Mumbai, Shanghai, Dubai – or Goodbye!

”För att ytterligare understryka det allmänna elände som rådde hade landet föregående vinter hemsökts av en hungersnöd som var värre än någonting som ens de äldsta kunde erinra sig … Människorna hade klarat sig undan från rena svältdöden genom att äta barkbröd och ett gräs som vi efteråt identifierade som harsyra.”

Citatet är plockat ur en reseskildring av en brittisk skribent. Men han har inte rest genom dagens Etiopien eller Bangladesh. Nej, ekonomen Thomas Robert Malthus gjorde dessa observationer sommaren 1799 under en resa mellan Värmland och Stockholm.

Denna gruvliga nöd rådde inte överallt i Norden. Nej, Malthus hade strax innan rest genom Norge, där han tyckte sig märka att folk hade det bättre. Eländets rötter, menade Malthus, fanns i den svenska överbefolkningen.

60 år senare rådde fortfarande hungersnöd i Sverige – och det rika jordbrukslandet Argentina skickade livsmedelbistånd till Norrland, där människor desperat letade efter föda, barnens magar var uppsvällda, barnadödligheten var skyhög och tyfusepidemier härjade.

Biståndsgivaren Argentina var nyrikt, mer etablerade stormakter med starka ekonomier fanns längre österut. År 1700 var Kinas qingdynasti och Indiens mogulrike världens två största ekonomier. Var och en av dem var ekonomiskt mäktigare än hela den europeiska världsdelen – tillsammans stod Kina och Indien för hälften av världens samlade BNP.

Ekonomiskt framgångsrika biståndsgivare i Asien och Sydamerika och fattiga, svältdrabbade biståndsmottagare i Nordeuropa. Så var det en gång i tiden, frågan är om det kan bli så igen.

Flera framtidsrapporter de senaste åren slår fast att Europas och USA:s totala ekonomiska dominans är bortblåst i mitten av detta sekel. Brasiliens ekonomi är då större än Japans. Rysslands, Mexikos och Indonesiens ekonomier är större än Tysklands. Och Turkiets större än Italiens.

År 2050 har Asiens giganter återtagit sina historiskt sett starka positioner i världsekonomin. Kina är då världens överlägset största ekonomi med Indien på tredje plats.

Men får den globala finanskrisen USA och EU att falla – precis som Romerska imperiet. Får vi i framtiden se bistånd från snabbväxande ekonomier i syd till nöden i nord?

Välstånd och ekonomisk makt rör sig från väst mot öst som aldrig förr, enligt en ny amerikansk underrättelserapport som ska hjälpa den nya presidenten att staka ut kursen när han tillträder efter årsskiftet. Rapporten – som blickar fram till år 2025 – slår fast att finanskrisen skyndar på denna utveckling, som leder till att Kina och Indien kommer att dominera världsekonomin.

Obama och hans efterträdare måste förbereda sig på att USA förlorar sin politiska dominans. Den nya världen har inte ett, inte två, utan flera maktcentra. Kinas och Indiens växande medelklass kommer inte att nöja sig med konsumentmakt, de kommer att kräva av sina politiker att de blickar ut i världen och gör anspråk på inflytande.

Anti-amerikanismen kommer att minska i takt med att USA inte längre är ensam herre på täppan. Man hatar de starkaste – och när amerikanerna inte längre är starkast i världen kommer de också att bli mildare behandlade. Istället kommer kanske anti-globaliseringsrörelsen att protestera mot Pekings och New Delhis framtida maktfullkomlighet och världspolisambitioner.

Amerika, gottar sig rapportförfattarna, kommer att bli mer poppis, framför allt som motvikt till Asiens supermakter – och terroristerna kommer att välja andra mål än amerikanska. När jag läser rapporten får jag en känsla av att amerikanerna tycker att det ska bli ganska skönt att slippa vara störst och starkast.

Dagens ekonomiska kris innebär också en renässans för vänsterpolitik. Den snabba globaliseringsprocessen bromsas tillfälligt in, samtidigt som det höjs krav på bevarade tullmurar, tror de amerikanska prognosmakarna. Inte nog med det. De spår också ökat statligt engagemang, framför allt i utvecklingsländerna, och lyfter fram nödvändigheten av att tygla marknaden.

Världsbankens och Valutafondens liberala chockterapi för uländer i kris verkar vara en kur på utdöende. Staten har blivit riddaren som kan få marknadsdraken att besinna sig.

Så här står det i den amerikanska rapporten: ”I början av 1990-talet förutspådde många ekonomer att statligt ägda bolag skulle bli en relik från 1900-talet. De hade fel. Statliga bolag är långt i från uträknade, de frodas och växer över de nationella gränserna …”.

Tänk att man skulle få höra det från strategerna i Washington.

Världen år 2025 eller 2050 bjuder alltså på statligt dirigerad kapitalism, och åtminstone två av världens maktcentra i Asien.

Men hur går det då för Sverige? Kommer svenska Bergslagen – sedan den sista underleverantören till Volvo för länge sedan klappat igen – att likna dagens indiska Bihar, en fattig och efterbliven provins som en gång i tiden var rik och mäktig?
Nja, ingen tror väl på allvar att den nöd som Thomas Robert Malthus såg i Sverige för 200 år sedan ska komma tillbaka.

Även om asiatiskt bistånd till fattiga Bergslagskommuner inte känns troligt har många västerländska företag vänt sig österut när kassan tryter. Indiska företag har köpt så många västerländska företag, inklusive statusbilarna Jaguar och Landrover, att indiska ledarsidor bitterljuvt konstaterat att ”Indien kolonialiserar världen”.

I England finns ett uttryck som jag tror kommer att sprida sig till Sverige i någon form. Det lyder ”Mumbai, Shanghai, Dubai – or Goodbye”.

Arvika Gjuteri, som gör delar till lastbilar och traktorer, är indiskt sedan i februari i år. Ett stalltips är att denna österländska köplust fortsätter – och att Volvo och Saab om några år har kinesiska eller indiska ägare.

Läst:
Global Trends 2025 – a Transformed World, National Intelligence Council, november 2008.
The World in 2050: Beyond the BRICs, PriceWaterhouseCoopers, mars 2008.
Sveriges ekonomiska historia, Lars Magnusson, 1997.

Sänt i Obs i P1 16 december.