2012-01-31

Kvinnakooperativet som gör papadum



Jag har i tjugo års tid köpt papadum av märket Lijjat Papad från min lokala asienmatbutik på Södermalm i Stockholm - den där sorten som har genomskinnligt plastomslag och amatöristiskt ritade bilder på ett barn och en kanin som mumsar på varsin papadum.

Inte visste jag att just den sorten är en indisk framgångsaga, att de görs av kvinnokooperativet Shri Mahila Griha Udyog i Indien ända sedan 1959. Ett kooperativ som vuxit enormt och blivit ett multinationellt varumärke.

Fru Popat var en av de iliterata hemmafruarna från Gujarat som var med från början. Idag är hon över 80 år. Ännu för ett par år sedan fanns hon kvar i kooperativet. Hon vägrar pensionera sig, rapporterade BBC 2009.

2012-01-29

Världens mest sedda Youtubeklipp - en tamilsk poplåt



Hittills har de största filmsuccéerna producerats i Bombay och språket har, med få undantag, varit hindi.

I vår har filmen "3" premiär och den är märkvärdig på så sätt att den redan, långt före premiären, är en succé över hela Indien. Hittills har klippet med sången setts av mer än 40 miljoner på You Tube, där det fått guldmedalj för flest visningar på kort tid.

Förklaringen är en av filmens hitlåtar: "Why this kolaveri di?" ("Varför denna vrede?") som släpptes redan i november i fjol, ett halvår före filmpremiären.

Skriven och sjungen av skådisen Dhanush (som i filmen spelar mot sin hustru Aishwarya Dhanush) med musik arrangerad och komponerad av 21-åringen Anirudh Ravichander.

Sången framförs på en blandning av tamil och engelska. Tanglish skulle man kunna säga.

Sångstilen och rytmerna bygger på traditioner från tamilska folksånger.

Tamil Nadu, tamilska språkets hemvist i Indien, är delstaten längst ner i syd som på 60-talet ville bli självständig och vägrade acceptera hindi som riksspråk. Tack vare protester och politiker i huvudstaden som tänkte om slapp man prackas på hindi som myndighets- och utbildningsspåk i sin delstat.

Nu har man på sätt och vis vunnit ännu en seger. En tamilsk popsång har utklassat alla filmlåtar på hindi många gånger om. Enligt kollegan och vännen Malin Mendel Westberg hörs den från var och varannan mobil på pendeltågen i Bombay just nu.

Här är texten - på äkta tanglish:

yo boys i am singing song
soup song
flop song
why this kolaveri kolaveri kolaveri di
why this kolaveri kolaveri kolaveri di
rhythm correct
why this kolaveri kolaveri kolaveri di
maintain please
why this kolaveri..di

distance la moon-u moon-u
moon-u color-u white-u
white background night-u nigth-u
night-u color-u black-u

why this kolaveri kolaveri kolaveri di
why this kolaveri kolaveri kolaveri di

white skin-u girl-u girl-u
girl-u heart-u black-u
eyes-u eyes-u meet-u meet-u
my future dark

why this kolaveri kolaveri kolaveri di
why this kolaveri kolaveri kolaveri di

maama notes eduthuko
apdiye kaila snacks eduthuko
pa pa paan pa pa paan pa pa paa pa pa paan
sariya vaasi
super maama ready
ready 1 2 3 4

whaa wat a change over maama

ok maama now tune change-u

kaila glass
only english..

hand la glass
glass la scotch
eyes-u full-aa tear-u
empty life-u
girl-u come-u
life reverse gear-u
lovvu lovvu
oh my lovvu
you showed me bouv-u
cow-u cow-u holi cow-u
i want u hear now-u
god i m dying now-u
she is happy how-u

this song for soup boys-u
we dont have choice-u

why this kolaveri kolaveri kolaveri di
why this kolaveri kolaveri kolaveri di
why this kolaveri kolaveri kolaveri di
why this kolaveri kolaveri kolaveri di

flop song


Läs mer om succén med låten i Times of Inda.

2012-01-27

Klyftorna ökar inte - de minskar


Ett vanligt påstående om Indien är att den ekonomiska tillväxten visserligen är stark, men att klyftorna mellan rika och fattiga ökar. Jag har själv varit inne på samma spår och i artikeln om olikheter mellan Kina och Indien (Sveriges Radio, Obs, 2 januari 2012) konstaterade jag att Indiens tillväxt till stor del gått de fattigaste förbi.

Men det finns också tecken
på motsatsen: på att lågkastiga, stamfolk och muslimer (tre eftersatta grupper) inte bara fått mer välfärd senaste tio åren, utan också fått uppleva en betydligt snabbare välståndsutveckling än befolkningsmajoriteten.

Statliga Applied Manpower Research har gjort en undersökning (India Human Development Report 2011) som bland annat visar att andelen absolut fattiga bland lågkastiga/oberörbara/kastlösa (Scheduled Castes på indiskt myndighetsspråk) sjunkit från 48 procent 1994 till 27 procent 2010.

Räknar man hela Indiens befolkning fanns det 37 procent fattiga 1994 och 20 procent 2010.

Samtidigt har läs- och skrivkunnigheten ökat snabbare bland muslimer, stamfolk och lågkastiga. Samtidigt har arbetslösheten sjunkit mer bland dessa grupper än bland majoriteten.

– En snabb titt visar att
när det gäller en rad sociala indikatorer som hälsa, utbildning och inkomst har SC:s och ST:s (lågkastiga och stamfolk, min anm) sett en snabbare förbättring än nationen som helhet, säger Santosh Mehotra, chef för Applied Manpower Research till nyhetsmagasinet Outlook.

Det finns tydliga tecken för att de som tjänar minst i Indien har börjat komma i kapp de som tjänar mest.

Och det är bara ett annat
sätt att säga att klyftorna i indiska samhället inte ökar, utan faktiskt minskar - förutsatt att statistiken inte är falsk.

Hans Roslings pedagogiska video om ekonomiska och sociala utvecklingen i världen senaste århundradena:

2012-01-24

Rushdie stoppas - får inte tala i Jaipur


Salman Rushdies tal skulle hållas via videolänk på litteraturfestivalen i Jaipur i idag. Men det ställdes in. Enligt arrangörerna var det nödvändigt för att undvika våld, rapporterar BBC.

Nära 30 muslimska aktivister har försökt ta sig in i festivallokalerna och enligt polisen har folksamlingar samlats i stadens parker för att demonstrera. Rushdies bok Satansverserna är förbjuden i Indien och upplevs av många muslimer som hädiska.

Den brittisk-indiska
författaren, som skrivit litterära succéer som Satansverserna, skulle ha öppningstalat vid festivalen på lördagen. Men drog sig ur evenemanget sedan de indiska myndigheterna varnat honom för att yrkesmördare fått i uppdrag att döda honom.

Rushdie har sedan anklagat den indiska polisen för att ha hittat på dödshotet för att slippa kontroverser. Hans tal under tisdagen skulle hållits under eftermiddagen.

”Jag anser att man har ljugit för mig. Jag är kränkt och väldigt arg”, skriver författaren nu själv på Twitter.

Läs min artikel Förolämpa aldrig en troendeNewsmill.

Satansverserna finns inte i bokhandeln längre, låna på biblan eller köp på antikvariat.

2012-01-23

Gud finns i Calcutta (1991)


Återpublicering. Ett reportage från Calcutta, skrivet 1991.


Gud finns. Jag vet, för jag har sett honom i Calcutta.


På kvällarna kommer han åkande på en upplyst vagn med olikfärgade lampor, blomstergirlanger och bolmande rökelsestickor, och ibland är det förresten en hon.
I skymningen drar de fram genom den täta smoggen, längs de gropiga gatorna, genom en stad med en böljande, svällande, pulserande ström av människor, bilar, handdragna rikshor och bussar som ser ut att vara gjorda av folie som någon först knycklat ihop och sedan försökt släta ut igen.

En explosion, två explosioner, tre explosioner.
Jag vaknar och sätter mig upp i sängen. Smällarna avlöser varandra; ljudet studsar mellan fasaderna och in i rummet på Hotel Shilton på Sudder Street. Jag är sömndrucken, känner mig förvirrad och orolig. Försöker minnas var jag är och vad som händer.
Stockholm? Frankfurt? New Delhi? Calcutta?
Anti-Bush-demonstrationer? Israeliska Patriot-robotar? Irakiska Scud-missiler?
Den sena kvällsbrisen som fladdrar i de skitiga gardinerna för med sig ljudet av dova trummor, ettriga flöjter, skratt, jubel och skrik.
Jag lutar mig ut genom fönstret, det luktar damm och i natten som är tjock av krutrök och fuktiga dimmor ser jag hundratals människor bölja fram längs den leriga och gropiga Sudder Street; en skär gudafigur med blå snabel, män i uniformer som blåser i säckpipor, pojkar som dansar extatiskt till smattrande tablas och kastar hemmagjorda smällare, långa skuggor.
Cirkus? Tivoli? Barnens dag?
Det är den 29 januari 1991. President Bush’ bomber faller över Bagdad. Jag har precis landat i Calcutta efter 20 timmars flygresa, 24 timmars försening och en omväg över Kazachstan och Uzbekistan. Hjärnan är fylld med bomull, kroppen skriker efter sömn, det är omöjligt att somna om, världen är galen och jag förstår ingenting.
Mer än att det här är inte som hemma.

Jag klär på mig och går ut på Indiens gator och det är som i en dröm.
Orkestermedlemmarnas röda jackor, svarta hattar, vita damasker och blänkande säckpipor skär genom den grå dimman över Stuart Lane, Free School Street och Lenin Sarani. En tjock pukslagare bankar takten med hela sin kraft och jag står och tittar på svettpärlorna som trillar ner för hans grova hals och väter sömmarna i halsen på hans t-tröja.
Efter musikerna kommer en gudabild prydd med smycken och tagetes, dragen på en kärra med olikfärgade glödlampor och snirkliga träsniderier. Sedan ännu en kärra med en brummande och rykande generator. Och ännu en orkester i uniformer. Och ännu en gudabild. Och ännu en… Explosionerna från de hemmagjorda smällarna gör ont i öronen och trycker tungt mot bröstkorgen.
Det är Skänninge marknad, brittisk tatoo och indisk prålig religiositet och livsglädje – allt i ett.

Längs väggarna sover familjer inlindade i jutesäckar. Lamporna från gudavagnarna lyser upp deras ansikten, ljudvolymen är som på en rockkonsert. Barnen skruvar på sig i dammet som virvlas upp av hundra par fötter och en man tittar plötsligt upp, blinkar, gäspar, men ser inte särskilt förvånad ut, sluter snabbt ögonen igen, somnar om.

Ett fyrverkeri av ljud, ljus och dofter ända fram till midnatt: Durga, demonförstöraren, Saraswati, konstens och utbildnings gudinna och så förstås Kali, dödsgudinnan, som gett namn till detta livsbejakande och lidande inferno – Kalis stad, Kalikata, Calcutta.
Kali, den svarta guden, är mörk som vinternatten, blod droppar från hennes utsträckta tunga och kransen runt henns nacke består inte av blommor utan av dödskallar och hon dansar lyckligt – ja, i triumf – över sin makes kullvräkta kropp. Engelsmännen blev förstås förfärade när de först kom hit på 1600-talet. En på samma gång gudomlig och bloddrypande kvinna som dessutom respektlöst skändade sin man.
Officeren och fältherren Robert Clive, som återerövrade stan från en uppstudsig muslimsk prins 1757, kallade Calcutta ”den otäckaste platsen i universum”. Författaren Rudyard Kippling tyckte att stan var fruktansvärd. Och Winston Churchill skrev så här om Calcutta i ett brev hem till sin mor: ”Jag kommer alltid att vara glad att jag sett den... eftersom... det gör det onödigt för mig att någonsin se den igen”.
Men för mig är döden och förfallet i Calcutta inte det bestående intrycket, även om jag förstås inte kan slita blicken från de stympade tiggarna som hasar sig fram på sina benstumpar mellan bilarna på paradgatan Chowringhee, familjerna som bor, äter, sover och tvättar sig på trottoaren någon decimeter från brölande lastbilar och mullrande spårvagnar och det blodiga offrandet av getter i folkvimlet vid Kalitemplet.
Nej, Calcutta är framför allt liv. Aldrig tidigare har jag sett så mycket liv och rörelse på en och samma plats. Femton miljoner människor ihopträngda på några kvadratmil. 3,7 kvadratmeter per person. Bara en kvadrat per skaft i slummen. Tänk er det! En kvadratmeter. Herregud, här är det trångt. Henri Michaux uttryckte det så här i En barbar i Asien: ”Jag känner till ett tjugotal huvudstäder. Strunt! Men så har vi Calcutta! Calcutta, universums mest fullpackade stad”.

Calcutta fungerar, vibrerar, expanderar, inte på grund av, utan trots allt. Människans överlevnadsinstinkt och livsgnista triumferar över apatin. Här är livet värt att levas – trots allt.
Bilar, människor och djur kastar sig mot varandra i ett ständigt pågående chicken-race och man tänker att nu smäller det, men som genom ett under gnuggar och gnider de sig bara skuldra mot skuldra, kaross mot kaross – pang-bom – oj, där rök en backspegel – en stunds kaos och så frigör de sig igen – i stort sett hela.
I människors ögon ändå en sorts lugn.

Gå över gatan? Sätt upp en stoppande hand, trafiken tvärnitar, du springer över. En knyck, en dragspelsinbromsning, stilla för några magiska, smoggdallrande sekunder och sedan fortsätter allt att pulsera i samma tempo som förut.
Samtidigt: i Calcuttas centrum känns det mer som om man hamnat i en ladugård eller på en bymarknad än i en världsmetropol. Det är bräkande får och spannmålsblast. Det är avspänt och bonnigt. Potatissäckar bärs, grönsaker tvättas, kött styckas, sockerrör manglas, kor strövar omkring och slickar i sig gamla exemplar av calcuttatidningen The Telegraph och trippande hjordar av getter vallas mellan taxibilar och rikshor. Det luktar rökelse, bajs, vedrök, svett, dieselavgaser och... blommor. Just det, mitt i skiten och dammet: en underbar, kittlande doft av tagetes, hinduismens favoritblomma.

Privatlivet har flyttat ut på gatan. Hela livet rullas upp – allt på en gång, här och nu. På trottoaren: kokkärl, vattenpumpar, madrasser, askar med personliga tillhörigheter, eldstäder, sovande bäbisar, läsande män, tvättande kvinnor. En familj som bor i en gatukorsning har till och med hängt upp ett par enkla tavlor på en husfasad. Ett svartvitt fotografi av familjen strax under skylten med gatunamnet. Privatliv mitt i det offentliga.

Jag traskar på gatorna runt New Market, men ändå genom köket (hoppsan jag trampade nästan på degen), toaletten (dålig i magen idag ser jag), sovrummet (att han kan sova i det här larmet), vardagsrummet (”hej, hej, jag kommer från Sverige, ja, jag tycker mycket om Calcutta”) och verkstaden (en febril akitivitet).
Det känns som att gå på en genomfartsled dragen genom lägenheterna i ett hyreshus.
Jag klampar på genom deras liv utan att be om lov och trots det – det finns en exotisk brist på fysisk integritet – möts jag nästan bara av vänliga, tillmötesgående blickar. Och trots att vanligt myllrande folkliv en vanlig vardag ibland påminner om upplopp, myteri, revolution eller något ännu värre känner jag mig välkommen. Jag är trygg.

Alistar Perera är sjukligt mager. Hans TBC plågar hälsan ur honom, han hostar och rosslar och kastar i sig en massa blå och vita piller flera gånger om dagen. Jag har inte sett honom på några månader och han är smalare än jag minns honom som.
Vi slår oss ner på golvet i familjen Pereras rum. Tillsammans med Barbara har han två döttrar, Althier, fem år, och Ann, fjorton år.
Familjen Perera är anglo-indier, alltså ättlingar till indier som konverterade till kristendomen och engelska språket eller som var barn i kärleksaffärer och äktenskap mellan engelsmän och indier. De allra flesta anglo-indier, eller firinghis (utlänningar) som de elakt brukar kallas i Bengalen, har fortfarande engelskan som modersmål och kristendomen som rättesnöre.

Anglo-indierna var lojala mot britterna och belönades ofta med statliga jobb långt ner i hierarkierna; de jobbade inom järnvägen, posten, telegrafen och som lägre tjänstemän i den offentliga förvaltningen. Sedan Indien blev självständigt 1947 har det inte gått så bra för Asiens motsvarighet till Latinamerikas mestiser. Man kan tycka att deras språkkunskaper och religion borde ha gett dem oerhörda fördelar i det postkoloniala Indien. I många delstater är ju fortfarande engelska det officiella myndighetsspråket. Men de anglo-indier jag mött i Calcutta befinner sig på samhällets botten. Som Mister Patrick.

Mister Patrick har ett förflutet som yrkesmilitär, men en dag för många år sedan sa han upp sig och sedan har allt på något sätt gått snett. Idag bor han på altanen framför ett förfallet och övergivet hus på Sudder Street. Där bor också två andra män och under dagarna när männen är på sina arbeten vaktar Patrick deras ägodelar. Som ersättning får han dela deras middagsmat. Man kan inte direkt kalla Patrick arbetslös, även om pengar nästan aldrig bor i hans fickor.
Patrick är mycket artig, konverserar lågmält och välartikulerat och får tack vare sitt internationellt gångbara modersmål många vänner bland de utländska resenärer som bor på något av Sudder Streets många budgethotell. Och hans utsatthet verkar aldrig övergå i desperation; han tigger inte av de förbipasserande, frågar aldrig efter pengar, vill inte ha något, även om han då och då motvilligt kan gå med på att låta sig bjudas på en kopp te.

Familjen Pereras rum vetter mot gatan i ett slags halvslum – huslängorna är i alla fall byggda av tegel och betong – och är inte mycket större än insidan av en ordinär svensk lekstuga. Allt vore ganska okej om de hade rummet för sig själva. Men familjen Perera är inneboende och sover på en bred madrass under sängen.
I sängen bor Alistars kompis. Det är han som har förstahandskontraktet.
– Det här är verkligen ett skithus, ett skitigt litet hål, suckar Alistar och häller i mer sött mjölkte och propsar på att få bjuda på ännu en bidi.

Längs väggarna en byrå, ett fotogenkök, fotografier och koffertar med kläder. Det är mörkt och fuktigt inne i rummet och ännu värre blir det under monsunen i juli och augusti. När de tropiska stormarna drar in från Bengaliska viken och vräker ner regn så att det känns som om någon vänt upp och ner på en hel ocean där uppe i himlen, då vattenfylls Calcuttas gator och förvandlas till kanaler. På Park Street i centrum klev kontoristerna rakt ner i båtar från andra våningen under en monsun för några år sedan.
Under de allra våtaste veckorna är allt en röra. I Pereras rum står vattnet en meter djupt och familjen tvingas sova sittande hela nätterna uppe i sängen tillsammans med Alistars kompis.
Under några dramatiska veckor varje sommar fungerar ingenting. Avloppet, distributionen av mat till marknaden, kollektivtrafiken, elektriciteten – allt klappar mer eller mindre ihop. Femton miljoner människor och inget funkar. År efter år. Och politikerna i stan verkar inte ens särskilt bekymrade.
Klockan fyra varje morgon kliver Alistar upp och börjar promenera de fem kilometerna till hamnen vid Hooghly-floden, där han jobbar som vakt. Buckliga spårvagnar vilar stilla på spåren, handdragna rikshor står lutade mot fläckiga fasader, miljoner människor under jutesäckar och yllefiltar längs trottoarerna drömmer i den ännu svala gryningen om en ljusare framtid – och Alistar går fortare och fortare, ja, ibland måste han springa för att hinna i tid. Han svettas. Han hostar. Han svär.
Han jobbar två pass. Sammanlagt 16 timmar. Klockan nio på kvällen är han hemma igen, sväljer sin TBC-medicin, kryper ihop på madrassen och somnar.
Det enda som återstår är att hoppas på underverk, och det gör Alistar och Barbara Perera.

De ber innerligt varje morgon och varje kväll till den blonde Jesus som sorgset betraktar trängseln i rummet från teckningen i tavelramen på den fuktskadade betongväggen ovanför sängen. De ber och ber om en bättre värld, mindre monsunregn, fler brev och tjockare klädpaket från mig, rikligare inkomster och ett anständigt liv.

Om de praktiska livsbetingelserna är usla för miljoner calcuttabor, då är kulturutbudet desto bättre. Det finns fler publicerade poeter i Calcutta än i Rom och Paris tillsammans, fler litterära magasin än i London och New York och fler förlagsredaktörer än i hela övriga Indien. Poesiuppläsningar, filmklubbar, teatrar, uppvisningar med klassisk indisk dans och Indiens största bokmässa.
På Oxford Book & Stationery på Park Street, en av Calcuttas största bokaffärer, är utbudet imponerande. Hyllor fyllda med poesi och prosa, såväl indisk som utländsk, och akademiska böcker om allt från teknologi till socialantropologi. När jag frågar om de möjligen har någon bok om indiskt te plockar försäljaren S G Modwani fram fem–sex tjocka standardverk om teodling plus ett dussin statliga rapporter om de senaste årens teproduktion i Darjeeling och Assam.

Böcker belagda med en hinna av damm och stoft täcker väggarna ända upp till taket. Modwani får ta stegen till hjälp för att komma åt de översta hyllorna.
Oxford har dessutom en låneavdelning med 700 registrerade låntagare. En service som man startat på grund av att de offentliga biblioteken fungerar så dåligt.
– Bokintresset är stort i Calcutta, konstaterar föreståndaren R N Mansukhani där vi sitter på hans kontor inrymt i en trämonter som hänger under taket. Bombay och Delhi har blivit centra för jetset och modefolk, medan Calcutta är den intellektuella staden.
Men det är inte bara Oxford Book & Stationery som har välfyllda bokhyllor. Bokkommersen är intensiv över hela Calcutta, framför allt runt universitetet: vissa bokhandlare har bara ett hål i väggen, andra lägger upp sitt utbud på ett plastskynke på gatan. I en liten kiosk som säljer frukt och böcker kommer jag över en pocketversion av Indiens konstitution. På en trottoar i centrum räknar jag till ett tjugotal försäljare som kränger juridikböcker och häften som innehåller olika lagar och förordningar (Indiens motsvarighet till Svensk författningssamling). Och på en sjaskig bakgata bläddrar jag i några av de hundratals poesihäften med lokala poeter som prydligt exponeras mot en nerklottrad stenmur.

