2011-12-30

Resa till Indien


Är du på väg till Indien? På vagabond.se finns massor av researtiklar om Indien samlade - skrivna av mig och andra.

Vagabonds Indienartiklar hittar du på vagabond.se/indien.

Läs, inspireras, skriv ut, dela!

2012 års present från mig till er blir en ny uppdaterad upplaga av den idag slutsålda Indien - personlig guide, som kommer i september. Och 2013 kommer en dokumentärroman om Indien som jag berättar mer om senare.

Min senste reportageböcker om Indien finns ännu att beställa:

Moderna Indien - här läser du mer och beställer!
Elefanten som började dansa - här läser du mer och beställer!

Gott nytt år!

Ny flygplats väcker hopp om direktflyg Europa-Calcutta



En av världens sunkigaste storflygplatser är snart historia. I mars invigs de nya terminalerna på Calcuttas flygplats. Sex internationella flygbolag har sagt att man nu funderar på nya direktflyg från Europa och östra Asien till den indiska metropolen.

I 2011 års omröstning över Asiens sämsta flygplatser på en populär resesajt hamnade Calcutta på en föga smickrande femte plats efter hatade flygplatser i bland annat Manilla och Islamabad. Tidigare var också terminalerna i Indiens huvudstad New Delhi och finansiella centrum Bombay förfallna, slitna och dysfunktionella. Men sedan ett par år tillbaka har de ersatts av nya skinnande och moderna flygplatsbyggnader.

Och i mars 2012 är det dags för den tredje indiska megastaden, Calcutta, att få sina nya terminaler.

Lufthansa är idag ensamma om att flyga nonstop Europa-Calcutta, men planerar att inom kort lägga ner linjen. British Airways la ner sin direktlinje från London till Calcutta redan 2008, men säger att man nu överväger att återuppta den tack vare den nya terminalen. Cathay Pacific och ytterligare fyra flygbolag har också planer på en internationell direktlinje till Calcutta.

Alla korruptionsmonster måste dö



Indiens kontroversiella antikorruptionslag fick inte godkänt av det indiska överhuset, vilket innebär ett hårt slag för premiärminister Manmohan Singh, rapporterar indiska tidningar. Debatten var megalång (14 timmar) och kaotisk.

Den nya lagen skulle göra att politiker och högre tjänstemän kan prövas för korruptionsbrott, men har kritiserats för att vara för svag av den kände antikorruptionsaktivisten Anna Hazare, som bland annat hungerstrejkat i protest.

En konstruktiv process pågår ändå. Att korruptionen - och hur man bekämpar den - blivit största trätoämnet på högsta politiska nivå är ingenting annat än ett stort steg framåt. Tidigare rådde mestadels tystnad bland Indiens elitpolitiker kring korruptionen.

Anna Hazares omhuldade Right to Information Act, offentlighetsprincipen som ger indier insyn i myndigheternas arbete, har varit ett viktigt vapen i kampen mot korruptionen.

Det pågående bråket är är en kamp mellan de radikalaste och de något mindre radikala i den här frågan. Mindre väsentliga bråk kan man ha.

Läs också min tidigare text om kampen mot korruptionen.

2011-12-28

Därför är det så tyst om Patpong



Varje år reser nästan en halv miljon svenskar till Thailand på semester.
Thailand är ett fantastiskt land där man kan uppleva myllrande basarer, spännande tempel, vacker natur och enastående möten med människor.

Efter tsunamin 2004, som drabbade oss så hårt, verkar det som om de mellanmänskliga relationerna mellan Thailand och Sverige bildat en tätare väv än någonsin tidigare.
Thailands folk och kultur har kommit att stå oss väldigt nära.

En liten andel, kanske bara någon enstaka procent, av alla svenskar som reser till Thailand köper sex av prostituerade. Det innebär ändå att de är många tusen.

Den stora skillnaden mellan prostitution här och där är att allt sker så öppet i Thailand. Och att den ser så tjusig ut, inte alls som misären på horgatorna i Europa.
Den thailändska sexhandeln känns så befriande avdramatiserad, som om det handlade om vilken vara som helst. Och därmed blir skuldkänslorna inte så tunga att bära.

Sexhandeln utnyttjar fattiga kvinnor från landsbygden som lockas att sälja sina kroppar för att finansiera sina barns skolgång eller kanske sina gamla föräldrar i hembyn. Vad som först verkar löftesrikt visar sig snabbt bli ett helvete. Som i vilken annan maffiaverksamhet som helst hamnar flickorna i ett träsk av ekonomiska skulder, förlamande hierarkier och förnedring.

Allt detta förstår vi turister. Vi vet att det inte finns lyckliga horor. Men vi låter oss förföras av den vackra fasaden och de varma leendena. Och vi som inte köper sex, vi som bara ska ut och äta middag och dricka en kall öl i den thailändska natten, vi går förbi sexbarerna där allt sker så öppet utan bli nämnvärt upprörda.

Varför, kan man fråga sig, är det då så förtvivlat tyst om prostitutionen i Bangkok, Pattaya och Phuket? Svaret, tror jag, är att vi lämnar moralen hemma när vi reser utomlands på semester. Det gäller såväl de enstaka procent svenska män som köper sex som de 98 procent av turisterna som ser på.
Sexhandeln känns rentav exotisk, som en piffig krydda, som en del av upplevelsen av det annorlunda. Dessutom verkar den ju vara socialt accepterad.
Så varför bråka?

När jag promenerar förbi sexbarerna på Bangla Road på den största strandorten i Phuket kommer jag att tänka på den franska författaren Michel Houellebecqs tio år gamla roman Plattform. I boken beskriver han en verklighet som liknar vår, den är bara lite mer skruvad.

Huvudpersonen i boken anser att mer sexturism skulle lösa såväl den andliga nöden i nord som den materiella nöden i syd. De hungrande i tredje världen får det de saknar, det vill säga mat. De ensamma i den rika världen får det som de saknar, det vill säga sex.

I Michel Houellebecqs bok blir lösningen på köttets lust och själens ensamhet en fråga om praktiska arrangemang och logistik, snarare än om var gränsen går för människans värdighet.

Bokens resonemang om sexhandeln som en win-win-situation är extremt provocerande. Jag tror att det beror på att tanken bara är en vidareutveckling av den rådande moralen, som går ut på att i de flesta av oss nästan en halv miljon svenskar som reser till Thailand har bestämt oss för att ödmjukt ta seden dit vi kommer – och tyst acceptera vad vi ser: svenska män som köper sex av thailändskor.

Sändes 27 december 2011 i Tankar för dagen i Sveriges Radios P1. Lyssna!

2011-12-21

Det gör ont att resa ensam


Jag reser ofta ensam. Ett nödvändigt ont, tänker de flesta. Måste man så måste man. Men helst reser man ju med sällskap, med någon som man kan dela sina upplevelser med.

Många gånger har jag inte haft något val. När jag var 20 år och inte hittade någon som kunde tänka sig att följa med och ta tåget ner genom Europa och sedan båten till Israel för att jobba på kibbutz, ja, då var det bra att ge sig iväg ensam.

Stundtals var det smärtsamt att inte ha någon att prata med, att vara hänvisad till sina egna drömmar och nojor, men glädjen när jag efter några dagars ensamresande träffade någon at prata med var å andra sidan dubbel, om inte trippel.

Något år senare reste jag ensam i Indien. Det blev en resa in i det för mig ännu osedda och otänkta. Jag reste utan guidebok och förbokade hotell. Det var inget moget övervägande. Jag visste inget annat sätt.

Så annorlunda mot idag, tänker jag, när de flesta eliminerar slumpen och det plötsliga infallet och förbokar allt på semesterresan. Sjuttiotalets liftarresor, tänker jag också, som gjorde slumpen till huvudsaken; så väsensskilda de var från dagens Karibienkryssningar och allt inkluderat-turism!

Att resa oplanerat och obokat i Indien i början av åttiotalet var hur som helst som att dyka ner i ett svart hål. Jag hade ingen aning om vad som väntade mig och jag hade absolut ingen att hålla i handen.

Jag reste med vidöppna ögon och sinnena på helspänn – som ju är kroppens naturliga läge i en främmande tillvaro. Den annorlunda verkligheten vibrerade av närvaro. Det var förfärligt ensamt och allt var förskräckligt konstigt.

Men när jag efter flera dagars ensamhet träffade människor och fick mig en pratstund kände jag lyckan bubbla i blodet på ett sätt som jag inte hade upplevt tidigare.

Fortfarande reser jag
ofta ensam i främmande länder i mitt jobb som journalist. Och jag kan känna mig som världens mest misslyckade människa när jag äter min middag ensam vid restaurangbordet omgiven av skrattande middagssällskap. Men nu vet jag att tids nog kommer ensamhetens belöning. Tids nog bryts isoleringen. Så jag biter ihop och stirrar förtröstansfullt ner i min pocketbok.

Med åren har jag upptäckt att ensamresandet har ett värde i sig. Närvaron i nuet blir större. Sinnena skärps. Världen får skarpare färger, fler dofter och tydligare ljud. Jag känner mer. Jag upplever mer. Ensamresan flyter inte på i ett jämntjockt behagligt töcken av invanda tankemönster och trygga relationer. Ensamresan bjuder på toppar och dalar, eufori och melankoli, stunder av välbehag och stunder av olust.

Det händer mer när jag reser ensam. Resesällskap i all ära, men när jag reser i grupp, även om den gruppen bara består av två personer, så känns det som om jag skyddas av en osynlig glasbur. Där innanför blir vi en självtillräcklig enhet som världen utanför varken orkar eller har lust eller mod att tränga genom. Gruppresan fastnar i den egna sfären och den egna kulturen och det krävs mycket möda för att slå sig fri och uppleva något oväntat.

Som ensamresenär har vi tentaklerna ute av ren självbevarelsedrift. Vi söker kontakt och gör oss kontaktbara, också det av ren självbevarelsedrift. Och därmed bjuds vi på gyllene tillfällen att möta fler människor som vi inte redan känner och uppleva mer av allt det annorlunda.

Sändes i Tankar för dagen i Sveriges Radios P1 tisdag 20 december. Lyssna!

2011-12-16

Med offentligheten som vapen


Shehla Masood var en av tiotusentals aktivister som kämpar mot korruptionen i Indien. Ett av hennes bästa vapen i kampen var landets nya offentlighetsprincip, den sex år gamla Right to Information Act. Enligt lagen ska all information hos myndigheterna som kan vara intressant för allmänheten göras offentlig.

För Shehla fungerade lagen utmärkt. Hon begärde och fick ut handling efter handling där hon misstänkte att mutor förekommit.

En av affärerna hon nystade i handlade om ett brittisk-australiskt gruvföretag som fått tillstånd att anlägga en diamantgruva i en naturskyddad teakskog. En skog som dessutom är vattenkälla för ett reservat för den utrotningshotade tigern.

Här hade en massa viktiga naturskyddslagar körts över, insåg Shela. Men hennes kamp fick ett drastiskt slut. 16 augusti i år hittades hon död i sin bil, skjuten i huvudet. Hennes aktivistkollegor, vänner och familj är övertygade: hon mördades för att hon var på väg att avslöja ännu en stor indisk korruptionsskandal.

Tidigare i höstas höll aktivisten Anna Hazare på att få Indiens regering på fall med sina hungerstrejker. Syftet med dem var att få stopp på korruptionen.

Hazare är inte ensam. Indien har många problem, men ibland känns det som om landet har nästan lika många aktivister och organisationer som arbetar för att eliminera dem. Utan det massiva aktivisttrycket underifrån skulle Indien idag inte vara den livfulla demokrati det ändå är.

Jag är övertygad om att det är just den indiska gräsrotsaktivismen som gör att landet går mot strömmen. När många regeringar världen över stryper tillgången till offentliga handlingar gjorde Indien 2005 slut på myndigheternas urgamla hemlighetsmakeri, som man ärvt från britterna – och införde istället en lag som ska ge ökad insyn i myndigheternas arbete.

Lagändringen kom precis som många andra reformer efter protestmarscher, debattartiklar och hungerstrejker. Den världskände Anna Hazare var en av aktivisterna som redan för 15 år sedan kämpade för en offentlighetslag i syfte att få bukt med korruptionen.

Korruptionen drabbar hela samhället. Sedan ett år tillbaka valsar en nationell mutskandal i de indiska medierna. Det går inte en dag utan att pressen avslöjar nya detaljer i 2G-skandalen som handlar om hur en minister med hjälp av en påhittig PR-konsult slumpat bort mobilnätlicenser till telefonoperatörer till underpris. Statskassan gick miste om inkomster, medan flera inblandade förmodligen berikade sig själva.

Men värst drabbar ändå korruptionen de fattiga. Huvudskandalen är inte jättebedrägerierna med inblandade toppolitiker, utan alla miljoner små mutor som betalas av medborgare till poliser, lärare och andra tjänstemän på lokala myndigheter för att få tillgång till något som man egentligen har rätt till, alldeles gratis.

En enskild muta kanske består av 20 kronor, inte mer, men det räcker för att bli ett svårforcerat och irriterande hinder för de fattiga.

Inte så konstigt att folk i byarna och städernas slumområden ser den nya lagen som ett vapen i kampen mot korruptionsepidemin. De första tre åren med Right to Information Act lämnade indiska medborgare in mer än två miljoner ansökningar om att få ta del av offentliga handlingar. Postkontor landet runt rapporterade att tiorupier-frimärkena, som används för att skicka ansökan, tog slut.

Shehla Masood, aktivisten som sköts i huvudet, var akademiker och medelklass, men lagen har framförallt utnyttjats av fattiga lantarbetare, tjänare och daglönare – kort sagt: de som saknar all annan makt i samhället än sina demokratiska rättigheter.

En av dem var Shashidhar Mishra, en gatuförsäljare i en småstad i den fattiga delstaten Bihar. Innan han gav sig ut på sin dagliga cykeltur för att ropa ut sina försäljningsslogans för kex och choklad brukade han cykla förbi tingshuset och lämna in en ansökan om utlämning av offentliga handlingar. Informationen han var ute efter handlade om varför den lokala vårdcentralen saknade mediciner och sjukvårdsutrustning, vad polisen gjorde med alla skotrar och cyklar som man beslagtog från tjuvar och hur myndigheterna i största allmänhet använda skattepengarna.

Han var idog. Under de första tre åren med Right to Information Act lämnade han in drygt 1 000 ansökningar om att få ta del av offentlig information.

Han var för idog, tyckte vissa. 12 februari 2010 hittades han död vid sidan av sin cykel i en gränd nära sitt hem, skjuten i huvudet. Alla i hans omgivning, utom polisen, är övertygade: han mördades för att han alltför flitigt använde offentlighetsprincipen.

Kritikerna säger att mutkulturen lever kvar trots Right to Information Act. Sant är också att tusentals oheliga allianser mellan politiker, tjänstemän maffia och företagsledare – orättfärdigt berikat sig själva – spårats upp och gjorts offentliga. Politiker och tjänstemän har åtalats, och tidningarna har haft braskande rubriker.

Men tyvärr kan det alltså vara farligt om man är för flitig i sitt sanningssökande. Förra året skedde ett tiotal mord som alla tros ha ett direkt samband med utlämning av handlingar från myndigheterna. Men lagen stiftades 2005 och man utplånar inte en djupt rotad mutkultur på sex år, påpekade nyligen en indisk tidning.

Enligt Transparency Internationals listning av hur korrupt medborgarna anser sitt land vara hamnar Indien på 87:e plats, vilket är nästan exakt i mitten av listan över jordens länder. Danmark ligger i topp och betraktas därmed som minst korrumperat, medan Somalia parkerat sig i botten.

Indien har förbättrat sin position sedan den nya lagen kom. Offentlighetsprincipen har spelat roll. Men det är förstås liten tröst för anhöriga till de mördade aktivisterna, vars enda brott var att de försökte leva som lagen lär. Och visst: trots allt klarar sig de flesta av mutkolvarna. Har man makt och pengar finns det alltid metoder för att dölja den giriga egennyttan.

Texten sändes i Obs i Sveriges Radios P1 14 december 2011. Lyssna!

Mer att läsa
Artikel i brittiska The Guardian om fallet Shehla Masood.

Forum för Right to Information-rörelsen, som drev på stiftandet av den nya lagen 2005.

Dangerous Knowledge, essä om Right to Information Act i indiska tidskriften The Caravan.

För den riktigt inbitna, regeringens officiella sajt för Right to Information Act.

2011-11-16

Kenan Malik's essay on the legacy of The Satanic Verses and how the fatwa was internalised

Författaren Kenan Malik har skrivit en intressant essä om Rushdieaffären, dvs allt som hände efter att Salman Rushdie 1988 kom ut med Satansverserna och Irans ledare kort därefter dömde författaren till döden för att skrivit en bok som de ansåg stod i opposition till islam:
Kenan Malik's essay on the legacy of The Satanic Verses and how the fatwa was internalised

2011-10-30

En rad med titthål in bakom Bombays mögliga fasader


De kommande 20 åren kommer en kvarts miljard indier flytta från landsbygden till staden. Snabbast växer Bombay, där ekonomin är lika het som den brännande solen, där nationens drömmar vävs till film, där kast, klass och andra hierarkier kastas huller om buller.

I denna kittel finns också rester från det förgångna. Klämd mellan flygplatsen och slummen står ett femvåningshus, Torn A, där större delen av Aravind Adigas nya roman ”Last Man in Tower” utspelar sig. En gång i tiden var det rosa men nu är det, precis som stora delar av Bombays skyline, regnvattenfläckigt, svartmögelangripet och grått.

Husets invånare bor i kooperativa bostadsrätter och träffas regelbundet i ”parlamentet”, det demokratiska och rättvisa husrådet. Samtidigt kastar de ängsliga blickar på varandra. Om den kollektiva gemenskapen är god är den sociala kontrollen infernalisk.

En metafor för Indiens väg från självständigheten till idag? Ja, vad annars. Torn A är det gamla systemet med indisk socialism, godhjärtat men socialt stillastående och sakta sönderfallande. Det nya Indien med snabb tillväxt, förändringsvilja, ökade klyftor och girighet representeras av Mr Shah. Han kom till Bombay barfota, utblottad och uppfylld av drömmar och järnhård vilja. Idag är han en mäktig byggherre. Hans drivkraft: att inte falla tillbaka.

Mr Shah erbjuder husets invånare att bli utköpta. Han vill bygga nytt. Confidence Shanghai ska resa sig ur askan av det gamla Indien med lyxlägenheter i en blandning av gotisk och indisk kunglig stil ”med modern touch” – och en fontän i art deco. Till att börja med är motståndet hårt. Varför ge upp gemenskapen? Men till slut faller alla för frestelsen, utom Masterji, en pensionerad lärare som inte vill rucka på de gamla idealen, som inte längtar efter rikedom och därmed är totalt omutbar.

Adiga skriver extremt tätt. Många repliker vibrerar av dubbel betydelse. Torn A är Indien nedkokad till en buljongtärning. Men allt är inte så schematiskt som det först verkar. Hjälten, Masterji, försvarar demokrati och lärdom, men omöjliggör all förändring. Skurken, Mr Shah, uppkomlingen som vill fram till varje pris, är kanske precis vad staden behöver för att bryta dödläget. Samtidigt är den trilskande Masterji Indiens demokratiska hopp. Förtvivlad över motgången drömmer Mr Shah om att Indien vore som Kina. Då skulle man kunna skippa demokratitjafset och starta byggkranarna.

Boken är också ett mustigt socialt reportage. Vi åker mopedriksha förbi slumområden, besöker lyxvåningar på Malabar Hill och får följa med in i de 16 lägenheterna i det sönderfallande Torn A. Via en rad titthål i den mögliga fasaden får vi inblickar i den indiska medelklassens privatliv.

2008 vann Adiga Bookerpriset för debuten ”Den vita tigern”, upplagd som en serie brev från en lågkastig tjänare till Kinas premiärminister. Uppföljaren ”Mellan attentaten” hade inte samma undertryckta vrede, men beskrev ändå en ständig kamp där medborgarna biter varandra i svansen som råttor i en för trång bur. Det senaste gäller också Adigas nya roman, som ändå är hoppfullare. Men jakten på lycka plus trängsel och sociala bråddjup leder ofelbart till tjuvnyp.

Publicerades först i Dagens Nyheter Boklördag 29 oktober 2011.

”Last Man in Tower”
Aravind Adiga
Atlantic Books, 2011

”Den Vita Tigern”
Telegram Förlag inbunden 2009
Brombergs pocket 2011

”Mellan Attentaten”
Brombergs inbunden 2010
Brombergs pocket 2011


Köp Last Man in Tower på Adlibris eller Bokus!

2011-10-14


Det blir klassiska indiska danser på Södra Teatern 3 november.

Indiska Ambassaden arrangerar dansföreställningen med internationellt berömda Bharatanatyam- och Kathakdansare.

