2009-02-24

Slumdog del av presterande Indien


Kongresspartiet försöker rida på framgångsvågen för den åttafalt Oscarsprisbelönta filmen Slumdog Millionaire. Filmen har tidigare kritiserats i Indien för att saluföra indisk fattigdom i väst och för att få sådan uppmärksamhet bara för att den har brittisk regissör.

Som ett svar på den hindunationalistiskt färgade BJP-regeringens (som regerade 1998-2004) slogan Shining India (Glänsande Indien) har den kongresspartiledda koalitionsregeringen nu formulerat en ny nationell hejaramsa: Achieving India (Presterande Indien)

Exempel på det presterande Indien är, enligt partiet, kärnkraftsavtalet med USA, Indiens månfärd, landets närapå nioprocentiga ekonomiska tillväxt förra året och - inte minst - de enorma framgångarna på Oscarsgalan för Slumdog Millionaire.

- En film om Indien, för Indien, av Indien, säger Kongresspartiets Abhishek Singvi lyriskt.

Singvi är partiordförande Sonia Gandhis talesperson.

Singhvi sa också att han vill skåla för filmens låtskrivare, A R Rahman, och kallade honom en "underbar symbol för Indien, ett förkroppsligande av indisk nationalism".

Om kritiken att filmen saluför indisk fattigdom i väst säger Singhvi avväpnande och undflyende:

- Halva världen är fattig, det finns ländder som är fattigare än Indien. Filmen är en hyllning av kreativiteten.

Kongresspartiets försök att sola sig i glansen av Slumdogs enorma framgångar kan tolkas på flera sätt. Här är två:

1. Det är val om några månader och den framgång som Oscarssuccén innebär är ett gyllene tillfälla att visa för väljarna att Indien uppskattas utomlands (även om filmens "indiskhet" kan diskuteras, den är ju snarare ett brittiskt-amerikanskt-indiskt samarbete).

2. BJP, huvudrivalen i valet, har en politik som betonar det hinduiska före det mångkulturella och mångreligiösa. Filmen sätter fingret på motsättningarna mellan muslimer och hinduer. Motsättningar som på 90-talet underblåstes av just BJP med agitation för att riva Babrimoskén i Ayodhya (som också genomfördes av unga hinduiska aktivister) och bygga upp ett historiskt Ramatempel (som ännu inte genomförts) på samma plats. Filmen visar på den religiösa chauvinismens vansinne och därmed, enligt Kongresspartiet, på BJP:s vansinniga politik.

Läs om prisutdelningen på SvD.

Läs vad indiska tidningar skrivit om filmens succé på Oscarsgalan.

Det finns de som tycker att filmen faktiskt inte är indisk. Filmstjärnan och parlamentsledamoten Jaya Bachchan är en av dem. Fascineras av läsarnas engagemang. Denna artikel i Times of India har 128 kommentarer. Läs mer.

2009-02-19

Tio i indisk litteraturtopp


En av Indiens bäst sorterade bokhandlarkedjor heter Crosswords. Finns i tolv indiska städer.

Det är en sån där underbar bokaffär som också fungerar som bibliotek (folk sitter på golvet och läser ogenerat länge i nya böcker), kafé (man bläddrar i böcker man är intresserad av medan man fikar och äter) och scen (ofta författarframträdanden).

Här är deras skönlitterära bästsäljarlista just nu:

1. The White Tiger
av Aravind Adiga

2. The Associate
av John Grisham

3. Slumdog Millionaire
av Vikas Swarup

4. The Story of My Assassins
av Tarun J Tejpal

5. Shantaram
av Gregory David Roberts

6. Six Suspects
av Vikas Swarup

7. A Thousand Splendid Suns
av Khaled Hosseini

8. The Kite Runner
av Khaled Hosseini

9.Unaccustomed Earth
av Jhumpa Lahiri

10. Between the Assassinations
av Aravind Adiga

Alltså: 7 av 10 bästsäljarböcker utspelar sig i Indien, 9 av 10 i Sydasien, bara 2 av 9 författare kommer från väst (varav en, Gregory David Roberts, skrivit om Indien). Lika lite europeisk-amerikansk kulturimperialism i litteraturens som i filmens värld.

