Bombayattacken och Ayodhyatumultet

I dagarna är det ett år sedan attacken mot Bombay då 166 människor dödades av tio terrorister som kom med båt över havet och slog till mot bland annat en tågstation, två lyxhotell och en restaurang poppis bland turister.

Kanske för första gången var huvudmålet medlklassen och de rika, inflytelserika, turisterna, kändisarna.

Ikväll klockan 22 sänder SVT en dokumentär om Bombayattacken. Se den!

Om en vecka är det årsdagen för raserandet av Babrimoskén i Aydohya. I förra veckan läckte en rapport om händelsen ut. I rapporten anklagas BJP:s högsta ledare, Advani och Vaypayee, som hjärnorna bakom hetsen av tusentals unga hinduiska män för att förmå dem att riva moskén.

Rapporten slår fast att BJP är "pseudo-moderata" och att man bakom en hyfsat snygg fasad har en hårdför linje som går ut på att degradera muslimerna som medborgare i Indien. Kort sagt: BJP har en "dold agenda".

I Människor och Tro i P1 i fredags pratade jag om Ayodhya. Lyssna!

En radikal eldslåga i en liberal tidning

Världens just nu hårdaste kamp mellan å ena sidan en kommunistgerilla och andra sidan staten och kapitalet utkämpas i de stora skogarna i hjärtat av Indien.

Här, långt från glittriga Bombay, har det ekonomiska undret inte uppenbarat sig. Här är barnadödligheten skyhög och undernäring vardag.

I senaste numret av indiska nyhetsmagasinet Outlook skriver författaren Arundhati Roy ursinnigt om kampen mellan stamfolkens rätt till sina berg och dalar i delstaten Orissa, där ett gruvföretag planerar att gräva fram bauxit.

Den maoistiska gerillan slåss för stamfolken. Varje vecka skjuts poliser ihjäl, vilket fått regeringen att lansera en militär offensiv för att utplåna gerillan.

Att stamfolken, som inte fått nåt av regeringen, ansluter sig till maoisterna är inte mer än rätt, skriver Arundhati Roy, som befarar att regeringen är beredd att ta till vilka metoder som helst för att försvara kapitalet och tillväxten.

Roy är Indiens radikalaste medieröst. Hon är okuvlig, skräder inte orden. Hon är en röd eldslåga som tack vare sitt litterära kändisskap har tillgång till mainstream-tidningar. Det är en märklig känsla att läsa hennes text som skummar av vrede mot kapitalismen mellan annonser för fin whisky och storbanker. Fast det är också det som är charmen med nyhetsmagasinet Outlook, som klarar av att härbärgera både ock.

Arundhati Roy tror att bauxitutvinningen skulle föröda stamfolkens hembygd. Hennes analys stannar inte där: i förlängningen, skriver hon, hotar storföretagens rovdrift den globala miljön.

Hon avslutar med en uppmaning. Kan inte nån som ska till Klimatkonferensen i Köpenhamn ställa sig upp och vädja: Snälla, låt bauxiten vara var i berget!

Hennes budskap: Fattar ni inte att det är den religiösa tron på tillväxt som är det verkliga hotet mot klimatet.

”Mr Chidambaram’s war – a math question: How many soldiers will it take to contain the mounting rage of hundreds of millions of people?”, essä av Arundhati Roy i nyhetsmagasinet Outlook 9 november 2009.

Sänt i Obs i P1 måndag 16 november. Lyssna!

Shiva som marxist

Enligt sägnen i sydindiska Kerala bestämde sig Shiva för att lära brahminerna en läxa. Han ville få stopp på deras högmod och bestämde sig för att förödmjuka den mest högstående och smartaste av Keralas brahminer, den andligt mycket upphöjde läraren Adi Sankacharya.

Han befann sig mycket nära att uppnå upplysning. Det enda som stod emellan Adi och Nirvana var hans egen arrogans och stolthet och vägran att inse att allt han hade gemensamt med alla andra mäniksor, oavsett om de hade en låg eller en hög position i amhället.

Shiva och hans fru Parvati ville spela honom ett spratt och förvandlade sig till ett fattigt, jordlöst par från pullayakasten (som är oberörbara/daliter). Även deras som Nandikesan var med, förvandlad till en fattigunge. De var klädda som daglönare med kläder nedsmetade med smuts och lera från fälten. Dessutom hade Shiva gjort så att han luktade som om han nyss ätit kött och druckit sprit (vilket är tabu för en brahmin).

Han vinglade fram som om han supit hela natten. För att göra intrycket fullkomligt bar han en karaff med toddy (palmvin) under ena armen och hade ett halvt kokosnötsskal med toddy i den andra.

I detta skick mötte Shiva och hans fru och barn Adi Shankacharya på en stig på en jordvall i ett risfält. Enligt seden ska pullaya och andra lågkastiga hoppa ner i leran och vattnet i risfältet om de möter en brahmin på stigen. Men Shiva och hans familj fortsatte rakt mot Adi och bad honom dessutom gå åt sidan så de kunde passera.

Adi blev förstås vansinnigt arg och började tillrättavisa dem.

– Hur vågar en familj med orena, stinkande, fulla, köttätande oberörbara gå på samma stig som en ren och oförstörd brahmin? Ni luktar som om ni inte har tvättat er i hela ert liv. Något liknande har aldrig hänt tidigare, dundrade Adi och hotade att halshugga dem alla tre, eftersom detta var ett brott som inte ens gudarna kunde förlåta.

Shiva svarade:

– Jag erkänner, jag har tagit ett glas eller två och det var ett tag sedan jag badade. Men innan jag stiger ner i leran i risfältet vill jag att du förklarar skillnaden mellan dig, en ren och högtstående brahmn, och vår familj, som du säger är så smutsiga.
Shiva förklarade att om Adi kunde svara på hans frågor lovade han och hans familj att stiga ner i leran och låta honom passera.

– Detta är min första fråga, sa Shiva: om jag skär mig i min hand och du skär dig i din hand så ser man att vi båda har rött blod – kan du berätta vad som är skillnaden?

– Min andra fråga: äter vi inte samma ris från samma fält? Min tredje: ger inte du bananerna som min kast odlar i offergåva till gudarna? Min fjärde: smyckar ni inte gudarna med blomstergirlangerna som våra kvinnor gör? Min femte: kommer inte vattnet som som ni använder i tempelritualerna från brnnarna som vi, pullayas, har grävt?
Adi kunde inte svara på en enda av frågorna och Shiva fortsatte.

– Bara för att ni äter på metalltallrikar och vi på bananblad betyder det väl inte att vi är olika arter. Ni namboodiris (brahminkast i Kerala) rider på elefanter och vi pullayas på bufflar, men det innebär inte att vi är bufflar?

Frågorna gjorde inte bara Adi svarslös, de gjorde honom också konfunderad: hur kunde det komma sig att illiterata daliter som knappt gått i skolan kunde ställa sådana sofistikerade och djuplodande filosofiska frågor? Så Adi började meditera där han stod på stigen, vilket gjorde att hans sjätte sinne öppnade sig. Då såg han: istället för pullayafamiljen började gudarna framträda, Lord Shiva Devi Paravti och deras son Nandikesan.

Förfärad över vad han gjort hoppade han genast ner i den leriga risåkern och reciterade:

Ärad vare du, o herre över bergen!
Ärad vare du, o halvmånekrönta herre!
Ärad vare du, o askinsmorda gudomlighet!
Ärad vare du, o ryttaren av evighetens tjur!
Ärad vare du, o gudarns herre!

Därefter förlät Shiva honom. Adi frågade honom varför han förvandlat sig till en dalit inför just honom, den mest hängivna av alla hängivna Shivadyrkare.

– Visst är du en vis man och på väg mot frälsning och upplysning, svarade Shiva. Men du kommer aldrig att nå dit såvida du inte att alla människor förtjänar respekt och medlidande. Det var för att lära dig detta som jag tog mig denna form.

Shiva fortsatte:

– Du måste kämpa mot fördomar och okunnighet och hjälpa människor från alla kaster, inte bara dina brahminkompisar. Först då kan du nå sann upplysning.

– Tack, min herre, nu förstår jag, och för att kommande generationer också ska förstå ska jag välsigna flera tempel och låta uppföra gudabilder av dig i form av Pottan Devam.

Det här hände enligt lägeneden för flera tusen år sedan. Idag är Shiva i form av en pullaya-dalit en av huvudgudarna i norra Kerala. Varje år arrangeras Pottan Theyyam-ritualer där daliter klär ut sig till gudar och dansar i templen.

Efter den siste maharajan av Travancores tempelreform 1946 släpptes de oberörbara in i hindutemplen. Efter den demokratiskt valda kommunistpartiets jordreform 1957 fick alla i byn en bit jord.