Truppen kommer att bestå av utövare från den framstående tolkaren av Bharatanatyam Fr Saroja Vaidyanathans dansskola Ganesa Natyalaya och från den världsberömda Kathakutövaren Fr Shovana Narayan. Dansföreställningen kommer att visa utsökta teman, traditionellt förbundna med dansformerna Bharatanatyam och Kathak.

Dag: 3 november 2011.
Tid: kl 19.00
Plats: Södra Teatern, Mosebacke Torg.

2011-09-27

En indisk Lula de Silva: ljus i mörkret


Allting började här. Slätten runt floden Ganges var en av jordens första högproducerandejordbruksbygder. Här byggdes redan årtusendet före Kristus några av världens första storstäder här; grundades mäktiga kungariken; växte prins Siddharta upp och blev Buddha.

Det som idag är delstaten Bihar i norra Indien var en välmående, högtstående civilisation, långt före de flesta andra.

Men de senaste hundra åren har den bördiga Gangesslätten snarare gjort sig känd som det fattigaste av det fattiga Indien, ett svart hål, ett problem, som man alltid framhölls för att illustrera hur illa det kan gå.

Svältkatastrofer. Naturkatastrofer. Maktfullkomliga storgodsägare. Patriarkal triumf. Kvinnoförtryck. Fattiga och maktlösa lantarbetare. Kastkrig. Vapen. Korruption.

De som kunde flydde. Trottoarer och slumområden i Indiens storstäder fylldes av fattiga flyktingar från Bihar. Biharemigranterna tjänade pengar som taxichaufförer, städare och hembiträden i Calcutta, New Delhi och Bombay. Vore det inte för pengarna de skickade hem till sina utblottade storfamiljer i Bihar hade det varit ännu värre.

Om sydindiska Kerala med sina starka kvinnor och höga läs- och skrivkunnighet var hoppet, ja då var nordindiska Bihar hopplösheten.

Men så hände något. 2005 vann socialisten Nitish Kumar delstatsvalet.Därefterhar han och hans administration uträttat allt det som tidigare bara omnämndes i till intet förpliktigande högtidstal.

Framför alltsatsade man på att lyfta kvinnorna. Medan det i resten av Indien är lag på att en tredjedel av ledamöterna i byråden ska vara kvinnor, har socialisten Kumar infört krav på varannan damernas. Han har infört gratis skoluniformer och böcker för flickor för att locka fattiga familjer att inte bara satsa på sina söners utbildning. Och alla flickor som går ut grundskolan får en gratis cykel i bonus från delstaten.

Ash Narain Roy leder ansedda Institute of Social Sciences i New Delhi. Hans forskningsinstitut har specialiserat sig på politik, makt och genus på indiska landsbygden. Roy kommer själv från Bihar och är entusiastisk över förvandlingen. Han berättar att när man for runt på Bihars landsbygd för några år sedan såg man knappt några kvinnor utomhus alls. Fattigdomen och den låga läs- och skrivkunnigheten var förlamande. Idag kan man med egna ögon se att något hänt, säger Roy: en ny självmedvetenhet hos fattiga och lågkastiga. Och överallt flickor på sina cyklar som gör att de kan ta sig till gymnasiet som ofta ligger i närmaste stad och tidigare var onåbar för de fattiga som saknade busspengar.

Fram till för några år sedan betraktades Bihars politiker som landets mest korrupta med förgreningar till den organiserade brottsligheten. Fortfarande pågår rättsprocesser efter en gigantisk mutskandal på 90-talet då delstatens politiker snodde bistånd i form av djurfoder, tänkt för fattiga bönder.

Roy är optimistisk.
Maffiapolitik har ersatts av social ingenjörskonst. Och idag är det inte bara kasttillhörighet och pengar som bestämmer din status i samhället, utan också utbildning.

Allt färre flyttar från Bihar till storstädernas slumområden – allt fler till storstädernas universitet.

Delstatens kampanjer har trumpetat ut att utbildning är räddningen för fattiga och lett till en snabb attitydförändring. På ansedda JawaharlalNehru-universietet i indiska huvudstaden är studenter från Bihar nu överrepresenterade.

Om någon för tio år sedan sagt att Bihar inom kort kommer att vara en modell för en positiv utveckling bland landsbygdens förtryckta, hade Roy trott att det var ett skämt.

Men det är precis vad som hänt.

Det avskräckande exemplet
för hur illa det kan gå med ett samhälle, på hur lågt man kan sjunka om man låter maktfullkomligheten grassera, har på kort tid blivit ett ideal som andra fattiga landsändar i Indien försöker efterlikna.

Sändes i Obs i Sveriges Radios P1 idag, lyssna!

2011-09-15

Var mahatman homo, kommer Anna Hazare att få rätt?

Mahatma Gandhi brukade hungerstrejka och uppmana sina landsmän till passivt motstånd för att få igenom sina krav. De brittiska kolonialherrarna kunde inte annat än att ge sig. Gandhi slutade också äta för att få stopp på våldet mellan hinduer och muslimer i samband med att Indien 1947 blev självständigt, och delades i två stater. Till en början funkade även det, men till slut, när dödsoffren räknades i hundratusental, fick Gandhis vackra idéer se sig besegrade. Det aggressiva självförsvaret hade hållits tillbaka under självständighetskampen, men nu, när frihetens klockor klämtade, triumferade hatet över försoningen och förståelsen.

Ur askan reste sig Indien och Pakistan, som tvärtemot Gandhis ideal ägnat många miljarder dollar åt att rusta upp, skaffa sig atombomber och kriga mot varandra. Ett tag räknades just dessa två länders fiendeskap som den största riskfaktorn för ett tredje världskrig.

Så hur mycket är egentligen arvet efter Mahatma Gandhi värt? Glömdes allt vad han stod för så snabbt bort?

Kanske lever Mahatma Gandhis idéer bara kvar i politiska högtidstal och symboliska gester. Som när den brittiske författaren Patrick French besökte Sabarmati Ashram – det spirituella centret där mahatman 1930 startade sin berömda saltmarsch ner till havet – och upptäckte att toaletterna var extremt skitiga. Föreståndaren förklarade då för honom att toalettstäderskan – en fattig, lågkastig kvinna – bara kom en gång om dagen, och med alla lärjungar som bodde där blev det ju snabbt så grisigt igen. Men, invände författaren, en av Mahatma Gandhis centrala idéer var ju att alla oavsett kast och klass skulle ta reda på sin egen skit. Gandhi kastade ju till och med ut sin fru ur huset för att hon ansåg latrintömning var besudlande för en kvinna av hennes kast.

Jamen, förklarade föreståndaren glatt, på Gandhis födelsedag, då städar vi toaletterna tillsammans som ”en symbol för att vi förstått hans budskap”.

Kort sagt: mahatmans trognaste följeslagare hade inte förstått ett skvatt av vad han menat med att man måste göra revolution såväl i det lilla som i det stora för att förändra världen.

Gandhi var en revolutionär
på flera plan. Han ville köra ut britterna, skrota kasthierarkierna, skapa ett självförsörjande samhälle, slopa egendomsskydd till förmån för kollektiv gemenskap och få muslimer, kristna och hinduer att sluta bråka och förstå att de alla ber till samma gudomlighet.

Han utmanade allt vad vanans makt, inskränkthet och grupptillhörighet innebär. Med samma övertygelse som han gav sig på kolonialimperier och kastprivilegier bekämpade han sin egen kropp genom att leva i celibat och äta minimalt med mat. Han skippade exempelvis mejeriprodukter, salt och kryddor eftersom de förhöjde smaken och därmed njutningen, gud förbjude, och dessutom, trodde han, kunde väcka hans intorkade sexlust till liv.

Varför sa Gandhi nej till sex? kan man undra. Jo, han ansåg att det fanns en stark koppling mellan sexdrift och våldshandlingar, som enligt honom var två djuriska lustar som människan måste kontrollera.

På gamla dagar beordrade han en ung släkting, 17-åriga flickan Manu, att sova nästan naken bredvid honom. Det skulle vara ett test på kraften i hans egen övertygelse, och en politisk symbolhandling. Kunde han stå emot lusten att kasta sig över flickan kunde kanske indiska folket hejda sin lust att ta till våld när hinduers och muslimers intressen ställdes mot varandra.

Jovisst, men man undrar vart Gandhis tanke om alla människors lika värde försvann när han begärde att den unga maktlösa flickan skulle delta i hans, den världskände frihetskämpens vågade experiment med människans natur.

Scenen med Gandhi och flickan berättar Joseph Lelyweld om i sin nya Mahatmabok, Great Soul. Lelyweld har varit New York Times korre i såväl i Sydafrika som i Indien. Lellywelds egen tid i Sydafrika har gjort att han inte slarvar över dessa år i mahatmans liv. Han beskriver detaljerat Gandhis gradvisa förvandling, eller kanske man ska säga utveckling, från traditionsbunden och blyg advokat via arg antirasist och aktivist till religiös grubblare, kollektivmedlem, civilisationskritiker och renlevnadsman. Och hur han slutligen kommer ut som helgon, politisk visionär och klok motvallsgubbe.

På tal om att komma ut – många indier satte morgonteet i vrångstrupen när de i våras kunde läsa braskande rubriker om att Joseph Lellyweld i sin bok påstår att Gandhi var homosexuell. Bokens skildring av Gandhis relation med den tyske arkitekten Hermann Kallenbach tolkades av flera medier som mer än bara vänskap. Politikerna i delstaten Gujarat, där Gandhi växte upp, svarade med att förbjuda boken och anklaga författaren för att med sina antydningar ”såra miljontals människor”.

Men indiske psykoanalytikern Sudhir Kakar, som skrivit en bok om Gandhis sexliv, eller brist på sexliv kanske man ska säga, menar att uppståndelsen bygger på en misstolkning av de kärleksfulla brev Gandhi skrev till Kallenbach. Gandhi skrev ofta brev till såväl kvinnliga som manliga vänner på ett språk som vi idag förknippar med heta kärleksbrev. Sådan var hans stil.

Men ingenting hände, menar Sudhir Kakar. Gandhi levde enligt en hinduisk uppfattning att avhållsamhet ger ökad andlig styrka – och hans relation med Kallenbach bjöd visserligen på romantiska känslor, möjligen homoerotiska, men var helt och hållet platonsk.

Men hur var det nu med arvet efter Gandhi? Lever inget av allt det goda han stod för kvar i dagens Indien? Jo, det tycker jag. Gandhis tanke om och ett mångkulturellt samhälle och fredlig samexistens mellan religiösa grupper är trots allt grundbulten i indiska samhället, även om såväl de extrema islamisterna som den intoleranta muslimhatande hinduhögern vunnit mark senaste 20 åren.

Värre än religiösa motsättningar är numera korruptionen i statsapparaten, som framför allt drabbar de fattiga som är beroende av bidrag, offentliga skolor och vårdinrättningar.

Som ett eko från Mahatma Gandhis dagar ser man nu dagligen människorättsaktivisten Anna Hazare i de indiska tidningarna. Han är klädd i likadan vit båtmössa och bomullskostym som indiska politiker hade när Indien blev självständigt för 64 år sedan – och han fastar i sann Mahatma Gandhi-anda för att få regering att anta hårdare lagar mot korruptionen.

Regeringen leds av Kongresspartiet, arvtagaren till Mahatma Gandhis självständighetsrörelse. Visst är det ödets ironi att just den regeringen nu försöker näpsa en man som i ord, handling och till och med utseende liknar den egna rörelsens viktigaste historiska symbol, hjälten som befriade Indien.

Texten sändes första gången i Obs i Sveriges Radios P1 tisdag 14 september 2011. Lyssna!

Böckerna
Joseph Lelyweld: Great Soul – Mahatma Gandhi and his Struggle with India, Alfred A Knopf, 2011
Patrick French: India, Allen Lane, 2011
Sudhir Kakar: Intimate Relations : Exploring Indian Sexuality, University of Chicago Press, 1990

Fotnot: Inte släkt med Indira
Mahatma, som betyder stor själ, var inte hans egentliga namn, utan en vördnadstitel. I själva verket hette han Mohandas Karamchand Gandhi. Han var trots namnet inte släkt med Indira Gandhi som var Indiens premiärminister 1966–77 och 1980–84 och hennes son Rajiv Gandhi, premiärminister 1984–89. De är istället barn och barnbarn till Jawaharlal Nehru, Indiens första premiärminister.
I Indien kallas Mahatma Gandhi idag omväxlande för The Father of the Nation och Bapu, som betyder stor ledare. Om man använder hans riktiga efternamn brukar man lägga till vördnadstiteln ji, Gandhiji således.

2011-08-29

Film om fattiga och rika i Bombay


Just nu tar miljontals indier klivet in i ett nytt liv som medelklass och med det kommer en ny indisk stolthet och självsäkerhet. Men nyckeln till framgång är det engelska språket och balansgången mellan det engelska och det indiska skapar spänningar.

Missa inte Malin Mendel Westbergs (bilden: Malin i arbete i Bombay) dokumentär om Bombay i SVT om två veckor.

Filmen handlar om megastaden Bombay, som lokala politiker för 15 år sedan döpte om till Mumbai, och nationalismen som växer bland fattiga och nyrika samtidigt som den gamla eliten tar avstånd från det indiska och isolerar sig allt mer.

Korrespondenterna, SVT2 ons 14 sep 21:30

Även i SVT2 15/9, SVT24 15/9, SVT2 16/9, SVT2 17/9,
SVT2 18/9 och SVT2 20/9.

2011-08-23

Anders Behring Breivik: samma kamp i Indien som i Norge


Indiens hindunationalistiska högerpartier har en trogen anhängare i Norge, en hängiven supporter, en trofast vän.

102 av Anders Behring Breiviks 1 518 sidor tjocka manifest om hur man bekämpar multikultur i allmänhet och islam i synnerhet handlar nämligen om Indien. Breiviks slutsats är att det är nödvändigt att den europeiska och den indiska extremhögern lär av varandra och samarbetar.

Men stopp ett tag! En allians mellan vithyade kristna européer och brunhyade hinduiska indier låter som nåt som rasisten Breivik borde rygga tillbaka för. Inte alls, visar det sig, enligt den norske massmördaren borde det kristna Europa och det hinduiska Indien enas kring ett identiskt mål: att köra ut muslimerna

Sedan Indien delats i samband med självständigheten från britterna blev Pakistan en auktoritär islamisk stat, medan Indien satsade på religionsfrihet och en statsapparat helt frikopplad från de religiösa institutionerna. Därför valde många muslimer att stanna kvar i Indien, där de är landets största religiösa minoritet vid sidan av den hinduiska majoriteten.

Det var en representant för hinduhögern som under den självständiga nationens första år sköt ihjäl Mahatma Gandhi. Mördaren ansåg att frihetshjälten sålt ut landet till muslimerna. Därefter låg den hindunationalistiska rörelsen i träda i många år. Först på 90-talet växte den sig stark – och har sedan dess lett demoleringen av en moské som man ansåg byggts ovanpå ruinerna av ett hindutempel, bombat tåg med muslimska passagerare och tänt gnistan till pogromer mot fattiga muslimer, bland annat i Bombays slum.

I Anders Behring Breiviks manifest finns hänvisningar till praktiskt taget alla organisationer och partier som räknas till hinduhögern. Inte så konstigt. Förutom att de båda är lika hatiskt inställda till muslimer har de praktiskt taget samma språkbruk. Breiviks kritik av invaderande muslimer, kulturmarxister och multikulturalism skulle kunna vara klippta ur ett tal av en representant för Världshindurådet eller den militanta hinduiska scoutrörelsen RSS.

Nyheten att Breivik var så fixerad vid Indien har väckt stor uppmärksamhet i indiska tidningar. Liberala ledarskribenter i de stora dagstidningarna fick förnyat bränsle i argumentationen mot hinduhögern. Inte minst sedan en hinduhögerledare medgett att han sympatiserar med Breivik, det är bara norrmannens metoder som är fel.

Samtidigt utnyttjar det styrande kongresspartiet situationen och raljerar över massmördarens sympati med ärkerivalen i kampen om regeringsmakten, Indiska Folkpartiet, BJP, en moderat del av hinduhögern.

Breivik ville återuppliva korsfarartiden och skapa moderna Tempelriddare för att återupprätta den kristna dominansen.
På samma sätt pratar den extrema hinduhögern om att återupprätta ett storslaget hinduiskt förflutet samtidigt som man uppmanar hinduerna att skippa ickevåldstanken, bli mer aggressiva och köra ut inkräktarna – det vill säga Indiens muslimer.

Böcker
The Arctic Home in the Vedas av Bal Gangadhar Tilak (1903). Snurriga tankar om vita och bruna arier och indiernas ursprung på Nordpolen av en av den tidiga självständighetsrörelsens ledare.
The Clash Within av Martha Nussbaum (2007). En av de bästa böcker som skrivits om hinduhögern och motsättningar mellan Indiens hinduer och muslimer.

Lyssna på radio
Texten sändes i Sveriges Radios program Obs igår 22 augsuti. Lyssna!

2011-08-10

Indisk festival i Uppsala


Förra hösten var det indisk kulturfestival i Stockholm. I höst är det dags för Uppsala.

Under hela september månad kommer det under rubriken Incredible India runt om i Uppsala bjudas på ett smakprov av ett färgstarkt land som är väl värt att lära känna närmare. Ett land där högteknologi och uråldrig tempeldans lever sida vid sida och där utvecklingen accelererar i superfart.

Festivalen bjuder på klassiska konserter med några av indiens främsta musiker likväl som modern fusion mellan väst och öst, Bollywood dans och klassisk tempeldans, filmfestival, utställningar, foto, föreläsningar, indisk marknad, författare, meditation, yoga, mat, olika workshops med mera ...

Säljv är jag med på invigningen 1 september och håller dessutom ett föredrag om Indien på Uppsala stadsbibliotek 1 oktober.

Hela programmet hittar du här!

2011-08-02

Breiviks beundran för hindunationalister


Anders Behring Breivik hyllade Indiens hindunationalister som allierade i den globala kampen mot demokratiska regimer.

I hans manifest om Europa 2080 beskriver han hur den "marxistiska världsordningen" ska förgöras.

På 102 av de 1 518 sidorna i manifestet förekommer Indien. Breivik förklarar att han bl a sympatiserar med Sanatana Dharma (som betyder den eviga läran, dvs hinduismen) och alla indiska nationalister.

Han skriver också att hindunationalisterna “lider av samma förföljelse från Indiens kulturmarxister som deras europeiska kusiner" (norska/europeiska nationalister/högerextremister/fascister).

Läs mer på The Hindus sajt.

Qatar börjar flyga till Calcutta


Sedan i slutet av juli kan du flyga med Qatar Airways från Stockholm till indiska storstaden Kolkata/Calcutta med bara en mellanlandning.

Calcutta är flygbolagets 12:e destination i Indien. Tack vare att Qatar har nonstopflyg Stockholm-Doha innebär det att du kommer till många städer i Indien och övriga Asien, inte bara huvudstäderna, med bara en mellanlandning och ett planbyte. Flygningarna är dagliga.

2011-07-15

Indien i våra hjärtan


Jag var med som bistittare i P4-programmet Karlavagnen igår. Tre timmar med temat "Indien i våra hjärtan". Här kan man lyssna, även om man kommer in först 40 minuter in i programmet.

Lyssna på Karlavagnen om Indien!

Bombay - staden som hatas av de rättrogna – igen!


Häromdagen sprängdes tre terrorbomber på tre olika platser i Bombay, staden som de rätttrogna älskar att hata. Återpublicerar här en text jag skrev för DN efter det stora terrorttentatet mot staden i november 2008. Den är tyvärr lika aktuell idag som då för snart tre år sedan:

Terroristerna kunde inte ha valt ett bättre mål. Bombay är alla rättrognas hatobjekt. Staden puritanerna älskar att hata. Sydasiens minst traditionella, minst religiösa och mest etniskt blandade stad.

Ursprungsbefolkningen är i minoritet, invandrarna i majoritet. Här talas världens alla språk, bor hinduer, muslimer, parser, kristna, jainer och ateister sida vid sida, är kasttillhörighet av underordnad betydelse, lever de slum- och trottoarboende tätt intill de skamlöst rika.

Ashok Banker är född och uppvuxen i Bombay, en tolerant stad som styrs av intoleranta politiker. Han ser sig själv som en spegelbild av staden: en hybrid och en motsägelse. Kristen mamma med europeiskt påbrå, hinduisk-indisk pappa. Författare till såväl hårdkokta deckare om en kvinnlig maffiajagande polis med stålbehå som till en serie populariserade versioner av det religiösa eposet Ramayana, essensen av hinduisk-indisk tradition. Tvetydigheterna ger frihet. I Bombay, sa Ashok Banker när jag för några år sedan träffade honom i hans slitna tvårummare, ”äter även ortodoxa vegetarianer kött, dricker även absolutisterna alkohol”.

