2013-01-31

Efter gruppvåldtäkten: Inget typiskt brott

Efter gruppvåldtäkten i New Delhi i december har många indier förfasat sig över det odygdiga, moderna livet i storstaden.  Men det är inte den anonyma storstaden som är största säkerhetsrisken för indiska kvinnor. Tvärtom är det statistiskt sett den lilla byn, den närmaste släkten och den egna familjen hon bör akta sig för om hon inte vill bli våldtagen.
Och polisen är inte i första hand räddaren i nöden för en våldtagen indisk kvinna. Tvärtom är polismännen ibland en del av problemet.
Indiens färskaste politiska trauma var inget typiskt indiskt våldtäktsfall. Precis som i resten av världen är det även i Indien betydligt större risk att våldtäkten utförs av maken, kusinen, grannen eller storgodsägarens son än av en främling på gatan. Och om den våldtagna kvinnan, som ofta är fattig och av låg kast, går till polisen, vilket bara ett fåtal av de drabbade gör, är risken stor för att ärendet snabbt läggs ner och kvinnan får en förmaning om hon inte ska komma springande med sådana smutsiga anklagelser mot respektabla män. I värsta fall blir kvinnan våldtagen en gång till – av polismännen inne på stationen.
Om polisen trots allt tar kvinnan på allvar och utreder brottet är risken stor att domstolen inte agerar. Bara 16 procent av alla våldtäktsfall som anmäls till en domstol går så långt som till rättegång.
Men polis- och rättsrötan drabbar också indiska män, framför allt de av låg kast, de utan pengar, de utan makt. Möjligheten för rika och inflytelserika indier att tack vare såväl klass- och kastlojaliteter som rena mutor köpa sig fria från olika brottsmisstankar är ett av Indiens största samhällsproblem.
Den feministiska förläggaren Urvashi Butalia skrev nyligen att våldtäkten är ett uttryck för det våld och de orättvisor som drabbar alla med en underordnad roll i samhället, inte bara kvinnor. Tragiskt nog krävdes det ett grymt dåd som det i New Delhi för att indierna skulle få upp ögonen för den rådande olikheten inför lagen.

Ändå är rättsmedvetandet högt hos de allra flesta indier. Idén om ett samhälle där medborgarrätt inte dikteras av kast och pengar har växt sig stark i takt med den snabba moderniseringen. Myndighetsmissbruk som man för några decennier sedan ryckte på axlarna åt väcker idag vrede och leder till gatudemonstrationer, hungerstrejker och mediakampanjer.
Så var också fallet efter gruppvåldtäkten i december. Kvinnor och män som aldrig tidigare demonstrerat gav sig ut på gatorna och ropade slagord för ett mer jämlikt och mindre kvinnoförtryckande Indien.
Och tack vare mediauppmärksamheten skipas allt oftare rättvisa där såväl förövare som korrumperade politiker och poliser tidigare kom undan. När hela nationen ser på är det svårt att fuska.

Den 23-åriga kvinnan som blev våldtagen och mördad har blivit en indisk ikon, eftersom hon representerar en gryende kvinnofrigörelse. Hennes relativt fattiga föräldrar jobbade hårt för att finansiera hennes sjukgymnastutbildning. Hon, som var så studiemotiverad och duktig, var familjens hopp om en ljusare framtid. Många indier känner igen sig i den drabbade familjens ambitioner – och kan föreställa sig den förlamande bedrövelse som hennes död innebär. Det är på grund av denna känslomässiga förståelse som den folkliga vreden den här gången blivit så högljudd.
Fortfarande är det färre indiska kvinnor än män som kan läsa och skriva, men analfabetismen sjunker snabbare bland kvinnor. Om något decennium har kvinnorna kommit i kapp. De indiska kvinnorna kommer till och med att springa om männen. Förövarna i New Delhi var arbetarklass och daglönare, offret högskolestudent. Därför kan man också tolka gruppvåldtäkten i New Delhi som de indiska männens frustration för att man själv står och stampar, medan kvinnorna rusar framåt. Herraväldet är helt enkelt på väg att förloras.

Mina indiska kvinnliga bekanta brukar påpeka att det är betydligt enklare att leva som ensamstående yrkesarbetande kvinna i Bombay, Bangalore, Chennai och andra sydliga indiska storstäder. I samma andetag säger de att New Delhi, som ligger långt upp i norr, har en mer aggressiv offentlig atmosfär för en kvinna, med fler sexuella kommentarer, mer tafsande och mer fluktande.
Och historiskt sett har det varit så i åtminstone några tusen år, ända sedan de mer patriarkala indoariska folken flyttade ner mot Indien från Centralasiens stäpper. Kvinnans underordnade roll förstärktes i och med de muslimska erövringarna av norra Indien under medeltiden.
I Sydindien har man bevarat en jämlikare tradition ända sedan jägar- och samlartiden. En av de första portugisiska resenärerna, Domingo Paes, skrev på 1520-talet att det i det sydindiska kungadömet Vijaynagar fanns kvinnor representerade på praktiskt taget varenda nivå i samhället. 1500-talets sydindiska kvinnor utövade brottning, spelade trumpet och fäktades med svärd med stor skicklighet, skrev den förbluffade portugisen.

Den brutala gruppvåldtäkten har skakat Indien. Lagarna är redan rättvisa. Problemet ligger i tillämpandet. Och eftersom majoriteten av de myndighetspersoner som ska tillämpa lagarna är män är problemet ytterst det patriarkala samhället.
Ordförande i regerande Kongresspartiet, Sonia Gandhi, sa häromdagen att våldtäkten inte bara drabbade en kvinna, den var en attack på hela det snabbt framåtskridande Indien. Efter dådet i New Delhi har utredningar och kommissioner tillsatts för att ändra på missförhållandena.
Den våldtagna och mördade 23-åringen, sa Sonia Gandhi, har inte dött förgäves.

Sändes i Obs i P1 31 januari. Lyssna!
Lyssna: Obs 20130131 13:15

Läs mer:


Inga kommentarer:

Leta i Indien Online