Idag är röda Kerala den delstat där kastförtrycket är som minst, toleransen och den sociala välfärden störst och marxismen som den tar sig uttryck i Communist Party of India (Marxist) som mest doktrinär.

Enligt theyyam-dansarna i Kerala är Karl Marx och dalitledaren Bhimrao Ramji Ambedkar bara arvtagare till Shivas flertusenåriga befrielseteologi.

Denna legend läste jag i William Dalrymples nya reportagebok "Nine Lives - in search of the sacred in modern India".

Röda Indien

Hammaren och skäran målade på husväggar och gator som fått namn av Marx, Engels, Ho Chi Minh och Lenin.

Nej, det är inte en 30 år gammal arkivbild från Östberlin, Moskva, Peking eller Hanoi.
Det är färska intryck från Kerala och Västbengalen, två indiska delstater som i decennier färgats röda av det styrande Indiska kommunistpartiet.

Sydindiska Kerala har ett världsrekord: här röstades ett kommunistiskt parti till makten i demokratiska val 1957 – för första gången i världshistorien.

Västbengalen, där Calcutta är delstatshuvudstad, har ett annat världsrekord: där har kommunisterna styrt utan uppehåll sedan 1967. Alltså: världens mest långlivade demokratiskt valda kommunistregering.

Communist Party of India (Marxist), som största indiska kommunistpartiet heter, är märkvärdigt på flera sätt. Läser man partiprogrammet ser man att det är hardcore marxism.

Partiprogrammet slår fast att indiska staten är ett ”organ för bourgeoisien och jordägarna med stöd av utländskt kapital”. Målet är en indisk revolution och därefter en ”folkdemokrati som leds av arbetarklassen”.

Så formulerade sig många kommunistpartier världen över fram till åren efter Sovjetunionens kollaps på 1990-talet.

I Indien är den marxistiska teorin intakt 20 år efter murens fall.

Indiska kommunistpartiet hyllar socialismens landvinningar i Kina, Vietnam, Nordkorea och Kuba. Regimerna i Sovjet och länderna i Östeuropa före murens fall beskrivs fortfarande som framgångsrika, tros deras snöpliga fall, även om man idag medger att vissa misstag begicks.

De indiska kommunisterna anser också att många kapitalistiska länder är välfärdsstater på grund av Sovjets goda exempel och inget annat. Inte ett ord om Västeuropas reformistiska arbetarrörelse och socialdemokrater.

1991 intervjuar jag ordföranden i den styrande vänsteralliansen i Västbengalen, tillika politbyråmedlem i kommunistpartiet. Vi träffas på hans kontor i centrala Calcutta. På väggarna hänger porträtt av Lenin, Stalin och Ho Chi Minh. Jag frågar honom om murens fall påverkat partiets linje.

Han svarar ett dundrande ”Nej” och tillägger att vad som just hänt i Europa inte påverkar den marxistiska teorin”.

17 år senare, 2008, är jag med på kommunistpartiets möte i en park i staden Thrissur i Kerala. De röda fanorna vajar och mässingsorkestern spelar marschmusik när medlemmarna tågar in. Män, kvinnor och pionjärer är klädda röda skjortor med axelklaffar och baskrar eller officersmössor. Mötesordförande vrålar kommandon. Partimedlemmarna gör honnör och ropar slagord. ”Leve den indiska revolutionen!”.

Men nu följer ett indiskt reptick. Trots all kommunistisk retorik tror jag att till och med europeiska vänsterliberaler skulle kunna tänka sig – om de nu vore indiska medborgare – att rösta på Indiska kommunistpartiet.

Förklaringen är att kollisionen mellan ett parti som är doktrinärt marxistiskt och en statsapparat som är liberalt parlamentarisk resulterat i en pragmatisk socialliberal politik.

Tilltron till offentliga sektorn har varit stor i hela Indien ända sedan självständigheten. Men medan offentliga skolor och vårdcentraler funkar uselt eller inte alls i många delar är de mer än fagra löften i de kommunistiskt styrda delstaterna.

Kommunistpartiet har genomfört flera framgångsrika jordreformer, de har minskat korruptionen, vitaliserat bydemokratin och satsat på utbildning och hälsovård. Resultatet är, framför allt i Kerala, en vital närdemokrati och välfärdssiffror som övriga Indien än så länge bara kan drömma om.