Också de unga terrorister som i förra veckan sköt vilt omkring sig har, gud förbjude, frestats av stadens liberala image. Alla sydasiater – från Kabul i norr till Male i söder – har någon gång drömt om ”paap-ni-bhoomi”, det syndiga landet, de stora stålarnas och de miljoner förhoppningarnas stad – inte minst tack vare filmerna från Bollywood.

Suketu Mehta flyttade från Bombay till New York när han var 14 år. I vuxen ålder flyttade han tillbaka med fru och barn. I reportageboken ”Maximum City” beskriver han hur hans barndomstad förlorade sin oskuld i samband med våldet mellan hinduer och muslimer 1992–93. Efter de senaste dåden – som i indisk media kort och gott kallas 26/11 – skriver han i New York Times om mötet med en muslimsk man i slummen som älskar sin stad eftersom den är en gyllene sångfågel. ”Den flyger snabbt och lekfullt”, sa mannen, ”och du måste jobba hårt för att fånga den, men om du gör det fylls ditt liv av lycka och välgång”.

Terroristerna som häromdagen sköt vilt omkring sig, skriver Suketu Mehta, försökte fånga och döda sångfågeln.

Taj Mahal Hotel var ett av målen för attacken. Också det en hybrid: byggd i en stil som hejvilt blandar öst med väst, profant med sakralt, gotiskt med moriskt med florentinsk renässans. Hotellet grundades runt förra sekelskiftet som en plats för alla, oavsett hudfärg, av parsern Jamsetji Nusserwanji Tata sedan han nekats komma in på ett white-only-hotell. Jamsetjis arvtagare, Tatakoncernen, har idag, bitterljuvt nog, börjat köpa upp västerlandets bilindustri och basnäringar. ”Imperiet slår tillbaka”, som en ledarskribent på Times of India formulerade det.

Även mitt stamställe, Café Leopold, attackerades. På en bild ser jag blodet från de sex som dödades där flyta över stengolvet och föreställer mig smärtan, paniken och skräcken. Leopold är sinnebilden för det vidöppna, skamligt liberala Bombay.

Blandningen av gäster är som hämtad från en gammal spionroman. Shejker, sjömän, östafrikanska affärsmän i fotsida dräkter … plus medelklassindier, västerländska ryggsäcksluffare och lyxturister. Jag har ivrigt gått hit vid varje Bombaybesök sedan 25 år tillbaka för att få en fläkt av en kosmopolitisk la belle époque-atmosfär.

Med Gregory David Roberts tegelstensroman ”Shantaram” klev Café Leopold in i litteraturen. I boken sitter huvudpersonen, en lätt förklädd Roberts, allt som oftast på Leopold, dricker öl, pratar med prostituerade, gangstrar och resenärer. Efter attacken skriver Suketu Mehta: ”Deras berusat festande och skamlöst flirtande måste ha förolämpat de rättrogna jihadisterna”.

Att attentatsmännen kom från det kaotiska grannlandet Pakistan och tränats av terrorgruppen Lashkar-e-Taiba är de flesta överens om. Men motivet? Okej, att destabilisera Indien. Men mera? Jo, skriver författaren Pankaj Mishra i New York Times, den segdragna konflikten i Kashmir, den framväxande hindunationalismen och pogromerna på muslimer i Gujarat 2002. Hinduisk chauvinism har skapat en ny generation av arga sydasiatiska muslimer med ett grundmurat hat mot Indien.

Eller som brittiska författaren William Dalrymple uttrycker det i The Guardian: medan Israels behandling av palestinier är motiv för muslimska självmordsbombare i Mellanöstern har Indiens hantering av konflikten i Kashmir blivit motiv för terrordåd från sydasiatiska muslimer.

Även om bara 0,01 procent av alla som känner sig alienerade tar till våld kan de förstöra livet för resten av befolkningen, påpekar författaren Arundhati Roy i en intervju i BBC. Visst, men jag lovar, det kommer inte att ske i Bombay, där folk efter de senaste årens många bombdåd inte springer bort för att sätta sig i säkerhet utan mot explosionens centrum för att hjälpa de drabbade.

Och nu? Hela världen, skriver Suketu Mehta, borde rusa mot katastrofens mitt, flyga till Bombay och spendera sina pengar, ”… drömma större, tjäna ännu mer pengar, besöka staden mer än någonsin … skruva upp den förbjudna musiken och dansa, arbeta hårt och festa hårdare”.

Böcker om Bombay, fundamentalism och indisk islam

• ”Maximum City – Bombay Lost and Found” (2004) av Suketu Mehta. Reportage om stark närvarokänsla om rikedom, våld, slum och förlorad oskuld.
• ”Midnattsbarnen” (1983) och ”Clownen Shalimar” (2006) av Salman Rushdie. En kärleksförklaring till Bombay respektive en skildring av terrorism och konflikten i Kashmir.
• ”I skuggan av Taj Hotel” (1998) av Anita Desai. Roman om tyska juden Hugo Baumgartner, för mörk för Hitler, för ljus för Indien, som bosätter sig i Bombay.
• ”Shantaram” av Gregory David Roberts. Bästsäljande roman om förrymd australisk fånge som blir hantlangare åt maffian i Bombay.
• ”The Elephanta Suite” av Paul Theoux (2007). Tre noveller om Indien i skärningspunkten mellan kolonialt arv och globalisering. Titeln är lånad från dyraste sviten på Hotel Taj Mahal, där huvudpersonen i en av berättelserna bor.
• ”The Last Moghul: The Fall of a Dynasty” (2007) av William Dalrymple. Indiskt perspektiv på sepoyupproret, som innebar slutet för flera hundra av muslimskt styre i Indien.
• ”Ravan and Eddie” (1994) av Kiran Nagarkar. Rolig roman om vännerna Eddie (kristen) och Ravan (hindu) som växer upp i samma område i Bombay på 1950-talet.

BBC:s Soutik Biswas analys om senaste dådet i Bombay.

2011-06-23

Högtflygande litteratur


Det händer att jag tittar ner på jorden från flygplan och fylls av en känsla av att det jag ser – snötäckta berg, torra stäpper, rutmönstrade jordbruksbygder – är större och sannare än mitt eget liv. Landningen blir ett uppvaknande. Tillbaka till detaljerna!

Att resa är att fly. Och att flyga är att fly i expressfart. Höjden är lika viktig som farten: när man är på väg till semestermålet och blickar ned på jorden känns vardagsproblemen futtiga, möjligheterna oändliga och livet stort som himlavalvet. Privata bekymmer blir prickar på en karta. Genom flygplansfönstret ser jag städer istället för människor. Höjden suddar ut olikheter: från 10.000 meters höjd ser London, Nairobi och Calcutta förbluffande lika ut.

Nästan alla böcker om att flyga är skrivna av män och handlar mer eller mindre om ensamhet. Författaren och flygaren Antoine Saint-Exupéry, som flög små enmotoriga postflygplan över öknar, hav och berg, beskrev hur vi med flygplanen tappade kontakten med de slingrande vägarna (vardagslivet), lärde oss att följa den raka linjen (längtan bort), löstes från alla älskade band (bekymren) och blev fria att sätta kurs mot fjärran mål (hoppet om förändring).

På tjugo- och trettiotalen, då Saint-Exupéry korsade Sahara och Patagonien, bjöd flygningarna sannerligen på överraskningar. Plötsligt visste man inte var man befann sig, plötsligt tog bränslet slut. Och hoppsan, där tornade ett ilsket regnmoln upp sig. ”Jag gick ned till 20 meter. Regnet piskade mot vindrutan och havet rykte. Jag fick anstränga mig våldsamt för att se någonting och inte kollidera med en fartygsmast”, konstaterade han, blossade på sin Gitanes och puffade till gasreglaget för att planet inte skulle dyka i havet.

Saint-Exupéry var en författare av sådan klass att han kunnat göra litteratur av vad som helst. Vilken lycka att flygets farofyllda barndom förärades en sådan skildrare. I hans böcker blir flygningen storslagna berättelser om rädsla och längtan. Som när han tappar orienteringen under stjärnhimlen över Atlanten: ”Nu kände vi oss vilse i världsrymden. Bland hundra onåbara planeter var vi på spaning efter en enda planet: vår planet …”.

Och som när han under en flygning Paris–Saigon kraschar i libyska öknen och halvdöd efter fem knastertorra dagar fyllda av törst mirakulöst räddas av nomader, en upplevelse som han skildrar i flygarfilosofiska mästerverket ”Kamrater på en irrande planet” (1939) och också i hyllade barnboksklassikern ”Lille prinsen” (1946).

Skeppet var upphov till flera av de första stora romanerna. Tåget är välskildrat även i nyare litteratur (Paul Theroux, Jenny Diski med flera). Men dagens flygresor, förutsättningen för den globala reseboomen, skildras förvånansvärt sällan. Är det så konstigt? Under jetplanets ultrasäkra färd högt ovan molnen finns väl inget att skriva om? Saint-Exupérys äventyr är historia. Men vänta! Hotet om en flygkatastrof lockar alltid läsare.

Arthur Haileys nagelbitande spänningsroman ”Flygplatsen” (1968) skildrar hur en bomb briserar ombord. Flygplanet tvingas vända och nödlanda på en för kort bana i snöyra. Dramatiken i att ta en skadad stålfågel ur den oberäkneliga skyn ner på trygga marken. Och på vägen mot upplösningen en skildring av det mikrokosmos som en modern flygplats är med sin upplysta, pampiga arkitektur och genomreglerade aktiviteter – totala motsatsen till 1800-talets ruffiga hamnkvarter, där dåtidens interkontinentala resor började och slutade.

Haileys roman skrevs före såväl Bader Meinhof som Bin Ladin. Bokens terrorist har därför, intressant nog, revansch för ett privat misslyckande som motiv – och inte hopp om politisk förändring. Boken blev film som i sin tur fick två uppföljare som idag räknas till sjuttiotalets katastroffilmklassiker (”Airport 75” och ”Airport 77”) och en parodi på samma genre (”Titta vi flyger” från 1980). Det visade sig vara ett vinnande koncept på vita duken. Det blev hundra flygkatastroffilmer till. Men så värst många fler flygkatastrofböcker blev det inte.

Salman Rushdies ”Satansverserna”
(1988) börjar visserligen med en flygkatastrof, men bara för att symbolisera pånyttfödelse. En Bollywoodskådis faller gladlynt tjoande mot jorden sedan Air India-planet han färdades i exploderat – ”sprack itu som en frökapsel och spred sina sporer”, en av de maffigaste romaninledningar jag läst (den bygger dessutom på ett verkligt bombattentat i juni 1985). ”För att födas på nytt måste man först dö”, sjunger han medan han dalar ner mot England i ett regn av syrgasmasker, dryckvagnar och flygsjukepåsar. En bitterljuv och gruvlig hämnd på alla stiff upper lips i det gamla kolonialimperiet: ”Självaste London, bhai! Här kommer vi! Jäklarna där nere kommer inte att fatta vad de fick i skallen”.

Och Don deLillos roman ”Falling man” (2007) som handlar om vad som händer efter katastrofen med flygplanen som flög in i tvillingtornen elfte september 2001. Mest kretsar det kring posttraumatiska känslor hos amerikanerna – och boken uppehåller sig allt för lite vid vad som hände inuti passagerarplanen. På slutet, när deLillo tar oss med upp i luften, höjs i alla fall min puls. Tänk om han istället hade skrivit en roman om idén att använda civilflygplan, symbolen för den fria rörligheten i en globaliserad värld, som dödliga missiler. Vilken roman det hade blivit!

Saint Exupéry flög och
skrev litteratur om vart annat, ända tills han en julidag 1944 styrde ut över Medelhavet och försvann. Ett mysterium ända tills 1998, då en fiskare fick en silverkedja med Exupérys namn i näten. Två år senare hittades resterna av planet på havsbotten.

Andra var piloter som landade gör gott och kom ut som författare. Som britten Roald Dahl (”Kalle och chokladfabriken”) som i ”Soloflygning” (1986) skildrar hur han flyger små Hurricaneplan i Grekland under andra världskriget. Tyskarna är överlägsna, uppdraget hopplöst. Roald Dahl skriver att för stridsflygare är maskinen fienden, inte människan. Ändå är det människan han ser med sin örnblick: tyskar raka i ryggen i fiendeplanen, koncentrerade på sin uppgift med bleka ansikten inramade av svarta hjälmar. Här är det detaljerna som får skildringen att lyfta.

Dessutom är britten Roald Dahl allt annat än heroisk, vilket är befriande för en andra världskriget-skildring. Tyskarna är inte barbariska. Brittiska militärledningen inte genomgod. Hade den getts ut medan kriget ännu pågick hade den stoppats av censuren. Men som Roald Dahl flyger! Vildare än i sagorna. Det kittlar i magen.

I amerikanen James Salters memoarer, ”Brända dagar” (1997) har jetplanen gjort entré och krigsskådeplatsen är Korea. Markkontakten är bruten. Medan Roald Dahl höll på att flyga på en bergsget på ett timjandoftande berg utanför Aten, är James Salters maskin en dånande silverkokong i överljudsfart på gränsen till stratosfären. När han jagar ryskbyggda MIG-jetplan in över Manchuriet gör det på sådan hög höjd, skriver han, ”att jorden känns som ett neutrum”. Flyget, och kriget, blev abstrakt, teknologiskt och doftlöst.

Precis som Joseph Conrad och Harry Martinson till slut mönstrade av och började skriva, lämnar James Salter till slut flygbasen för gott och hamnar i kulturkretsar i Paris och Rom. ”Brända dagar” handlar om den flygande krigarens förvandling till författare, om att välja bort fågelperspektivet.

Till gänget piloter som blev författare hör också poeten Åke Hodell som på grund av lång sjukhusvistelse efter en flygkrasch och tack vare inspirerande vänskap med poeten Gunnar Ekelöf kunde ge ut diktsamlingen ”Flyende pilot” 1951. Och Torkel Wächter, SAS-piloten som tröttnade på cockpit och debuterade med flygromanen ”Samson” (1997).

Torkel Wächters roman skildrar en manlig yrkesvärld fylld av människa-maskin-samspel, ensamhet och enstaka sexuella erövringar (jodå, piloten går till sängs med flygvärdinnan). Men med sorgkant: ”Här är jag längst bort från dem jag älskar men närmast den man jag alltid varit avsedd att vara”. Annars är allt som det ska vara: aftonstjärnan lyser, motorerna susar och de röda lamporna på instrumentbrädan är släckta. Den ensamme ryttarens poesi: ”Att flyga är som att älska”, konstaterar romanens pilot. ”Man måste ge sina sinnen utrymme att expandera, ge sig hän”.

Sinnesvidgande! Ja, det höll nog Albert Engström med om. Efter att ha sett en tidig flyguppvisning i Paris 1909 skrev han: ”Inom kort skola vi ha erövrat luften, och sedan – sedan söka vi oss längre ut i oändligheten, och vi skola lyckas. Den som tror att det finns gränser åt något håll, han är dum och slaf och värd att släpa sten till sina stolta, medvetna, glada bröders pyramider”.

Flygets hyllningskörer har för länge sedan tystnat. Idag är värsta hotet inte längre en plötslig krasch med död, eld och rök, utan flygplanet som helt planenligt fortsätter att flyga, allt oftare, allt längre bort, medan det spyr ut växthusgaser.
När kommer romanen där flyget skildras i sin nya syndabocksroll som bidragande orsak till klimatkrisen?

1910-talets kubister hyllade precis som Albert Engström flyget som ifrågasatte tyngdlagen och banade vägen för det nya. Idag är flygandet snarare symbol för rika världens överflödsliv. Dessutom är det odemokratiskt, eftersom majoriteten av jordens befolkning inte har råd med det.

Men invändningarna känns futtiga så fort jag lyft ovan molnen och åter blickar ner på
jorden från 10.000 meters höjd. Då uppfylls jag av något större. Flygets själ. Att landa är smärtsamt.

Publicerad ursprungligen i Dagens Nyheter 18 juni.


Fler böcker som flyger
Sista flygningen av Amelia Earhart (1937). Enda översatta boken av den mytomspunna amerikanskans sammanlagt tre utgivna böcker. Soloflög som första kvinna över Atlanten. Försvann under flygning över Stilla havet.
”Jonathan Livingston Seagull” av Richard Bach (1970). Kritikerrosad bästsäljare om fiskmåsen Jonathan som lider av vardagens tristess och smågnabb. Han bryter sig loss från flocken och flyger solo tills han möter två andra måsar som lär honom att leva på en högre medvetandenivå.
”Rädd att flyga av Erica Jong” (1973). Innehåller en fantasieggande flygscen: en jumbojet fylld av amerikanska freudianska psykoanalytiker på väg till en kongress i Wien och en huvudperson som faktiskt har handsvett och är flygrädd. Rädslan för flyg och patriarkala konventioner går över och resten av boken handlar om knapplösa knull – och kvinnans frigörelse förstås.
”Up in the Air” av Walter Kirn (2001). Kul skildring av affärsman som ständigt flyger och älskar sin ytliga värld av flygplatslounger och bonuskorterbjudanden. Blev härom året film med George Clooney.
”Aerodynamiska tal” av Lotta Lotass. En samling flygarberättelser från bröderna Wrights första motorflygning 1903 till en flygning med en B-29-bombare 1947. Laddade prosastycken och konkret flygarpoesi: ”Jag bröt mitt landningsställ/och spräckte en cylinder.”
”A Week at the Airport”
av Alain de Botton (2009). Poppis brittisk tv-filosof får i uppdrag att sitta en vecka på London Heathrow, iaktta och skriva något djupt vår tids katedraler. Resultatet blev en fantastisk liten bok. Spännande som alltid när de Botton funderar högt.
”Jorden runt på 30 dagar” av Torsten Flodén (1937). Filmmanusförfattaren Flodén rundar klotet i olika reguljära flygplan som flyger så lågt att han ser hajar i haven och tigrar i djunglerna. Sista biten skulle ha gått med luftskepp, men tyska Hindenburgs krasch utanför New York gör att han snopet får ta båten sista biten.
Och så givetvis alla äventyrsböcker för ungdomar om flygaren James "Biggles" Bigglesworth av W E Johns, som enligt Wikipedia rensats ut från de svenska biblioteken eftersom de skildrar en kvinnofientlig värld. Fan trot! Tror snarare det hamnar om utrymmesbrist.

2011-06-20

Statistjobb för indier i Sverige



Hej alla indiska män i Sverige! Eller: hej alla ni som måtmisntone ser ut som indier och bor i Sverige.

Jobb på gång. Detta mejl fick jag alldeles nyss:



Hej,
Vi söker indiska män till en reklamfilmsinspelning, hittade dig
genom svenskindiska föreningen.

Har du någon du skulle kunn tipsa oss om eller vidarebefodra
detta till?

Tack för din tid och hjälp,

mvh
Michael Weinstock, Moviemall

Casting company in Stockholm are looking for 2 male indian
nationals 25-35 yrs, english speaking with indian accents for a
commercial for a telecom company.

Film is to be shot 1 day 27/6 or 28/6.

Casting at Moviemall during week 23

The film will be shown internally for the company.

Fee: 5000 SEK on invoice.

Interested? Please send us a picture of you to info@moviemall.se

2011-06-15

En alltför ljus och optimistisk bild av Indien


Jag skrev en recension av Patrick French tjocka bok om Indien i Dagens Nyheter för ett par veckor sedan.

Läs gärna DN-artikeln först!

Texten publicerade jag därefter även här på Indien Online.

Hans Magnusson som driver Dalit Solidarity Network-Sweden (som är medlem i International Dalit Solidarity Network, www.idsn.org) har invändningar mot min - som han anser - alltför ljusa bild av Indien med sina kasthierarkier och förtryck av svaga grupper i samhället.

Här publicerar jag hans kritik av min Indienbild. Om några dagar svarar jag här på Indien Online.


Indien – bilder och motbilder

”Indien kan i framtiden bli en standard för resten av världen”, säger Patrick French i sin bok India – an intimate biography of 1.2 bilion people. Per J Andersson recenserar boken i DN den 4 juni och han tror att Patrick French har rätt. Per J refererar också till Indiens Sverigeambassadör, som menar att det står inte långt på förrän Indien och Sverige får ombytta roller, där Indien hjälper Sverige. Ja, det är ju ingen brist på självförtroendet. Indiens industri- och handelsministern Kamal Nath menande 2006 att: ”Vi diskuterar inte längre framtiden för Indien. Vi säger: Indien är framtiden”.

Då Kinas premiärminister, Wen Jiabao, år 2006 besökte Indien uttryckte han sin tillfredsställelse över samarbetet med Indien; ett samarbete som han ser som en dynamisk kraft för ett kommande ´Asiatiskt Århundrade´ och Indiens premiärminister, Manmohan Singh, fyllde på med att säga att han ser en klar potential för de båda länderna att tillsammans dana en ny världsordning. Lovande framtidsutsikter, ja visst; frågan är bara för vilka!

Det är sant som Per J säger, att Indien kan beskrivas med många motstridiga men samtidigt sanna bilder. Den bild som oftast förmedlas i media är den som Per J bidrar till – att Indien är en demokrati, att liberaliseringen av ekonomin 1991 ger en tillväxt som alla får del av, och att landet är en sekulär religionsneutral stat med en identitet som står över etnisk tillhörighet. Visst är det roligt att förmedla positiva bilder. Det är ju vad människor i allmänhet vill se. Allt annat är besvärligt. Jag vill hävda att Per J utgår från ett Mumbai-perspektiv. Jag kontrar med ett by-perspektiv under rubrikerna demokrati, kastsystem, och tillväxt och fattigdom; tre företeelser som hänger samman.

Demokrati
Om vi nöjer oss med att en formell syn på demokrati så är Indien absolut en demokrati, en parlamentarisk demokrati där sittande regering lydigt avgår om den förlorar sin majoritet. Men demokrati omfattar också kvalitativa värden. En demokrati är en rättsstat i meningen att lagarna tillämpas med respekt för alla människors lika värde och att det råder likhet inför lagen. Staten begår inte övergrepp mot sina medborgare eller underlåter att beivra brott som kommer till dess kännedom. Staten bör dessutom värna om medborgarnas välfärd för vilket ett bestämt mått för all del inte kan sättas, då förutsättningarna varierar kraftigt från plats till plats över världen. Men en minsta gemensamma nämnare bör vara att staten gör sitt yttersta för att se till att människor kan äta sig hyggligt mätta, ha en hygglig bostad, och att barnen får en hygglig utbildning. Den indiska demokratin uppfyller inte dessa villkor.

Så t.ex. skriver den franske statvetaren Christophe Jaffrelot (2003) i India’s Silent Revolution att Indien med sitt parlamentariska system, fria allmänna val med relativt högt valdeltagande, en fri press och en i stort fungerande maktdelning mellan styrande och dömande funktioner kan hävda sin demokratiska status. Men, betonar han, det finns många företeelser som motsäger detta. Underlåtenhet hos politiska ledare att aktivt skydda minoriteters rättigheter och säkerhet, ett socialt system som domineras av ett hierarkiskt kastsystem, den stora andelen av medborgarna som lever under fattigdomsgränsen, den höga nivån av straffrihet för brott mot mänskliga rättigheter begångna polis och andra myndighetspersoner och institutioner, samt den vitt spridda korruptionen är företeelser som pekar på att Indiens demokrati saknar verklig substans.

Leonard Cohens poem, Democracy on US Poetry från hans album The Future (1992) passer väl in på demokratin I Indien:

It's coming through a hole in the air,
from those nights in Tiananmen Square.
It's coming from the feel
that it ain't exactly real,
or it's real, but it ain't exactly there.


Så kan jag beskriva mina egna försök att förstå vad demokrati i Indien innebär. För visst smyger sig känslan på att demokratin inte är riktigt verklig, eller att den är verklig som i Indiens konstitution, men ändå inte riktigt närvarande.

Kastsystemet
Per J nämner överhuvudtaget in kastsystemet. I sin bok Indien – Elefanten som började dansa frammanar han bilden av den trygga elefanten som långsamt dansar vägen fram från by till by med demokratins kärra på släp; en förledande skön metafor. Men verkligheten är att elefanten i det indiska rummet är kastsystemet. Per J väljer att bortse från det.

Det tycks finnas två utbredd föreställning om kastsystemet i Indien; den ena att det är avskaffat och den andra att det saknar betydelse eller att har gått upp i ett klassbegrepp. Vad som gäller är att diskriminering pga. kasttillhörighet är förbjuden. Detta är inskrivet i Indien konstitution och det finns en lag från 1989 Scheduled Castes & Scheduled Tribes (Prevention of Atrocities) Act som särskilt gäller sådan diskriminering. Det måste betonas att det inte finns något att anmärka på vad gäller Indiens grundlag och annan lagstiftning till skydd för minoriteter, snarare tvärtom.

Det Indiens regering och underställda myndigheter gör sig skyldiga till är en underlåtenhet och/eller oförmåga att genomföra och upprätthålla lagarna.

Jag ska här ta ett exempel som många världen över har sett men inte förstådd vidden av; pojken som i inledningsscenen till filmen Slumdog Millionaire torteras i polisens häkte. Sådana övergrepp är allmänt förekommande och det utan att förövarna straffas. Straffriheten i Indien är ett gissel.

Den diskriminering och det våld som utövas mot de lägst stående kasterna (Daliterna, de f.d. ´oberörbara´; det finns 250 millioner Daliter i Indien) kan bäst förstås genom en jämförelse med apartheid i Sydafrika. Det finns många dagliga vittnesmål om detta både från organisationer som verkar för Daliternas rättigheter och i utredningar utförda på ett metodiskt sätt.

Frågan om Daliternas mänskliga rättigheter har från konferensen mot rasism i Sydafrika år 2001 varit ett aktuellt tema och en resolution utarbetat av två särskilda rapportörer utsedda av den tidigare subkommissionen för mänskliga rättigheter väntar nu på att behandlas av FN:s Råd för Mänskliga Rättigheter. FN:s Kommisson för Avskaffande av All Diskriminering pga. Rasism har redan år 1996 tydligt uttalat att ”situationen för Daliter (Scheduled Castes) och stamfolk (Scheduled Tribes) innefattas i termen ´härkomst´ (descent) i artikel 1 i den internationella konventionen mot rasism.” Också EU Parlamentet har uttalat sig i frågan. Indiens premiärminister Manmohan Singh har själv jämfört diskrimineringen av Daliter med apartheid i Sydafrika.

Av detta följer att påståendet att det finns en nationell identitet som står över etnisk tillhörighet är grovt missvisande. Det finns en mångfald av identiteter. Ser man till kulturella och symboliska frågor, som bl.a. Gail Omvedt gör i Dalit Visions från 2006, träder sociala rörelser, inte minst Dalitrörelsen, fram som ifrågasätter och konfronterar den hegemoni över indisk kultur som Brahmanic Hinduism företräder.

Världssamfundet, förutom FN också nationella regeringar, dåvarande EEC, och the Commonwealth reagerade mot Sydafrika för att avskaffa apartheid. Då det gäller diskriminering baserad på kast är det egentligen bara FN som tydligt uttalar sig. Andra viker undan. För det kan man peka på två skäl. Apartheid hade lagligt stöd; diskriminering baserad på kast är olagligt men förkommer lika hejdlöst. Equal by Law; Unequal by Caste är titeln på en rapport år 2008 från New York University School of Law. Det andra skälet är att Indien ses som en alltmer betydelsefull handelspartner, är en regional kärvapenbestyckad stormakt och en stat alla vill vara vän med i detta oroliga hörn av världen. Detta framkommer tydligt vid de tillfällen jag deltagit i möten med företrädare för svenska UD och olika EU parlamentariker.

Tillväxt och Fattigdom
Indien tillsammans med Kina framhålls med rätta som världens snabbast växande ekonomier med en tillväxt på 6-8 % per år det senaste decenniet. Ekonomisk tillväxt som sådan, som ju ofta görs ett stort nummer av, är dock av underordnad betydelse då det gäller att värna om människors välfärd. Redan Aristoteles, påpekar Amartya Sen (2000) i Development as Freedom, genomskådade detta: ”Det yttersta goda vi söker är uppenbarligen inte rikedom; för dess betydelse ligger snarare i att man kan använda den till något annat”. Tillväxten i Indien drivs fram av en mindre hightech präglad del av ekonomin. Nästan alla utländska investeringar går till de sex mest urbaniserade staterna medan de 22 övriga är mer eller mindre ignorerade. ”Det handlar om kapital, inte om arbete, om befriade vinster, inte befriade människor” säger John Pilger i Friheten får vänta (2006).

Enbart tillväxtsiffror kan inte utgöra det huvudsakliga måttet på utveckling i ett så stort och socioekonomiskt varierat land som Indien, säger Waquar Ahmed, m.fl. i India´s New Economic Policy (2011). De hänvisar till en rapport från National Commission for Enterprises in the Unorganized Sector; Government of India (2007), som lyfter fram två uppgifter av intresse för bilden av ekonomisk och social utveckling i Indien. Den ena avser den oorganiserade eller informella sektorn av arbetsmarknaden, där 92 % av arbetskraften finns. Denna sektor saknar enligt rapporten anställningstrygghet, arbetarskydd och social trygghet. Rapporten visar också på ett klart samband mellan denna sektor och den andelen av befolkningen, 77 %, med en daglig konsumtionsnivå motsvarande 20 rupies (1 US dollar). Antalet personer in denna grupp, som kommissionen kallar ´Poor and Vulnerable´, ökade från 811 millioner 1999-00 till 836 millioner 2004-05.

Waquar Ahmed pekar också på att kast och klass i stor utsträckning följs åt så att en persons klass status sammanfaller med personens kast status. Högre kaster har större tillgång till utbildning och välstånd och har i större utsträckning dragit fördel av Indiens New Economic Policy från 1991. Tillväxten i den privata industrin och företagen har lett till skapandet av en säker zon för eliten, definierad som högre kast och högre klass, medan en diskussion om åtgärder för att garantera socialt stöd och välfärd för de lägre kasterna har hållits tillbaka. Övergången till nyliberalt ekonomiskt system har på så sätt bekräftat klass/kast elitens sociala och ekonomiska maktposition, som grundlades före liberaliseringen av ekonomin.

Så Per J, för vilka blev Indien fritt på riktigt år 1991? Vilka räknas som fullvärdiga medborgare, tillhöriga, inkluderade i det indiska samhället? Fråga den skinande medelklassen; fråga de 800 miljonerna, som lever på marginalen, eller de lägre kasterna som söker frigöra sig från ett flertusenårigt diskriminerande kastsystem!
Hans Magnusson

Jag svarar på Hans Magnussons kritik om några dagar.

2011-06-09

Lediga jobb för svenska lärare i Indien


Vill du jobba i Indien i höst. Lärare sökes till Internationella skolor. Svenskar efterfrågas! Ta chansen:

Assignments for International Schools in India
se.eds are currently recruiting consultants for assignments at International Boarding K-12 Schools in India, some of which are being up-graded and some in the process of being started. Employment will be with our Indian client. We will need:

Teachers/Advisors in English and Mathematics
Principals
Teacher Trainers

Requirements
Appropriate University Degree.

Training and Experience of one or several International Curricula. Experience from International Education.

Locations
The
Schools are located all over India, some in the rural South and some in the big cities.

Duration

These assignments are for one year minimum.

Compensation
Positions include housing, school meals, competence development and yearly flights to and from site. Salaries are benchmarked to match European average.

Application
Please send CV and Cover Letter to info@seedsedu.se. Web: www.seedsedu.se.

Recruitment process
Applications are continuously reviewed and the selected candidates contacted. Recruitment events are being published on se.eds Intraweb.

2011-06-05

Kan Indien visa vägen?


Att skriva en bok som porträtterar Indien är inte lätt. Med tanke på landets många etniska grupper, religioner och språk ter det sig som en lika tuff uppgift som 1800-talsvetenskapsmannen Alexander von Humboldts försök att sammanfatta världsalltet i livsverket ”Kosmos”. Jag tror att många har en diffus känsla av att Indien är svårförståeligt, ungefär som brittiska nationalekonomen Joan Robinson skrev: ”Vad du än med rätta påstår om Indien är motsatsen också sann”.

En annan britt, Patrick French, har ändå försökt. Efter porträttböcker om Indienfödda kolonialisten Francis Younghusband och Indienättade författaren V S Naipul har han nu gett sig på att ge en sammanhängande bild av världens näst folkrikaste land. Han är en del av en trend. Sedan Sunil Khilnanis nydanande ”The Idea of India” 1999 har det getts ut ett tjugotal liknande böcker med ”Indien” i titeln, varav flera är globala succéer.

I de här böckerna är Indien förvandlat från offer till möjlighet. I januari lyssnade jag på ett anförande av landets nya Sverigeambassadör som sa att Indien skulle kunna hjälpa Sverige (och inte tvärtom som på biståndstiden). Han lyfte fram en stark indisk gren: samhörighet i ett mångkulturellt samhälle. Jag tror han har rätt. Patrick French är inne på samma linje: ”Indien kan i framtiden bli en standard för resten av världen”.

French bok tecknar ett beundrande porträtt av självständiga Indiens första ledare, framför allt landets förste premiärminister, Jawaharlal Nehru. Han beskriver honom som en klok och humanistisk politiker som trodde på frälsning genom att tämja gudarna och främja vetenskapen. När en journalist frågade Nehru vad som var svårast med att styra Indien fick han svaret: ”Att skapa en sekulär stat i ett religiöst land”. Premiärministern blev ursinnig när vidskepelsen visade sitt fula tryne, som när han fick höra att myndigheterna i Lucknow vägrat avliva en rabiessmittad apa eftersom man var rädd för att förolämpa tillbedjare av apguden Hanuman.

Nehru misstrodde de värsta formerna av socialistiska experiment och satsade på en blandning av privat sektor och femårsplaner, statliga stålverk och höga importtullar i syfte att slå sönder gamla imperialistiska strukturer. Han lyckades: västerländska multisar måste idag fajtas med inhemska industrialister, som fick chansen att växa sig starka bakom tullmurarna. Å andra sidan var tillväxten låg, ibland obefintlig.

”Hinduisk tillväxttakt”, muttrade kritiker i väst. Däremot växte korruptionen eftersom varje regel kunde förbises med en muta.

Först sedan Indien 1991 släppte på regleringarna tog ekonomin fart. Hade man kört på som tidigare hade man – med nuvarande premiärminister Manmohan Singhs ord – fått fortsätta att ”fördela fattigdom snarare än välstånd”. Ungefär: först när entreprenörssjälen släpptes fri – 44 år efter politiska självständigheten – blev Indien fritt på riktigt.

I en annan av årets nya Indienböcker, ”India Calling – an Intimate Portrait of a Nation Remaking” av Anand Giridharadas, skildras tiden strax efter denna andra frigörelse. Giridharadas växte upp i USA men återvände på 00-talet som ung vuxen till sitt kulturella hemland och upptäckte att det inte längre var efterblivet, utan snarare svaret på många av västerlandets problem. Precis som tusentals andra ambitiösa karriärindier valde han därefter bort London och New York till förmån för Bombay. Framtiden, insåg han, finns i öst, inte i väst.

Den indiska demokratin är stabil, skriver Patrick French, tack vare en nedärvd tro på att det oftast finns ”flera möjliga lösningar på ett problem, snarare än ett rätt svar”. Samtidigt har självkänslan återvänt med insikten att landet är på väg att återta sin historiska roll som en av världens största ekonomier.

Det finns en indisk tradition att racka ner på utomståendes skildringar av landet. Sedan French bok kom ut i januari har den blivit hårt åtgången av intellektuella i hemlandet och i förskingringen. Kritiken är ideologisk: författarna Pankaj Mishra och Priyamvada Gopal anser att boken räddhågset sällar sig till dagens globala liberala konsensus. Mishra anklagar också britten French för kolonialt översitteri – och liknar honom vid Lord Curzon, vicekungen av Indien i början av 1900-talet. Men historikern French, som kandiderat till brittiska parlamentet för Green Party, biter tillbaka: mina rötter finns i Irland och min familj är lika mycket offer för brittisk kolonialism som din!

En annan författare, Bookerprisvinnaren Aravind Adiga, var mindre kritisk och klassade i en artikel i The Guardian French bok som den fjärde bästa om Indiens modernisering efter Edward Luces journalistiska ”In Spite of the Gods” (2006), Ramachandra Guhas historiska ”India after Gandhi” (2007) och V S Naipuls litterära ”Indien – raseri och revolt” (1990).

Indiens landsfäder och -mödrar kan vara stolta över att man med en religionsneutral stat, järnvägen, Bollywood och cricket (landet knep VM-guldet i år) lyckats skapa en nationell identitet som står över etnisk tillhörighet. Men en uppgift återstår: att lyfta 300–400 miljoner indier ur fattigdom. En bok om Indien som inte vill klinga falskt måste innehålla det påpekandet, skriver Aravind Adiga. Men i Patrick French Indienbok saknas det. Övermod kan leda till missgrepp. Största hotet mot Indien är inte fattigdom, korruption eller Pakistan, utan alltför uppblåst självförtroende.

”India – an Intimate Biography of 1.2 Billion People”
Patrick French
Penguin/Allen Lane, 2011


Publicerad i Dagens Nyheter Boklördag 4 juni.

2011-06-01

En indisk Lula de Silva


Allting började här. Slätten runt floden Ganges var en av jordens första högproducerande jordbruksbygder. Här byggdes redan årtusendet före Kristus några av världens första storstäder; grundades mäktiga kungariken; växte prins Siddharta upp och blev Buddha.

Det som idag är delstaten Bihar i norra Indien var en välmående, högtstående civilisation, långt före de flesta andra.

Men de senaste hundra åren har den bördiga Gangesslätten snarare gjort sig känd som det fattigaste av det fattiga Indien, ett svart hål, ett problem, som man alltid framhölls för att illustrera hur illa det kan gå.

Svältkatastrofer. Naturkatastrofer. Maktfullkomliga storgodsägare. Patriarkal triumf. Kvinnoförtryck. Fattiga och maktlösa lantarbetare. Kastkrig. Vapen. Korruption.

De som kunde flydde. Trottoarer och slumområden i Indiens storstäder fylldes av fattiga flyktingar från Bihar. Biharemigranterna tjänade pengar som taxichaufförer, städare och hembiträden i Calcutta, New Delhi och Bombay. Vore det inte för pengarna de skickade hem till sina utblottade storfamiljer i Bihar hade det varit ännu värre.

Om sydindiska Kerala med sina starka kvinnor och höga läs- och skrivkunnighet var hoppet, ja då var nordindiska Bihar hopplösheten.

Men så hände något. 2005 vann socialisten Nitish Kumar delstatsvalet. Därefter har han och hans administration uträttat allt det som tidigare bara omnämndes i till intet förpliktigande högtidstal.

Framför allt satsade man på att lyfta kvinnorna. Medan det i resten av Indien är lag på att en tredjedel av ledamöterna i byråden ska vara kvinnor, har socialisten Kumar infört krav på varannan damernas. Han har infört gratis skoluniformer och böcker för flickor för att locka fattiga familjer att inte bara satsa på sina söners utbildning. Och alla flickor som går ut grundskolan får en gratis cykel i bonus från delstaten.

Ash Narain Roy leder
ansedda Institute of Social Sciences i New Delhi. Hans forskningsinstitut har specialiserat sig på politik, makt och genus på indiska landsbygden. Roy kommer själv från Bihar och är entusiastisk över förvandlingen. Han berättar att när man for runt på Bihars landsbygd för några år sedan såg man knappt några kvinnor utomhus alls. Fattigdomen och den låga läs- och skrivkunnigheten var förlamande. Idag kan man med egna ögon se att något hänt, säger Roy: en ny självmedvetenhet hos fattiga och lågkastiga. Och överallt flickor på sina cyklar som gör att de kan ta sig till gymnasiet som ofta ligger i närmaste stad och tidigare var onåbar för de fattiga som saknade busspengar.

Fram till för några år sedan betraktades Bihars politiker som landets mest korrupta med förgreningar till den organiserade brottsligheten. Fortfarande pågår rättsprocesser efter en gigantisk mutskandal på 90-talet då delstatens politiker snodde bistånd i form av djurfoder, tänkt för fattiga bönder.

Roy är optimistisk. Maffiapolitik har ersatts av social ingenjörskonst. Och idag är det inte bara kasttillhörighet och pengar som bestämmer din status i samhället, utan också utbildning.

Allt färre flyttar från Bihar till storstädernas slumområden – allt fler till storstädernas universitet.

Delstatens kampanjer har trumpetat ut att utbildning är räddningen för fattiga och lett till en snabb attitydförändring. På ansedda Jawaharlal Nehru-universitetet i indiska huvudstaden är studenter från Bihar nu överrepresenterade.

Om någon för tio år sedan sagt att Bihar inom kort kommer att vara en modell för en positiv utveckling bland landsbygdens förtryckta, hade Roy trott att det var ett skämt.
Men det är precis vad som hänt.

Det avskräckande exemplet för hur illa det kan gå med ett samhälle, på hur lågt man kan sjunka om man låter maktfullkomligheten grassera, har på kort tid blivit ett ideal som andra fattiga landsändar i Indien försöker efterlikna.

Mer att läsa

Institute of Social Institute som leds av Ash Narin Roy och har haft gäststudenter från Lunds Universitet.
Artikel på BBCs sajt från valet då 2010 då Nitish Kumar blev omvald med bred majoritet.

Leta i Indien Online