2010-01-25

Heliga, moderna Indien


”Nine Lives – In Search of the Sacred in Modern India”
William Dalrymple
Bloomsbury 2009

Indierna är vidskepliga
och blandar religiöst och vetenskapligt, tyckte kolonialister som Thomas Babington Macaulay, vilket inte var en så tokig analys. Men det han sa i brittiska parlamentet 1835 var förstås bara chauvinism: "… en enda hylla i ett bra europeiskt bibliotek är värt mer än all inhemsk litteratur i Indien och Arabien”.

Man kan säga att Macaulay och hans efterföljare lyckades västifiera Indiens elit politiskt och socialt, men misslyckades när det gäller religionen. Författaren Henri Michaux hade i ”En barbar till Asien” (1933) en teori om varför det gick som det gick:
”Hade de kristna velat omvända hinduerna skulle de istället för tiotusen genomsnittsmissionärer ha skickat ut ett helgon. Ett enda helgon skulle omvända miljoner hinduer”.

Reseskribenten William Dalrymple är liksom Macualay britt och har bott långa perioder i Indien. Men där upphör likheterna. Dalrymple bor där fortfarande halvårsvis och läxar inte upp någon. Han är den nyfiket observerande resenären som brinner av berättarlust. Jag har följt hans författarskap sedan debuten som brådmogen 22-åring med reseskildringen ”Till Xanadu” 1989 och fastnat för att hans förmåga att tränga under ytan, ta saker på allvar – och samtidigt ha självförtroende att skippa det hovsamt vördnadsfulla.

I ”City of Djinns” (1993) mystifierar han Delhi. Och det säger jag som beröm. Innan jag läste boken kändes den indiska huvudstaden modern och trist, som något nödvändigt ont. Efter läsningen hade stan laddats med magi samtidigt som den förklarats historiskt och politiskt. En sorts magisk realism light i reportageform. En bedrift.

Efter några historiska faktaböcker är Dalrymple nu tillbaka med reseboken ”Nine Lives”. Vad han testade redan i ”I City of Djinns” fullföljer han nu: fokus ligger inte på resenären och hans äventyr, som så länge varit genrens signum. Istället är det de nio indier som boken handlar om som är huvudpersoner. Berättaren/resenären däremot: en skuggfigur.

Kanske är det här reseskildringens framtid? Ut med resenären som rider i galopp och panorerar landskapet. In med resenären som skaffar sig lya, vänner och vardagsliv och är en hybrid av resenären, antropologen och utvandraren.

De nio berättarrösterna i ”Nine Lives” försöker närma sig gud på olika sätt. En janistisk nunna svälter sig till döds, en buddistisk munk är beredd att bekämpa kinesiska oförrätter med vapen, en tantriker anser att lust och sex är vägen till frälsning.

Nästan hela tiden befinner sig berättelserna i ett gränsland mellan tradition och modernitet. I en av mina favorittexter får vi möta en sydindisk brahmin som skulpterar bronsgudafigurer, ett yrke som gått i arv i en obruten släktkedja sedan medeltida Cholaimperiet. Men hans son, som ännu går i skolan, vill bli it-ingenjör och säger till sin pappa att de lever i datorernas tidevarv. Pappan tycker att det är synd att en 700-årig tradition då kommer att dö ut men kan inte kontra med att vi, 2009, lever i de handsnidade bronsgudarnas tidevarv.

Dalrymples bok, som fått fina recensioner i Indien, är ett hugg i ryggen på hindunationalistiska indiska politiker som gärna slår ner på avvikelser. I ”Nine Lives” framträder istället en bild av religionen som den alltid borde vara: full av skojiga infall, egensinniga tolkningar och utmanande budskap.

I Västbengalen utforskar
han tantrisk hinduism, en tradition som – kanske – fanns i Indien innan de patriarkala indoarierna kom. Manisha har blivit slagen av sin man och flytt med Tara – Dödsluraren, Skymningskvinnan, en avatar av gudinnan Parvati – som ledsagare. Hon bosätter sig på en helig kremeringsplats där hon får kraft att leva från den kvinnliga kraften (shakti) och förhållandet med en helig man (sadhu) som gärna lyssnar på cricketlandskamper på radio.

I sydindiska Kerala tar han med läsaren till en plats där den lägsta kasten, daliterna, varje år klär ut sig till guden Vishnu. Den högsta kasten, brahminerna, vallfärdar dit för att knäfalla och vördnadsfullt tillbe dem. Omvända världen alltså. I daliternas dans finns samtidigt en kritik av brahminernas annars så vanliga elitism och högmod.

I en flertusenårig gammal myt klär Shiva ut sig till dalit för att locka fram brahminernas sämsta sidor och därefter näpsa dem. Eller som huvudperson i Dalrymples berättelse, Hari Das, uttrycker det: ”De stora moderna reformivrarna, som Karl Marx och (indiska politikern och daliten) Ambedkar, byggde bara vidare på lärdomar som vi ärvt från den stora guden Shiva”.

Efter två månader som gudomlig dansare återvänder Hari Das till den tuffa vardagen som fångvaktare på ett fängelse där två maffiagäng bekämpar varandra både utanför och innanför murarna: ena maffian stöds av hindunationalisterna, andra av kommunistpartiet.

Dalrymples förmåga att hitta konflikterna mellan gammalt och nytt och religiöst och politiskt är imponerande. Med hans ögon skimrar Indien i regnbågens alla färger.

Publicerad i Dagens Nyheter 23 januari.

2010-01-08

Mer social aktivism och mindre eskapism


Rik och fattig. Bildad och analfabet. Herre och tjänare. Storstad och landsbygd. Och dessutom hög kast och låg kast. Indien är landet som ger begreppet klassklyftor ett ansikte.

Men sen några år tillbaka spirar rasande rättvisediskussioner och ivriga gräsrotsrörelser. Till och med den slumrande medelklassen och de apolitiska ungdomarna har vaknat.

Söner till polischefer och politiker begår hemska brott men frias, eftersom de har inflytelserika föräldrar.

Förr ryckte folk på axlarna eller knöt näven i byxfickan.
Idag: demonstrationer på gatorna och mediekampanjer tills rättvisan segrat.

Korrumperade politiker och brist på interndemokrati i de politiska partierna.
Förr suckade folk bara uppgivet.

Idag: Facebookgrupper och sms- och epostkampanjer för att få folk att gå och rösta och välja bort de dåliga politikerna.

Precis som i USA använder sig aktivisterna gärna av grundlagen som vapen för att skapa förändring. Miljörörelsen har använt lagens paragraf om grundläggande fri- och rättigheter för att få domstolarna att fälla miljöradikala domar. Och gayrörelsen har använt samma paragrafer för att legalisera homosexuella förbindelser, vilket skedde så sent som i somras.

I väst tror vi gärna att liberalism och frihet är europeiska uppfinningar och att Asiens arv är det auktoritära enväldet.

Men Aristoteles frihet gällde bara fria män, medan samtida kung Ashoka 600 mil österut ansåg att det goda samhället måste ge frihet även till kvinnor, slavar och vildar.

Och när kättare ännu brändes till döds på Campo dei Fiore i Rom, ledde mogulkejsaren Akbar en nordindisk stat med religionsfrihet.

I år kommer arvet från Ashoka att visa sig i fler avslöjanden om orättvisor för flickor i fattiga familjer, stamfolk, jordlösa och religiösa minoriteter. Och det kommer att kicka igång många gräsrotsrörelser.

Samtidigt får vi se fler filmer från Bollywood där eskapismen gett vika för rafflande skildringar av missförhållanden.

Sändes i Obs i P1 på Trettondagen 6 januari. Lyssna!

2010-01-04

Renässans för reseskildringen


Det fanns en tid när reseskildringen var högsta mode. 1975 kom amerikanen Paul Theroux med ”Den stora järnvägsbasaren” om en resa Asien runt med tåg. Den sålde i en och en halv miljon exemplar och inspirerade Bruce Chatwin, som sa upp sig från jobbet som journalist och reste till Sydamerika.

Resultatet – ”I Patagonien” (1977) – var enligt New York Times ”ett litet mästerverk av resande, historia och äventyr” och har idag ikonstatus.

De kommande tio åren var det reseskildringar som gällde om man ville få snurr på bokförsäljningen i Storbritannien och USA. I tidskriften Grantas temanummer om reseskrivande 1984 slog redaktören fast att resereportaget inte sedan 1930-talet varit så ”populärt och viktigt”.

I den vevan tog det interkontinentala ryggsäcksresandet fart på allvar, samtidigt som reseskildringen paradoxalt nog började förtvina, utknuffad på bokhandelshyllorna av ett allt rikare utbud av instrumentella Lonely Planet-guider.

Britten William Dalrymple, som debuterade med reseskildringen ” In Xanadu” 1990, försöker i en maffig essä i The Guardian (19 september) förklara varför genren krympte.

Dels, anser han, började det ges ut alldeles för många urtrista skildringar av wannabe-Chatwins. Dels utsattes genren för ett akademiskt bakhåll av Edward Said och andra som klassade reseskrivandet som en fortsättning på kolonialismen.

Dalrymple kom i dagarna med sin första resebok på 15 år: ”Nine Lives”, ett reportage som utforskar hur det andliga och religiösa – hinduiska guruer, buddhistiska munkar och sufihelgon – klarar sig i det moderna Indien. ”This is travel writing at its best”, tyckte The Guardian.

Att avfärda reseskildringen som försök till västerländsk dominans är för trångsynt, menar Dalrymple. Se på genrens rötter som slingrar sig långt bortom ”väst”: Gilgamesheposet, Abrahams vandringar i Gamla Testamentet, bröderna Panadavas resor i Mahabharata, den arabiska superresenären Ibn Battuta – bara för att nämna några få.

Dalrymple tror att reseskildringen kan vara räddningen när nyhetsrapporteringen blir för kortfattad och befriad från historisk kontext. Men kraven har ökat. Det duger inte längre att gestalta människor man möter som ”lustiga utlänningar”. Faktum är att gårdagens lustiga utlänningar i flera fall är dagens vassaste reseskildrare – Dalrymple pekar på indierna Pico Iyer, Pankaj Mishra och Suketu Mehta.

Dessutom: de bästa skildringarna skrivs i dag av skribenter som stannat längre på varje plats, trängt djupare in i det lokala och i sann kosmopolitisk anda känner sig hemma i världen.

Publicerad i Dagens Nyheters Boklördag i oktober 2009.

Leta i Indien Online