2013-10-25

När jag blev en vedervärdig figur i en roman


Hurusom jag skrev en taskig recension och blev en vedervärdig figur i författarens nästa bok.

"Vi ses i min nästa roman", måste författaren Mikael Bergstrand ha tänkt när han läste min recension i Vagabond nr 9.2011 av hans debut i gubblitt-genren, Delhis vackraste händer (Norstedts 2011). Så här avslutades min recension:

Det är ganska kul och väldigt fartfyllt om vad Indien kan göra med en 50-årskrisande svensk man, men tyvärr också ganska platt och ytligt.
Själv har jag försökt utmana den gängse bilden av Indien här i Vagabond och i olika reportageböcker. Om jag lyckats vet jag inte. Men Mikael Bergstrand, som bott flera år i New Delhi och jobbat för Sydsvenskan – försöker inte ens. Det blir den gamla schablontyngda bilden av Indien – ännu en gång. Men som snabb underhållning: javisst. Tråkigare läsning finns.


Jag vet att jag tänkte när jag skrev det där att det kanske var förmätet att påstå att jag försöker utmana den gängse bilden av Indien, men jag betonade ju att jag bara försöker, och påstod aldrig att jag lyckats, fast det fanns förstått underförstått i texten. Hade lite ångest efter att det kommit i tryck. Kanske var jag för hård?

Mikael Bergstrand måste hur som helst ha blivit djupt sårad av den negativa slutklämmen på recensionen. I sin andra bok om den medelålders Indienresenären Göran Borg, Dimma över Darjeeling, som gavs ut tidigare i höst, kommer hämnden. I den nya boken finns en karaktär som jag misstänker är en parodi på … på mig.
På en bjudning på svenska ambassaden i New Delhi träffar bokens huvudpersoner, Malmökillen Göran Borg och Delhigrabben Yogi, en svensk författare:

Plötsligt avbröts det uppslupna sorlet av en gråblond, spenslig svensk man i min egen ålder som högljutt påkallade allas uppmärksamhet.
"Hallå, om ni kan vara tysta en liten stund så har jag någonting viktigt att berätta för er", ropade han och viftade med en bok.

Mannen presenterade sig som Ronny P. Gyllin, just P:et mellan för- och efternamn betonade han så att saliven sprutade ur munnen på honom, och han förklarade att han var författare till boken På bönpall genom det nya Indien utan fördomsfulla glasögon. Den långa och omständliga titeln hade han valt utifrån sin vana att utforska Indien från passagerarsätet på en motorcykel.
"Bil är för banalt och riksha så kliché, som om Indien bara var ett land fyllt av moped- och cykelkärror. Det finns så många föreställningar och myter om det här landet som jag väldigt effektivt slår ihjäl i min bok", sa han. "Jag visar det nya Indien, landet som byggs av IT, entreprenörskap och medicinsk spetskompetens och som ändå står stadigt med bägge fötterna i den kulturella jordmånen."

Så formulerade Mikael Bergstrand sin hämnd, sitt svar på mitt påstående i recensionen att jag försökte utmana gängse Indienbilder.

Han syftade förstås på mina böcker Moderna Indien ("Jag visar det nya Indien …") och Indien - elefanten som började dansa ock kanske också New Delhi–Borås – den osannolika berättelsen om indiern som cyklade till kärleken i Sverige ("Den långa och omständliga titeln …"). Men jag måste ge Mikael Bergstrand en eloge, bortsett från de självgoda dragen och satiriska poängerna hos romankaraktären så sammanfattar han väldigt fint mina ambitioner med Indienskriverierna.
Scenen från svenska ambassaden i New Delhi fortsätter med att den odräglige Ronny P. Gyllin hyllar ayurveda samtidigt som han framfusigt försöker kränga sin bok. Men även efter ambassadbjudningen, när handlingen utspelar sig i tedistriktet Darjeeling vid kanten av Himalaya, återkommer bokens huvudperson flera gånger till Ronny P. Gyllins förskräckligt politiskt korrekta bok om Indien.

