Det fanns en tid när reseskildringen var högsta mode. 1975 kom amerikanen Paul Theroux med ”Den stora järnvägsbasaren” om en resa Asien runt med tåg. Den sålde i en och en halv miljon exemplar och inspirerade Bruce Chatwin, som sa upp sig från jobbet som journalist och reste till Sydamerika.
Resultatet – ”I Patagonien” (1977) – var enligt New York Times ”ett litet mästerverk av resande, historia och äventyr” och har idag ikonstatus.
De kommande tio åren var det reseskildringar som gällde om man ville få snurr på bokförsäljningen i Storbritannien och USA. I tidskriften Grantas temanummer om reseskrivande 1984 slog redaktören fast att resereportaget inte sedan 1930-talet varit så ”populärt och viktigt”.
I den vevan tog det interkontinentala ryggsäcksresandet fart på allvar, samtidigt som reseskildringen paradoxalt nog började förtvina, utknuffad på bokhandelshyllorna av ett allt rikare utbud av instrumentella Lonely Planet-guider.
Britten William Dalrymple, som debuterade med reseskildringen ” In Xanadu” 1990, försöker i en maffig essä i The Guardian (19 september) förklara varför genren krympte.
Dels, anser han, började det ges ut alldeles för många urtrista skildringar av wannabe-Chatwins. Dels utsattes genren för ett akademiskt bakhåll av Edward Said och andra som klassade reseskrivandet som en fortsättning på kolonialismen.
Dalrymple kom i dagarna med sin första resebok på 15 år: ”Nine Lives”, ett reportage som utforskar hur det andliga och religiösa – hinduiska guruer, buddhistiska munkar och sufihelgon – klarar sig i det moderna Indien. ”This is travel writing at its best”, tyckte The Guardian.
Att avfärda reseskildringen som försök till västerländsk dominans är för trångsynt, menar Dalrymple. Se på genrens rötter som slingrar sig långt bortom ”väst”: Gilgamesheposet, Abrahams vandringar i Gamla Testamentet, bröderna Panadavas resor i Mahabharata, den arabiska superresenären Ibn Battuta – bara för att nämna några få.
Dalrymple tror att reseskildringen kan vara räddningen när nyhetsrapporteringen blir för kortfattad och befriad från historisk kontext. Men kraven har ökat. Det duger inte längre att gestalta människor man möter som ”lustiga utlänningar”. Faktum är att gårdagens lustiga utlänningar i flera fall är dagens vassaste reseskildrare – Dalrymple pekar på indierna Pico Iyer, Pankaj Mishra och Suketu Mehta.
Dessutom: de bästa skildringarna skrivs i dag av skribenter som stannat längre på varje plats, trängt djupare in i det lokala och i sann kosmopolitisk anda känner sig hemma i världen.
Publicerad i Dagens Nyheters Boklördag i oktober 2009.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar