Mellan attentaten
Aravind Adiga
Brombergs, 2010
Man kan beskriva livet i en stad genom att välja ett enskilt människoöde eller kanske en familj eller en släkt. Aravind Adiga berättar om den obetydliga sydindiska staden Kittur genom att skildra fjorton människor i fjorton stadsdelar och lika många kapitel.
Stadsdelarna presenteras i en stilart som hämtad ur en ålderstigen guidebok (sponsrad av stans turistbyrå). Så här kan det låta: ”Om du vill ägna dig åt shopping medan du är i Kittur så lägg några timmar åt att ströva omkring på Umbrella Street, stans affärscentrum”. Dessutom har boken på guideboksmanér försetts med en karta, som jag flera gånger bläddrar tillbaka till för att följa hur huvudpersonerna rör sig i staden. Hur var det nu: ligger Dawn Heralds redaktion norr om biografen Angel Talkies eller var det tvärtom?
Efter de soliga guideboksinledningarna kommer berättelserna som är svarta, arga, cyniska, humoristiska, uppriktiga, chockerande. Och de berättas med en sådan precision att man efter bara en enda sida in i varje kapitel skaffat sig en tydlig bild av huvudpersonen. Vet inte när jag läste en så effektivt gestaltande text senast.
Exilindiern och återvändaren Aravind Adiga gjorde segertåg genom den anglosaxiska bokvärlden för ett par år sedan med romanen ”Vita tigern”, som fick Man Bookerpriset och blev försäljningssuccé. Han har sagt att han skrev den för att ge röst åt Indiens kolossala underklass. I Adigas Indien är de fattiga inga passiva offer, utan hämndlystna, driftig och ofta framgångsrika. Trots klass- och kastklyftor härskar inte det feodala lugnet. Allt har en riktning – och det går fort.
I ”Vita tigern” är huvudpersonen en lågkastig tjänare som på ett bestialiskt sätt blir entreprenör och tar sig från fattig landsbygd till IT-undrets Bangalore. Tiden är nu, det ekonomiska framstegens och de socio-kulturella omvälvningarnas tid. ”Mellan attentaten” däremot utspelar sig i ett nära förflutet: mellan morden på premiärminister Indira Gandhi 1984 och hennes son och arvtagare Rajiv Gandhi 1991. Alltså de sista sju sista åren med indisk socialism, skyhöga tullmurar och statliga detaljregleringar. Bara några veckor efter Rajivs död genomfördes en liberal revolution i det tysta. Adiga verkar inte sakna den gamla tiden.
Han skriver med Salman Rushdies näsa för det respektlösa, frodiga och humoristiska och har också lånat mästarens förkärlek för att skriva in nutidshistorien i romanerna. Men de magiska inslagen är utbytta mot inblickar i de förtrampades psykologi. Visserligen förekommer en pratande elefant som säger till lokaltidningens reporter: skriv den sanna historien om Kittur och inte den förljugna! Men den kloka elefanten – förstår man – är något som utspelar sig inne i den sanningssökande lokalreporterns allt tokigare huvud.
Det är ständig kamp om en plats på pinnen i den sociala hierarkien. Människorna biter sig själva i svansen som råttor i en allt för trång bur. Samtidigt är det så finkänsligt och humoristiskt skrivet att man kommer på sig själv med ett le åt jävligheterna som mejslas fram.
Praktiskt taget allt kretsar kring kast och klass. Krångligt? Javisst, indiska sociala mönster kan vara svåra att förstå för en västerlänning, men Adiga försäkrar att det är de också för indierna. När en stolt lågkastig hindu i en av bokens bästa delberättelser får höra att det finns också en massa underkaster tappar han hakan. Det hade han ingen aning om. ”Detta är det stora problemet med er hinduer”, säger en kristen indier till honom: ”Ni är mysterier för er själva”.
Publicerad i Dagens Nyheter Boklördag 24 april.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar