Turistvisum vid ankomst? ja, men inte för svenskar!

Indien vill förenkla visumansökningarna för utländska turister. Medborgare från nio länder ska slippa ansöka i förväg och istället få visum i ankomsthallen på flygplatsen. Men Sverige finns inte med på listan över de länder som kan se fram emot enklare visumregler.

Att få turistvisum till Indien kan ta tid. Besöker du kontoret som sköter visumhanteringen kan det gå på några dagar, men om du inte vill resa till Stockholm och postar din ansökan får du under vinterhalvåret räkna med två veckors handläggningstid.

Det är en fördubbling av handläggningstiden sedan Indiska ambassaden första december förra året la ut visumskötseln på det privata företaget TT Services med kontor på Kungsgatan i Stockholm.

Indiska turistministeriet anser att visumhanteringen på de indiska ambassaderna världen runt hämmar turismen i landet. Indien har internationellt sett få utländska turister, vilka har blivit ännu färre under lågkonjunkturen.

De nio länder som ska slippa hela proceduren med att ansöka om visum i hemlandet och istället få det vid ankomsten är enligt indiska tidningen Economic Times Argentina, Brasilien, Finland, Holland, Japan, Kambodja, Laos, Sydafrika och Tyskland – men alltså inte Sverige.

Rötter och mobilitet

Rana Dasgupta är född och uppvuxen i Cantebury, England. Han har jobbat i New York – och skrivit två romaner som handlar om globalisering och misslyckade ideologiska och politiska experiment och utspelar sig på flera olika platser i världen, men på något sätt ändå handlar om Indien, där han också bor sedan nio år tillbaka.

Aravind Adiga är född i Indien, har studerat och jobbat i Australien, USA och England och skrivit två böcker, som utspelar sig i Indien, där han numera också bor.

På flera sätt är Dasgupta och Adiga typiska för en ny generation indiska författare: de har internationella erfarenheter och skriver på engelska. Men till skillnad från äldre kollegor som V|S Naipul och Salman Rushdie har de av olika skäl valt att bo kvar i eller flytta tillbaka till sitt kulturella hemland.

Deras böcker har legat på de indiska försäljningslistornas tio-i-topp-listor och fått fina recensioner såväl i Indien som i väst. Adigas debutroman, Bookerprisbelönta ”The White Tiger”, har dessutom översatts till flera europeiska språk och kommer i dagarna på svenska.

De har slagit igenom i en gyllene tid för den globala litterära indiern. En tid där förläggare världen över letar med lykta efter indiska romaner, helst bästsäljande förstås och helst skrivna på engelska. Vem vet, där ute finns kanske en ny ”De små tingens gud”, Arundhati Roys succédebut från 1997 som har översatts till 40 språk och sålt sex miljoner ex. Vem vet, där ute finns kanske manus till en ny ”Slumdog”-kassasuccé.

Dagens unga indiska författare utnyttjar till max sin kombination av indiska rötter och gränslös mobilitet.

Rana Dasguptas senaste roman ”Solo”, som kom tidigare i år, handlar om en gammal bulgarisk mans kalejdoskopiska minnen av 1900-talet och utspelar sig mest i det som en gång var Ottomanska riket.

– På åttiotalet skrev många indiska författare som om de vore en del av en postkolonial rörelse. Då var det närmast en plikt att gestalta den indiska erfarenheten och på så sätt återerövra Indienskildringen från de koloniala skribenterna, säger han på telefon från sin sydindiska boklanseringsturné.

Varför en berättelse med centrum i Bulgarien?

– Européer har länge varit fria att skriva om vad de vill. Om hembygden, Afrika, månen. Äntligen har vi kommit dit. Man kan säga att den indiska litteraturen mognat.

Samtidigt handlar Dasguptas böcker om erfarenheter som känns väldigt indiska. Bulgarien har tillhört ömsom öst, ömsom väst. Skiftande politiska tillhörigheter som en indier lätt känner igen sig i (under kalla kriget stod Indien nära Sovjet och stödde PLO, idag är USA och Israel trogna bundsförvanter).

Bokens huvudperson, bulgariske Ulrich, läser en dag i tidningen om några upptäcktsresande som hittar papegojor som kacklar på ett språk som tillhört ett samhälle som utplånats av en katastrof. Papegojorna infångas och skickas hem för att språket ska kunna rekonstrueras. Men fåglarna, redan djupt traumatiserade, dör på vägen … vilket förstås kan läsas som en allegori över en hotad indisk kultur.

– Väst brukar se på 1900-talet som framstegens århundrade. Men för bulgarierna, precis som för indierna, handlade seklet om erövrare, kolonialism och politiska experiment. Och idag har båda Bulgarien och Indien landat i samma form av hyperkapitalism, säger Rana Dasgupta.

Det var meningen att jag skulle träffa Siddharth Dhanvant Shanghvi i Bombay, staden om vilken han skrivit sin andra roman, ”The Lost Flamingoes of Bombay” – staden som han är född och uppvuxen i och numera också bor i. Men Shanghvi har hunnit dra till Rom, där han ska jobba några månader med ett nytt filmmanus.

Istället blir vi tidstypiskt nog vänner på Facebook, där jag frågar honom varför han inte valt att emigrera för gott, som så många äldre indiska intellektuella gjorde.

– Livet har mer att ge i Indien, kulturellt, spirituellt och psykologiskt, svarar han. I Indien ger livets alla konflikter en större närvarokänsla. För mig, liksom för andra i min generation, handlar det också om att på nära håll få betrakta ett gammalt land föryngras, ett privilegium ni i Europa inte har, där ni får nöja er med att se hur gamla länder bara bli ännu äldre.

”The Lost Flamingoes …” handlar om fem människor – en homosexuell pianist, en ung fotograf, en äldre gift kvinna och en skådis – som lever jetsetliv i rika hem och på Bombays hetaste klubbar. Därför frågar jag Shanghvi om hans egna erfarenheter av megastadens nöjesliv, befolkat av Bollywoodstjärnor och bortskämda brats med pappas kreditkort.

Hans egen erfarenhet av klubblivet är begränsad, säger han; han är en ensling och mer intresserad av vad som händer inuti karaktärerna än av miljöerna de vistas i.

– Men jag ville skriva om en del av det indiska samhället som väst aldrig ser, eller vägrar att se. Förr förknippades Indien mest med fattigdom och översvämningar. Nu börjar vi ta ton i världen. En medelklass på 300 miljoner och allt det där … Men väldigt lite av det vi gör når ut, förutom klichéerna om call centers och Bollywood.

Typen av Indienskildringar har växlat, menar han, men har alltid varit ganska ointressanta. Efter det koloniala perspektivet kom magisk realism. Nu, säger han, är det ”fattigdomspornografi” som gäller, den genre som fött Aravind Adigas ”The White Tiger” och filmsuccén” Slumdog Millionaire”.

– Allt detta är hemskt tråkigt. Jag är mer intresserad av hur äktenskap, vänskap, sexuell identitet och samverkan mellan det privata och det politiska utvecklas i det postmoderna Indien, säger Siddharth Dhanvant Shanghvi, som bland sina litterära inspiratörer nämner såväl Toni Morrison, Truman Capote och Bret Easton Ellis som Jhumpa Lahiri och Michael Ondaatje.

Shanghvi sticker ut med sin kaxighet, vilket gett honom flera fiender. Kiran Desai, som 2006 vann Bookerpriset för romanen ”Bittert arv”, bugar sig däremot hovsamt mot sina äldre kollegor. Dagens indiska författare, säger hon, har mycket att tacka Salman Rushdie och hans magiska realism för. Kiran Desai, reser ofta ”hem” till Indien men bor permanent i New York, där hon är en del av den indiska författardiasporan tillsammans med bland andra Pankaj Mishra (”Buddha och världen”, ”Temptations of the West” med flera) och Suketu Mehta (”Maximum City”).

I en intervju har hon sagt att Rushdie lärt henne ”humorn och frodigheten”, blandning av folksaga, myt, politik och historia och att man inte behöver skämmas för att skriva utifrån sin egen, subjektiva mittpunkt i världen. Och V S Naipul, ständigt kritiserad i Indien för utifrånperspektivet på sitt kulturella hemland, har enligt Desai varit oerhört betydelsefull, eftersom han ju var den första som skildrade afrikaners, latinamerikaners och asiaters erfarenheter och deras relation till väst. Naipul tog första steget på stigen som praktiskt taget alla nu vandrar.

Salman Rushdie skrev nyligen en lång artikel i The Guardian som sågar filmen ”Slumdog Millionaire” för att den exotiserar slummen. Andra indiska kritiker beskyllde den för att betrakta indisk fattigdom med västerländsk blick. Författaren till boken som filmen bygger på heter Vikas Swarup och är en tämligen anonym diplomat som jobbar på indiska ambassaden i Sydafrika.

Eftersom jag själv gillar den bild av Bombay som boken – och filmen – ger (energisk och strävande, men också full av avgrundsdjupa klassklyftor) ringer jag honom i Pretoria för att få reda på varför han skrev boken.

– Jag ville varken skriva en familjeberättelse eller något strikt realistiskt. Då fick jag idén att undersöka fenomenet med syndikerad global tv-underhållning, berättar han.

Den indiska versionen av ”Vem vill bli miljonär” har klassats som Indiens mest framgångsrika tv-program någonsin. Men varför en osannolik historia om en slumpojke som vinner en frågetävling?

– Jag ville ha en tävlande som anklagades för att fuska, eftersom han inte motsvarar den gängse föreställningen av en bildad människa, men som på grund av sin livserfarenhet faktiskt kunde svaren. Därför skapade jag den fattiga betjänten som bor i Asiens största slum. Jag ville visa att kunskap inte bara är ett privilegium för den utbildade eliten.

Boken, som kom 2005, fick inte ens en bråkdel av den uppmärksamhet som filmen orsakade i år med åtta Oscarsstatyetter och otaliga debatter om skildringens grad av realism och trovärdighet. Vad tycker Vikas Swarup om filmen.

– Sättet som Danny Boyle (filmens regissör) har fångat det hårda, pulserande livet i slummen har aldrig gjorts förut. Visst har han en utomståendes blick, men det är en blick full av respekt och sympati med Bombay och dess invånare.

Fotnot: Tidigare publicerad i Dagens Nyheter.

Daliter tar inte längre skit

Han har befriat över en miljon daliter från det illa ansedda jobbet att tömma latriner.

För den insatsen har den indiska sociologen Bindeshwar Pathak belönats med Stockholm Water Prize.

28 augusti tar han emot priset i Stockholm. I april besökte jag hans center i Delhi och intervjuade honom.


När Bindeshwar Pathak, själv högkastig brahmin, var tio år råkade han komma åt en lågkastig oberörbar kvinna. Hinduisk tradition sa att han därmed befläckats och måste genomgå en reningsprocess: hans farmor tvingade honom att svälja kourin och kodynga.

Till Bindeshwars och många andra familjers hem i staden Patna i norra Indien kom oberörbara kvinnor för att tömma latrinen. Deras utanförskap var dubbelt. Högkastiga hinduer skydde dem dessutom för deras närkontakt med skiten.

I tjugoårsåldern utbildade han sig till sociolog och bestämde sig för att göra något åt diskrimineringen av de oberörbara, som idag kallas daliter, ”de förtryckta”.
– Som en del av fältarbetet för min doktorsavhandling levde jag tre månader med dalitfamiljer som tömde latriner, berättar han.

Hans pappa var ledsen. Brahminer och latriner går inte ihop, suckade han. Svärfar var arg och hotade med att ta tillbaka sin dotter om han inte slutade med sina fasoner. Bindeshwar stod på sig och till slut besinnade sig patriarkerna.

1970 bildade han Sulabh Sanitation Movement, rörelsen han fortfarande leder.
Vad hade du för visioner då för 40 år sedan?

– Jag ville utveckla en hållbar teknologi som skulle befria latrintömmarna och jag ville starta en fredlig social revolution.

På Sulabhs område i utkanten av Delhi finns prototyperna för hans uppfinningar. En spoltoa som bara använder en och en halv liter vatten per spolning jämfört med 10–15 liter i en vanlig toalett och toatankar som är öppna nedtill så att spolvatten och urin sugs upp av jorden under, medan avträdet förvandlas till torr kompost.

Sulabh driver grundskola för fattiga, yrkesutbildning för latrintömmar, kursverksamhet för illitterata kvinnor och dessutom – ett toalettmuseum. Sammanlagt 50.000 människor är engagerade i rörelsen i Delhi och fem andra indiska städer.

Indiens parlamentsval pågår mellan 16 april och 13 maj. Utmanare till de etablerade partierna heter Bahujan Samaj Party och leds av dalitkvinnan Mayawati Kumari.
Har partierna gett några löften till daliterna i valrörelsen?

– Det gör de alltid, en del infrias, men långt ifrån allt. Partierna övertrumfar varandra med dyra stödåtgärder till daliter.

Skulle Mayawati som premiärminister förändra saken?

– Indien har redan bra lagstiftning för daliter, till och med kvoter för dem som ställer upp i demokratiska val, söker in till universitet eller söker statliga jobb.

– Problemet är inte regeringspolitiken, utan seglivade fördomar ute i byarna.

Bindeshwars organisation har byggt 1,2 miljoner vattensnåla komposttoaletter. Tekniken har exporterats till Bhutan och Afghanistan och är på gång till Madagaskar, Etiopien, Angola och Dominikanska republiken.

Förra året uppträdde 24 före detta latrintömmare som omskolats till kläddesigner i FN-skrapan med en glittrig modeshow inför en hänförd publik.

– Efteråt genomförde de en ceremoni framför Frihetsgudinnan och skanderade gemensamt ”Vi är fria, vi är inte längre oberörbara!”.

Hur behandlas daliterna i dina barndomskvarter idag?

– Nu släpper man in dem i templen där de förut var bannlysta. En brahmin kan ta emot saker direkt ur en dalits hand. Och denna revolution har skett helt utan våld.

Fotnot: Tidigare publicerad i tidningen Omvärlden.

Fler födda flickor i Delhi tack vare bonus

Erbjudandet om bonus till föräldrar som föder en flicka hade effekt.

Förra året föddes fler flickor än pojkar i Delhi.

För att råda bot på den sneda könsfördelningen införde myndigheterna i Delhi bonus till alla föräldrar som födde flickor: 10 000 rupier, 1 600 kronor, för varje nyfödd flicka. För att föräldrarna inte ska prioritera bort sina döttrar när det gäller utbildning utlovas dessutom 5 000 rupier när dottern börjar i skolan och lika mycket i fyra omgångar om hon når upp till tolfte läsåret.

Kampanjen tog skruv: förra året föddes förra året 1 004 flickor per 1 000 pojkar i staden. Vid den förra räkningen 2001 var flickorna 933 per 1 000 födda pojkar.

Balansen mellan könen är enligt senaste folkräkningen 927 kvinnor per 1 000 män i landet som helhet. Än så länge är det bara i Delhi och i Kerala som det föds fler flickor än pojkar.

- Framgångarna i Delhi tjänar som föredöme för delstater som Haryana och Punjab (som har störst kvinnounderskott), sade Sandhya Bajaj i Nationella rådet för skydd av barns rättigheter till Indian Express.

Regeringen förbjöd 1994 ultraljudsundersökningar gjorda i syfte att könsbestämma fostret. Trots det har verksamheten fortsatt, men nu verkar ett trendbrott vara på gång.