Britternas koloniala äventyr i Indien startade för drygt 300 år sedan just här i Bengalen, det bördiga östra hörnet av den väldiga Gangesslätten. De europeiska influenserna har därför verkat längre och fått större genomslags-kraft här än i övriga Indien. 1835 meddelade det brittiska kolonialstyret i Calcutta att ”den brittiska regeringens stora målsättning bör vara att främja europeisk litteratur och vetenskap” och att pengar därför ”hädanefter anslås till att delge den infödda befolkningen kunskap om engelsk litteratur och vetenskap med hjälp av det engelska språket”.
Detta var ett på många sätt unikt beslut i brittisk kolonialhistoria. I och med beslutet gjorde engelsmännen indierna, och framför allt bengalerna, delaktiga i samhällsbygget. Snabbt växte en ny medelklass fram, influerad av västerländskt tänkande, med ett gemensamt språk – engelskan – och gemensamma intressen.
Bengalerna tog britterna på orden och snart växte en ny bildad indisk medelklass fram, influerad av västerländskt tänkande och med engelskan som gemensamt språk.
Bengalisk litteratur influerades av den europeiska romanen och europeiska verk översattes till bengali. Moliére publicerades på bengali långt innan engelsmännen hade hört talas om den nye franske komediförfattaren. Ett nytt ideal skapades, en sann bengalisk intellekuell, en bhadralok, skulle ha encyklopediska kunskaper i Leonardo da Vincis anda – det vill säga känna till det mesta om allt.

Några av Bengalens intellektuella förgrundsfigurer på 1800-talet var upplysningsfilosoferna Ram Mohan Roy och Ramkrishna, som ville förena hinduismen med västerländskt tänkande. De sådde det första fröet till självständighetsrörelsen genom att formulera idéerna om en självständig indisk nation. Men den kanske mest kände bengalen här i Sverige är nog författaren, filosofen, tonsättaren och bildkonstnären Rabindranath Tagore, nobelpristagare i litteratur 1913.

Sneglandet på europeisk kultur innebar paradoxalt nog också en radikalisering av politiken i Calcutta, en bieffekt av britternas beslut att utbilda lokalbefolkningen. Mahatma Gandhi och hans icke-våldsrörelse blev aldrig särskilt populär i Bengalen. Här hade man sin egen hjälte, Subhas Chandra Bose, som ville använda våld för att frigöra Indien från britterna (Bose dog i en flygolycka 1945, två år före självständigheten).
Politiska strejker, demonstrationer och manifestationer har alltid varit en del av Calcuttas vardagsliv, och var en av anledningarna till att britterna 1911 bestämde sig för att flytta huvudstaden till Delhi.

Ajit Roy bor i en förort till Calcutta och är sinnebilden av en intellektuell bengal, en bhadralok. Han har varit aktiv i kommunistpartiet och i Bertrand Russel-tribunalen (vilket ledde honom till ett möte med Olof Palme 1981), jobbat som tidskriftsredaktör och skrivit ett tjugotal böcker om tredje världen.
I dag är han gammal, denne spenslige man med stora svarta plastglasögon, men har knappast slagit av på takten. Fortfarande skriver han regelbundet i den indiska tidningen Economical and Political Weekly och i den svenska tidskriften Sydasien.
Ajit Roy har för länge sedan lämnat kommunistpartiet – han klagar över CPI (M):s ideologiska dogmatism – men anser ändå att vänstern har förvaltat kunskapsarvet väl. Den ekonomiska situationen för de fattiga i Västbengalen, säger han, är visserligen inte särskilt mycket bättre än i övriga Indien.
– Men, tillägger han, utbildningstraditionen har skapat en större medelklass och mer medvetna lantarbetare och småbönder. De feodala strukturer-na är inte lika starka här som i Bihar och Uttar Pradesh.
– Satsningen på utbildning och skolor, säger Ajit Roy, har skapat en ny självkänsla bland landsbygdens fattiga.

På Albert Hall Coffee House i universitetskvarteren samlas studenter, lärare, journalister och författare för att dricka kaffe, röka och diskutera dekonstruktion, tantrisk symbolism, astrologi eller den eviga frågan om inte kommunism och planekonomi ändå är överlägsna kapitalismen.
Detta är förmodligen ett av de sista kaféer på jordklotet där den kommunistiska revolutionen ännu anses vara ett relevant diskussionsämne.
Takfläktarnas roterande skuggor dansar på de flammiga och flagnande ärtgröna stenväggarna och barfota kypare i vita uniformer och vita mössor ilar mellan borden. Jag pratar med en man med svarta plastglasögon, halvlångt svart hår och sandaler. Han konstruerar pipelines på dagarna, berättar han, extraknäcker som statistiklärare på universitetet på kvällarna och läser allt han kommer över om astrologi. Han vill absolut veta vad jag anser om kommunismen. Medveten om att det låter slitet svarar jag ”bra i teorin, dåligt i praktiken”. Han nickar instämmande.
– Lenin hade en del bra idéer, men där har vi den verkliga idolen, säger statistikläraren plötsligt och gör en svepande gest bort mot en tavla med trasigt glas på den skitiga väggen. Tagore med sitt toviga hippiehår och Fröding-skägg blickar ödmjukt tillbaka.

Trots sina röda herrar är Västbengalen en livlig marknadsekonomi utan politiska begränsningar ens för de råaste formerna av kapitalism.
Runt 1910 emigrerade tusentals familjer av marwari-kasten från Rajasthan i västra Indien till Calcutta för att göra affärer. De lyckades bra, fyllde de tomma stolarna i bolagsstyrelserna efter britterna och dominerar idag nästan hela finansmarknaden och all handel i Calcutta.
Den framgångsrikaste familjen av alla marwaris heter Birla. Deras imperium sträcker sig över hela den indiska subkontinenten. Med högkvarter i Calcutta tillverkar Birlas företag allt från TV-apparater och bilar till verktyg och kläder. De har sponsrat klanen Nehru-Gandhis valkampanjer sedan fyrtiotalet och äger en av Indiens största engelskspråkiga dagstidningar, The Hindustan Times.

I Calcutta har Birla byggt sjukhus, tempel och en park med en inomhusskridskobana, grundat konstmuseet och institutionen The Birla Academy of Art and Culture och uppfört ett ståtligt planetarium. En välgörenhet som har skänkt familjen en plats i de flesta calcuttabors hjärtan.
Familjen Birla trivs med sina stalinistiska politiker. De kommunistiska fackföreningarna bråkar ibland, skatterna på lyxkonsumtion (öl, fina restauranger etc) är höga och företagande kräver en massa pappersexercis för att tillfredsställa den statliga administrationen i det jättelika regeringskontoret, Writer’s Building. Men trots detta håller sig staten i allt väsentligt i bakgrunden.
När det gäller sociala projekt gör regeringen faktiskt inte mycket numera. Planer utarbetas, beslut fattas, men inget händer. Byråkratin får Kafkas processer att verka effektiva; papperskvarnen går på sparlåga på grund av politisk vånda, brist på resurser och korruption.

Att promenera genom Writer’s Buildings kontorssalar, stora som handbollsplaner, fyllda av illa formade papperspyramider med risk för ras, är en omtumlande upplevelse. Tjocka lager av damm över allt utom de senaste akterna, korongspelande och sovande tjänstemän i hörnen och det saktmodiga ljudet av en långsam pekfingervals på en femtio år gammal skrivmaskin.
Några av världens sista stalinister för en politik som – sett ur ett svenskt perspektiv – mest kännetecknas av laissez faire-ekonomi och nattväktarstat. Till och med Europas konservativa framstår som socialdemokrater på vänsterkanten i en jämförelse.

