2008-12-09

Staden som hatas av de rättrogna


Terroristerna kunde inte ha valt ett bättre mål. Bombay är alla rättrognas hatobjekt. Staden puritanerna älskar att hata. Sydasiens minst traditionella, minst religiösa och mest etniskt blandade stad.

Ursprungsbefolkningen är i minoritet, invandrarna i majoritet. Här talas världens alla språk, bor hinduer, muslimer, parser, kristna, jainer och ateister sida vid sida, är kasttillhörighet av underordnad betydelse, lever de slum- och trottoarboende tätt intill de skamlöst rika.

Ashok Banker är född och uppvuxen i Bombay, en tolerant stad som styrs av intoleranta politiker. Han ser sig själv som en spegelbild av staden: en hybrid och en motsägelse. Kristen mamma med europeiskt påbrå, hinduisk-indisk pappa. Författare till såväl hårdkokta deckare om en kvinnlig maffiajagande polis med stålbehå som till en serie populariserade versioner av det religiösa eposet Ramayana, essensen av hinduisk-indisk tradition. Tvetydigheterna ger frihet. I Bombay, sa Ashok Banker när jag för några år sedan träffade honom i hans slitna tvårummare, ”äter även ortodoxa vegetarianer kött, dricker även absolutisterna alkohol”.

Också de unga terrorister som i förra veckan sköt vilt omkring sig har, gud förbjude, frestats av stadens liberala image. Alla sydasiater – från Kabul i norr till Male i söder – har någon gång drömt om ”paap-ni-bhoomi”, det syndiga landet, de stora stålarnas och de miljoner förhoppningarnas stad – inte minst tack vare filmerna från Bollywood.

Suketu Mehta flyttade från Bombay till New York när han var 14 år. I vuxen ålder flyttade han tillbaka med fru och barn. I reportageboken ”Maximum City” beskriver han hur hans barndomstad förlorade sin oskuld i samband med våldet mellan hinduer och muslimer 1992–93. Efter de senaste dåden – som i indisk media kort och gott kallas 26/11 – skriver han i New York Times om mötet med en muslimsk man i slummen som älskar sin stad eftersom den är en gyllene sångfågel. ”Den flyger snabbt och lekfullt”, sa mannen, ”och du måste jobba hårt för att fånga den, men om du gör det fylls ditt liv av lycka och välgång”.

Terroristerna som häromdagen sköt vilt omkring sig, skriver Suketu Mehta, försökte fånga och döda sångfågeln.

Taj Mahal Hotel var ett av målen för attacken. Också det en hybrid: byggd i en stil som hejvilt blandar öst med väst, profant med sakralt, gotiskt med moriskt med florentinsk renässans. Hotellet grundades runt förra sekelskiftet som en plats för alla, oavsett hudfärg, av parsern Jamsetji Nusserwanji Tata sedan han nekats komma in på ett white-only-hotell. Jamsetjis arvtagare, Tatakoncernen, har idag, bitterljuvt nog, börjat köpa upp västerlandets bilindustri och basnäringar. ”Imperiet slår tillbaka”, som en ledarskribent på Times of India formulerade det.

Även mitt stamställe, Café Leopold, attackerades. På en bild ser jag blodet från de sex som dödades där flyta över stengolvet och föreställer mig smärtan, paniken och skräcken. Leopold är sinnebilden för det vidöppna, skamligt liberala Bombay.

Blandningen av gäster är som hämtad från en gammal spionroman. Shejker, sjömän, östafrikanska affärsmän i fotsida dräkter … plus medelklassindier, västerländska ryggsäcksluffare och lyxturister. Jag har ivrigt gått hit vid varje Bombaybesök sedan 25 år tillbaka för att få en fläkt av en kosmopolitisk la belle époque-atmosfär.

Med Gregory David Roberts tegelstensroman ”Shantaram” klev Café Leopold in i litteraturen. I boken sitter huvudpersonen, en lätt förklädd Roberts, allt som oftast på Leopold, dricker öl, pratar med prostituerade, gangstrar och resenärer. Efter attacken skriver Suketu Mehta: ”Deras berusat festande och skamlöst flirtande måste ha förolämpat de rättrogna jihadisterna”.