Läkaren Dharm Prakash har lett en kampanj för att få stopp på aborter av flickfoster. Han säger till BBC att de nya siffrorna visar att samhället svarat på kampanjerna om att det borde födas fler flickor.

Vattenbrist hotar Indien

Indien står inför akut vattenkris. Enligt satellitbilder från amerikanska rymdstyrelsen Nasa har grundvattennivån på sex år sjunkit med 20 procent, vilket innebär ett allvarligt hot mot jordbruket.

Grundvattennivån i delstaterna Rajasthan, Punjab och Haryana - inklusive storstadsterritoriet Delhi - sjönk med fyra centimeter om året mellan augusti 2002 och oktober 2008, enligt studien från Nasas Goddard Space Flight Center.

Studien, som publicerats på tidskriften Natures webbplats, visar en betydligt värre bild än vad indiska myndigheter tidigare rapporterat. Närmare bestämt 20 procent lägre vattennivåer än tidigare inhemska undersökningar.

Regnen har under de undersökta åren varit normalt. De sjunkande grundvattennivåerna beror i stället på intensiv bevattning av jordbruksgrödor, som står för 95 procent av allt grundvatten som pumpas upp.

- Mycket skulle vara vunnet om bönderna bytte från vattenkrävande grödor som ris och införde snålare bevattningsmetoder, säger Matthew Rodell på Nasa till Nature.

Indiska regeringen överväger just nu regleringar kring användandet av grundvattnet, vilket Rodell ser som hoppfullt.

- Vår undersökning kan hjälpa dem att driva igenom beslutet, säger han.

Samtidigt kommer rapporter om att årets sommarmonsun (första juni till häromdagen) varit sämre än vanligt. Hittills har det regnat 29 procent mindre än normalt.

Indien spås redan vara på väg upp ur lågkonjunkturen. Såväl industriproduktionen som bilförsäljningen ökade mer än förväntat under sommarmånaderna, vilket väckt förhoppningar om en snabb återhämtning av ekonomin.

Men indiska ekonomer varnar nu för att de uteblivna regnen kan dämpa tillväxten med upp till två procentenheter. Senaste prognosen är att tillväxten i år landar på mellan sex och sju procent.

Babels land

I hjärtat av städer med miljoner invånare tronar antika tempel där kulten sett ungefär likadan ut i tusentals år. I gränderna runtomkring surrar hundratals språk och dialekter, trängs utövare av alla världsreligioner mellan basarstånd som säljer kryddor, grönsaker och gudaskulpturer.

Berättelserna i 2 000 år gamla Mahabaratha, som är nio gånger så lång som Illiaden, är kända för de flesta, men på frågan om vilken religion de utöver skulle alla ge olika svar.

Européerna var vana att definiera en människas identitet utifrån den monoteistiska religionen och nationalstaten. Därför var de brittiska kolonisatörerna som kom till Indien förvirrade inför vad de mötte: en förmodern värld av sammansatta identiteter och trosbekännelser.

I detta märkliga land kände folk samhörighet med familjen, skrået, sekten och grannarna i kvarteret, men knappast med något så diffust som staten eller en gemensam religion.

I Indien såg britterna samma hedniska kaos som de tidiga kristna mötte när de missionerade i västra och norra Europa nästan 1 000 år tidigare.

Britterna försökte påtvinga indierna uniformitet. Det gick hyfsat. Kulterna fick ett namn – hinduism – folket en nation – Indien – en nationalsport – cricket – ett handels- och elitspråk – engelskan – och en drömfabrik att spegla sina drömmar i – Bollywood.

Och de erövrade den mest avancerade tekniken – den digitala – och blev världsbäst på den.

Men brokigheten lyckats de aldrig få bukt med. Landet som många gånger räknats ut på grund av sina inre olikheter reste sig på nio och stod där vitalare och kreativare än alla andra just på grund av sin mångfald.

Legenden om Babels torn fick omtolkas. Att tillbe olika gudar och tala olika språk behöver inte vara ett oöverstigligt hinder – utan kan förvandlas till ingredienser i ett framgångsrecept.

Pariserhjul vid Taj Mahal

Hängbro, kabinbana och pariserhjul. Det är staden Agras förslag på hur man ska locka ännu fler turister till världsarvet Taj Mahal.

Tanveer Zafar Ali på turistmyndigheterna i delstaten Uttar Pradesh, där Taj Mahal ligger, säger till brittiska tidningen Telegraph att nya kringattraktioner skulle förhöja besökarnas upplevelser av byggnadsverket. Pariserhjulet kan likna det i London och i analogi med det få namnet Agra Eye.

– Turismen behöver ett ansiktslyft, tillägger han.

Men förslaget har fått kritik.

O P Jain på Indian National Trust for Art and Cultural Heritage hoppas att förslaget kastas i papperskorgen.

– Den sorts turister som kommer för att titta på Taj Mahal vill inte ha pariserhjul och kabinbanor.

Mausoleumet Taj Mahal, som förra året besöktes av tre miljoner turister, byggdes av mogulhärskaren Shah Jahan som en sista viloplatsen för hans fru Mumtaz som dog i barnsäng när hon skulle föda parets fjortonde barn. Det tog tusentals byggnadsarbetare 20 år att bygga. 1652 stod det klart. Byggnaden är världsarvsklassad sedan 1983.

Enligt förslaget ska attraktionerna inte liga alldeles vid Taj Mahal, utan 800 meter därifrån. Innan planerna kan förverkligas måste dock Indiens Högsta domstol och Architectural Survey of India säga sitt.

Ät brittiskt! Ät Chicken tikka masala!

Chicken tikka masala. En indisk paradrätt? Fel, en brittisk paradrätt!

Namnkombinationen och såsen är en uppfinning av sydasiatiska kockar på indiska krogar i Storbritannien i ett försök att skapa något som ser exotiskt ut men ändå inte är för starkt. Rätten har därefter spritt sig till indiska krogar över hela västvärlden och även exporterats tillbaka till moderlandet.

På restaurang The Shish Mahal i Glasgow säger man sig ha uppfunnit maträtten på 70-talet och vill nu att EU ska ursprungsskydda rätten på samma sätt som till exempel parmaskinka.

Men det finns kockar i både London och Birmingham som också vill ha äran för chicken tikka masala.

Calcutta förbjuder gamla bilar

Delstatsregeringen har förbjudit alla nyttofordon som är äldre än 15 år i Calcutta. Förbudet berör en stor del av megastadens taxibilar, minibussar och mopedrikshor.

Förbudet ska förhoppningsvis leda till mindre utsläpp och därmed bättre luft i 15-miljonerstaden där 70 procent av invånarna enligt en studie från 2007 lider av luftvägsproblem, bland annat lungcancer och astma. Men alla är inte sympatisörer till det radikala miljöbeslutet. Tvärtom, flera transportföretag anser att de inte har råd att byta ut sina fordonsparker och gick i fredags ut i transportstrejk.

Transportminister Subhas Chakrabarty i delstaten Västbengalen, där Calcutta ligger, sa i förra veckan att förbudet kommer att drabba närmare 3 000 ålderdomliga bussar och 6 500 taxibilar.

Indiens huvudstad New Delhi genomförde ett liknande beslut runt millennieskiftet. I Delhi förbjöds också bensin och diesel till förmån för naturgas i all nyttotrafik. Förbudet mot traditionella bränslen i Delhi genomfördes 2002 och efterlevs till praktiskt taget 100 procent.

Precis som i Delhi kom beslutet efter en dom i högsta domstolen. Bakom domen i högsta domstolen i Delhi och förbudet mot bensin och diesel där låg det framgångsrika miljöinstutet Centre for Science and Environment (CSE). Även i Calcutta har CSE propagerat för det beslut som nu tagits av politikerna, se till exempel detta pressmeddelande från i februari i år.