2011-12-21

Det gör ont att resa ensam


Jag reser ofta ensam. Ett nödvändigt ont, tänker de flesta. Måste man så måste man. Men helst reser man ju med sällskap, med någon som man kan dela sina upplevelser med.

Många gånger har jag inte haft något val. När jag var 20 år och inte hittade någon som kunde tänka sig att följa med och ta tåget ner genom Europa och sedan båten till Israel för att jobba på kibbutz, ja, då var det bra att ge sig iväg ensam.

Stundtals var det smärtsamt att inte ha någon att prata med, att vara hänvisad till sina egna drömmar och nojor, men glädjen när jag efter några dagars ensamresande träffade någon at prata med var å andra sidan dubbel, om inte trippel.

Något år senare reste jag ensam i Indien. Det blev en resa in i det för mig ännu osedda och otänkta. Jag reste utan guidebok och förbokade hotell. Det var inget moget övervägande. Jag visste inget annat sätt.

Så annorlunda mot idag, tänker jag, när de flesta eliminerar slumpen och det plötsliga infallet och förbokar allt på semesterresan. Sjuttiotalets liftarresor, tänker jag också, som gjorde slumpen till huvudsaken; så väsensskilda de var från dagens Karibienkryssningar och allt inkluderat-turism!

Att resa oplanerat och obokat i Indien i början av åttiotalet var hur som helst som att dyka ner i ett svart hål. Jag hade ingen aning om vad som väntade mig och jag hade absolut ingen att hålla i handen.

Jag reste med vidöppna ögon och sinnena på helspänn – som ju är kroppens naturliga läge i en främmande tillvaro. Den annorlunda verkligheten vibrerade av närvaro. Det var förfärligt ensamt och allt var förskräckligt konstigt.

Men när jag efter flera dagars ensamhet träffade människor och fick mig en pratstund kände jag lyckan bubbla i blodet på ett sätt som jag inte hade upplevt tidigare.

Fortfarande reser jag
ofta ensam i främmande länder i mitt jobb som journalist. Och jag kan känna mig som världens mest misslyckade människa när jag äter min middag ensam vid restaurangbordet omgiven av skrattande middagssällskap. Men nu vet jag att tids nog kommer ensamhetens belöning. Tids nog bryts isoleringen. Så jag biter ihop och stirrar förtröstansfullt ner i min pocketbok.

Med åren har jag upptäckt att ensamresandet har ett värde i sig. Närvaron i nuet blir större. Sinnena skärps. Världen får skarpare färger, fler dofter och tydligare ljud. Jag känner mer. Jag upplever mer. Ensamresan flyter inte på i ett jämntjockt behagligt töcken av invanda tankemönster och trygga relationer. Ensamresan bjuder på toppar och dalar, eufori och melankoli, stunder av välbehag och stunder av olust.

Det händer mer när jag reser ensam. Resesällskap i all ära, men när jag reser i grupp, även om den gruppen bara består av två personer, så känns det som om jag skyddas av en osynlig glasbur. Där innanför blir vi en självtillräcklig enhet som världen utanför varken orkar eller har lust eller mod att tränga genom. Gruppresan fastnar i den egna sfären och den egna kulturen och det krävs mycket möda för att slå sig fri och uppleva något oväntat.

Som ensamresenär har vi tentaklerna ute av ren självbevarelsedrift. Vi söker kontakt och gör oss kontaktbara, också det av ren självbevarelsedrift. Och därmed bjuds vi på gyllene tillfällen att möta fler människor som vi inte redan känner och uppleva mer av allt det annorlunda.

Sändes i Tankar för dagen i Sveriges Radios P1 tisdag 20 december. Lyssna!

1 kommentar:

Gunilla sa...

Jag håller helt mig dig, även om jag nu aldrig rest ensam, utan har min man med som ressällskap. Men jag får oftast styra vad resa skall gå och om jag vill ha kontakt med andra människor.
Men jag förstår fullständigt dina
tankar i att resa ensam

Leta i Indien Online