2013-10-25

När jag blev en vedervärdig figur i en roman


Hurusom jag skrev en taskig recension och blev en vedervärdig figur i författarens nästa bok.

"Vi ses i min nästa roman", måste författaren Mikael Bergstrand ha tänkt när han läste min recension i Vagabond nr 9.2011 av hans debut i gubblitt-genren, Delhis vackraste händer (Norstedts 2011). Så här avslutades min recension:

Det är ganska kul och väldigt fartfyllt om vad Indien kan göra med en 50-årskrisande svensk man, men tyvärr också ganska platt och ytligt.
Själv har jag försökt utmana den gängse bilden av Indien här i Vagabond och i olika reportageböcker. Om jag lyckats vet jag inte. Men Mikael Bergstrand, som bott flera år i New Delhi och jobbat för Sydsvenskan – försöker inte ens. Det blir den gamla schablontyngda bilden av Indien – ännu en gång. Men som snabb underhållning: javisst. Tråkigare läsning finns.


Jag vet att jag tänkte när jag skrev det där att det kanske var förmätet att påstå att jag försöker utmana den gängse bilden av Indien, men jag betonade ju att jag bara försöker, och påstod aldrig att jag lyckats, fast det fanns förstått underförstått i texten. Hade lite ångest efter att det kommit i tryck. Kanske var jag för hård?

Mikael Bergstrand måste hur som helst ha blivit djupt sårad av den negativa slutklämmen på recensionen. I sin andra bok om den medelålders Indienresenären Göran Borg, Dimma över Darjeeling, som gavs ut tidigare i höst, kommer hämnden. I den nya boken finns en karaktär som jag misstänker är en parodi på … på mig.
På en bjudning på svenska ambassaden i New Delhi träffar bokens huvudpersoner, Malmökillen Göran Borg och Delhigrabben Yogi, en svensk författare:

Plötsligt avbröts det uppslupna sorlet av en gråblond, spenslig svensk man i min egen ålder som högljutt påkallade allas uppmärksamhet.
"Hallå, om ni kan vara tysta en liten stund så har jag någonting viktigt att berätta för er", ropade han och viftade med en bok.

Mannen presenterade sig som Ronny P. Gyllin, just P:et mellan för- och efternamn betonade han så att saliven sprutade ur munnen på honom, och han förklarade att han var författare till boken På bönpall genom det nya Indien utan fördomsfulla glasögon. Den långa och omständliga titeln hade han valt utifrån sin vana att utforska Indien från passagerarsätet på en motorcykel.
"Bil är för banalt och riksha så kliché, som om Indien bara var ett land fyllt av moped- och cykelkärror. Det finns så många föreställningar och myter om det här landet som jag väldigt effektivt slår ihjäl i min bok", sa han. "Jag visar det nya Indien, landet som byggs av IT, entreprenörskap och medicinsk spetskompetens och som ändå står stadigt med bägge fötterna i den kulturella jordmånen."

Så formulerade Mikael Bergstrand sin hämnd, sitt svar på mitt påstående i recensionen att jag försökte utmana gängse Indienbilder.

Han syftade förstås på mina böcker Moderna Indien ("Jag visar det nya Indien …") och Indien - elefanten som började dansa ock kanske också New Delhi–Borås – den osannolika berättelsen om indiern som cyklade till kärleken i Sverige ("Den långa och omständliga titeln …"). Men jag måste ge Mikael Bergstrand en eloge, bortsett från de självgoda dragen och satiriska poängerna hos romankaraktären så sammanfattar han väldigt fint mina ambitioner med Indienskriverierna.
Scenen från svenska ambassaden i New Delhi fortsätter med att den odräglige Ronny P. Gyllin hyllar ayurveda samtidigt som han framfusigt försöker kränga sin bok. Men även efter ambassadbjudningen, när handlingen utspelar sig i tedistriktet Darjeeling vid kanten av Himalaya, återkommer bokens huvudperson flera gånger till Ronny P. Gyllins förskräckligt politiskt korrekta bok om Indien.

På bokmässan i Göteborg
i slutet av september höll Mikael Bergstrand ett seminarium om sin nya bok. Då hade jag ännu inte läst den och kände alltså inte till parodin på mig. Jag gick fram till honom efteråt och presenterade mig – förhoppningsvis inte genom att uttala initialen mellan mitt för- och efternamn så att saliven sprutade. Jag tror jag förväntade mig ett kollegialt leende, ett handslag och en nyfikenhet. Jag var i alla fall nyfiken på honom som skrivit så mycket om Indien, mitt favoritämne. Vi som skriver om Indien brukar hålla ihop och samarbeta. Fika, äta lunch, bolla saker mellan varandra.

Men Mikael Bergstrand såg inte så road ut. Snarare förvånad. Kanske förskräckt – jag vet inte, jag kanske efterkonstruerar om jag påstår det. Och så sa han avmätt:
– Jasså det är du!
Och sedan gick han.
Jag kände mig snopen. Ville han inte småprata lite, Indienskribenter emellan? Nej, han kanske var stressad, intalade jag mig. Han skulle ju signera böcker i montern. Hade inte tid. Så var det nog.
Nu förstår jag att anledningen var en annan. Han kanske befarade att jag läst hans svar på min taskiga recension och var arg på honom. Ville ställa honom mot väggen.

Nu när jag läst klart Dimma över Darjeeling känner jag mig faktiskt inte alls arg. Visst, när jag först läste sidorna som handlade om mig hettade kinderna och klappade hjärtat lite extra snabbt. Men nu efteråt känner jag mig snarare ärad över att jag är värd att bli en figur i en roman.

Besviken skulle jag bli om Mikael Bergstrand påstår att Ronny P. Gyllin inte syftar på mig, utan på någon annan (kanske finns det ett drag av Jan Myrdal i Ronny P. Gyllin – eller kanske är han en hopkopiering av en hel massa Indienskribenter han ogillar).

Och hur är då uppföljaren, Dimma över Darjeeling? undrar du.
Ungefär som föregångaren, Delhis vackraste händer, svarar jag.
Slutmeningarna från recensionen av förra boken funkar även på den nya, så här kommer de igen:

Det blir den gamla schablontyngda bilden av Indien – ännu en gång. Men som snabb underhållning: javisst. Tråkigare läsning finns.

1 kommentar:

Anonym sa...

Jag trodde den här boken handlade om Indien, och inte om ditt ego.

Leta i Indien Online