Babels land

I hjärtat av städer med miljoner invånare tronar antika tempel där kulten sett ungefär likadan ut i tusentals år. I gränderna runtomkring surrar hundratals språk och dialekter, trängs utövare av alla världsreligioner mellan basarstånd som säljer kryddor, grönsaker och gudaskulpturer.

Berättelserna i 2 000 år gamla Mahabaratha, som är nio gånger så lång som Illiaden, är kända för de flesta, men på frågan om vilken religion de utöver skulle alla ge olika svar.

Européerna var vana att definiera en människas identitet utifrån den monoteistiska religionen och nationalstaten. Därför var de brittiska kolonisatörerna som kom till Indien förvirrade inför vad de mötte: en förmodern värld av sammansatta identiteter och trosbekännelser.

I detta märkliga land kände folk samhörighet med familjen, skrået, sekten och grannarna i kvarteret, men knappast med något så diffust som staten eller en gemensam religion.

I Indien såg britterna samma hedniska kaos som de tidiga kristna mötte när de missionerade i västra och norra Europa nästan 1 000 år tidigare.

Britterna försökte påtvinga indierna uniformitet. Det gick hyfsat. Kulterna fick ett namn – hinduism – folket en nation – Indien – en nationalsport – cricket – ett handels- och elitspråk – engelskan – och en drömfabrik att spegla sina drömmar i – Bollywood.

Och de erövrade den mest avancerade tekniken – den digitala – och blev världsbäst på den.

Men brokigheten lyckats de aldrig få bukt med. Landet som många gånger räknats ut på grund av sina inre olikheter reste sig på nio och stod där vitalare och kreativare än alla andra just på grund av sin mångfald.

Legenden om Babels torn fick omtolkas. Att tillbe olika gudar och tala olika språk behöver inte vara ett oöverstigligt hinder – utan kan förvandlas till ingredienser i ett framgångsrecept.