Det politiska etablissemanget i Indien är överens. Liberaler, kommunister och hindunationalister – regeringen och oppositionsalliansen – alla vill de att kvinnor ska kvoteras in i politiken.
De föreslår att en tredjedel av mandaten ska reserveras för kvinnor i såväl det nationella parlamentet som delstaternas parlament.
Det är nåt som är märkligt med hur lite mothugg förslaget har fått. Jag menar: när lagen är klubbad har Indien världens mest omfattande system för kvotering av kvinnor.
En förklaring kan vara att kvoteringstanken, som är ganska ny i europeisk politik, är etablerad i Indien. Ända sedan självständigheten är 22 procent av platserna i parlamentet reserverade för lågkastiga och stamfolk. Och sedan nittiotalet är en tredjedel av platserna i lokala församlingar reserverade för kvinnor.
I den västerländska idétraditionen finns en grundmurad tro på att man föds med samma förutsättningar och att särbehandling i grunden är odemokratisk.
I den mångkulturella mosaiken som är Indien har man accepterat tanken att alla medborgare inte har samma förutsättningar, att svaga grupper kan behöva en puff i ryggen för att klara sig i konkurrensen.
Utgångsläget är förstås sämre: Indien är ju fortfarande extremt hierarkiskt när det gäller såväl klass och kast som kön.
En annan förklaring är nog Indiens förhärskande grupptänkande. Familjen, kasten, skrået, språket – allt detta är ju viktigt för människor över hela världen, men i Indien är gruppen alltid starkare än individen. Från denna position är steget kort till att man också går med på att det just därför behövs styrmedel för att motverka gruppegoismen.
Kritiken mot förslaget kommer från partier som företräder daliter och andra diskriminerade grupper. De är rädda för att lagförslaget blir en gräddfil för högkastiga medelklasskvinnor.
Diskriminerade står alltså mot diskriminerade, medan det politiska etablissemanget är överens om att genomföra en av vår tids radikalaste reformer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar