Indien och Kina. Framför allt ska man prata om gränsdragningen mellan länderna i Himalaya, en tvist som man så sent som 1962 krigade om.

Lyssna på Studio Ett idag där statsvetaren Sten Widmalm diskuterar relationerna mellan världens två folkrikaste länder. Lyssna här!

New York Times har för övrigt en relativt ny blogg om Indien, India Inc - notes on the world’s largest democracy, som skriver om Indien-Kina-mötet idag, och annars om en massa annat spännande Indienrelaterat. Läs här! 

2013-05-17

Tv-intervju om New Delhi–Borås


I början av maj sände Kunskapskanalen en halvtimmes lång intervju med mig av Hélène Benno. Intervjun handlar om mina Indienresor och om boken New Delhi–Borås. En halvtimmeslång intervju som slutar med en dedikation där jag avslöjar vem jag helst av allt vill ska läsa min bok.

Intervjun finns att titta på här på UR Play.

Boken kan du läsa mer om och beställa på Adlibris, Bokus eller Cdon! Finns även som e-bok hos flera nätbokhandlare, och på t ex på Bokon kan du läsa ett smakprov i form av inledningen alldeles gratis.

2013-05-15

100 år sedan Tagore fick Nobelpriset


4 juni är det prick 100 år sedan bengalen Rabindranath Tagore fick Nobelpriset i litteratur. Det firas i Stockholm med ett framträdande av gruppen Baithak från London med Bollywoodstjärnan Sharmila Tagore från Indien.

Lyssna på mitt radioreportage om Tagore som sändes i P1-programmet Obs för två år sedan, 150 år efter författarens och konstnärens födelse!

Förköp på biljetter finns på resebyrån Indcen på Sveavägen i Stockholm. Här hittar du info om priser mm till jubileumseventet i ABF-huset!

2013-05-08

Livets fyra faser på hinduiskt vis

-->

Enligt tradition delar indier/hinduer in livet i fyra livsfaser. De tre första faserna är inte så annorlunda mot hur vi lever i väst. Först lär vi oss en massa, sedan jobbar vi och tjänar pengar och därefter drar vi oss tillbaka och börjar (i bästa fall) förverkliga oss själva.

Men det fjärde stadiet i den hinduiska livscykeln – den som går ut på att vi helt lämnar den materialistiska världen – är väl däremot inte så vanlig i väst.

Så här lever man livet enligt gammal hinduisk tradition:

Brahmacharya 
Du ägnar dig åt studier i lugn och ro under ledning av en guru. Samtidigt i väst: Du går i skolan och gör dig anställningsbar.

Grihasthya
Du gifter dig, gör karriär, skaffar barn och blir familjeförsörjare. Samtidigt i väst: Du lever som en Medelsvensson med 9–5-jobb.

Vanaprastha 
Du drar dig tillbaka och hänger sig allt mer åt religionsutövande som pilgrimsresor och liknande. Samtidigt i väst: Du läser böckerna och gör resorna som du inte hann när du var mitt uppe i karriären.

Sanyasa – Du lämnar den materiella världen helt och förbereder dig för moskha (befrielse från återfödandets kretslopp). Samtidigt i väst: Du hamnar på sjukhem och sitter och grubblar på varför livet blev som det blev. 

Vissa hinduer lever för övrigt den sista fasen, Sanyasa, hela livet; har du rest i Indien har du sett dem: sadhus, heliga män, med tovigt hår och skägg som vandrar, tigger, mediterar och gör yoga. Det är kanske det man skulle ha gjort.

2013-05-05

Paradoxala moder Indien

Blivande indiska taxichaufförer över självförsvar i Bombay. Foto: Per J Andersson

Ännu en grov våldtäkt uppmärksammades i Indien i veckan. Inget tyder på att antalet våldtäkter ökat men däremot är protesterna mot dom som sker desto kraftigare.

Här är min krönika om Indiens paradox - låg status för kvinnor och dyrkade modersgestalter - som sändes i Godmorgon världen söndagen 5 maj.

Lyssna: Godmorgon världen söndag 5 maj!

2013-03-27

Resetidningens framtid

Om resetidningarna ska överleva måste de kort sagt bli mer personliga, blodfyllda och litterära.
Utan närvaro av människans själ dör reseskildringen.

I framtiden duger det heller inte att à la saligt insomnade tv-programmen Packat och klart och När & Fjärran dimpa ner på en främmande plats och yrvaket rapportera om första bästa ting man får syn på. Om resetidningarna ska överleva i korselden av twittrande informationsbitar och tvåradiga statusuppdateringar tror jag att de måste göras av resenärer som stannar lite längre på varje plats och tillåts skriva episka och sammanhängande berättelser.  

Det är ett utdrag ur min senaste krönika i vagabond om resetidningarnas framtid. Läs hela krönikan!

Följ min blogg med Bloglovin

2013-03-21

Boka föredrag - två perspektiv på Indien


Jag och Pradyumna Kumar Mahanandia (Pikej), huvudpersonen i min bok New Delhi-Borås, kommer att genomföra en serie gemensamma föredrag med bildspel. Ett föredrag om Indien utifrån två perspektiv - ett inifrån och ett utifrån, men också om Pikejs livsöde, kärlek till Lotta, mödosamma cykelresa och kulturkrockar första tiden i Sverige.

Passa på att boka ett föredrag för skolan, företaget, biblioteket, myndigheten, organisationen.

Mer information kommer här:

Pradyumna Kumar Mahanandia, eller Pikej som han kallas, föddes i en by i djungeln i östra Indien med en profetia. Han skulle senare i livet gifta sig med en kvinna som inte kom från byn, inte från distriktet, inte ens från landet – hon skulle dessutom vara född i oxens tecken, vara musikalisk och äga djungel.
I New Delhi träffar han många år senare Lotta från Borås som åkt folkvagnsbuss till Indien. Hon stämmer in på profetian.
Så börjar den hisnande kärlekshistorien som tar Pikej landvägen mellan Asien och Europa. Den sagoskimrande berättelsen har nu blivit den kritikerrosade boken New Delhi-Borås (Forum förlag 2013 - köp boken på Bokus eller Adlibris).

Per J Andersson är född i Hallstahammar. Redan i tonåren drömde han om att resa österut. Som 20-åring gav han sig första gången iväg med ryggsäck och minimal reskassa. Sedan dess har Indien honom i ett fast grepp. Han reser tillbaka varje år för att skriva reportage för Vagabond, som han var med och grundade för 26 år sedan, författa guide- och reportageböcker om landet och göra radioinslag. Tack vare sin långa Indienerfarenhet blir han ofta anlitad som Indienexpert.

Per – som har skrivit den nyutkomna boken om Pikejs liv – föreläser ofta om Indiens samhällsliv, seder och kultur för företag, skolor och myndigheter.
Pikej – som boken handlar om – är också en erfaren föredragshållare. Hundratals gånger har han berättat om sitt osannolika liv för politiker, företagsledare, kommunanställda, skolelever etc.

Nu kan ni boka ett spännande Indienföredrag med båda två, där Pikej ger ett inifrånperspektiv på Indien och berättar om profetian, kulturen och kärleken, medan Per berättar om Indien sett ur en europisk resenärs synvinkel – om sina möten med den brokiga och myllrande indiska kulturen.
Till föredraget visas ett bildspel med bilder från olika delar av Indien och från Pikejs hemby vid kanten av djungeln.

Boka föredrag
Kontakt
Per J Andersson, per@vagabond.se,
070-653 50 82
070-415 91 61

2013-03-14

Förkastligt indiskt jordbruksstöd?


På ekonomisidorna i indiska tidningar kan man varje höst läsa rubriker som ”Häftiga monsunregn får aktiekurserna att stiga” och ”Glädjefnatt på Bombaybörsen efter spöregn i augusti”. Om sommarmonsunen är riklig är det inte bara indiska bönder som blir glada. Hela landets ekonomi blir på strålande humör.
Men odlingsmetoderna i det indiska jordbruket är ålderdomliga och skördarna små jämfört med resten av världen.
Det mesta som odlas konsumeras lokalt. Men Indien exporterar också allt från ris till vindruvor, auberginer och chili. I den politiska debatten i Indien hör man ofta argumentet att ett land som fortfarande har hundratals miljoner fattiga och allt för många undernärda barn inte borde exportera sin mat. Den behövs ju för att föda den egna hungrande befolkningen. Så tänker också den indiska regeringen som sett till att begränsa matexporten och hålla sädesmagasinen välfyllda.
Men erfarenheterna från bland annat Kina visar att man utrotar hungern snabbare om man effektiviserar jordbruket och tillåter matexport. Kina började marschen mot välfärdssamhället med att reformera jordbruket och få dem som inte längre behövdes på åkrarna att flytta till stan, där de blev anställda i de nya fabrikerna.
Utslagningen av de små ineffektiva kinesiska jordbruken ledde paradoxalt nog till minskad hunger och mindre ekonomiska klyftor.

I Indien började man med liberaliseringen av ekonomin tio år efter Kina och istället för att ta först ta itu med jordbruket började man med industrin. De indiska bönderna, ja de fick fortsätta med ett jordbruk som är ett av världens mest ineffektiva. Gammeldags odlande med magra skördar och klent mjölkande kossor som upprätthålls tack vare massiva statliga subventioner och restriktioner för både import och export av mat. Därför hittar man praktiskt taget inte ett utländskt varumärke i indiska skafferier. Det mesta är subventionerat, många av basvarorna har statligt reglerade priser och praktiskt taget allt är odlat i Indien.
I motsats till kineserna satsade indierna minimalt på att skapa bra förutsättningar för modernt jordbruk. Resultatet är låg produktivitet och att allt för stor andel av de indiska grönsakerna ruttnar på väg till basaren, eftersom vägarna är så usla och lastbilarna så skruttiga.
Infrastrukturen, det som Kina satsade på, hamnade i bakvattnet i Indien.

I mindre och mer maktlösa tredjevärldenländer är problemen de omvända. Där är allt för många av varorna i skafferierna importerade. För drygt tio år sedan kunde man läsa att 20.000 fattiga mjölkbönder i Dominikanska republiken tvingats ge upp sedan landet översvämmats av billigt mjölkpulver från Arla. Det europeiska mjölkpulvret är mycket billigare än lokal karibisk mjölk tack vare dubbla EU-subventioner i form av både jordbruksstöd och exportstöd.
Ofattbara 500 miljarder kronor kostar EU:s gemensamma jordbrukspolitik. Störst andel av pengarna, ungefär 17 procent, går till de franska bönderna. Skattepengar som alltså inte används bara för att bevara Europas odlingslandskap, utan också för att hålla olönsamma europeiska bönder under armarna och slå undan benen för asiatiska, afrikanska och latinamerikanska bönder.
Även Ghana har haft stora problem med subventioner i den rika världen. En av de vanligaste rätterna som lagas i de ghananska hemmen är kyckling med stekt ris och tomatsås. Men landets hönsuppfödare och ris- och tomatodlare har inte en chans i konkurrensen mot det amerikanska riset, de holländska kycklingdelarna och de italienska burktomaterna som dumpas till underpris i Afrika tack vare kraftiga statliga subventioner.
Resultatet är återigen att det lokala jordbruket slås ut på grund av Washingtons och Bryssels stöd till världens rikaste bönder.

I Indien skulle den politiker som gick med på att varorna på basaren byttes ut mot europeiska eller, ännu värre, amerikanska få mycket svårt att bli omvald i nästa val.
Trots snabb inflyttning till städerna är fortfarande hälften av alla 1,2 miljarder indier jordbrukare, som med sin valsedel kan tillsätta och avsätta regeringar. Indiska politiker måste alltså hålla sig väl med bönderna. Problemet är att de gör det med kortsiktiga populistiska metoder.
På 1960-talet tvingades Indien importera spannmål från USA, vilket var höjden av förödmjukelse i ett land där man lagt ner så mycket politisk prestige på att vara självförsörjande. Det amerikanska biståndsvetet är fortfarande ett politiskt trauma. Och ända sedan dess kan man säga att landets jordbrukspolitik gått ut på att dela ut subventioner för att hålla landets vetemagasin välfyllda och se till att historien inte upprepar sig.

Nyligen träffade jag M S Swaminathan, som brukar kallas Den gröna revolutionens fader. För 40 år sen var han med och såg till att de indiska ris- och vetebönderna med nya metoder kunde få ut större skördar. Den gröna revolutionen var mindre omfattande i Indien än i övriga Asien, men ändå gjorde den slut på de återkommande indiska svältkatastroferna – och Time Magazine utnämnde därför Swaminathan till en av 1900-talets mest betydelsefulla personer.
Swaminathan punkterar en gång för alla missuppfattningen att fattigdom i världen skulle handla om brist på mat. Marknaderna svämmar över av produkter. Problemet är istället att en allt för stor del av befolkningen inte har råd att köpa maten som ligger där och väntar. Det är köpkraft, inte mat, det råder brist på.
Den gröna revolutionens faders slutsats är att det nu krävs en andra grön revolution som ger folk möjlighet att köpa maten.

Men hur ska det gå till? E Vadivel, forskare på jordbrukshögskolan i sydindiska Tamil Nadu, har ett förslag. Han råder de bönder han träffar att inte odla ris, linser och oljeväxter, grödor som indiska staten subventionerar och reglerar konsumentpriserna på, utan att istället satsa på mer kapitalintensiva varor som frukt och grönsaker för export.
Först då skapas fler jobb på landsbygden, menar Vadivel. Först då ökar inkomsterna. Först då ökar folkets köpkraft. Och först då blir indiskt jordbruk effektivare och landsbygdsbefolkningen mindre fattig.
Men för att det ska bli verklighet måste världens stora matproducenter ge upp protektionismen och sluta att bara tänka på att skydda sina egna bönder. Även Brasilien och Indien måste se över sitt jordbruksstöd. Men eftersom 96 procent av allt stöd till världens jordbrukare ges till de 4 procent av bönderna som bor i de rika länderna faller ansvaret ändå tyngst på USA och EU.

Sändes i Obs i Sveriges Radios P1 torsdag 14 mars

Mer att läsa
Ever-green Revolution is the only pathway. Essä av Dr M S Swaminathan på sajten Agrarian Crisis. http://agrariancrisis.in/2012/08/12/ever-green-revolution-is-the-only-pathway-dr-ms-swaminathan/

Agriculture reform key to India budget. Artikel i Financial Times. http://www.ft.com/intl/cms/s/0/b16797ee-4309-11e0-aef2-00144feabdc0.html#axzz2MN29NIYA

Arla-export drabbar bönder i Dominikanska republiken. Artikel i Lantbrukets affärstidning ATL. http://www.atl.nu/lantbruk/arla-export-drabbar-bonder-i-dominikanska-republiken

Böndernas gissel men de fattigas vän. Artikel i Lantbrukets affärstidning ATL. http://www.atl.nu/lantbruk/bondernas-gissel-men-de-fattigas-van

Köp inhemsk mat för jobbens skull. Artikel i Livsmedelarbetarförbundets tidning Mål & Medel. http://malmedel.nu/ovriga-nyheter/lantarbetarfacket-kop-inhemsk-mat-for-jobbens-skull/

Ironies of India's Green Revolution. Essä från 1970 i Foreign Affairs av Wolf Ladejinsky om Indiens gröna revolution som då nyligen inletts. (Du kan läsa inledningen gratis, men måste betala för att få hela essän som pdf.) http://www.foreignaffairs.com/articles/24190/wolf-ladejinsky/ironies-of-indias-green-revolution

Leta i Indien Online

Läser in...