Vijay Dudeja är en mycket rik direktör för ett framgångsrikt temäklarföretag i Calcutta. Hans företag, Tea Brookers Private Ltd, har förmedlat det Darjeeling-te som fyra år i rad satt världsrekord i höga priser på Calcuttas teauktion.
Ett parti av 1991 års second flush, andra skörden, gick till ett japanskt företag för 1 800 kronor per kilo. I Japan såldes det sedan för 6 000 kronor per kilo.
Dudeja – en satt figur med aristokratisk min och Tom Jones-polisonger – är överklass så som jag föreställer mig överklassen i Europa för hundra år sedan. När han ser att jag svettas i hans kvalmiga kontor, tar han inte två steg till höger och knäpper på fläkten. Nej, han trycker på en knapp på skrivbordskanten, en tjänare kommer rusande och han beordrar med släpig arrogans:
– Snälla du, slå på fläkten, Mister Andersson svettas.
Dudeja bjuder hem mig till sitt residens i den fashionabla stadsdelen Alipore.
– Kom på en drink, säger han och får det att låta så amerikanskt.

I hans hus går betjänten baklänges framför oss för att inte missa minsta vink från sin herre och när vi slagit oss ner i rottingfåtöljerna på verandan kommer huspojken rusande i genomsnitt var femte minut med olika tilltugg. Hans rörelser är osäkra, hans blick blank och undergiven och jag känner mig generad.
Dudeja bjuder på cognac och häller i Chivas Regal till sig själv.
– Mm, god, säger jag och doftar och läppjar, är den indisk?
– Nej! Fransk! svarar Dudeja stött.
Han bjuder på cigarr.
– Utmärkt, säger jag. Är den indisk?
– Nej, holländsk!
En enda klunk, ett enda bloss kostar förmodligen lika mycket som huspojkens dagslön och så antyder jag att Curvoisier VSOP smakar som nåt billigt indiskt plagiat. Han blänger på mig surt ganska länge efteråt, men säger inget.
Dudeja skryter om sin rikedom, rakt på sak, utan krusiduller. Han utstrålar: Jag är rik, jag har stor mage, jag dricker importerad sprit, jag mår bra. Och hela tiden vill han höra hur medelklassliv levs i Europa. Vad äter ni till lunch? Är hälsokost populärt? Går ni på workout?
– Ja, mikrovågsugnar har vi i Indien också, säger frun när jag berättat om svenska lunchvanor. Men mikrovågsugnar passar inte här i Indien. Tjänarna förstår sig inte på dem. De trycker bara sönder knapparna.
När jag berättar om mitt besök på kommunisternas partikansli suckar Dudeja uppgivet.
– Calcutta, säger han, är väl snart världens sista kommunistiska bastion.
– Ställer inte kommunisterna till några problem för ditt företag?
– Nej, inte alls. Problem finns det över hela Indien, men för min del finns det inga speciella problem som har att göra med marxistregeringen här i Bengalen.
– Så allt tal om Lenin och Stalin
och en genomgripande revolution för att sopa bort kapitalismen är mest prat?
– Nej, svarar tedirektören trött och skramlar med isen i whiskyglaset, det är enbart prat.

Researchat och skrivet 1991 efter två resor samma år till Calcutta. Ett år då Indien stod och balanserade mellan det gamla och det nya. Samma år skrotades den indiska modellen med skyhöga tullmuror och självförsörjningsmodellen. Istället blåste liberaliseringsvindar och en frisk bris av avregleringar.

2012-01-19

Reportageresan – så jobbar du journalistiskt utomlands


Jobbar du redan på en tidskrift, men vill lära dig mer om att jobba som journalist i utlandet, om hur man planerar och genomför reportageresan - anmäl dig då till Sveriges Tidskrifters seminarium tisdag 20 mars 2012 kl 9-16 med mig som föreläsare.

Lite av innehållet:

Planering och research
Spanien – och sedan då? Hitta personer att intervjua och platser att besöka i andra länder. Jobba med informatörer, fixare, tolk och personer som fungerar som spindeln i nätet. Göra research på internet, i biblioteket och med hjälp av vänner och kollegor – och deras vänner och kollegor.

Så skriver man reportage i utlandet
Väva samman intervjuer, egna reflektioner och fakta till en levande text med miljöbeskrivningar och gestaltning av människor? Skriva en text som har en idé som löper som en röd tråd från början till slut? Komposition av reportaget. Måste man börja med dag ett, när flygplanet just landat? Eller är det tillåtet att kasta om kronologin? Hur komponerar man som i en cirkel?

De fem sinnena
När man beskriver en annorlunda miljö är det viktigare än någonsin att levandegöra och öka närvarokänslan. Då måste man använda sig av flera av sina sinnen. Därför är det relevant också med ljud, dofter och smaker i den journalistiska texten.

Hur personlig får man vara?
Vem berättar (ett personligt jag, ett diffust vi, ett strikt Tidningen X eller en allvetande osynlig berättare)? Även den rutinerade reportern gör misstag och hamnar i fallgropar.

Så undviker man nationella och etniska klichéer

Visa indiska män, lata sydeuropéer, skräniga amerikaner och effektiva tyskar. Alla vägar bär till Rom och regnet står som spön i backen i London. I utrikesreportage letar sig ofta klyschor, klichéer, fördomar och färdiga formuleringar in i texterna. Så undviker man dem och hittar sina egna formuleringar.

Övning
Kursdeltagarna formulerar varsin idé på ett eller flera utrikesreportage som skulle kunna vara relevant för deras tidning.

Kursledaren
Jag har jobbat med reportage från utlandet sedan mitten av åttiotalet. Var med och startade Resemagasinet Vagabond 1987, där han fortfarande är redaktör (nu på halvtid). Har skrivit ett tiotal reportage- och guideböcker. Har jobbat som frilans i utlandet för många olika tidskrifter, dagstidningar och radioprogram – och varit stringer och rapporterat från parlamentsval i Indien för TT. Blev utnämnd till Årets Journalist av Sveriges Tidskrifter 2010.

Anmäl dig här!

Ett kilo Indienguide


Sedan i höstas finns en ny upplaga av guidernas guide: Lonely Planets guide till Indien. Jag minns den första upplagorna, jag tror den var från 1983, samma år som jag gjorde min första Indienresa. Fullständiga titeln var India - a travel survival kit, omslaget pryddes av en teckning som var en smart kopia av en mogulsk miniatyrmålning där en västerländsk backpacker hade målats in i den gamla palatsmiljön. Boken innehöll inte en fotografisk bild, men många handritade kartor och svartvita karikatyrteckningar av indier.

I september förra året kom en ny upplaga av boken, som i år firar 30 år som guidebok. Idag innehåller den hundratals färgbilder och färgkartor och är mer än dubbelt så tjock som 1983, 1 229 sidor närmare bestämt.

En tegelsten, nästan åtminstone, ett kilo väger den, och en nästan oändlig källa till resekunskap.

Är du på väg till Indien. Skippa att packa de där finskorna som du ändå aldrig kommer att använda och packa ner Lonely Planets guide.

Jag kollade in Kartbutiken, Stockholms mest välsorterade resebokhandel. Där kostar den 391 kr. Inget oskäligt pris, tänkte jag, inte för en sådan tjockis. Men så tog jag en titt på Adlibris och Bokus, Sveriges två största nätbokhandlare. De tar bara 199 kr för Lonely Planets tunga Indienguide. Nästan tvåhundra kronor billigare än hos den fysiska bokaffären! Köp den på nätet alltså.

Min egen guide, Indien - personlig guide (Vagabond förlag 2007) är tyvärr slutsåld, men i februari åker jag till Indien för att researcha en ny upplaga. I september 2012 kommer den nya, uppdaterade och tredje upplagan av min guide, som kommer att landa på cirka 400 sidor, varav minst 64 i färg, och innehålla ett snävare men också personligare urval än Lonely Planets megaguide.

Lonely Planets India köper du på Adlibris eller på Bokus.

2012-01-17

Lyssna på mitt inslag om Mahatma Gandhi


Hela denna vecka sänder Obs i Sveriges Radio P1 program ur serien ”Guru då – död idag?” (något av inslagen är nyproducerat). De uppmärksammar tänkare som hade sin storhetstid vid tiden för andra världskriget: Mahatma Gandhi, Martin Heidegger, Hannah Arendt och Arthur Koestler.

Tanken är att du som lyssnar ska kunna kunna tipsa Sveriges Radio om vilken 1900-talstänkare du tycker förtjänar ett eget Obs-program! Tipsar gör du på Obs sajt på Sveriges Radio.se.

Obs började igår måndag med en man som rent bokstavligen var en guru: Mahatma Gandhi. För det har kommit flera böcker om Gandhi och arvet efter honom på senare tid. Inslaget är gjort av mig. Lyssna!

2012-01-12

När man struntar i minoriteterna kan allt gå åt helvete


Inbördeskriget på Sri Lanka pågick i decennier. Livet på ön slets sakta itu. Kriget rasade i djungler och på risfält medan självmordsbombare massakrerade folkmassor i huvudstaden. Samtidigt pågick häxjakt på misstänkta gerillasympatisörer, som började försvinna för att senare spolas upp lemlästade på öns kokospalmskantade stränder. Medierna skrev om ”Kriget i paradiset”. Sri Lanka var ju ett populärt charterresmål, 1970-talets motsvarighet till dagens Thailand. Men turistströmmarna sinade och konflikten gled in i medieskugga.

Lankesiskan Roma Tearne kom med sina föräldrar till Storbritannien som tioåring. I dag är hon känd i sitt nya hemland både som författare och konstnär. De fyra romaner hon skrivit kretsar omväxlande kring kriget på hemön och livet som exillankes i England. Nu har hennes tredje bok, ”Brixton Beach” från 2009, översatts till svenska, en våldsam familjeberättelse som spänner över tre generationer.
Annons:

I berättelsens mitt står
Alice Fonseka, dotter till en singalesisk mamma, som därmed är en del av befolkningsmajoriteten, och en pappa som tillhör den tamilska minoriteten, den som gerillan slåss för. Alice ska få en lillasyster, men barnet dör under förlossningen på grund av en chauvinistisk läkare som vägrar rädda en bastardbebi. Familjen Fonsekas privata trauma blir ett med landets.

Kriget är till en början mest ett oroande men avlägset brus, men vansinnet kryper närmare. Livet i morföräldrarnas fridfulla kustby, där vågorna mullrar mot stranden och Colombo Express drar förbi inpå knutarna, blir allt farligare att leva på grund av militärens klappjakt på tamiler. Inte bara samhället brister, utan även familjen Fonseka. Boken handlar framförallt om hur kriget förgiftar nära relationer. Samtidigt pekar den på hur ett mångkulturellt samhälle kan gå åt helvete på grund av majoritetens oförmåga att härbärgera minoriteterna.

De mörka och hotfulla händelserna
beskrivs med ett språk som liksom skiner av ljus och färger. Jag gillar att skildringen av hemön tillåts vara så förföriskt vacker. Grymheterna blir så mycket mer drabbande då. ”Dödsskriken gick inte längre att urskilja från födelseskriken. Medan världen blundade och paradiset bländade sig självt fortsatte de rika att åka hem varje kväll i bepansrade bilar”, konstaterar hon kärnfullt.

Familjen flyr till ett liv i exil i London där Alice växer upp med en växande känsla av tomhet, en frånvarande pappa, allt mer engagerad i tamilska gerillans kamp, och en inåtvänd mamma som tappar minnet och börjar klä dockor i sitt döda barns kläder.

Alice däremot lever nära sina minnen, för nära, vilket gör att både hennes man och son vänder henne ryggen. Längtan efter morfar på Sri Lanka är så intensiv att hon internaliserar hans tankar. Hon blir ett med honom – och döper sitt första egna hem till Brixton Beach, en kombination av det faktiska läget i London och minnet av morfars strand.

På försommaren 2009, samtidigt som ”Brixton Beach” gavs ut i Storbritannien, krossade militären den tamilska gerillan. Kriget var över. Återuppbyggnaden startade, turisterna började återvända. Är allt bra nu? Nej, inuti människorna, vill Roma Tearne säga, pågår ett annat krig: det mellan minnena av det förflutna och livet här och nu. Det kriget är ännu inte avgjort.

Publicerades först i Dagens Nyheters Boklördag 7 januari.

Köp boken billigt på Adlibris!
Eller på Bokus!

Indiska helgdagar 2012


Allindiska helgdagar:
Republic Day -Jan 26
Muhammeds födelsedag - Feb 05
Maha Shivaratri - Feb 20
Holi - Mar 08
Ram Navami - Apr 01
Mahavir Jayanti - Apr 05
Långfredag - Apr 06
Buddha Purnima - Maj 06
Janmashtami - Aug 10
Independence Day - Aug 15
Id-ul-Fitr - Aug 20
Mahatma Gandhis födelsedag - Okt 02
Dasarha - Okt 24
Id-ul-Zuha - Okt 27
Divali - Nov 13
Muharram - Nov 25
Guru Nanaks födelsedag - Nov 28
Juldagen - Dec 25

Vill du ta reda på när olika indiska festivaler, som följer indisk månkalender, äger rum 2012 (eller senare) - ja, då ska du kolla här!

Tack David Ståhl som gör Nyhetsbrevet Indien för listan.

2012-01-08

Värst är att komma hem


Jag har precis kommit hem till Sverige från en längre resa och har som vanligt drabbats av en sorgsen känsla av att livet här hemma är grått och meningslöst.
Jag pratar med familj och vänner, ser på tv, läser tidningar och kollar på Facebook.

Allt som jag hör och läser känns så … fjuttigt och irrelevant.

Min hud är fortfarande brun och varm och jag har kvar den söta doften av indisk rökelse i kläderna när jag slår upp den svenska tidningen som bara innehåller meningslösheter. Braskande rubriker om nya dieter, farliga mediciner och kändisar som skiljt sig.

Känslan av meningslöshet och inre tomhet är oändlig. Jag känner mig som en rymdfarare som landat på en absurd planet där bara oväsentligheter skapar tidningsrubriker, där bara obetydligheter engagerar invånarna.

Efter en längre resa i
Asien känns livet här hemma inneslutet i en glasbubbla. Det är kvavt och trångt.

Under resan tog jag in tusentals nya intryck. Allt hade en mening och en riktning. Allt kändes så viktigt där ute: minsta tidningsnotis verkade handla om liv och död för tusentals människor, hela städer, länder, världsdelar.

Där ute var det stor sorg och enorm glädje, dramatisk natur och himlastormande väderfenomen. Där ute var alla samtal viktiga och alla möten märkvärdiga.

Jag tyckte att resan förändrat mig, fått mig att mogna, medan de här hemma stått och stampat på samma fläck medan jag var borta.

Jag minns en gruppresa jag gjorde i Indien för några år sedan. Vi var 20 skandinaver som i tre veckor reste runt och delade umbäranden och problem och upplevde storslagna ögonblick. Efter hemkomsten fortsatte vi att träffas regelbundet i flera år. Det kändes så befriande att träffas. Ingen annan förstod så bra vad jag varit med om.

