Enligt sägnen i sydindiska Kerala bestämde sig Shiva för att lära brahminerna en läxa. Han ville få stopp på deras högmod och bestämde sig för att förödmjuka den mest högstående och smartaste av Keralas brahminer, den andligt mycket upphöjde läraren Adi Sankacharya.
Han befann sig mycket nära att uppnå upplysning. Det enda som stod emellan Adi och Nirvana var hans egen arrogans och stolthet och vägran att inse att allt han hade gemensamt med alla andra mäniksor, oavsett om de hade en låg eller en hög position i amhället.
Shiva och hans fru Parvati ville spela honom ett spratt och förvandlade sig till ett fattigt, jordlöst par från pullayakasten (som är oberörbara/daliter). Även deras som Nandikesan var med, förvandlad till en fattigunge. De var klädda som daglönare med kläder nedsmetade med smuts och lera från fälten. Dessutom hade Shiva gjort så att han luktade som om han nyss ätit kött och druckit sprit (vilket är tabu för en brahmin).
Han vinglade fram som om han supit hela natten. För att göra intrycket fullkomligt bar han en karaff med toddy (palmvin) under ena armen och hade ett halvt kokosnötsskal med toddy i den andra.
I detta skick mötte Shiva och hans fru och barn Adi Shankacharya på en stig på en jordvall i ett risfält. Enligt seden ska pullaya och andra lågkastiga hoppa ner i leran och vattnet i risfältet om de möter en brahmin på stigen. Men Shiva och hans familj fortsatte rakt mot Adi och bad honom dessutom gå åt sidan så de kunde passera.
Adi blev förstås vansinnigt arg och började tillrättavisa dem.
– Hur vågar en familj med orena, stinkande, fulla, köttätande oberörbara gå på samma stig som en ren och oförstörd brahmin? Ni luktar som om ni inte har tvättat er i hela ert liv. Något liknande har aldrig hänt tidigare, dundrade Adi och hotade att halshugga dem alla tre, eftersom detta var ett brott som inte ens gudarna kunde förlåta.
Shiva svarade:
– Jag erkänner, jag har tagit ett glas eller två och det var ett tag sedan jag badade. Men innan jag stiger ner i leran i risfältet vill jag att du förklarar skillnaden mellan dig, en ren och högtstående brahmn, och vår familj, som du säger är så smutsiga.
Shiva förklarade att om Adi kunde svara på hans frågor lovade han och hans familj att stiga ner i leran och låta honom passera.
– Detta är min första fråga, sa Shiva: om jag skär mig i min hand och du skär dig i din hand så ser man att vi båda har rött blod – kan du berätta vad som är skillnaden?
– Min andra fråga: äter vi inte samma ris från samma fält? Min tredje: ger inte du bananerna som min kast odlar i offergåva till gudarna? Min fjärde: smyckar ni inte gudarna med blomstergirlangerna som våra kvinnor gör? Min femte: kommer inte vattnet som som ni använder i tempelritualerna från brnnarna som vi, pullayas, har grävt?
Adi kunde inte svara på en enda av frågorna och Shiva fortsatte.
– Bara för att ni äter på metalltallrikar och vi på bananblad betyder det väl inte att vi är olika arter. Ni namboodiris (brahminkast i Kerala) rider på elefanter och vi pullayas på bufflar, men det innebär inte att vi är bufflar?
Frågorna gjorde inte bara Adi svarslös, de gjorde honom också konfunderad: hur kunde det komma sig att illiterata daliter som knappt gått i skolan kunde ställa sådana sofistikerade och djuplodande filosofiska frågor? Så Adi började meditera där han stod på stigen, vilket gjorde att hans sjätte sinne öppnade sig. Då såg han: istället för pullayafamiljen började gudarna framträda, Lord Shiva Devi Paravti och deras son Nandikesan.
Förfärad över vad han gjort hoppade han genast ner i den leriga risåkern och reciterade:
Ärad vare du, o herre över bergen!
Ärad vare du, o halvmånekrönta herre!
Ärad vare du, o askinsmorda gudomlighet!
Ärad vare du, o ryttaren av evighetens tjur!
Ärad vare du, o gudarns herre!
Därefter förlät Shiva honom. Adi frågade honom varför han förvandlat sig till en dalit inför just honom, den mest hängivna av alla hängivna Shivadyrkare.
– Visst är du en vis man och på väg mot frälsning och upplysning, svarade Shiva. Men du kommer aldrig att nå dit såvida du inte att alla människor förtjänar respekt och medlidande. Det var för att lära dig detta som jag tog mig denna form.
Shiva fortsatte:
– Du måste kämpa mot fördomar och okunnighet och hjälpa människor från alla kaster, inte bara dina brahminkompisar. Först då kan du nå sann upplysning.
– Tack, min herre, nu förstår jag, och för att kommande generationer också ska förstå ska jag välsigna flera tempel och låta uppföra gudabilder av dig i form av Pottan Devam.
Det här hände enligt lägeneden för flera tusen år sedan. Idag är Shiva i form av en pullaya-dalit en av huvudgudarna i norra Kerala. Varje år arrangeras Pottan Theyyam-ritualer där daliter klär ut sig till gudar och dansar i templen.
Efter den siste maharajan av Travancores tempelreform 1946 släpptes de oberörbara in i hindutemplen. Efter den demokratiskt valda kommunistpartiets jordreform 1957 fick alla i byn en bit jord.
Idag är röda Kerala den delstat där kastförtrycket är som minst, toleransen och den sociala välfärden störst och marxismen som den tar sig uttryck i Communist Party of India (Marxist) som mest doktrinär.
Enligt theyyam-dansarna i Kerala är Karl Marx och dalitledaren Bhimrao Ramji Ambedkar bara arvtagare till Shivas flertusenåriga befrielseteologi.
Denna legend läste jag i William Dalrymples nya reportagebok "Nine Lives - in search of the sacred in modern India".
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar