Om man i slutet av 1970-talet befann sig vänster om socialdemokraterna tvingades man ofta förklara sin tro på demokrati och politisk pluralism. Ja, jag ogillar sovjetisk kommunistisk diktatur lika mycket som du. Och nej, jag sympatiserar inte med KFML (r), Röda arméfraktionen eller Röda brigaderna.
Den pakistanska politikern Benazir Bhutto ägnade också mycket tid åt att kämpa mot omvärldens orättvisa generaliseringar. Det var inte lätt att vara troende muslim och samtidigt demokrat och förespråkare för social modernisering och ekonomisk globalisering.
Hennes kandidatur till det pakistanska parlamentsvalet var ett försök att ställa saker till rätta i sitt kaotiska hemland, kidnappat av militärer och religiösa fundamentalister. Det kostade henne livet. På kvällen den 27 december 2007 dödades hon i ett attentat utfört av talibaninspirerade extremister eller den militära underrättelsetjänsten – eller av en kombination av dem. Oklart vilket.
Sina sista månader i livet ägnade hon åt att skriva en programförklaring mot våld, extremism och olika religiösa gruppers ingrodda hat mot väst. Resultatet – boken Försoning – är en trängd men målmedveten politikers försök att återupprätta islams skamfilade rykte. Vreden riktas både mot dem i väst som gärna buntar ihop islam som religion med attentaten elfte september, i Madrid och på Bali – och mot dem i Mellanöstern som använder religionen för att rättfärdiga teokrati, diskriminering av kvinnor och hat mot västerlandet.
Det är inte islam och dess kultur som är största hindret för en modern politik, menar hon, även om odemokratiska ledare ibland använder religionen som ursäkt, utan uråldriga ”stamtraditioner och auktoritära system”.
Lika lite som Marx hade jublat över Sovjetunionens tolkning av Kommunistiska manifestet hade profeten Mohammed gillat de muslimer som använder Koranen för att rättfärdiga envälde, bakåtsträvande och uteslutning av kvinnan från offentligheten.
Bhutto läser Koranen som ett fredligt och jämlikhetsivrande befrielsemanifest. Islam, skriver hon, är i grunden tolerant, förordar politisk demokrati och förhåller sig könsneutral. Koranen hävdar inte att islam är den enda vägen till frälsning och världens första muslim var en ekonomiskt oberoende affärskvinna (Mohammeds fru).
Koranen, menar Bhutto, uppmanar heller inte muslimer att memorera den heliga skriften. Tvärtom vill den att ”människorna (Guds skapelse) ska fortsätta tolka världen och fortsätta söka information”. Att okritiskt recitera Koranen är med andra ”omuslimskt”.
Tack vare denna Korantolkning kunde också flera muslimska riken blomstra ekonomiskt, vetenskapligt och kulturellt under islams guldålder. Men när mongolerna på 1200-talet krossade den abbasidiska dynastin i Bagdad ledde det, skriver Bhutto, till ”en period av tyranni som den muslimska världen fortfarande inte har lyckats ta sig ur” – trots moderniseringsförsök i såväl Turkiet under Atatürk som i det brittiska Indien, där Mohammad Ali Jinnah, Pakistans fader, var en varm förespråkare för en sekulär och modernitetsbejakande muslimsk stat.
Men den muslimska guldålderns idéer är inte döda. I Indien röstar de flesta av landets 144 miljoner muslimer på Jawaharlal Nehrus och Mahatma Gandhis skapelse: det religionsneutrala kongresspartiet. Och i Pakistan tog folket stark ställning i senaste valet – knappt två månader efter mordet på Bhutto – för ett styre som skiljer på politik och religion.
De som spränger bomber, senast vid Danmarks ambassad i Islamabad, gillar inte denna utveckling, de ser hellre fortsatt pakistanskt kaos och fortsatt ”krig mot terrorism”, enligt samma dialektiska logik (för att det ska bli bättre måste det först bli sämre) som Röda arméfraktionen och Röda brigaderna förespråkade för att få det borgerliga västerländska samhället att visa sitt verkliga ”fascistiska” ansikte.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar