Indiska sexvanor avslöjade

Om man säger till en bildad indier att Indien är ett puritanskt land brukar de svara med att de har de nästan 2 000 år gamla erotiska texterna i Kama Sutra och de 1 000 år gamla erotiska skulpturerna i Khajuraho. Där är sexscenerna varken förvandlade till symboler eller försedda med skygglappar som ger signaler om ett samhälle som räds sexualiteten. Och hur kan man beskriva ett land med 1,1 miljarder invånare ("vi, om några, vet väl hur man gör barn, he, he ...") som sexuellt puritanskt?

Men att det fanns en palatskultur för flera tusen år sedan som verkade ha ett öppet förhållningssätt och att folk idag gör många barn inom äktenskapet är en sak. Att inte ens gifta par promenerar hand i hand eller ses kramas offentligt är en annan. Till och med den mest försiktiga kroppskontakt mellan man och kvinna inför åsynen av andra är fortfarande praktiskt taget tabu.

Kondomföretaget Durex globala sexundersökning från 2005 talar ett tydligt språk: den genomsnittliga sexdebutåldern i Indien 19 år och 1 månad. (Värdsgenomsnitet är 17,3 år. I Sverige är genomsnittsåldern för sexdebuten 16,1 år.)

Samtidigt är den genomsnittliga åldern för giftermål låg i Indien. Tidigast gifter sig outbildade och fattiga på landsbygden. Utbildade kvinnor i städerna väntar ofta allt längre att gifta sig av det enkla skälet att det är svårt att kombinera karriär med barn.

Kama Sutras kärlekslära är dessutom praktiskt taget död i Indien. På frågan om man någon gång praktiserat tantrisk sex svarar bara 2 procent av indierna i undersökningen ja. Till och med protestantiska Sverige har fler utövare av tantrisk sex i Kama Sutras anda än Indien: här svarade 3 procent ja på den frågan. I Honkong är världsledande på "indisk sex": här har 75 procent testat Kama Sutras yogaliknande samlagsställningar.

Några oomtvistade slutsatser:

1. Genomsnitts-indiern gifter sig tidigt.
2. Genomsnitts-indiern gör sin sexdebut sent.
3. Genomsnitts-indiern har sällan sex innan de gifter sig.
4. Indiens sexuella kulturarv tas inte på allvar.

Samtidigt är Indien inte längre det där landet där man aldrig ser halvnakna människor på bild. Reklam som riktar sig till medelklassen spelar numera ofta på sexuella teman, precis som i väst.

I Bollywoodfilmerna finns dock fortfarande ett kodspråk: inga explicita sexscener, men danser och sånger som är koreograferade dansversioner av sexscener - alltså ett slags symbolisk sex.

Sammantaget bäddar detta för stor tonårsfrustration.

Dels matas indiska ungdomar med samhällets värderingar om att sex före äktenskapet är syndigt, fult och för flickor i vissa fall till och med en social katastrof med förödande personliga konsekvenser.

Dels matas de med bilder från en alltmer sexualiserad reklamvärld.

Durex undersökning omfattar både fattiga och rika. Men frågar du runt bland medelklassungdomar i storstäderna är bilden en annan: där har nya värderingar brytit in och där gäller definitivt inte längre tabut om att vänta med sex till bröllopsnatten.

Ladda ner Durex undersökning.

Indien siktar mot stjärnorna

Indien ger sig nu på allvar in i rymdindustrin. Igår sköt Indien upp en raket från Sriharikotabasen utanför Madras i Tamil Nadu med tio satteliter för att få fart på sitt rymdprogram.

- Ett historiskt ögonblick för oss, eftersom det är första gången vi skickat upp tio satteliter med en raket, sa G Madhavan Nair, ordförande i statliga Indian Space Research Organisation (Isro), enligt BBC.

En av satteliterna har med sig en kamera som ska leverera högupplösta bilder som Indien tänkt använda som underlag för olika infrastruktur- och naturresursprojekt.

Indien startade sitt rymdprogram redan 1963. Landet bygger sina egna satteliter och raketer och har alltid skickat upp dem från sin bas i Indien.

Indien planerar att inom 6-7 år skicka upp egna austronauter från sin bas utanför Madras. Det finns också planer på obemannade expeditioner till månen och mars.

Rymdprogrammet producerar en del nytta för Indien och nuförtiden också en del inkomster från andra länder som vill få lift upp i rymden med Indiens raketer. Det finns också pengar att tjäna på att sälja information på en komersiell marknad (kartor, sattelitbilder, klimat- och miljöforskning ...)

Men rymdprogrammet handlar också om att skaffa sig prestige och oberoende. Med ett eget rymdprogram följer internationell pondus och säkerhetspolitiskt manöverutrymme, men också kritik för att landet siktar mot stjärnorna innan man fixat primärvård, grundskolor och försörjning till de fattigaste.

Se uppskjutet på BBC.

För bibehållen fred: låt Indien och Kina få va med

För 300 år sedan stod Indien och Kina för hälften av världsekonomin. I mitten av 1900-talet hade de båda ländernas andel av jordklotets samlade ekonomi krympt till mindre en femtedel.
Nu håller de, som bekant, på att återta sin historiskt starka roll.

När världsordningen rubbas av att ett eller flera länder snabbt ökar sin makt – ekonomiskt, politiskt, militärt … – brukar det leda till krig. Men sedan mitten av 1900-talet är läget annorlunda. Sedan dess har inte stora maktförskjutningar automatiskt utlöst förödande förstörelse av mänsklig strävan.

Indien och Kinas snabbt stigande ekonomiska styrka behöver heller inte göra det, menar Kishore Mahbubani i sin nya bok The New Asian Hemisphere.

De asiatiska ländernas ambitioner handlar inte om att dominera väst, utan om att efterlikna (replicate) väst, anser Mahbubani, samtidigt som Asien ser till att vrida till den västerländska erfarenheten så att den passar asiatiska mönster.

Men det finns ett hot. Hotet kommer från de odemokratiska internationella institutioner som skapats efter andra världskriget, FN:s säkerhetsråd, G7, Internationella valutafonden, Världsbanken med flera. Idag domineras de av väst. Om inte de växande ekonomierna släpps in där och får lika stort inflytande som länderna i väst kommer det nya världsläget att leda till spänningar.

Men, om Indien, Kina, Brasilien med flera får vara med, skriver Mahbubani, då kan vi se fram emot några århundraden av fred och stabilitet.

Kishore Mahbubani är professor på Lee Kuan Yew School of Public Policy i Singapore och har i över tre decennier jobbat som diplomat för Singapore. Han har skrivit flera böcker (Can Asians Think?, Beyond the Age of Innocence) och skriver analyser och kommentarer för Los Angeles Times, Newsweek, The Guardian, Hindustan Times med flera. Hans hemsida hittar du här.

Föredrag om Indiens säkerhetspolitik

India and the security environment in South Asia

FÖREDRAG AV KRISHNAN SRINIVASAN

Måndagen den 12 maj kl 19.00

Krishnan Srinivasan är f d kabinettsekreterare på indiska UD och var därmed Indiens högsta diplomat.

Han har varit ambassadör i Zambia, Botswana, Nigeria, Benin, Kamerun, Nederländerna och Bangladesh.

Åren 1992 till 1995 var han Secretary och 1995 Foreign Secretary. Han har också innehaft olika akademiska uppdrag såsom föreläsare i bla London, Oxford, Nederländerna och nu senast i Uppsala.

Han har även skrivit några böcker, bl a Tricks of the Trade (2000); The Rise, Decline and Future of the British Commonwealth (2005); The Jamdani Revolution; Politics, Personalities and Civil Society in Bangladesh (2007) och The Ugly Ambassador (2003).

TID: Måndagen den 12 maj kl 19.00

PLATS: Restaurang Maharaja (en trappa ner), Timmermansgatan 35, Stockholm. T-bana Mariatorget.

Efter föreläsningen kan de som vill äta middag tillsammans - på egen bekostnad. Ett bra sätt att mingla med föreläsaren och andra föreningsmedlemmar!

ALLA ÄR VÄLKOMNA!

Arrangör: Svensk-Indiska Föreningen

För icke medlemmar: entré 50 kr per person, alternativt kan man lösa medlemsavgift (150 kr, student 100 kr) vid dörren.

Indien vägrar gå Washingtons ärenden i Iran

USA försöker använda Indien i det storpolitiska spelet kring Iran.

USA vill som bekant få Iran att sluta tillverka anrikat uran, eftersom man misstänker att det ska användas till landets kärnvapenprogram. (Teheran förnekar förstås att landets uranbränsleproduktion har med kärnvapen att göra, och hävdar att det enbart handlar om civil användning.)

Därför har USA bett Indiens regering att utöva påtryckningar på Iran att sluta med sin uranbränsleproduktion.

Men Indien säger nej.

Indiens utrikesminister säger att varken Indien eller Iran behöver råd om hur man ska sköta sina bilaterala relationer. Indien har haft bra relationer med Iran i århundraden och vill sköta dem utan yttre inblandning.

För någon vecka sedan kom Indien och Iran överens om att Indian Railways ska rusta upp och utveckla Irans järnvägar. Indien och Iran förhandlar också om att bygga en gasledning från Iran till Indien (via Pakistan) – ett projekt värt drygt 40 miljarder kronor, som kommer att lösa Indiens problem med konstant energibrist. I nästa vecka kommer Irans president Ahmadinejad på officiellt besök till New Delhi.

Frågan har en inrikespolitisk dimension i Indien. USA och Indien står inför att skriva under ett avtal där Indien ska få del av amerikansk kärnkraftsteknik och kärnkraftsbränsle. Ett avtal som kongresspartiets alliansparti i regeringen, Communist Party of India (Marxist), kritiserat.

När New Delhi säger nej till USA:s begäran att gå Washingtons ärenden i Iran är det ett sätt för Manmohan Singh och kongresspartiet att blidka kommunistpartiet och andra kritiker av det indisk-amerikanska kärnkraftsavtalet.

Nyckeln till Bombay

Trafiken flyter trögt på Mahim Causeway, vägen som förbinder den välmående medelklassförorten Bandra (där många Bollywoodstjärnor bor) med Dharavi (Asiens största slum).

Cucu Godhwani och jag sitter i en bucklig Fiat Padmini-taxi, en indisk variant av 1958 års modell av Fiat 1100, en av Bombays alla paradoxer. I Indiens kapitalstarkaste stad – finansiellt centrum med rekordtillväxt och en börs som de senaste fyra åren stigit med 400 procent – är en halvsekel gammal bilmodell förhärskande.

Vem är Cucu Godhwani? Jo, en man som jag pratade med på planet tillbaka hem från Madras. En man som också symboliserar Bombays halsbrytande kontraster: han har sitt arbete i en läderfabrik som ligger i slummen i Dharavi och sitt hem i Bombays finaste kvarter på Malabar Hill.

På taxibilarnas motorhuvar sitter ålderdomliga taxametrar som visar vad din resa skulle ha kostat om klockan stannat 1967. Men chauffören har en konverteringstabell i handsfacket så att han snabbt kan se vad inflationen åstadkommit. 12 rupier på taxametern … få se här, betala 169 rupier.

Cucu Godhwani har för säkerhets skull en egen tabell i kavajfickan så att han kan dubbelkolla vad chauffören kommit fram till.

– Jag har bott hela mitt liv i Bombay. Jag är streetsmart, det är bara nykomlingar som blir lurade.

– Jag har bara bott här en månad, säger jag.

– Här, ta min tabell! Använd den! Låt dig inte skörtas upp!

Tacksamt tar jag emot konverteringsnyckeln, känner mig genast mer hemmastadd i staden.

Vem vinner indiska valet 2009?

Om drygt ett år är det val till parlamentet i New Delhi.

Sedan valet 2004 styrs Indien av en koalition ledd av kongresspartiet, som då vann valet framför allt med löften om en politik som skulle gynna de fattigaste.

Mot kongresspartiets koalition står största oppositionspartiet, hindunationalistiska BJP, som också måste ta hjälp av andra partier för att ha en chans att få majoritet.

Några reformer för stöd till de fattigaste har införts sedan 2004, liksom ett skuldsaneringsprogram till bomullsbönder i kris. Men ännu väntar väljarna på att premiärminister Manmohan Singhs utfästelser om en "new deal" ska omsättas i konkreta åtgärder. Ännu har ingen sett de utlovade massiva och effektiva insatserna för att snabbt minska fattigodmen.

Andra brännheta frågor i valet är regeringens avtal med USA om att få köpa civil kärnkraftsteknologi och bränsle. Koalitionkompisarna i kommunistpartiet CPI (M) är emot avtalet, liksom oppostionspartiet BJP.

Globalisering är en het fråga när det gäller Indiens jordbruk, där ökat internationell konkurrens ges skulden för indiska bönders kris. Även beslutet att tillåta utländska matbutikskedjor att etablera sig i Indien, och därmed slå ut indiska basarer och småbutiker, kommer nog bli en brännande valfråga.

Valrörelsen kommer också handla om muslimers och andra minoriteters status, liksom förslagen på höjda kvoter för lågkastiga till statliga jobb, utbildningar och politiska församlingar.

De urusla vägarna landet runt anses vara ett av Indiens störa utvecklingshinder, vilket säkert också kommer att leda till vidlyftiga löften om nya fina motorvägar.

Det kommer med andra ord att bli en spännande valrörelse.

Har du koll på indiska partier? Nej, trodde väl det. Här är en uppfräschning av baskunskaperna (partierna i bokstavsordning):

BSP, Bahujan Samaj Party.
Partisymbol: elefant.
Grundat 1984.
Vänsterparti som framför allt representerar daliterna, de lågkastiga. Har aldrig fått mer än tre–fyra procent av rösterna till parlamentet. Men i delstaten Uttar Pradesh, där man flera gånger har suttit i delstatsregeringen, har man egen majoritet sedan valet i maj 2007.

BJP, Bharatiya Janata Party.
Partisymbol: Lotusblomma.
Grundat 1980.
Leds av den hårdföre hindunationalisten Lal Krishna Advani. BJP regerade Indien tolv dagar efter valet 1996 och hela perioden 1998–2004. Då var dock en annan BJP:are premiärminister: den mer moderate Atal Bihari Vajpayee. BJP är Indiens näst största parti efter Kongresspartiet.

CPI, Communist Party of India.
Partisymbol: Hammaren och skäran.
Grundat 1925.
Doktrinärt kommunistparti som fram till 1990 slaviskt följde dekret från Moskva. Blev världens första regerande kommunistiska parti i en demokrati när man 1957 vann delstatsvalet i Kerala. Splittrades 1964 i CPI och CPI (M).

CPI (M), Communist Party of India (Marxist).
Partisymbol: Hammaren och skäran.
Bröt sig 1964 loss från moderpartiet CPI, och orienterade sig bort från Moskva.
I dag Indiens största kommunistparti. Har successivt reformerat sin politik, men ändå behållit den kommunistiska ideologin. I valen till parlamentet har partiet sällan fått mer än fem–sex procent av rösterna. I delstaterna Västbengalen, Kerala och Tripura är CPI (M) största parti och sitter i regeringsställning.

INC, Indian National Congress.
Kallas ofta kort och gott för kongresspartiet.
Partisymbol: Handflata.
När Indien blev självständigt 1947 omvandlades självständighetsrörelsen, som grundades 1885, till kongresspartiet. Hade regeringsmakten 1947–77, 1980–89 och 1991–96, och har den sedan 2004. Kongresspartiets ledarskikt har ända sedan självständigheten dominerats av familjen Nehru-Gandhi. Har på flera sätt agerat som ett europeiskt socialdemokratiskt parti. Stor tilltro till statliga lösningar fram till 1991, därefter allt mer marknadsliberala.

NCP, Nationalist Congress Party.
Partisymbol: Klocka som visar tiden 10.10.
Bildades 1999 av tre uteslutna kongresspartipolitiker.
Hyllar federalism och jämlikhet, men befinner sig aningen vänster om Kongresspartiet, som man sedan 2004 samregerar med i den federala regeringen. Har sitt starkaste fäste i delstaten Maharashtra.

Shiv Sena.
Partisymbol: Pilbåge.
Hindunationalistiskt parti grundat 1966 av Bal Thackeray, som fortfarande sitter i partiledningen.
Har sin bas i delstaten Maharashtra. Partiet ingick i den BJP-ledda koalition som regerade 1998–2004, men har aldrig fått mer än ett par procent av rösterna till parlamentet i New Delhi. Styr Bombays storkommun tillsammans med koalitionspartier.

Bollywoods svenska röst

Han sjunger playback för skådisar som Shah Rukh Khan och Sanjay Dutt och skriver filmmusik till Bollywood.

Hans syns ofta i indiska MTV och när han står på scen och sjunger är det tiotusentals i publiken. Han är född i Indien, men har bott nästan hela sitt vuxna liv i Stockholm och är svensk medborgare.

I Indien har han stjärnstatus, i Sverige är han helt okänd.

Han heter Neeraj Shridhar, kallar sig Bombay Viking, bor numera i Bombay men har sitt hjärta i Sverige. Om han går ut på gatan i Indien får han svans av unga beundrare bakom sig, alla vill ha autografer.

– Jag hade ett nyårsgig i New Delhi och tänkte ta en promenad vid Connaught Place i centrum, men folk skockades runt mig. Jag fick hoppa in i bilen igen, det blev för jobbigt, berättar han när vi träffas i hans lägenhet i Bombayförorten Andheri.

Hans band heter Bombay Vikings och består förutom av honom själv också av svenska musikerna Oscar Söderberg och Mats Olsson. De spelar pop med influenser av soul, rock och Bollywood – ”Abba, Roxette och Björn Skifs har betytt mycket för mig” – i form av omtolkningar av indisk filmmusik, men också helt egna låtar. Han spelas ofta i indiska MTV och ger konserter över hela Indien.

Han har också uppträtt i Sydafrika, Kenya, Dubai, Surinam, Europa, USA och på Fiji inför publikhav på tiotusentals människor.

– I Surinam grät och skrek flickorna. Jag kände mig som en i Beatles. Och så ville de att jag skulle vinka från hotellbalkongen. Då kände jag mig som Mikael Jackson, säger han och lägger in en prilla General, som en svensk vän som ofta reser till Indien brukar ha med sig.

Han sitter tillbakalutad i en svart skinnfåtölj framför ett stort glasbord med indiska gudafigurer. På väggen afrikanska masker och en jättelik plasmateveskärm.

– Men jag har aldrig uppträtt i Sverige, säger han. I mitt andliga och kulturella hemland är jag helt okänd. Men det är ganska skönt. Det är underbart att promenera omkring i Märsta och Sollentuna, där jag bodde förut, utan att behöva skriva autografer.

Ja, Sverige är hans hjärteland, trots att han är född indier.

– Blir det krig mellan Sverige och Indien då krigar jag för Sverige. Om Sverige möter Indien i tennis då hejar jag på Sverige.

Han säger att han älskar det ”normalsvenska”: Maxi stormarknad, Pressbyråns grillkorv, färdigmat från Findus och filmen Sällskapsresan. Men efter 25 år i Sverige flyttade han för några år sedan tillbaka till Indien. Det är här han är känd, det är här han kan arbeta och tjäna pengar.

– Men jag vill betala tillbaka till Sverige för att allt landet gett mig. Utan Sverige hade jag inte varit känd musiker i Indien.

Som 18-åring lämnade han Indien och flyttade till Sverige, där hans äldre bror redan bodde sedan några år. Han diskade i hotellrestaurang, städade på nattklubb och jobbade med cateringmat och taxfreeleveranser på Arlanda. Men på kvällarna och nätterna skrev han musik hemma i lägenheten och drömde om att kunna leva på sin musik. Till slut sa han upp sig för att slippa de tidiga morgnarna och var arbetslös ett tag. Sedan fick han tipset att söka starta eget-bidrag från Arbetsförmedlingen.

Bidraget blev hans räddning. Han investerade i inspelningsprylar, började komponera och skicka låtar till producenter i Indien. Det dröjde inte länge innan han fick napp.

Han började åka i skytteltrafik till Bombay, spelade in skivor, blev intervjuad i teve och fick erbjudanden om att sjunga playback för stora skådisar i Bollywood: hittills har han varit Shah Rukh Khans, Abhishek Bachchans och Sanjay Dutts röst i olika sång- och dansnummer.

Till slut insåg han att det skulle bli billigare och enklare om han bodde där han hade jobbet. När han på en resa till sitt gamla hemland träffade Nikila bestämde han sig.

Han och tog sitt pick och pack och flyttade tillbaka.

I dag är han 45 år och bor med sin nya fru, deras ett år gamla son och sin 19-åriga dotter från ett tidigare förhållande i Sverige. Studion har han hemma i lägenheten: ett rum belamrat med mixerbord, Macar, instrument och stora högtalare. Här har han skapat titellåten till kassasuccén Bhagam Bhag som hade premiär 2006.
Han ursäktar sig, säger att han måste mixa klart en låt som han ska leverera redan ikväll till en ny film regisserad av Sanjay Gupta. Han slår sig ner framför bildskärmen och klickar på olika reglage i ljudregeringsprogrammet.

– Lyssna, säger han och höjer volymen så att högtalarmembranen vibrerar, vad tycker du, låter det inte lite svenskt åttiotal, lite Roxette?

Neeraj har flera visioner. Han vill göra Sverige berömt i Indien – ”I dag vet alla tack vare Bollywood var Schweiz ligger, men Sverige har de inte hört talas om” – och knyta kontakter mellan svenska och indiska musiker, regissörer, ljudtekniker, producenter.

– Jag jobbar hårt på att Bollywood ska filma i Sverige, världens vackraste land. Varför inte svenska fler svenska musiker som skriver musik till Bollywood? Varför inte Bollywoodfilmer med svenska skådespelare som dubbas till hindi?

Nyhet! Åk tåg Calcutta-Dhaka

De stängda gränsernas politik är på väg att avvecklas.

Mellan Indien och Pakistan har det öppnats gränspassager och startats tåglinjer i flera år. Nu är det dags för ett hål i gränsstängslet också i öster - det ska bli lättare att ta sig de 50 milen mellan de båda bengaliska megastäderna - från Calcutta i Indien till Dhaka i Bangladesh, olyckligt separerade, åtskiljda av kolonialism, religion och nationalism.

Efter mer än 40 års uppehåll har passagerartrafiken på järnvägen mellan de båda städerna återupptagit. Idag måndag gick de första tågen.

Tågets namn? Jo, Maitreyi Express, det vill säga Vänskapsexpressen.

Dock krånglar gränspoliserna rejält. Fyra timmar tar gränskontrollen, enligt BBC:s korrespondent, som provåkt.

Men man får vara glad för att det överhuvud taget går ett tåg.

Nyheten bär på ett hopp: mer avspänning, öppnare gränser och därmed också ökad handel mellan Sydasiens länder.

Indien satsar på Afrika

Kolonialismen och imperialismen byggde på att västerlandet var centrum och kolonierna periferi.

Periferin (Indien med flera) odlade och utvann råvarorna till låg förtjänst. Råvarornas kickades därefter till centrum (Storbritannien med flera), där de förvandlades till färdiga produkter till hög förtjänst. Produkterna såldes sedan i såväl centrum som periferi till ännu högre förtjänst.

Summa summarum: de stora förtjänsterna gick till centrum/väst/Storbritannien.

De små inkomsterna gick till periferin/kolonierna/Indien.

Men nu byggs globala tvärförbindelser mellan länderna i periferin.

Kina har länge varit på gång i Afrika. I slutet av 2006 ordnades ett kinesiskt-afrikanskt toppmöte i Peking för att ytterligare stärka banden. Kinas ambition: att komma åt Afrikas råvaror.

Nu är Indien på gång med en motsvarighet till Europas ”Scramble for Africa” för hundra år sedan. Indien har kopierat Kinas recept och har denna vecka i New Delhi ordnat ett toppmöte med fokus på relationerna - politiska och ekonomiska – till Afrika.

Även för Indien handlar det om att få tillgång till afrikansk olja och gas till sin snabbväxande ekonomi. Samtidigt är Afrika en bra marknad för indisk högteknologi.

I motsats till Kina styrs Indiens utrikespolitik mer av principer och mindre av opportunism. Det finns också tendenser till att Indien kommer att satsa mer på Afrikas bräckliga demokratier, medan Kina inte drar sig för att alliera sig med dikaturer och förtryckarregimer, som den i Sudan.

- Ingen förstår bättre än Indien Afrikas behov av att bygga en mer jämlik global ekonomisk och politisk ordning, sa Indiens premiärminister Manmohan Singh på toppmötet och lovade stora indiska biståndsinsatser till Afrika.

Kanske börjar vi se en ny världsordning: Afrika står för råvarorna, som därefter blir produkter i Indien och Kina för att sedan säljas i Europa och USA. Fast även den beskrivningen måste kompletteras med det faktum att Afrika är en snabbt växande för indiska och kinesiska produkter.

Frågan är förstås var dagens centrum ligger.

Svaret är nog: det finns flera centrum.

Imperialismen i sin ursprungliga form är död och begraven sedan länge. Nu börjar dessutom USA:s världsdominans att avta.

Kanske är Kinas och Indiens kamp om Afrika början på den post-amerikanska världsordningen.

Läs intressant rapport om Indiens satsning på Afrika från brittiska tankesmedjan Chatham House.

Föredrag om Indien nästa onsdag

Sista föreläsningen denna vår om Indien - elefanten som började dansa med bildspel av Håkan Elofsson – som har tagit bilden från Churchgate Station i Bombay som du ser här bredvid – blir på onsdag om en vecka, det vill säga 16 april, i Stockholm.

Alla välkomna!

Jag kommer att berätta om och visa bilder från Indiens mångfald,historia, språk, kultur, mat och sevärdheter.

Jag kommer också att sälja mina senaste Indienböcker till rabatterat pris, passa på:

Indien - elefanten som började dansa - 200 kr
Moderna Indien - 150 kr
Indien - personlig guide - 150 kr

När: Ons 16 april kl 19.
Inträde: 20 kr.
Var: Internationellt kulturcentrum, Bondegatan 39, Stockholm.
Arr: Internationellt kulturcentrum.

Vill du boka en Indienföreläsning av mig, klicka då här!

Indiska IT-företag flyttar österut

Det har börjat bli för dyrt i Indien.

Det tycker i alla fall flera indiska IT-företag som därför planerar att ta indisk personal, pick och pack och flytta österut till Malaysia.

Känns paradoxalt: Indien som alltid brukar räknas som det billigaste av det billiga. Lägre priser finns inte - i alla fall inte på jorden. Trodde man.

- Företagsskatten är tuffa 33 procent. I Singapore är den bara 18 procent, som högst, klagar styrelseordförande i indiska IT-bolaget Blueshift, Sankaran P Raghunathan.

Man undrar var alla indiska skattepengar tar vägen - inte är det till primarvård och grundskola i alla fall. I alla fall når de inte fram - de statliga medel som anslås rinner ut i många fula hål och ner i många lägre tjänstemäns privata fickor.

Det är ingen kontroversiell åsikt. Fråga någon på finansministeriet i Delhi - de håller med om påståendet om den förskräckliga korruptionen på lägre nivåer.

Men vad säger personalen om att deras jobb flyttar utomlands?

Anställda på ett IT-företag, som BBC talat med, är jätteglada över flyttplanerna och följer gärna med till Malaysia. Härligt med nya erfarenheter, resonerar de.

Läs reportaget på BBC:s hemsida idag.

Idrott och politik hör ihop

Visst hör idrott och politik ihop.

I alla fall när en regim som snart står värd för sommar-OS inte drar sig för att få blod på sina händer för att kuva ett minoritetsfolk. Som tur är kan kritik mot Peking uttryckas av idrottsmän i omvärlden.

De svenska OS-delegaterna är för fega, de flesta av världens elitidrottsmän är för fega - eller apolitiska.

Men i Indien finns det åtminstone en som är modigare - eller mer politisk.

Kaptenen i det indiska OS-laget i fotboll - Baichung Bhutia - vägrar nämligen att bära den olympiska facklan när den ska färdas genom Dehli senare i april. Han vägrar i protest mot att de kinesiska myndigheterna med våld slagit ner protesterna i Tibet, vilket lett till minst 140 dödsoffer.

- Detta är mitt sätt att stödja Tibets folk och deras kamp. Jag är emot våld i alla dess former, säger Bhutia enligt Times of India.

Jag vill höra mer sånt från idrottsmän som ska till Peking. De kan ju för all del åka och tävla - men de kan ju först uttrycka en åsikt. Den är guld värd när det gäller att påverka Kina.