Att attentatsmännen kom från det kaotiska grannlandet Pakistan och tränats av terrorgruppen Lashkar-e-Taiba är de flesta överens om. Men motivet? Okej, att destabilisera Indien. Men mera? Jo, skriver författaren Pankaj Mishra i New York Times, den segdragna konflikten i Kashmir, den framväxande hindunationalismen och pogromerna på muslimer i Gujarat 2002. Hinduisk chauvinism har skapat en ny generation av arga sydasiatiska muslimer med ett grundmurat hat mot Indien.

Eller som brittiska författaren William Dalrymple uttrycker det i The Guardian: medan Israels behandling av palestinier är motiv för muslimska självmordsbombare i Mellanöstern har Indiens hantering av konflikten i Kashmir blivit motiv för terrordåd från sydasiatiska muslimer.

Även om bara 0,01 procent av alla som känner sig alienerade tar till våld kan de förstöra livet för resten av befolkningen, påpekar författaren Arundhati Roy i en intervju i BBC. Visst, men jag lovar, det kommer inte att ske i Bombay, där folk efter de senaste årens många bombdåd inte springer bort för att sätta sig i säkerhet utan mot explosionens centrum för att hjälpa de drabbade.

Och nu? Hela världen, skriver Suketu Mehta, borde rusa mot katastrofens mitt, flyga till Bombay och spendera sina pengar, ”… drömma större, tjäna ännu mer pengar, besöka staden mer än någonsin … skruva upp den förbjudna musiken och dansa, arbeta hårt och festa hårdare”.

Böcker om Bombay, fundamentalism och indisk islam
”Maximum City – Bombay Lost and Found” (2004) av Suketu Mehta. Reportage om stark närvarokänsla om rikedom, våld, slum och förlorad oskuld.
”Midnattsbarnen” (1983) och ”Clownen Shalimar”
(2006) av Salman Rushdie. En kärleksförklaring till Bombay respektive en skildring av terrorism och konflikten i Kashmir.
”I skuggan av Taj Hotel” (1998) av Anita Desai. Roman om tyska juden Hugo Baumgartner, för mörk för Hitler, för ljus för Indien, som bosätter sig i Bombay.
”Shantaram” av Gregory David Roberts. Bästsäljande roman om förrymd australisk fånge som blir hantlangare åt maffian i Bombay.
”The Elephanta Suite” av Paul Theoux (2007). Tre noveller om Indien i skärningspunkten mellan kolonialt arv och globalisering. Titeln är lånad från dyraste sviten på Hotel Taj Mahal, där huvudpersonen i en av berättelserna bor.
”The Last Moghul: The Fall of a Dynasty” (2007) av William Dalrymple. Indiskt perspektiv på sepoyupproret, som innebar slutet för flera hundra av muslimskt styre i Indien.
• ”Ravan and Eddie”
(1994) av Kiran Nagarkar. Rolig roman om vännerna Eddie (kristen) och Ravan (hindu) som växer upp i samma område i Bombay på 1950-talet.

Tidigare publicerad i DN 6 december 2008

4 kommentarer:

samtalmedsolen sa...

Tack för ett ypperligt inlägg.
Och tack för boktipsen,särskilt en av titlarna som jag fick av en dispora-indier i förra veckan men tyvärr glömt bort!

Sanjay sa...

Jag tycker det var intressant att BJP inte lyckades slå mynt av attentaten i de efterföljande valen. Vi får se vad som händer nästa år.

Det du skriver är väl ungefär vad Rusdie skrev angående namnbytet, "those who hated India, those who sought to ruin it, would need to ruin Bombay"

Jag tycker det är rätt men fel. I princip tycker jag att man kan säga att Bombay och Mumbai lever sida vid sida. Det kosmopolitiska och det inskränkta. Krutdurken som när som helst kan sprängas. Precis som Indien i övrigt.

Anonym sa...

Hello. And Bye.

Anonym sa...

trainingthe filename redmond rita globally drkz senses nikita brighton melodies thesessions
lolikneri havaqatsu

Leta i Indien Online