Vi klamrade oss fast vid varandra som drunknade i ett hav av meningslösheter.

Jag läser i olika resefora på nätet där nyss hemkomna resenärer rapporterar om sina symptom. Det handlar om trötthet, brist på aptit, tryck över bröstet, ångest och framför allt en känsla av att ingen här hemma förstår dem.
Jag hittar till och med ett namn på åkomman: Post Travel Stress Disorder, PTSD.

Jag funderar på om asiater
som varit på resa i Europa upplever samma känsla av tomhet när de kommer hem igen. Jag letar i litteraturen och … jovisst, jag hittar flera skildringar av hemvändande exilindier som har svårt att anpassa sig i det gamla hemlandet. Hembygden har stått still, kanske till och med backat, upplever de, och de kommer inte riktigt in i samhället igen.

Men ingenstans beskriver de hemkomsten som grå och meningslös. Hemvändarproblem kan alla uppleva, verkar det som, men komma-hem-depression får man inte i Bombay och Chennai. Kanske är det ändå ett rent i-landsproblem, en lyxåkomma som bara drabbar bortskämda västerlänningar som fått se den kämpande vardagstillvaron som kännetecknar fattigare länder.

Första två dagarna efter hemkomsten från New Dellhi, Calcutta och Bangalore är värst. Då känns allt svenskt som en enda dissonans som skär i öronen.

Men det bästa med efter-resan-syndromet är att det går över. Sakta tonar världen bort ur kroppen. Sakta blir jag normal igen. Jag börjar åter läsa de svenska dagstidningarna och lyssna på vardagssnacket på kafferasten och tycka att allt detta känns riktigt relevant.

Men jag kommer aldrig att bli som jag var före resan. Ett frö är sått. Längtan tillbaka ut i världen går inte riktigt över. Längtan efter att vara en del av ett gränslöst globalt samhälle biter sig fast. Men det ser jag inte som en åkomma. Det väljer jag att klassa som personlig utveckling.

Sändes i Sveriges Radios P1:s Tankar för dagen 3 januari. Lyssna!

2012-01-04

Indien versus Kina - vem vann?



Den indiska författaren Aravind Adigas senaste roman handlar om ett höghus i Bombay.

En driftig entreprenör vill köpa ut husets invånare, riva och bygga nytt. Det nya huset har redan fått ett namn. Shanghai Confidence ska det heta. Det ska inte vara som de andra svartmögliga och flagnande Bombayhusen, utan självsäkert, blankt och modernt. Som i Kina helt enkelt. Men en av lägenhetsinnehavarna sätter sig på tvären. Han är inte intresserad av att bli utköpt.

Last Man in Tower, som boken heter, är en dråplig skildring om konflikten mellan å ena sidan behovet av att förändra och utveckla och å andra sidan alla människors rätt att säga nej.

Den indiske entreprenören önskar innerligt att han vore i Kina. Där hade han inte behövt fråga om lov och bry sig om demokratiska rättigheter. I Kina hade han med polisens hjälp kastat ut den trilskande mannen, rivit och byggt nytt.

Jag tänker på den indiska entreprenören som önskar han vore i Kina när jag sitter i en taxi på Den eviga fridens aveny i Peking och ser ut över stadens spegelblanka och stålgrå skyline. I Peking river man inte hus för hus, här tänker man större – och river hela kvarter. Många av de gamla hutongerna, det traditionella gyttret av envåningsskjul åtskilda av smala gränder, har redan jämnats med marken för att ge plats åt 50-våningshus.

I Indien skulle sådana gigantiska rivningsprojekt överklagas och stötas och blötas i olika domstolar år in och år ut. Att bygga nya vägar, strandnära hotell eller att ersätta slumskjul med hyreshus leder ofelbart till att folk överklagar bygglovet, kontaktar medierna och arrangerar protestmarscher.

I Peking sätter man upp ett plakat om att man snart ska riva – och så är det bra med det. Det hjälper inte att många husägare är skyddade enligt lag: vill de inte flytta gräver byggherrarna bort marken runt huset så att det blir omöjligt att komma in i där det står tio meter upp i luften – mitt på byggarbetsplatsen.
Kinesiska mikrobloggare kan lura internetpolisen och i bästa fall få ut nyheten till omvärlden, men ofta är det då redan för sent.

Kina har en lång historia av kejserlig centralmakt och lydiga undersåtar, där acceptansen av de konfucianska texterna, det byråkratiska systemet och imperiets auktoritet var själva definitionen på om du kunde kalla dig kines. Indien har å andra sidan en lika lång tradition av många olika småfurstar och en mångfald när det gäller religioner, ideologier, politiska system och språk som även kungarna var tvungna att acceptera. Civilt motstånd och gräsrotsaktivismen har också gamla anor i Indien – ett exempel är Chipkorörelsen som redan i början av 1700-talet kramade träd för att hindra att maharajan av Jodhpur högg ner dem till sitt palatsbygge.

Den rika floran av indiska gräsrotsrörelser skördar ständigt segrar mot politiker, statliga tjänstemän och multinationella företag. Många är de utvecklingsplaner som har fått reviderats eller skrotas och de politiker och multinationella företag som fått tänka om på grund av indiska folkets protester.

I Kina vinner praktiskt taget alltid staten och kapitalet.

Det kanske är därför Pekings hus är så blanka, rena och hela och Bombays så svartmögelangripna och fallfärdiga, tänker jag när taxin stannar framför Himmelska fridens port där en frustrerad kinesisk man två veckor tidigare satte eld på sig själv i protest mot en dom i den kommunistpartikontrollerade domstolen.

När Indien blev självständigt och Kina kommunistiskt i slutet av fyrtiotalet var det ungefär lika illa ställt i de båda länderna – med svältkatastrofer, analfabetism och ekonomisk stagnation.
Många forskare och författare har under de drygt 60 år som gått sedan dess jämfört Kinas och Indiens utvecklingsmodeller. Jag minns särskilt Sven och Cecilia Lindqvists bok Asiatisk erfarenhet från 1964 där de ser ett fattigt Indien förlamat av religion och vidskepelse, och där förändringar tar evinnerlig tid på grund av demokratin. I Kina däremot har Mao utrotat religionen och placerat sig själv och partiet i guds ställe – och fått saker uträttade.

I Indien ser de en oberörbar toalettstäderska som beter sig som ett skyggt arbetsdjur med bortvänt ansikte, i Kina en arbetande kamrat som städar toaletten med naturlig självaktning. Mellan indisk undergivelse och kinesisk stolthet tyckte författarna att det inte var svårt att välja.

Indien led av sitt förtryckande kastsystem och sin monstruösa fattigdom, som till och med var värre än i svältkatastrofernas Kina i slutet av det misslyckade Stora språnget.
Kina förblev en politiskt styrd kommandoekonomi fram till 1978, då man började bejaka kapitalismen. Indien hade en form av socialism med snåriga regleringar av det privata näringslivet, höga tullmurar och låg tillväxt som övergavs först 1991.

Båda ländernas ekonomier tog glädjeskutt i samband med liberaliseringarna.
Men vad hände sedan?

Vem vann utvecklingsracet?

Den indiska nobelpristagaren i ekonomi, Amartya Sen, skrev tidigare i år en spännande essä i The New York Review of Books där han jämför livskvalitén i dagens Kina och Indien.

Metodiskt går han igenom välfärdsstatistiken.

I Indien dör 66 av 1 000 barn innan de fyllt fem, i Kina bara 19. Inte så konstigt med tanke på att kinesiska regeringen spenderar fem gånger så mycket pengar på sjukvård som den indiska.

I Indien kan 74 procent av alla vuxna läsa och skriva, i Kina hela 94 procent. Inte så konstigt med tanke på den extremt låga kvalitén på många statliga indiska grundskolor.

I Indien är drygt 80 procent av alla flickor mellan 15 och 24 år läs- och skrivkunniga. Visst, det är enorma framsteg jämfört med för 20 år sedan, men i Kina kan praktiskt taget 100 procent av de unga kvinnorna läsa och skriva.

Amartya Sen fortsätter att rada upp jämförande välfärdssiffror, som utan undantag är nedslående för Indien och upplyftande för Kina. Till och med grannländerna Sri Lanka, Nepal och Bangladesh, alla med extremt låga BNP per capita, har de senaste åren fått uppleva större förbättringar av välfärden än Indien. Det verkar alltså, menar Amartya Sen, som om Indien misslyckats med att skörda frukterna av sin extremt höga ekonomiska tillväxt.

Frågan är vad det är som håller Indien tillbaka?

Mitt i Peking reser sig ett besynnerligt hus, designat av en holländsk stjärnarkitekt. Det ser ut som en jättelik, kantig hästsko, eller möjligtvis ett par byxor som är ute och går för sig själv. Tower of Power brukar det kallas, eftersom det är huvudkontor för China Central Television, det vill säga Kinas statliga tv, som sänder allt från nyheter och analyser till lättsam underhållning i mängder med kanaler. Men inte i en enda av dem uttrycks politiska uppfattningar som avviker från maktens.

I Indien finns 360 oberoende tv-bolag. Fler än 200 av dem fokuserar på nyheter och samhällsprogram med tuff bevakning av den politiska makten. Några av de viktigaste avslöjande av maktmissbruk och rättsröta har gjorts av de oberoende tv-bolagen.
Indien är samtidigt världens tidningstätaste land. Majoriteten av dagstidningarna har en kritisk inställning till den sittande makten. I Kina finns bara en röst: partiets.
I Indien hålls ständigt val till allt från byråd till parlamentet. I Kina har man aldrig någonsin hållit ett demokratiskt val.

Indien har oberoende domstolar, Kina politiskt kontrollerade. Båda länderna har dödsstraff, men Kina avrättar vissa veckor fler människor än vad Indien haft ihjäl sedan man utropade självständigheten för 64 år sedan.

Kina vinner alltså välfärdskampen med råge, medan Indien överlägset tar hem kampen om demokrati, rättvisa och frihet.

Frågan är då förstås:
Är demokrati ett utvecklingshinder?

På sextio- och sjuttiotalen, när Indiens ekonomi knappt växte alls, var det många som hävdade just det. Åsikten att demokrati sätter käppar i hjulet för ekonomin låg också bakom Indira Gandhis undantagstillstånd med inskränkt av press- och yttrandefrihet under två år i mitten av sjuttiotalet.

Men, nej, demokrati är bra för utveckling, menar Amartya Sen. Det är tack vare medborgarnas gräsrotsaktivism och krav på reformer som välfärden trots allt vuxit senaste 20 åren.

Att de kinesiska ledarna med centrala diktat, och relativt lite demokratiskt tryck underifrån, lyckats minska fattigdomen, förbättra sjukvården och nästan utplåna analfabetism beror på att de varit så extremt målinriktade, menar Amartya Sen. Kina har inte lyckats tack vare brist på demokrati, utan tack vare en välfungerande och effektiv byråkrati.

Det handlar alltså inte om diktatur eller demokrati, utan om att Kina har en fungerande statsapparat, medan Indiens är dysfunktionell. Bestämmer sig de kinesiska ledarna för att driva igenom ett projekt, ja då blir det så.

I Indien gör politikerna i många fall så lite de bara kan, så lite att till och med indiska näringslivshöjdare numera står på barrikaderna och kräver större politiskt ingripande i samhällsbygget. Bristen på politisk vilja förstärks av en ineffektiv statsapparat som läcker pengar som ett såll läcker vatten. Rajiv Gandhi, som var premiärminister på åttiotalet, brukade säga att ”av 100 rupier som ges i anslag av regeringen når bara 15 rupier slutmottagaren”.

Man kan säga att det i Indien alltså finns en brutal nonchalans och ett strukturellt våld, närda av kastlojaliteter och svågervälde, som gör att fattiga tillåts dö i rännstenen framför ögonen på såväl politiker som den konsumerande medelklassen. När man tänker på de miljoner och åter miljoner som bor på trottoarer i de indiska storstäderna känns Kina som ett betydligt mänskligare samhälle.
Det är bara det att det är så förtvivlat tyst i Kina, medan Indien surrar av tusentals motargumenterade röster.

Thomas Friedman, ledarskribent på New York Times, har beskrivit Indiens utvecklingsväg som knagglig, sprucken och full av hål. De indiska fordonen kan inte köra så fort, men å andra sidan saknas stora hinder framöver. Färden kan makligt men ändå stadigt fortsätta mot framtiden.
Kinas utvecklingsväg däremot, den är bred som Eviga fridens aveny i Peking, åttafilig och med jämn slät asfalt. Här kan fordonen trampa gasen i botten. Men någonstans där framme anar man en enorm vägbubbla, där de snabbkörande fordonen brutalt kommer att kastas av vägen.

Man kan också göra en liknelse med ångmaskinen.
Från den indiska maskinen pyser det ständigt ut folkligt missnöje, och trycket inne i tanken kan hållas på rimlig nivå.

På den kinesiska maskinen finns ingen ventil där folkets vrede tillåts pysa ut.
Om kinesiska kommunistpartiet inte inför demokratiska reformer är frågan inte om, utan när trycket blir för stort.

Sändes i Obs i Sveriges Radios P1 2 januari. Lyssna!

Mer att läsa
The Argumentative Indian (Allen Lane, 2005), brilliant essäsamling av den humanistiska ekonomen Amartya Sen, född i Calcutta, nu bosatt i USA. Han fick Nobels ekonomipris 1998.

Quality of Life: India vs. China, essä av Amartya Sen i The New York Review of Books, 12 maj 2011. Länk: www.nybooks.com/articles/archives/2011/may/12/quality-life-india-vs-china.

Putting Growth In Its Place, essä av Amartya Sen och Jean Dreze i indiska magasinet Outlook, november 2011: http://www.outlookindia.com/article.aspx?278843.

Last Man in Tower (Atlantic Books, 2011), rolig, mustig och spännande roman av indiska författaren Aravind Adiga om en entreprenör i Bombay som önskar han levde i Kina där man kan skippa demokratitjafset, riva och bygga nytt, utan att fråga de boende.
Adigas genombrottsroman, Den vita tigern, var utformad som en fattig indisk tjänares brev om det egentliga tillståndet i den indiska nationen, riktade till Kinas politiska ledare. Boken fick 2008 ansedda Bookerpriset. Köp boken på Adlibris!

China Road (Bloomsbury, 2007) av Rob Gifford, kombinerat resereportage och samhällsanalys av före detta Kinakorrespondent för BBC och amerikansk public service-radio.

In Beijing Bulletin (inbeijing.se), mycket bra blogg av svenska journalisten Joe Olsson som hösten 2012 kommer med boken Peking – förändringarnas stad på Laurella & Wallin Förlag.

Asiatisk erfarenhet (1964, i nytryck 2009 av Bokförlaget Atlas) av Sven Lindqvist (text) och Cecilia Lindqvist (bild). Skildring av människor, natur, kulturmönster och samhällsproblem i fyra asiatiska länder från den tid då Mao ännu styrde Kina och Nehru var premiärminister i Indien.

Leta i Indien Online