Sen följer nästa indiska reptrick. Indiska kommunistpartiet är idag hyfsat duktiga på näringslivspolitik. I decennier skrämde kommunistiska fackföreningar med sina ständiga strejker bort privata företag från Västbengalen och Kerala. Men sedan några år tillbaka har delstaterna framgångsrikt satsat på it-industribyar och ekonomiska frizoner för att locka till sig såväl indiska som utländska företag.

Paradoxalt nog ser det ut som om politiken att skapa nya jobb genom att flörta med storföretagen kan bli slutet på decennier av brett väljarstöd för kommunisterna.

När den kommunistledda regeringens ville expropriera mark för två ekonomiska frizoner för en indisk bilfabrik respektive en indonesisk kemisk industri satte sig byinvånarna på tvären.

Där stod på ena sidan: folket – bönderna, lantarbetare och diversearbetarna, som fick stöd av en ohelig allians av ett liberalt oppositionsparti och maoistiska grupper.

Och på andra sidan: polisen som representant för Communist Party of India (Marxist).

Marken färgades röd av blod när ett tjugotal demonstranter sköts ihjäl av polisen.

I byvalen som följde i Västbengalen förlorade partiet en tredjedel av sina väljare, vilket var en historisk minskning. I parlamentsvalet i våras fortsatte kommunisternas holmgång.

Indisk politik handlar egentligen inte så mycket om höger och vänster. Snarare om partier som försvarar den sekulariserade staten och partier som vill se ett Indien där hinduer går först.

Kommunisterna är tillsammans med styrande Kongresspartiet enda partiet som inte riktar sig till en kast, en religion, en etnisk eller språklig grupp, utan till alla indier.

Trots att de inte gjort upp med gårdagen tror jag att de just därför har framtiden för sig.

Sändes i en kortare version i Obs i tisdags 3 november. Man kan lyssna på det om man vill.

Bollywood får skägg

Ända in på 1990-talet skulle manliga Bollywoodskådisar helst ha mustasch och vara lätt överviktiga.

Nu gäller andra stilideal.

Men efter några år med slätrakade män i indisk film kommer nu skägget. Senast ut är Hrithik Roshan (bilden, före och efter).

Läs mer om Bollywoodskäggen!

Mat från Kerala i Stockholm

Fredag 6 till söndag 15 november kan man äta mat från Kerala på restaurang Dado, Bebe och Hurry Curry i Stockholm.

Eftersom Keralamat i Sverige hör till ovanligheterna gör jag gärna reklam för detta.

Det är ett gästspel på intiativ av turistmynidgheten i Kerala, som har en delegation i Stockholm i dagarna. Redan nu på torsdag ordnas en presslunch på Dado för att dra igång Keralaveckan.

För att läsa mer om matveckan och anmäla dig till presslunchen klicka på bilden här till vänster - där finns mailadress för osa.


Recept på Fisk Molee från Kerala har jag skrivit om tidigare här på Indien Online.

Gå direkt till Keralamatbloggen Malabar Spices.

Kerala Tourism - delstatens officiella turistbyrå.

Några av mina Indienreportage i Resemagasinet Vagabond hittar du här.

Indian Coffee House i Delhi

Indian Coffee House är en institution. I Delhi låg det från 1957 i Connaught Place, där Palika Bazaar nu ligger.

Sedan flyttade det till Janpat för att 1975 hamna där det fortfarande ligger. Ett par trappor upp i det slitna varhuset Mohan Sing Place. Där låg det när jag kom till Indien 1983. Satt ofta på tekterrassen med en kopp kaffe och en masala dosa och tittade ut över staden. Minns skyltarna och bilderna: ”Medlem av Indiska Kaffearbetares Kooperativa Samfällighet”; den sepiabruntonade reklambilden från femtiotalet där budskapet löd ”A fine type (en bild på en stolt, vitskäggig kaffebonde med vit bomullsmössa), a fine coffee (en bild på kaffebönor). Both are Indian!”.

Nu hotas kafét av stängning. Bloggen Delhi Walla har intervjuat stamgästerna som är upprörda.

- Indian Coffee House är en institution; det har bidragit till att formulera landets sociala och politiska agenda; det brukade besökas av de intellektuella, säger Mr Gupta till Delhi Walla-bloggaren.

Själv forskar jag i Indian Coffee House när det låg ovanpå dagens Palika Bazaar. Det är en del av researchen för en bok jag håller på att skriva. Är det någon som var där då - före 1975 och har minnen; hör gärna av er! Vore ovärderligt.