Crossroads hemsida.

2009-02-18

En typiskt indisk nyhet


För några år sedan ombord på en skranglig buss som kämpade sig fram på en gropig landsväg i Madhya Pradesh läste jag med möda en hyfsat stor artikel i Central Chronicle, en av Bhopals dagstidningar. Den handlade om en kongress för jultomtar som hölls någonstans i norra Sverige. I Jokkmokk eller Kiruna tror jag det var.

När jag kom hem till Sverige frågade jag mina vänner om de hade hört talas om jultomtekongressen i Norrbotten. Ingen hade det.

Tänker på det där jultomtemötet när jag läser nyheten från AFP om 5 000 ormtjusare som igår demonstrerade i Calcutta. Ormtjusare från hela Västbengalen hade samlats för att protestera mot att myndigheterna vill ta ifrån dem deras levebröd.

Sedan lagar ämnade att skydda vilda djur antogs vid slutet av 1990-talet har de närmare en miljon indiska ormtjusarna klagat över svårigheter att försörja sig. Lagarna förbjuder kommersiellt utnyttjande av vilda djur, bland annat ormar.

Protesten i Calcutta var organiserad av ormtjusarnas fackförbund, som arbetar för ett undantag från förbudet och för att ormtjusarna ska ha rätt att utöva sitt traditionella yrke som ofta gått i arv från far till son.

Jag tror varken att jultomtekongressen eller ormtjusardemonstrationen är påhittade.

Men de säger en del om glasögon inställda på exotism som utländska journalister har på sig när de scannar sitt bevakningsland på spännande nyheter.

En gång frågade jag en indisk vän i Delhi vad som är den tristaste och mest seglivade klichébilden i väst av en indier.

Han svarade: en ormtjusare.

2009-02-16

Indiska frigjorda kvinnor blir fler på Facebook



Häromdagen skrev jag om Facebookgruppen A Consortium of Pub-going, Loose and Forward Women.

Gruppen startades som en reaktion på hinduhögeraktivister som trakasserat kvinnliga gäster på en pub i staden Mangalore.

Skicka rosa trosor till hinduhögern på Alla hjärtans dag, uppmanade gruppen sin medlemmar.

Då jag skrev om gruppen - förra tisdagen - hade den drygt 8000 medlemmar.

I dag har den drygt 45 000.

Och den fortsätter att växa. Återkommer när de blivit hundratusen.

Så här skrev jag i tisdags
.

"Turisten är gud" ska locka fler att besöka Indien


Så här års brukar det mesta vara fullbokat på de populäraste indiska turistdestinationerna. Men i år är det glesare mellan turisterna.

Nedgången har drabbat såväl Goa och Kerala som det nylanserade lyxchartertåget Royal Rajasthan on Wheels.

Nedgången är dessvärre historiskt stor. Turistanalysföretaget Crisil kom med en rapport i januari som visar att beläggningen på indiska hotell står inför sin största minskning på mer än ett decennium.

I turistbranschen i Indien skyller man nedgången dels på den globala finanskrisen, dels på terrorattentatet mot Bombay 26 november 2008, då två lyxhotell attackerades och över 170 människor dog

– I december, strax efter Bombaydådet, avbokade 22 procent av våra resenärer, säger Dhruv Shringi, vd för indiska researrangören Yatra.com Travel.

I Kovalam, Keralas populäraste badort, brukar det så här härs vara fullbokat. I år är bara 60 procent av hotellrummen bokade.

Inkomsterna från turism står för drygt sex procent av Indiens BNP. I december 2007 besökte 596 560 utländska turister Indien. I december 2008 var de tolv procent färre, bara 522 000.

Redan innan nedgången har Indien extremt få utländska turister jämfört med länder som Thailand och Malaysia. Skälet är att landet dessvärre dras med många fördomar bland presumtiva västerländska besökare. Turister räds: magsjuka, trängsel, obeskrivlig fattigdom, tiggare ... listan kan göras lång.

- Indien ger inte valuta för turistpengarna., säger Himmat Anand,vd för Diethelm Travel India och syftar framför allt på de undermåliga flygplatserna, de rangliga tågen och de gropiga vägarna.

- Det finns en strutsmentalitet bland oss (i resebranschen) om att allt är okej, säger han, enligt Reuters.

För att råda bot på nedgången lanserar turistbyrån nu en ny annonskampanj med en av Indiens mest kända filmskådisar. Budskapet är: Gästen/turisten är gud! Sloganen är inspirerad av den hinduisk-religiösa strofen Atithi devo bhavah.

Kampanjen innehåller bland annat fri utbildning i hyfs, vett och ettikett för alla (taxichaffisar, butiksägare, guider etc) som kommer i kontakt med utländska turister. Budskapet i utbildningen: uppträd trevligt så återvänder turisterna - och deras pengar.

- Vårt mål är att utveckla Indien till ett globalt (turistdestionations)varumärke, säger Amitabh Kant på turismdeaprtementet, enligt International Herald Tribune.

2009-02-15

Andra sidor av slummen


Längre artikel som jag skrev efter läsning av flera slumskildringare i faktaböcker och skönlitteratur. Publicerad i Dagens Nyheter igår 14 februari.

Varje år flyttar 70 miljoner landsbygdsbor till staden, 200.000 om dagen, 8.000 i timmen, 130 varje minut. Kåkstäderna växer explosionsartat men allt är inte elände. Författaren Per J Andersson läser nya böcker om den samtida slummen.

Jag anländer i flygplan, de fattiga byborna i buss och tåg, men vi förförs av samma sken: art déco-husen på Marine Drive som färgas cerise i skymningens honungsmjuka solstrålar, reklamskyltarna och gatubelysningen som får strandpromenaden att leva upp till smeknamnet Drottningens juvelhalsband, det glamourösa skimret från drömfabriken Bollywood.

Många hittar ett jobb, får en bostad. Räkna med svältlön för ett manuellt dagsverke och Manhattanpriser för en schyst våning downtown. De som anländer utan fickan full av pengar förpassas till informella bostäder/sovplatser: trottoarerna, slumområdena. Bombay är Slumbay. Av stadens 16 miljoner invånare saknar hälften formell bostad med lagfart eller hyreskontrakt.

I bästsäljaren "Slum - världens storstäder" av urbansociologen Mike Davis utnämns Bombay till slumboendets och gatuboendets världshuvudstad. Boken som kom för ett par år sedan är ett apokalyptiskt svep över världens slumområden - som sammanlagt rymmer en miljard människor - och en analys som går ut på att eländet bör skyllas på de senaste decenniernas nyliberala vindar och nedskärningar av offentliga sektorn.

Visst kan man se Bombays slum som en verkstad för nyliberala experiment. Här har offentliga sektorn för länge sedan abdikerat, medan de råa och råstarka marknadskrafterna ångar på. Företagsamheten är beundransvärd. Det hamras, broderas, vävs, smids, drejas, sorteras. Allt sker i garanterat privat regi och knappt någon betalar skatt. Barnadödligheten är hög, arbetslösheten låg, det civila samhället starkt, familjestrukturerna ännu starkare.

Kruxet är att området växte sig informellt, eländigt och stinkande under familjen Nehru-Gandhis socialism. Sedan regeringen efter 1991 bytt till en mer marknadsliberal politik har staden-staten faktiskt börjat bry sig mer om slummen, vilket förklaras av ökade krav underifrån.

För 25 år sedan styrdes slummen av brottssyndikat, som sedan kommunen börjat distribuera vatten och el har försvunnit och ersatts av grannskapskommittéer, kvinnoföreningar och mikrolångrupper. En myrstack av demokratiska nätverk och småföretagande i smala gränder osande av mat och stinkande av avlopp, som beskrivs i praktverket "Dharavi - Documenting Informalities" (2008, red. Jonatan Habib Engqvist och Maria Lantz) utgivet Kungliga Konsthögskolan i Stockholm.

I en av bokens välskrivna essäer går den indisk-amerikanska so­cialantropologen Arjun Appadurai så långt som att påstå att det som händer i Dharavi och andra slumområden i världen är tecken på ett globalt maktskifte - nationella myndigheter får mindre att säga till om, lokalt förankrade och internationellt sammanlänkade ideella organisationer mer.

Boken är del av projektet Informal Cities med film, seminarier etc och är inspirerat av konstnärer som Joseph Beuys som ville slå en bro mellan livet och konsten och påverka det politiska tänkandet. Med foton, kartor, skisser och beskrivande och analyserande texter ger boken en nyanserad bild av slummen i ett helt annat tonläge än Mike Davis domedagsprofetior.

I Dharavi finns hundratals små företag som håller till i bottenvåningen till de låga bostadshusen och därmed har nära till kunder och underleverantörer. Denna närhet är slummens livsnerv. Sluminvånarna är därför kritiska till myndigheternas planer på formalisering, att riva slumkåkarna och bygga vackra höghus. Deras motstånd väcker hopp och är därför extremt välbevakat av internationella medier. På sistone har Financial Times, The Economist, National Geografic, Wall Street Journal och Time Magazine alla haft stora reportage därifrån.

Intresset för slumfrågor aktualiseras också av britten Danny Boyles nya film, prisbelönta och kritikerrosade "Slumdog millio­naire" (se bilden), som handlar om en fattig pojke från Bombays kåkstäder. Sedan premiären i USA i december har indiska debattörer, bland andra megafilmstjärnan Amitabh Bachchan, kritiserat filmen för att den svärtar ner Indiens rykte i väst, samtidigt som resebyråer som tar med turister på sightseeing i slummen märkt ökad efterfrågan.

Städer är de mest komplexa och kollektiva produkter som människan skapat, skriver sociologen Saskia Sassen i Konsthögskolans bok. Städer kan och bör inte planeras helt och hållet. Kort sagt: Fixa avlopp, vägar, rent vatten och skolor, men låt sluminvånarna få bestämma resten.

Sassens och sluminvånarnas förhoppning kan slå in. Efter demonstrationer och påtryckningar har myndigheterna gått med på att de boende i Dharavi ska få vara med och bestämma i gemensamma råd. Kanske, hoppas man, kan omvandlingen av Bombays slum bli en förebild för kåkstäder i Nairobi, Lagos, Kapstaden, São Paulo.

Goda exempel är det ont om i slumskildringar, men de förekommer. Bland annat i australiern Gregory David Roberts tegelstensroman "Shantaram", där barfotarättsskipning i Bombays Cuff Parade Slum skildras som ett gott skydd för de svaga, något som det formella samhället inte klarar av att ge.

Annars brukar kåkstäderna få vara exempel på de samhälleliga moras de ändå är. Rohinton Mistrys ömsom hoppfulla, ömsom tragiska roman "En ömtålig balans" handlar om två fattiga skräddares liv och öden som trottoarboende i Bombay, men också om Indira Gan­dhis undantagstillstånd på 70-talet och hennes ambitioner att sanera slummen med järnnypor: med schaktmaskiner i gryningen. Suketu Mehtas litterära reportage "Maximum City" (2004) berättar om hur lättantändlig slummen kan vara om de fattiga utsätts för propaganda, i detta fall från de chauvinistiska politikerna Shiv i Sena (Shivas armé) som fick slummens hinduer att bege sig på slummens muslimer.

Konstnären Michele Masucci och statsvetaren Sofia Wiberg gjorde parallellt med Konsthögskolans bok en dokumentärfilm om Dharavi. När de frågade en medelklass­kille i Bombay om de fick låna med sig hans filmkamera till slummen sa han först nej. Det var för farligt. Kameran skulle ju omedelbart bli stulen.

Liknande farhågor mötte den amerikanska författaren Jack London 106 år tidigare när han stegade in på resebyrån Thomas Cook och frågade om de hade guidningar i Londons East End, sin tids kanske gruvligaste slum. I sitt wallraffande reportage "Avgrundens folk" (1903) klär han om till lodis och stiger ner, sänker sig, ägnar sig åt nedstigning i den farliga slummen - författaren kan inte nog understryka denna nedåtrörelse.

Medelklassocialisten Jack London sover, arbetar, dricker öl och äter skilly (välling på havremjöl och vatten) med de fattiga - och skriver: "Nationalekonomin och Darwins tes om att de dugligaste överlever kan dra åt skogen… vad som inte är gott nog för mig är heller inte gott nog för någon annan människa…" Jack London är så modern i metod och analys, men till skillnad från dagens slumskildrare, som försöker återupprätta de fattigas värdighet, drar han sig inte för att beskriva sluminvånarna som en "eländig, förvriden mänsklighet" och ett "kortväxt förkrympt släkte" och likna myllret av barn vid "grodyngel som just förvandlats till grodor på bottnen av en uttorkad damm".

Dagens nyvaknade intresse för slummen motsvarades på Jack Londons tid av överklass- och medelklasskvinnor; slumkramare, filantroper och välgörenhetsaktivister. Enligt en uppskattning från 1890-talet var en halv miljon brittiska kvinnor regelbundet involverade i slumvälgörenhet. De hade en blick för slummödrarnas situation som Charles Dickens och Jack London saknade, menar kvinnohistorikern Ellen Ross, som samlat deras skildringar av Londons slum mellan 1860 och 1920 i antologin "Slum Travelers". När jag läser jag dem slås jag av likheterna mellan dagens indiska och dåtidens brittiska slum - och av att det civila samhället har förändrats till det bättre. I dag tar sluminvånarna saken i egna händer via nätverk och självhjälpsgrupper, då förbarmade sig de där uppe (de aktiva) över de där nere (de passiva), visserligen med goda föresatser, men allt som oftast också med en attityd full av fördomar och nedlåtenhet.

Skildrarna av nutida tredje världen-slum, Jack London och Londons kvinnliga välgörare saknar alla en egenskap. Hur mycket de än wallraffat, bott inneboende i slumfamiljer och förstått är de inte själva sluminvånare. Men det var ensamstående trebarnsmamman Carolina Maria de Jesus som under några år i slutet av 50-talet skrev dagbok från slummen i São Paulo. Hennes "Skräpkammaren" (på svenska 1962), som är både rå och konkret som filosofisk och ­poetisk, är hittills oöverträffad som litterärt slumdokument.

Boken sålde i 30.000 exemplar de första tre dagarna, översattes till 13 språk, blev en global bästsäljare och ledde till förändring. Frivilligorganisationer och myndigheter startade kvinnoprojekt i slummen och fattigdomen hamnade på politikernas dagordning ett tag, varefter allt återgick till den normala liknöjdheten.

Efter några års berömmelse och rikedom dog Carolina Maria de Jesus utfattig. São Paulos slum då? Jag e-postar en kollega i Brasilien - han svarar: Gatorna har fått asfalt, träskjulen har ersatts av hus byggda i tegel, men utanförskapet är detsamma och droggängen styr. Kanske, föreslår han, kan man säga att Carolinas slum blivit urbaniserad.

Fler skildringar från slummen
"Oliver Twist" (1838) - klassiker om föräldralös pojke som lever som ficktjuv i Londons slum av Charles Dickens.
"Nederstigen i dödsriket" (1929) - ett slumreportage från Londons East End i Jack Londons fotspår av Ivar Lo-Johansson.
"Glädjens stad" (1986) - roman om slumområdet Anand Nagar i Calcutta av Dominique Lapierre.
"Rediscovering Dharavi" (2000) - reportage om Asiens största slum av före detta The Hindu-journalisten Kalpana Sharma.
"Shadow Cities" (2006) - reportage från Istanbul, Bombay, Nairobi och Rio de Janeiro plus tillbakablick på New York för hundra år sedan av journalisten och slumbloggaren (squattercity.blogspot.com) Robert Neuwirth.
"Guds stad" (på svenska 2007) - gastkramande roman (och populär film) om favela i Rio av Paulo Lins.
"The Elephanta Suite" (2007) - tre noveller av Paul Theroux, där titelnovellen handlar om en amerikan som hittar sig själv genom att använda Bombays slum som initiationsrit.


Publicerad i Dagens Nyher igår 14 februari.

2009-02-13

Dharavibor hoppas på Slumdogs makt


Invånarna i slumområdet Dharavi i Bombay hoppas att uppmärksamheten kring filmen Slumdog Millionaire (som gick upp på biografer i Indien i januari, är tiofaldigt Oscarsnominerad och har svensk biopremiär 6 mars) ska leda till att deras rättigheter bättre tas tillvara.

Filmen är till stor inspelad i Dharavi, Asiens största slum och Bombays skamfläck, som ligger inklämt mellan medelklassområden, kontorskomplex och pendeltågsspår i centrala delar av stan.

- Kanske kommer de nu att tänka mer på hur vi ska försörja oss, och lyssna på oss när vi säger hur vi vill att slummen ska utvecklas, säger Albert Raj, som driver ett litet kyffe Dharavi där man kan ringa och faxa mot betalning.

Sedan några år tillbaka finns en plan på att riva slummen och bygga nya höga bostadshus, där sluminvånarna ska få bostäder. Ombyggnaden beräknas kosta runt 25 miljarder kronor och involverar utländska byggfirmor och arkitekter.

Invånarna i Dharavi har sedan länge varit kritiska till planerna och har dragit gång projekt Dharavi Bachao (Rädda Dharavi). De vill givetvis ha renovering och nybyggen, dagens situation är ohållbar i längden, men de vill vara med och utforma planerna så att deras intressen tas tillvara.

I den ursprungliga planen finns ingen plats för de tusentals småföretag som inåvånarna i slummen driver. Nu har dock myndigheterna börjat lyssna - och samråd med Dharavibor och myndigheter har bildats.

Dharavis småföretag syssslar är ingen hobbyverksamhet. Årligen omsätter slumföretagen 4 miljarder kronor.

Läs mitt blogginlägg från september förra året, då jag var i Dharavi.

2009-02-10

Rosa trosor till hinduhögeraktivister


Indier som blivit förbannade på att kvinnor som besökt en pub i Mangalore trakasserats ska skicka en provocerande Alla hjärtans dag-gåva till förövarna.

För ett par veckor sedan gick några unga män från en hinduhögergrupp in på en pub i staden Mangalore och spöade kvinnor. Skälet: aktivisterna anser att besöka en pub och dricka alkohol är ett "oindiskt" och omoraliskt beteende för en kvinna.

Mer 8 000 indier har gått med i Facebook-gruppen Consortium of Pub-going, Loose and Forward Women. Gruppen växer nu med ett par 2 000 medlemmar om dagen.

Facebook-gruppen ska på Alla hjärtans dag på lördag skickat en gåva till hinduhögeraktivisterna i Sri Ram Sena (Herren Ramas armé). Gåvan? Ett par rosa underbyxor. Provocerande men inte överdrivet provocerande för en puritan, eftersom de har hög anständig midja (se bilden).

The Consortium of Pub-going, Loose and Forward Women
, som skapades på Facebook i förra veckan, har också uppmanat kvinnor att gå till närmaste pub och beställa en drink på Alla hjärtans dag.