På bokmässan i Göteborg
i slutet av september höll Mikael Bergstrand ett seminarium om sin nya bok. Då hade jag ännu inte läst den och kände alltså inte till parodin på mig. Jag gick fram till honom efteråt och presenterade mig – förhoppningsvis inte genom att uttala initialen mellan mitt för- och efternamn så att saliven sprutade. Jag tror jag förväntade mig ett kollegialt leende, ett handslag och en nyfikenhet. Jag var i alla fall nyfiken på honom som skrivit så mycket om Indien, mitt favoritämne. Vi som skriver om Indien brukar hålla ihop och samarbeta. Fika, äta lunch, bolla saker mellan varandra.

Men Mikael Bergstrand såg inte så road ut. Snarare förvånad. Kanske förskräckt – jag vet inte, jag kanske efterkonstruerar om jag påstår det. Och så sa han avmätt:
– Jasså det är du!
Och sedan gick han.
Jag kände mig snopen. Ville han inte småprata lite, Indienskribenter emellan? Nej, han kanske var stressad, intalade jag mig. Han skulle ju signera böcker i montern. Hade inte tid. Så var det nog.
Nu förstår jag att anledningen var en annan. Han kanske befarade att jag läst hans svar på min taskiga recension och var arg på honom. Ville ställa honom mot väggen.

Nu när jag läst klart Dimma över Darjeeling känner jag mig faktiskt inte alls arg. Visst, när jag först läste sidorna som handlade om mig hettade kinderna och klappade hjärtat lite extra snabbt. Men nu efteråt känner jag mig snarare ärad över att jag är värd att bli en figur i en roman.

Besviken skulle jag bli om Mikael Bergstrand påstår att Ronny P. Gyllin inte syftar på mig, utan på någon annan (kanske finns det ett drag av Jan Myrdal i Ronny P. Gyllin – eller kanske är han en hopkopiering av en hel massa Indienskribenter han ogillar).

Och hur är då uppföljaren, Dimma över Darjeeling? undrar du.
Ungefär som föregångaren, Delhis vackraste händer, svarar jag.
Slutmeningarna från recensionen av förra boken funkar även på den nya, så här kommer de igen:

Det blir den gamla schablontyngda bilden av Indien – ännu en gång. Men som snabb underhållning: javisst. Tråkigare läsning finns.

2013-10-24

Indisk dokumentärfilmfestival på Bio Rio i Stockholm 2–4 november


Och nu blir det reklam: 2–4 november bjuder Tempo in till 3 dagar med indisk dokumentärfilm, regissörsbesök och fest på Bio Rio! Temat för helgen är aktivism och den gemensamma nämnaren för samtliga filmer är att kameran används som medel för social förändring. Följ med Gulabi Gang i kampen mot kvinnovåldet, möt gatuteatern som krossar fördomar och hör Indiens främsta samtida konstnärer berätta om sin aktivism i förhållande till sina verk. Välkommen till en helg fullspäckad av indiska berättelser, berättelser som tar oss långt bortom Bollywood! Filmerna som visas är:

GULABI GANG av Nishtha Jain.
Lördag 2 november, kl 16.00
Sampat Pal är från en del av norra Indien präglad av torka, fattigdom och korruption. Här är livet tufft speciellt för de som är födda i de lägre kasten och kvinnor. Våld och hot är en del av vardagen och orättvisor inom systemet snarare en regel än undantag. En dag får Sampat Pal nog. Hon beslutar sig för att ta upp kampen och startar Gulabi Gang, en organisation av och för kvinnor. Sampat lär kvinnor hur de kan försvara sig själva, kämpar mot kvinnovåldet och ett rättsystem som inte tar hedersmord på allvar. Gulabi Gang går från by till by i sina rosa saris beväpnade med påkar. Dom är orädda och kommer inte att ge sig tills jämlikhet är nådd!
Efter filmen samtal med Smriti Nevatia, researcher och manusförfattare till Gulabi Gang tillika feministisk aktivist i Mumbai, Indien. Hör henne berätta om arbetet med filmen och situation för kvinnor i dagens Indien.

NIRNAY av Pushpa Rawat
Lördag 2 november, kl 19.00
Nirnay är regissören Pushpas personliga resa och ett försök att göra upp med de samhällstrukturer som påverkar både hennes eget liv och miljoner av andra kvinnors i Indien. Genom konversationer och stillsamt betraktande följer Pushpa unga, utbildade kvinnor som känner sig bundna och hjälplösa inför traditioner och oförmögna att påverka sina egna liv, både vad gäller karriär och giftermål. Genom att följa kvinnorna under 3 år fångar regissören förändringarna i deras liv och ger en tydlig bild av kvinnans möjligheter i Indien.

GHETTO GIRL av Ambarien Al-Qadar
Lördag 2 november kl 19.00
Genom New Delhis stadsdel “Lilla Pakistan” följer vi en ung kvinna på jakt efter en förvunnen hemmavideo. Jakten för henne in i de myllrande gränder hon tidigare kallat sitt hem. Gränder fulla av minnen från det förflutna. Ghetto Girl är en film om kärlek och förlust och om hur det är att vara muslim i dagens Indien.

PLEASE DON’T BEAT ME, SIR! av Kerim Friedman och Shashwati Talukdar
Söndag 3 november kl 11.00 (filmfrukost)
Måndag 4 november kl 10.00 (skolvisning)
Måndag 4 november kl 13.00 (skolvisning)
Över 60 miljoner indier hör till folkgrupper klassade av britterna som ”kriminella från födseln”. Chhara i Ahmedabad i västra Indien är en av dessa 198 folkgrupper. Genom att deklarera att de är ”födda skådespelare” och inte ”födda brottslingar” startar en grupp Chhara-ungdomar gatuteater och demonstrerar genom sina uppsättningar mot diskriminering, rasism, polisbrutalitet och stigmat av kriminalitet. Please Don´t Beat Me, Sir! följer dessa unga skådespelare och deras familjer när teatergruppen tar över gatorna med hopp om att starta en revolution!
Efter filmen samtal med regissören Shashwati Talukdar. Hör henne berätta om arbetat med filmen och gatuteaterns fortsatta arbete.

TO LET THE WORLD IN av Avijit Mukul Kishore
Söndag 3 november kl 14.00
Med det ambitiösa målet att berätta historien om indisk modern konst samtalar regissören lågmält med några av Indiens mest betydelsefulla samtida konstnärer. Arbetet och verken står i fokus, men också politiken, då många av konstnärerna själva upplevt Indiens självständighetskamp och dess efterdyningar.
Efter filmen samtal med regissören Avijit Mukul Kishore. Hör honom berätta om arbetet med filmen och samt få en fördjupad bild av den indiska samtidskonstscenen.
Biljetter: www.biorio.se

PK Mahanandia pratar på Kulturhuset 16 november


PK (Pikej) Mahanandia heter den högst verkliga och livs levande huvudpersonen i min bok "New Delhi-Borås". Snart kan du som bor i Stockholm med omnejd lyssna på när han pratar om hur det var att växa upp som dalit i Indien på 1950- och 1960-talet.

På Mänskliga rättigheter-dagarna lördag 16 november pratar han på Kulturhuset i Stockholm under rubriken Indiens dolda apartheid.

När och var: Lördag 11.30-12.00, Ekoteket, Kulturhuset.
Vad: P K Mahanandia växte upp som Dalit i en by i Indien. Han diskriminerades av lärare och elever av högre kast. PK berättar i miniseminariet om hur kastsystemet diskriminerar Daliter; traditionellt och idag.
Medverkande:  PK Mahanandia, bildkonstnär, född i Orissa.
Arrangör: Dalit Solidarity Network-Sweden, Friends of Village Community Dev. Society.


2013-10-11

Global Fusion i Stockholm – lyssna på L Subramaniam i Berwaldhallen



Sista oktober bara måste du gå till Berwaldhallen i Stockholm och lyssna på den indiska violinisten och virtousen L Subramaniam, som du kan höra ett smakprov på i Youtubeklippet här ovanför. Jag lovar, det blir en upplevelse du kommer att minnas resten av livet.

Subramaniam, som kommer från Chennai (Madras) i sydindiska Tamil Nadu, är känd för sitt ekvilibristika sätt att komponera nyskapande musik och traktera en fiol med finess. Han är känd för filmmusiken som han gjort till indiska regissören Mira Nairs Salaam Bombay (1988) och Mississippi Masala (1991) och för sin medverkan i italienska regissören Bertoluccis Little Buddha (1993).

Subramaniam har förutom filmmusik för Hollywood skrivit musik för orkester och balett. Konserten i Stockholm har han kallat Global fusion.

Det fina med konserten på fina Berwaldhallen är att det inte behövar kostar skjortan. Billigaste biljetterna går lös på bara 50 kronor.

Boka biljetter här!

Leta i Indien Online