Indiska pirater ger global vinst

Varje kväll slås miljontals datorer på över hela Indien. Via allt snabbare bredbandsuppkopplingar strömmar musik, datorprogram och filmer in i indiernas hemdatorer som är på väg att konkurrera ut tv:n, radion och cd-spelaren.

Kort sagt: vad som håller på att hända här händer också där.

Men medan den illegala nedladdningen har minskat i Sverige sedan Ipredlagen kom för ett år sen har den fullkomligt exploderat i Indien senaste året.

Indien är idag Asiens största och världens fjärde största illegala nedladdningsnation efter USA, Storbritannien och Kanada.

Visst finns det indiska medieföretag som vill få stopp på eländet. Men de flesta piratjägarna kommer inte från inte Bollywood, som ändå drabbas hårt av piratkopieringen, utan från amerikanska filmbolag.

Det faktum att det är framför allt utländska intressen som strider för upphovsrätten har gjort att det nästan blivit politiskt korrekt att nonchalera dem. Och hur som helst: få har råd att betala tusentals rupier för ett datorprogram eller en dvd-box med Madmen.


Etablerade indiska medier kommenterar den ökade illegala nedladdningen utan den moraliska och rättrådiga indignation som man ofta hör här i väst. Tvärtom kan man i debatten skönja en stolthet över att Indien kommit så långt i digitaliseringen av samhället att nedladdningen blivit en folkrörelse.

Ungefär: Se på oss, nu är vi snart lika moderna som världens mäktigaste!

Nyligen illustrerade veckomagasinet Outlook den snabbt växande piratverksamheten med rubriken ”Nedladdningsnationen” – och en bild på ett knippe nätverkskablar som likt en kobra lockad av ormtjusarens flöjt ringlar sig upp ur en flätad korg.

I artikeln säger en indisk dataspelskonsult att grunden till det indiska IT-undret skapats av alla dem som kväll efter kväll suttit framför flimrande skärmar på internetkaféer och illegalt laddat ner allt från Officepaketet och Photoshop till senaste storfilmen från Bollywood eller Hollywood.

Priset för att lagligt ladda ner en låt eller ett datorprogram må vara överkomligt för en europeisk konsument, men för de flesta indier är det för högt.

Spelkonsulten utbrister i Outlook-artikeln: Tänk på saken, om allt det vi gör varje dag vid datorn inte vore gratis skulle vi fortfarande vara dator-analfabeter i det här landet!

Illegala nedladdningar gör alltså att indierna trots liten köpkraft har kunnat skaffa sig kunskap och verktyg, som i sin tur fått många intresserade av att satsa på en IT-utbildning, och därefter med framgång ge sig in i den globala konkurrensen om jobben.

De stora it- och underhållningsföretagen förlorar på kort sikt pengar på internetpiraterna. Men på lång sikt ger brotten mot upphovsrätten vinst, eftersom de varje år får tillgång till över 100 000 nyutexaminerade indiska IT-ingenjörer som bara kräver en bråkdel i lön jämfört med kollegorna i USA och Europa.

Läs mer
”Download Nation” – reportage i indiska veckomagasinet Outlook.

”India among top 10 nations in internet movie piracy” – artikel i indiska dagstidningen DNA.

Sänt i Obs i Sverigs Radios P1 23 april - lyssna!

Rafflande och mustig skildring av sydindisk stad

Mellan attentaten
Aravind Adiga
Brombergs, 2010

Man kan beskriva livet i en stad genom att välja ett enskilt människoöde eller kanske en familj eller en släkt. Aravind Adiga berättar om den obetydliga sydindiska staden Kittur genom att skildra fjorton människor i fjorton stadsdelar och lika många kapitel.

Stadsdelarna presenteras i en stilart som hämtad ur en ålderstigen guidebok (sponsrad av stans turistbyrå). Så här kan det låta: ”Om du vill ägna dig åt shopping medan du är i Kittur så lägg några timmar åt att ströva omkring på Umbrella Street, stans affärscentrum”. Dessutom har boken på guideboksmanér försetts med en karta, som jag flera gånger bläddrar tillbaka till för att följa hur huvudpersonerna rör sig i staden. Hur var det nu: ligger Dawn Heralds redaktion norr om biografen Angel Talkies eller var det tvärtom?

Efter de soliga guideboksinledningarna kommer berättelserna som är svarta, arga, cyniska, humoristiska, uppriktiga, chockerande. Och de berättas med en sådan precision att man efter bara en enda sida in i varje kapitel skaffat sig en tydlig bild av huvudpersonen. Vet inte när jag läste en så effektivt gestaltande text senast.

Exilindiern och återvändaren Aravind Adiga gjorde segertåg genom den anglosaxiska bokvärlden för ett par år sedan med romanen ”Vita tigern”, som fick Man Bookerpriset och blev försäljningssuccé. Han har sagt att han skrev den för att ge röst åt Indiens kolossala underklass. I Adigas Indien är de fattiga inga passiva offer, utan hämndlystna, driftig och ofta framgångsrika. Trots klass- och kastklyftor härskar inte det feodala lugnet. Allt har en riktning – och det går fort.

I ”Vita tigern” är huvudpersonen en lågkastig tjänare som på ett bestialiskt sätt blir entreprenör och tar sig från fattig landsbygd till IT-undrets Bangalore. Tiden är nu, det ekonomiska framstegens och de socio-kulturella omvälvningarnas tid. ”Mellan attentaten” däremot utspelar sig i ett nära förflutet: mellan morden på premiärminister Indira Gandhi 1984 och hennes son och arvtagare Rajiv Gandhi 1991. Alltså de sista sju sista åren med indisk socialism, skyhöga tullmurar och statliga detaljregleringar. Bara några veckor efter Rajivs död genomfördes en liberal revolution i det tysta. Adiga verkar inte sakna den gamla tiden.

Han skriver med Salman Rushdies näsa för det respektlösa, frodiga och humoristiska och har också lånat mästarens förkärlek för att skriva in nutidshistorien i romanerna. Men de magiska inslagen är utbytta mot inblickar i de förtrampades psykologi. Visserligen förekommer en pratande elefant som säger till lokaltidningens reporter: skriv den sanna historien om Kittur och inte den förljugna! Men den kloka elefanten – förstår man – är något som utspelar sig inne i den sanningssökande lokalreporterns allt tokigare huvud.

Det är ständig kamp om en plats på pinnen i den sociala hierarkien. Människorna biter sig själva i svansen som råttor i en allt för trång bur. Samtidigt är det så finkänsligt och humoristiskt skrivet att man kommer på sig själv med ett le åt jävligheterna som mejslas fram.

Praktiskt taget allt kretsar kring kast och klass. Krångligt? Javisst, indiska sociala mönster kan vara svåra att förstå för en västerlänning, men Adiga försäkrar att det är de också för indierna. När en stolt lågkastig hindu i en av bokens bästa delberättelser får höra att det finns också en massa underkaster tappar han hakan. Det hade han ingen aning om. ”Detta är det stora problemet med er hinduer”, säger en kristen indier till honom: ”Ni är mysterier för er själva”.

Publicerad i Dagens Nyheter Boklördag 24 april.

Världens radikalaste reform

Det politiska etablissemanget i Indien är överens. Liberaler, kommunister och hindunationalister – regeringen och oppositionsalliansen – alla vill de att kvinnor ska kvoteras in i politiken.

De föreslår att en tredjedel av mandaten ska reserveras för kvinnor i såväl det nationella parlamentet som delstaternas parlament.

Det är nåt som är märkligt med hur lite mothugg förslaget har fått. Jag menar: när lagen är klubbad har Indien världens mest omfattande system för kvotering av kvinnor.

En förklaring kan vara att kvoteringstanken, som är ganska ny i europeisk politik, är etablerad i Indien. Ända sedan självständigheten är 22 procent av platserna i parlamentet reserverade för lågkastiga och stamfolk. Och sedan nittiotalet är en tredjedel av platserna i lokala församlingar reserverade för kvinnor.

I den västerländska idétraditionen finns en grundmurad tro på att man föds med samma förutsättningar och att särbehandling i grunden är odemokratisk.
I den mångkulturella mosaiken som är Indien har man accepterat tanken att alla medborgare inte har samma förutsättningar, att svaga grupper kan behöva en puff i ryggen för att klara sig i konkurrensen.

Utgångsläget är förstås sämre: Indien är ju fortfarande extremt hierarkiskt när det gäller såväl klass och kast som kön.

En annan förklaring är nog Indiens förhärskande grupptänkande. Familjen, kasten, skrået, språket – allt detta är ju viktigt för människor över hela världen, men i Indien är gruppen alltid starkare än individen. Från denna position är steget kort till att man också går med på att det just därför behövs styrmedel för att motverka gruppegoismen.

Kritiken mot förslaget kommer från partier som företräder daliter och andra diskriminerade grupper. De är rädda för att lagförslaget blir en gräddfil för högkastiga medelklasskvinnor.

Diskriminerade står alltså mot diskriminerade, medan det politiska etablissemanget är överens om att genomföra en av vår tids radikalaste reformer.

Rätt till utbildning

Idag är en historisk dag när det gäller det indiska utbildningssystemet.

Från och med idag måste alla barn mellan 6 och 14 år erbjudas fri skolgång.

Rätten till utbildning blev ett tillägg till grundlagen redan 2002, men först idag börjar alltså lagen - som gör att grundlagens mening blir tvingande – att gälla.

Läs mer i Times of India.

Spännande på indisk tågstation

I serien "Fantastiska indiska tågfilmer" har vi nu kommit till "Man får ju inte korsa spåren hur som helst".