Arvet efter Gandhi

En artikel som jag skrivit för Nationalencyklopedins årsbok 2007. Till nytta för någon kanske. En historisk exposé.

Det var en mäktig syn. Den 2 oktober 2007 – på dagen 138 år sedan mahatma Gandhi föddes – samlades 25 000 jordlösa lantarbetare och lågkastiga i staden Gwalior i delstaten Madhya Pradesh för att börja sin långa marsch. Marschen kallades Janadesh (Folkets dom), målet var huvudstaden New Delhi 30 mil norrut och huvudkravet löd ”Jord till de jordlösa”.

Några månader tidigare – den 15 augusti – hade Indien firat 60 år som självständig nation – ett jubileum som väckte motstridiga känslor.

Lycka – för att den indiska demokratin frodas och för att ekonomin växer snabbt.
Sorg – för att jubileet påminner om delningen av Indien.

Självständighetsdagen 1947 innebar en uppdelning i ett huvudsak muslimskt Pakistan och ett i huvudsak hinduiskt Indien. Tolv miljoner människor gav sig av från sina hem: hinduer från Pakistan mot Indien, muslimer från Indien mot Pakistan. När flyktingkaravanerna möttes bröt helvetet löst. Ett par miljoner människor dog i våld underblåst av extremister på båda sidor och närt av rädsla för att själv förgöras.

Indiens frihetsrörelse, Nationalkongressen, präglades av icke-våldsmetoder och hade ambitioner att skapa social jämlikhet och rättigheter för alla. Mohandas Karamchand ”mahatma” (den stora själen) Gandhi och Jawaharlal Nehru – rörelsens frontfigurer – trodde på ett enat Indien. Ändå tvingades de att acceptera en delning. Varför?
En vanlig förklaring är att britterna delade in Indiens folk efter religiös tillhörighet och skapat motsättningar enligt devisen ”härska och söndra”.

En annan förklaring är att Indiens muslimer i slutspurten av frihetskampen lockades att stödja Muslimska förbundet och dess ledare Mohammad Ali Jinnah, som agiterade för att muslimerna skulle få för lite inflytande i ett enat Indien.

Gandhi var hindu men trodde på samarbete över religionsgränserna. Försoningspolitiken blev hans död. Ett halvår efter självständigheten mördades han av en hindufundamentalist som ansåg att han hade gjort för många eftergifter till muslimerna.

Men mordet förändrade inte regeringens politik. Nehru, ordförande i Nationalkongressen (som efter självständigheten omvandlades till Kongresspartiet), blev landets förste premiärminister. Han såg till att grundlagsfästa idéerna om en sekulär demokratisk stat där ingen religion hade företräde före någon annan. Hindu eller muslim, sikh, buddhist, kristen eller ateist – alla vara garanterade samma rättigheter i det nya fria Indien.

Grundlagen strävade också efter ökad social jämlikhet med jordreformer och ett kvoteringssystem för lågkastiga i val till politiska församlingar och antagningar till utbildningar och statliga jobb.

I liberal anda garanterades såväl yttrandefriheten som äganderätten. Samtidigt tog staten på sig rollen att satsa på stora statliga stålverk och lansera ekonomiska femårsplaner i sovjetisk stil. Indiens ledare ville bryta med det ”imperialistiska mönstret” där väst tillverkade industriprodukter och tredje världen levererade råvaror. Indien blev en samhällshybrid inte olik den som förespråkades av Europas socialdemokrater.

Mäktiga storbönder kämpade emot jordreformerna. Konfiskeringen av mark för utdelning till jordlösa har bara genomförts effektivt i en handfull delstater, framför allt i Västbengalen och i Sydindien. I resten av landet, särskilt i de nordindiska kulturbygderna runt floden Ganges, har de högkastiga storgodsägarna behållit sin ekonomsiska makt.

Under kolonialtiden bestod Indien dels av drygt 500 indiska vicekungadömen, dels av provinser som var direktstyrda av britterna. Provinsindelningen byggde på ekonomiska och politiska intresseområden. Men Indien består av flera olika språk och kulturområden och mahatma Gandhi ansåg därför att delstatskartan måste ritas om efter lingvistiska och kulturella gränser. 1956 förverkligades mahatma Gandhis idéer och Indien fick de delstater som man fortfarande har.

De nya delstaterna var ett genidrag, anser den indiske historikern Ramachandra Guha. Indiens satsning på språklig och kulturell pluralism har tämjt de separatistiska tendenserna. Idag är den indiska identiteten stark tack just vare att man kan definiera sig som bengal och indier, tamil och indier, gujurati och indier etc.

På sextiotalet skrotades förslaget att göra hindi, Indiens största språk, till allenarådande riksspråk. Istället fick alla de stora delstatsspråken officiell status.
Tack vare de lingvistiskt formade delstaterna och flerspråksmodellen, menar Guha, består Indien idag av 22 språk och en nation och inte av ett språk och 22 nationer.

Ett par år efter Nehrus död 1964 valdes hans dotter Indira Gandhi (inte släkt med mahatman, namnet kommer från hennes make Feroze Gandhi) till premiärminister. Hon förutspåddes att bli en svag ledare, men under hennes regeringstid stärktes den nationella regeringens makt på bekostnad av delstaterna. Med Indira vid rodret upplevde den indiska demokratin dessutom sin värsta kris.

1975 rådde global oljekris, Indiens ekonomi gick knackigt och inflationen skenade. I det läget förklarade en domstol att Indira Gandhis plats i parlamentet var resultatet av valfusk.

Indira Gandhi svarade med att utlysa undantagstillstånd. Pressen censurerades och oppositionspolitiker fängslades. Hon trodde att hon hade folket bakom sig. 1977 återinförde hon därför demokratin och utlyste nyval. Men hon hade gått för långt. Indira röstades ut i kylan, lydde valresultatet och lämnade över till oppositionen.
Väljarnas tro på Indira Gandhi hade visserligen fått sig en knäck, men inte värre än att Kongresspartiet i valet 1980 åter fick förtroendet att bilda regering.

Tron på statsbildningen Indien har växt stadigt sedan självständigheten. Risken för att landet ska falla samman anses idag obefintligt. Men under Indiens 60 år som självständigt land har en handfull konflikter äventyrat sammanhållningen. Det har framför allt handlat om separatister i Kashmir (där majoriteten av befolkningen är muslimer), i Punjab (där majoriteten är sikher) och i nordöstra hörnet av Indien (där majoriteten tillhör tibeto-burmanska folk).

1984 mördades Indira Gandhi av sina sikhiska livvakter som hämnd för att armén försökt kväsa militanta sikhers kamp för ett självständigt Punjab. Hennes son Rajiv Gandhi tog över premiärministerposten, men under valrörelsen våren 1991 mördades också han (av en kvinnlig självmordsbombare som hämnd för att Indien blandat sig i en konflikt i granlandet Sri Lanka).

Kort efter Rajivs död vann Kongresspartiet valet med stor majoritet. Indien befann sig åter i ekonomisk kris. Första Irakkriget hade fått oljepriserna att raka i höjden och Indiens ekonomi var körd i botten.

I detta läge valde regeringen att skrota en av mahatma Gandhis hjärtefrågor: självförsörjningspolitiken övergavs. Handelstullar sänktes, statliga monopol avvecklades och allt fler utländska varumärken släpptes in. Det blev startskottet för en ekonomisk boom som fortfarande pågår. 300 miljoner indier räknas idag som medelklass – dubbelt så många som för 16 år sedan – och den ekonomiska tillväxttakten är cirka nio procent om året.

Man kan fråga sig vad som finns kvar av självständighetsrörelsens idéer i dagens liberala marknadsekonomi. Svaret är: förbluffande mycket trots att den socialistiska näringspolitiken övergivits och globaliseringen svept in.

Indira Gandhis undantagstillstånd ledde paradoxalt nog till en fördjupning av demokratin. Koalitionsregeringen som styrde Indien 1977–80 tillsatte nämligen en utredning för att undersöka hur centralregeringens makt skulle kunna minskas.

Utredningens förslag om ökad regional makt ledde till att alla Indiens byar från och med 1993 måste ha byråd – som omhuldades av mahatma Gandhi – med kvoter för kvinnor och lågkastiga.

De vitaliserade byråden innebar en kraftig förstärkning av närdemokratin och fungerar som en stark motkraft mot patriarkala mönster och kasthierarkier.

Konflikten mellan hinduer och muslimer – som blev mahatmans död – lever dessvärre också kvar. Under nittiotalet växte sig den politiska hinduismen, hindutva, stark. Det hindunationalistiska partiet BJP ledde den nationella regeringen 1998–2004 och styr fortfarande i flera delstater. Den politiska hinduismen har resulterat i pogromer på muslimer i Bombay 1992–93 och i delstaten Gujarat 2002.

Men i de nationella valen 2004 verkade väljarna ha fått nog av hindutva. Kongresspartiet vann tillbaka regeringsmakten, bland annat med löften om försoning gentemot Indiens muslimer.

Klanen Nehru-Gandhi är inte borta från Indiens högsta politiska ledning. Idag heter premiärministern Manmohan Singh och är sikh. Men Rajiv Gandhis änka, Italienfödda Sonia Gandhi, är ordförande i Kongresspartiet och hennes och Rajivs son, Rahul Gandhi, förväntas bli Indiens näste premiärminister.

Kongresspartiet lanserade våren 2007 flera reformer för att stärka demokratin – bland annat ökad insyn i myndighetsbeslut – och för att infria ett annat vallöfte: bekämpa fattigdomen. Många hoppas nu på verkliga förändringar, eftersom det inte bara finns sociala ambitioner utan också ett ekonomiskt överskott att fördela.

Den 28 oktober 2007 nådde protestmarschen med jordlösa småbönder huvudstaden New Delhi. ”Ge oss land, ge oss vatten”, skanderade de. Regeringen svarade med ett löfte. En expertkommitté ska se över jordägandet samt rekommendera rättsliga reformer och snabbare domstolsbehandling av marktvister.

Demokratin har fördjupats, den ekonomiska tillväxten i städerna är stark – nu väntar Indien på att kasthiarkierna och de bråddjupa skillnaderna mellan fattiga och rika ska minska.


Tre böcker:
India after Gandhi – the History of the World’s Largest Democracy, Ramachandra Guha (Harper Collins 2007)
A History of India, Hermann Kulke och Dietmar Rothermund (Routledge, första upplagan 1986, fjärde upplagan 2004)
Autobiography – The Story of My Experiments With Truth, Mahatma Gandhi (flera förlag, flera upplagor, senast Penguin Books 2007)