Får mig att tänka på författaren Suketu Mehtas uppmaning efter terrordåden mot Bombay 26 november. Bombay är alla rättrognas hatobjekt. Staden puritanerna (såväl hinduiska som muslimska fundamentalister) älskar att hata. Sydasiens minst traditionella, minst religiösa och mest etniskt blandade stad.

I Bombay har folk efter de senaste årens många bombdåd inte springit bort för att sätta sig i säkerhet utan mot explosionens centrum för att hjälpa de drabbade. Efter dåden, skrev Suketu Mehta, borde hela världen rusa mot katastrofens mitt, flyga till Bombay och spendera sina pengar, ”… drömma större, tjäna ännu mer pengar, besöka staden mer än någonsin … skruva upp den förbjudna musiken och dansa, arbeta hårt och festa hårdare”.

Läs tidigare blogginlägg om attacken mot puben.

Gå med i Facebook-gruppen du med - du behöver varken vara kvinna eller indier, sympatisör räcker.

Läs vad jag skrev om vad indiska författare tyckte om attentatet mot Bombay.

2009-02-05

Lågkonjunkturen slår mot Indien


Under sista kvartalet 2008 förlorade en halv miljon indiska anställda sina jobb, enligt en ny studie från indiska arbetsmarknadsdepartementet.

Studien har tagit in uppgifter från 2 581 arbetsplatser inom sex branscher där man sysslar med allt från att sy kläder till att konstruera IT-system. Branscher som står för drygt 60 procent av Indiens BNP.

Värst drabbad är bilindustrin.

Jämför man världens kontor (Indien) med världens verkstad (Kina) känns ändå den indiska krisen än så länge mild.

Häromdagen kom siffror från Kina som sa att cirka 20 miljoner av Kinas migrantarbetare återvänt hem efter att ha förlorat sina jobb när effekterna av den globala finanskrisen blev allt mer påtagliga. 15 procent av de 130 miljoner kineser som migrerat för att finna jobb har återvänt arbetslösa till landsbygden. De kinesiska siffrorna baseras på en studie som jordbruksministeriet utfört i 150 byar i 15 kinesiska provinser.

Medan västvärlden spås få ekonomisk nolltillväxt eller recession 2009 förväntas tillväxten i Kina och Indien att fortsatta att vara hög, trots en rejäl inbromsning från 9–10 procent till runt 6 procent.

Varmaste vintern i Delhi på 107 år


Delhi har haft sin varmaste vinter på 107 år. Det är det få som sörjer, åtminstone på kort sikt. Delhi, som ligger på samma breddgrad som Nordafrika, är känt för sina dimmiga och kalla januarimorgnar då uteliggare och sluminvånare fryser ihjäl. Nattemperaturer runt noll eller några minusgrader är vanligt, även om eftermiddagstemperaturen nästan alltid - när morgondimman släppt, hamnar runt 18–20 plusgrader.

Kylan har dessutom gjort att Delhiluften är renare än någonsin. Enligt Central Pollution Control Board var halten av giftig kväveoxid i december och januari betydligt lägre än samma period året före.

– Högre temperaturer har hjälpt att sprida utsläppen. Däremot har de faktiska utsläppen från fordon och andra stora utsläppskällor egentligen inte minskat, säger Vivek Chattopadhyay, luftföroreningsexpert på det oberoende miljöinstitutet Centre for Science and Environment.

Från och med 2002 drivs alla kommersiella fordon i New Delhi på naturgas. Sedan dess är också alla fordon äldre än 15 år förbjudna.

Naturgas är ett fossilt bränsle och bidrar därmed till den globala uppvärmningen. Men stadsluften i New Delhi förbättrades radikalt: kolmonoxidutsläppen sjönk med en tredjedel och svaveldioxidutsläppen nästan halverades.

Nya siffror visar dock att kväveoxidutsläpen (de som nu sprids på grund av varmare väder) ökat med 33 procent sedan stans fordon gick över från beninsin och diesel till naturgas.

Leta i Indien Online