Stjärnekonomernas bråk om Indiens fattiga

Indiens ekonomi krisar efter 22 år av makalös tillväxt. I början av september – medan den indiska rupien föll i värde och räntorna steg – godkände landets parlament en lag som ska ge subventionerad mat till de 800 miljoner indier som fortfarande räknas som fattiga.

Men frågan är om jättelika statliga stödprogram verkligen är bästa metoden för att utrota fattigdomen?

Oppositionen kallar matsubventionerna för röstfiske. Och Indiens två mest kända ekonomer är oense om det är staten eller marknaden som ska hjälpa Indiens fattiga.

I ena ringhörnan Amartya Sen, som fick nobelpriset i ekonomi 1998 och är verksam vid Harvard. I andra ringhörnan ekonomiprofessorn Jagdish Bhagwati vid Columbiauniversitetet.

Fajten började sedan Amartya Sen publicerat sin nya bok, An Uncertain Glory, som betyder ungefär En osäker triumf. I boken skriver han att Indien är ensamt bland Asiens tillväxtländer om att inte ha lyckas förbättra livsvillkoren för de allra fattigaste. Trots decennier av tillväxt, som bara överträffas av Kina, är hälsotalen fortfarande usla för hundratals miljoner indier.

Något är kort sagt fundamentalt fel med den indiska modellen, menar den indiska nobelpristagaren.

Under tillväxtåren fick man in stora skatteinkomster och statens finanser var mycket goda. Därför borde man ha passat att satsa ordentligt på grundskolor och primärvård. Amartya Sen tycker att Indien missade en historisk chans att minska fattigdomen.

Istället får man se sig slagna till och med av det undergångstippade grannlandet Bangladesh, som har betydligt sämre ekonomi än Indien, men stoltserar med snabbare ökning av läs- och skrivkunnighet och medellivslängd.

”Livet för den fattigare halvan av Indiens befolkning är i stort sett inte bättre än för den fattigare halvan av Afrikas befolkning”, skriver Amartya Sen – och argumenterar för att Indien inte bara kan bygga järnvägar, flygplatser och bredbandsnät, utan också måste satsa på den sociala infrastrukturen.

Problemet med statliga välfärdsprogram är bara att toppolitikernas vackra intentioner förfuskas av politiker och tjänstemän på lägre nivå, kontrar Jagdish Bhagwati, som länge räknats som nummer två efter Amartya Sen bland Indiens internationellt kända ekonomer. Statliga sociala projekt göder bara korruptionen, säger han. Fattigdomen beror inte på Indiens taskiga offentliga utbildning och sjukvård, utan på att landet har så dåligt investeringsklimat.

Se istället till att folk får jobb så kommer de att satsa på sin egen utbildning och hälsa, skriver Bhagwati i sin nya bok, som heter Why Growth Matters, alltså Varför tillväxt är så viktig.

För första gången på 22 år har Indien i år drabbats av ekonomisk kris. Nästa år är det parlamentsval, och ska den Kongresspartiledda koalitionen bli omvald måste den hitta på något som lindrar effekterna av raset.

Och hittat på något, det har man – och det med råge. De 800 miljoner indier som har det sämst ställt ska nämligen erbjudas möjlighet att varje månad köpa fem kilo statligt subventionerat ris, hirs och vete.

Denna gigantiska Marshallplan till Indiens fattiga, som redan klassats som världens mest omfattande välfärdsprogram, kommer att kosta astronomiska 140 miljarder kronor om året.  Men det vore det kanske värt. Om hjälpen når fram skulle den onekligen göra skillnad.

Kruxet är att det mesta av sådana här satsningar försvinner hos olika mellanhänder, medan bara små rännilar sipprar ner till de fattigaste. Rajiv Gandhi, som var premiärminister i slutet av åttiotalet, sa att av varje 100-rupiersedel som staten ger i bidrag till behövande så når bara 10 rupier fram.

Med tanke på fusket har Jagdish Bhagwati i högra ringhörnan en poäng i att det är klokare att se till att näringslivet har bra villkor och att folk får jobb än att skapa ett enormt byråkratiskt system för att avgöra vem som har rätt att få köpa subventionerad säd.

Men Amartya Sen i vänstra ringhörnan har å andra sidan rätt i att ekonomisk tillväxt inte räcker för att skapa välstånd för de fattigaste.

I de tre indiska delstater – en i Himalaya och två vid landets sydspets – som är mest jämlika och har högst utbildningsnivå och hälsostandard, är märkligt nog medelinkomsten låg och tillväxten långsam.

Medan de indiska delstater som toppar inkomst- och tillväxtligan har större klyftor och fler fattiga.

Därför skulle jag vilja påstå att ställningen i matchen mellan de båda indiska stjärnekonomerna om hur man bäst hjälper Indiens fattiga för närvarande är… oavgjord. 

Sändes i Obs i Sveriges Radio 24 september 2013. Lyssna! 

Beställ Amartya Sens An Uncertain Glory (skriven tillsammans med Jean Dreze) och Jagdish Bhagwatis Why Growth Matters (skriven tillsammans med Arvind Panagariya) på Adlibris.