Slut på kommuniststyret i Calcutta

En epok gick i dag i graven. Efter 34 år vid makten i delstaten Västbengalen är det nu dags för något annat, tyckte väljarna i senaste valet till delstatens parlament, vidhan sabha.

Idag fredag svor Mamata Banerjee eden som ny chefsminister och ledare för en allians betestånde av flera partier, bland annat hennes eget Trinamool-Kongresspartiet.

Hon är den första kvinnliga chefsministern i Västbengalen någonsin och alltså den första icke-kommunistiska på 34 år. Sedan 1977 har nämligen en väsnterallians ledd av marxistiska CPI (M) styrt delstaten.

Tre indiska populister

1933 skrev franska författaren Henri Michaux så här i reseskildringen ”En barbar i Asien”:

”Hade de kristna velat omvända hinduerna skulle de istället för tiotusen genomsnittsmissionärer ha skickat ut ett helgon. Ett enda helgon skulle omvända miljoner hinduer”.

Raljant skrivet, men visst hade Michaux rätt! Indien, som några år senare blev självständigt, är på flera sätt en perfekt spelplats för såväl religiös som politisk populism. En demokrati där en tredjedel av invånarna inte kan läsa och skriva. En perfekt mylla för tillväxt av populister.

Men med några hemska undantag har de indiska väljarna trots allt inte röstat fram de värsta demagogerna. Olika etniska grupper, språk och religioner har balanserats av en kungstanke att ingen grupp ska favoriseras framför en annan.

Kongresspartiet som suttit vid makten större delen av tiden sedan britterna drog har väljare i alla etniska grupper och religioner. Trots svågervälde och korruption har man byggt sin identitet på att man är ett parti för såväl braminer som daliter och såväl hinduer som muslimer och kristna.

Indien satsade på en religionsneutral stat och inte ett utan 22 officiella språk. Dessutom en filmcensur som griper in mot filmer där man befarar att en religiös grupp kan ta anstöt – och en valmyndighet som tillrättavisar politiker som under valrörelserna hetsar mot etniska eller religiösa grupper.

I valrörelsen för två år sedan tog valmyndigheten i med hårdhandskarna mot politikern Varun Gandhi från hindunationalistiska partiet BJP (Barathiya Janata Party = Indiska Folkpartiet). I ett tal hade han sagt att ”om nån asocial person lyfter en hand mot en hindu, eller betraktar hinduerna som svaga, då svär jag på Bhagavad Ghita att jag kommer att hugga av hans hand”.

Varun Gandhis hotfulla retorik syftade förstås på den islamistiska terror som drabbat Indien och var en känga mot grannlandet Pakistan, där tjuvar i enlighet med muslimsk lag kan få ena handen avhuggen.

Men talet ansågs underblåsa hat och misstro – och valmyndigheten ingrep. Varun Gandhi arresterades och fick sitta i fängelse i tre veckor.

Indiens politiska system har alltså en inbyggd varningssignal som ljuder när allt för populistiska budskap framförs. Det handlar ytterst om att undvika att religiös hatpropaganda leder till våldsamheter.

Det har hänt några gånger. Senast 2002 i delstaten Gujarat.

Då brakade helvetet loss sedan 58 hinduiska pilgrimer bränts inne i en tågvagn. De var på väg hem från den heliga staden Ayodhya, där hinduer, påhejade av hindunationalister, tio år tidigare rivit en historisk moské för att återskapa ett mytomspunnet hinduiskt tempel.

Muslimer fick skulden för att ha tuttat på tågvagnen. Och hinduer i flera städer i Gujarat svarade med att döda över 1 000 oskyldiga muslimer i fasansfulla pogromer.
Delstaten Gujarat styrs av en regering ledd av Narendra Modi, också han från hindunationalistiska BJP. Han har anklagats för att under dödandet av muslimer då för nio år sedan gett polisen order att titta bort.

När Indiens Högsta domstol utredde hans inblandning i massakern jämförde man honom med romerska kejsaren Nero, som spelade lyra medan Rom brann.
Narendra Modi är ingen idiot. Samtidigt som han anklagat muslimer för att vara ”skurkar” och ”listiga ränksmidare” är han en smart och duktig politisk strateg som har levererat politiska resultat.

Under hans regeringstid har delstaten upplevt snabb ekonomisk tillväxt, samtidigt som han fördelat pengar till de fattigaste och gett kvinnor ökat inflytande. Populisten Narendra Modi fick till och med pris av FN för effektivt katastrofbistånd efter den stora jordbävningen i Gujarat för tio år sedan.

Att jämföra honom med Hitler, som gav tyskarna jobb och nytt självförtroende samtidigt som han hetsade mot minoriteter, är kanske orättvist, men Bombaypolitikern Bal Thackeray ryggar inte tillbaka för en sån jämförelse.

Tvärtom. Bombays karismatiska stjärnpolitiker, eller Tigern som hans anhängare kallar honom, har flera gånger sagt att han beundrar Hitler. Han har också sagt att Indien behöver en diktator som styr med järnhand.

Bal Thackeray grundade Shiv Sena, ett parti som tagit sitt namn efter kung Shivaji som på 1600-talet gjorde marathernas rike starkt. Partiet, som idag styrs av hans son, har framgångsrikt fört fram drömmen om en ny storhetstid för de marathitalande folken.
Med sina tefatsstora glasögon, traditionella vita långskjorta och halsband med träkulor ser han ut som en kommersiellt framgångsrik religiös guru.

Bombay ska inte vara den multietniska stad den är, missionerar han och kräver mer makt åt sin egen grupp – och mindre för alla andra.

Hans budskap är demagogiska och enkla: ned med västerländsk kultur, fler jobb åt jordens söner, ut med sydindierna, ut med nordindierna och ut med muslimerna. Han har åtalats, men aldrig straffats, för att ligga bakom pogromer på muslimer och stenkastning mot biografer som visar filmer där hinduer framställs i dålig dager.

Bal Thackeray tilltalar marather ur de flesta samhällsklasser från daglönare och sluminvånare till välmående butiksägare, som anser att den egna gruppen är förbisedd och att det gullas för mycket med muslimerna.

I Bombay är Shiv Sena sedan 20 år tillbaka största partiet i den styrande koalitionen, men man styr inte längre i delstaten Maharashtra, marathernas en gång så stolta rike. Och i parlamentsvalen går det sämre och sämre.

Landets snabba ekonomiska tillväxt har varit ett starkt motargument mot hetsretoriken: i takt med att fler får jobb och råd att konsumera och sätta sina barn i bra skolor lockas allt färre av hans krav på att minoriteterna ska kastas ut.

Men viktigaste medicinen mot chauvinism – som indiska historikern Ramachandra Guha påpekat – är ändå att det i Indien idag finns annat än religion, språk och etnicitet som förenar. Du kan ha flyttat till Bombay från en annan del av landet, vara muslim eller buddist och prata ett annat språk än det lokala – spela roll, det finns andra saker som skapar samhörighet, som cricket och … Bollywood.

Sändes utsprungligen i Obs i Sveriges Radios P1 18 maj. Lyssna!

Läs mer:
The Clash Within av Martha Nussbaum. Lysande essäbok med djupgående analyser av massakern på muslimer i Gujarat 2002.
Morens sista suck av Salman Rushdie. Roman där Bal Thackeray porträtteras, fast med annat namn (Raman Fielding).
Maximum City, Bombay Lost and Found av Suketu Metha. Lysande, kritikerhyllad reportagebok som innehåller intervju med män som varit med i mobben och massakrerat muslimer. Dessutom intervju med Bal Thackeray själv.

Slumturism och volontärresor - en diskussion

Att åka som volontär kan öka förståelsen för andra kulturer och vara en berikande upplevelse. Men när går man över gränsen och blir exotifierande? Det var temat för torsdagskvällens mer än fullsatta diskussion.

OmVärlden släppte nytt nummer och bjöd tillsammans med Vagabond in till diskussion. Samtalade gjorde Per J Andersson (tf) chefredaktör för tidningen Vagabond och Eva Kaijser (som ersatte Emma Höjer) som arbetar på Volontärresor. Samtalsledare var David Isaksson, Global Reporting.

Volontärerna har funnits med i biståndet under lång tid – fram tills nu. På 1970-talet åkte svenska läkare ut och vaccinerade barn – nu har biståndet rört sig mot samverkan och påverkan på politisk nivå. Att åka som volontär har också varit en väg in i branschen och en karriär inom Sida, UD eller någon frivilligorganisation. Idag finns det knappast några biståndsorganisationer alls som har volontärverksamhet (däremot lever bl.a. UD i stor utsträckning på arbete som görs av oavlönade praktikanter). På resemarknaden har allt fler företag fångat upp och kanaliserat det återigen växande intresset för att bli volontär.

Läs referatet från diskussionen på Omvärldens sajt.

Kaos är granne med Kabul

Bilden: Författaren till Mangnon som sprängdes, Mohammed Hanif.

Det är grillfest på amerikanska ambassaden i Pakistans huvudstad Islamabad. Kvällens tema är Kabul-Texas, tiden sent 80-tal. De amerikanska diplomaterna har klätt ut sig till afghanska klanledare, en hyllning till mojahidin som med hjälp av saudiska och amerikanska stålar och Sting-robotar är på väg att fördriva Sovjet ut ur Afghanistan.

På festen minglar en långskäggig saudier som kallar sig OBL. Han säger att han representerar ”Byggfirman Laden & Co”, mumsar på nygrillade lammspett och konverserar CIA-chefen, som trycker hans hand och utbrister:

– Snyggt jobbat, fortsatt i samma stil.


OBL tog honom på orden. Och vem kan klandra honom? När Sovjet dragit sig tillbaka återstod ju bara en supermakt som la näsan i blöt i de rättrognas land. Kommunister eller kapitalister, spela roll! De ogudaktiga ska ut. Jobbet måste slutföras.

Scenen skulle kunna vara hämtad ur en ny reportagebok om islamismens framväxt i Mellanöstern. Men nej, det är en fiktiv scen ur pakistaniern Mohammed Hanifs roman ”Mangon som sprängdes” som kom på svenska i höstas och i pocket i år (Brombergs/Pocketförlaget).

Jag låg i sängen och njöt av bokens svarta humor när Dagens Eko i måndags morse basunerade ut nyheten om att verklighetens OBL efter tio års jakt äntligen hittats och eliminerats. När verklighet ligger så nära litteraturen får man en svindlande känsla av att den senare sitter inne med den sanna bilden av hur allt hänger ihop. En känsla som förstärks av ett inifrånperspektiv: författaren var pakistansk stridspilot innan han sadlade om och blev journalist på BBC.

Boken är en absurd drift med dåligt fungerande Pakistan, men också med militarismen i sig. Det är inte utan att man jämför Ali Shigri, flygkadetten som är bokens ena huvudperson, med Yossarian i Joseph Hellers ”Moment 22”: militärer är sig lika, oavsett till vilka ideal man svär sin trohet. Den andra huvudpersonen är general Zia ul-Haq, diktatorn som styrde Pakistan från 1978 till 1988, då Herculesplanet han och USA:s Pakistanambassadör färdades i – ett plan fullastat med militärer och mogna mangos – mystiskt kraschade.

Pakistan hamnar på tionde plats i Foreign Policys index över världens sämst fungerade stater, konstaterar Henrik Chetan Aspengren i välskrivna reportageboken ”Pakistan – upprorens land” (Norstedts). Drömmen om en säker plats för Sydasiens muslimer föddes i samma stund som Zafar, Indiens sista mogulkejsare, fördrevs från Delhi efter sepoyupproret 1857, skriver han. 90 år senare, när britterna lämnade Indien och landet delades, blev visionen verklighet.

Medan Indien satsade på en regnbågsmodell med ett tjugotal officiella språk och en stat som förhåller sig neutral till religionen, valde Pakistan påtvingad enhet med en officiell religion och ett officiellt språk (urdu, som bara talas av tio procent av befolkningen).

Resultat: mångfalds-Indien har skapat nationell sammanhållning i ett spektrum av regionala identiteter, medan enhets-Pakistan utan framgång kämpar med att folket ska uppleva staten som legitim.

Pakistan är idag inte land med en armé, utan en armé med ett land, där ena handen inte vet vad den andra gör och där maktens män bevakar varandra med paranoid misstänksamhet. Kort sagt: ett idealiskt gömställe för OBL.


Publicerades först i Dagens Nyheters Boklördag 7 maj.

Bengalernas älskade Tagore

Ett radioreportage om Tagore, som föddes idag för 150 år sedan. Sändes i Obs i P1 i toprsdags 5 maj och idag lördag 7 maj. Lyssna!

Vi åker i en skramlig taxi med gnisslande stötdämpare genom smala gator fulla av liv. Kvinnor som tvättar kläder och lagar mat, män som tvålar in sina kroppar, barn på väg till skolan.

Med mig i taxin är historikern Hena Basu. Hon berättar att det här i Jorasanko-kvarteren i Calcutta mest bor daglönare och arbetare från fattiga byar i delstaten Bihar som flyttat till storstan med hopp om arbete.

I ett stort ståtligt hus mitt i Calcuttas arbetarkvarter bodde också författaren Rabindranath Tagore, den första icke-europén som fick Nobels litteraturpris. Men inte hade Nobelkommittén då när det begav sig 1913 språklig kompetens att läsa hans böcker, som ju är skrivna på bengali. Nej, priset är framför allt en förtjänst av att Tagore själv översatte sin diktsamling Gitanjali till engelska och gjorde den tillgänglig för omvärlden.

Dåtidens litterära etablissemang i Europa såg Tagore som en spirituell guru, vilket även gällde en av hans största beundrare, irländske poeten William Butler Yeats (uttalas: Jerts). Kanske förstärktes bilden av en indisk andlig ledare av Tagores långa yviga skägg, som i själva verket var ett vanligt profant utseende i dåtidens Calcutta.

Tagore var ingen guru, även om hans texter ofta uttrycker existentiella tankar. Han såg ofta på sin omvärld ur en politisk snarare än en andlig synvinkel. Han blev till exempel förbannad på vännen mahatma Gandhi sedan han hävdat att den förödande jordbävningen i Bihar 1934 var guds straff mot de högkastiga braminerna för deras förakt för de oberörbara.

Ett hopp om en radikal gud förvisso, men ändå vidskepelse, enligt Tagore.

Vi kliver av taxin som inte kommer längre i trängseln och tar oss fram till fots mot familjen Tagores hus som idag är museum.
Tagore är en indisk klenod. Han är författare och kompositör till Jana Gana Mana, landets nationalsång. Men man pratar inte gärna högt om att han ursprungligen skrev den som hyllning till kung George V, representanten för den förhatliga kolonialmakten. Britterna besvarade artigheten med att adla Tagore, en titel som han klokt nog avsa sig efter brittiska soldaters massaker på civila indier i Punjab 1919. Därmed återupprättades hans rykte som en politiskt korrekt historisk person.

Men hans indiska hjältestatus hindrar honom inte från att vara lika mycket hjälte i grannlandet Bangladesh, där han också är upphovsman till nationalsången Amar Shonar Bangla. Förklaring är förstås att Tagore är bengal och att Bengalen är delat: västra halvan är sedan kolonialmaktens sorti 1947 den indiska delstaten Västbengalen, medan östra halvan är den självständiga nationen Bangladesh.

Det ger Tagore ytterligare ett omnämnande i rekordböckerna: han är den enda människan på jorden som skrivit två länders nationalsånger.

Hena Basu är född och uppvuxen i Calcutta, en megastad med över tio miljoner invånare som är osedvanligt högljudd, tät och rörig, även med indiska mått. Hena Basu säger att myllret är beroendeframkallande. När hon är på besök i betydligt mer välordnade New Delhi får hon kaos-abstinens.

Staden finns inom henne, liksom Tagores sånger. Hena Basu berättar att bengaliska barn föds med en Tagore-ton som ljuder inuti dem. Förklaringen är att många mammor under graviditeten nynnat nationalskaldens sånger. Och när barnen lär sig läsa är Tagores texter några av de första de får öva på. Läsandet och sjungandet av hans verk fortsätter i alla livsfaser upp i ålderdomen. Texterna passar för alla känslolägen, menar Hena Basu: såväl i livskriser som i lyckliga stunder.

Tagore är en märklig blandning av Alice Tegnér, Lina Sandell, August Strindberg och Hjalmar Branting. Lyriskt nationalistisk, uttolkare av guds röst, politiskt subversiv och reformator – allt i ett. Högstämd, sentimental och lättrallad. Sånger för de bildade såväl som för folket. Fortfarande spelas han musik i radion och på festivaler och ännu säljer nytryck av hans böcker och cd-skivor med hans musik.

Tagore är mer än en älskad författare, menar Hena Basu, i Bengalen dyrkas han som en gud.

Vi åker vidare i den skrangliga taxin till Rabindra Bharati-universitetet i utkanten av Calcutta, där familjen Tagore, som var rika storjordägare, bedrev jordbruk. Vi hamnar mitt i en välkomstceremoni för tio japanska gäststudenter som hälsas välkomna med Tagoresånger och dans av flickor med bjällror på fötterna.

Universitetet är specialiserat på kultur i mångkunnige Tagores anda: sång, dans, konst, dramatik och litteratur. Men här ges också undervisning i ekonomi och samhällsvetenskapliga ämnen. Till och med på lektionerna i nationalekonomi ligger fokus på den bengaliska nationalskalden, då i form av hans idéer om byn som självförsörjande enhet, idéer som liknade mahatma Gandhis.

Tagore var en tidig modernist. Han var motståndare till auktoritär katederundervisning, inspirerad som han var från sina världsomspännande resor och möten med dåtidens största intellektuella, inte minst italienska pedagogikreformatorn Maria Montesorri.

Han tyckte också att den indiska storfamiljen ställde omänskliga krav på nygifta par som aldrig fick vara i fred. I Indien finns en andlig tradition där män i 50-årsåldern lämnar sitt världsliga liv och vandrar och tigger sig fram mellan olika pilgrimsmål eller flyttar ut i skogen för att meditera. Tagore ogillade den hinduiska traditionen.

Äldre män behövs hemma för att ta hand om familj, barn och barnbarn, menade han.

Istället borde det unga nygifta paret flytta ut i avskildhet i skogen för att leva ut sin romans och fördjupa relationen – och låta de äldre ta hand om hushåll och småbarn.


Till sist följer jag med Hena Basu till Calcuttas stadsbibliotek där hon undervisar blinda med hjälp av Tagores texter och sånger. Jag träffar blinda studenten Nilratna Bala som kommer till biblioteket två dagar i veckan för att läsa texter av Tagore och andra bengaliska författare i blindskrift.

Han vill sjunga en Tagoresång för mig, säger han. Hena Basu plockar fram bibliotekets harmonium, en indisk handpumpad orgel. Och Nilratna sjunger en sång om frigörelse, som var ett av Tagores paradteman – en sång på bengali som i Hena Basus översättning blir:

När du tvekar förödmjukar du dig själv
Låt dig inte skrämmas av faran
Frigör dig från rädsla
Var stark
Så ska du övervinna din tvekan, övervinna dig själv.

Pakistan ett skenande tåg i natten

USA genomför en militär aktion i Pakistan utan att landets regering vet ett skvatt om vad som händer. Typiskt Pakistan, som inte längre är ett land med en armé, utan en armé med ett land, men paradoxalt nog ändå ett av världens mest kaotiska.

Pakistan är ett skenande tåg i natten. Regeringen får allt mindre kontroll över säkerhetsläget. Militären har ändå sedan självständigheten då och då fått panik, tagit över styret och försökt bringa ordning. Sedan har en normaliseringsprocess startat, politikerna har kommit tillbaka, kaos har utbrutit och militären har ingripit ännu en gång.

I det maktvakuum som uppstått i maktkampen mellan politiker och militärer har landet blivit ett schlaraffenland för terrorister (som slagit till mot framför allt Indien), religiösa extremister (med förgreningar i Afghanistan och indiska Kashmir) och banditer (i bland annat laglösa provinsen Baluchistan), till glädje för militärer, vapentillverkare och en och annan maktlysten imam, men till sorg för vanliga pakistanier som inget annat önskar än färre vapen, ordning och reda, demokrati och utveckling.

Under 00-talet har Pakistan med stöd av USA bekämpat de våldsamma islamistiska grupperna som rör sig över gränsen till Afghanistan som om det vore deras egna ägor. Men paradoxalt nog är islamisterna på flera sätt en produkt av Pakistans och USA:s officiella politik:

1. På 1980-talet pumpade USA in pengar i Mujaheddin och deras kamp mot den sovjetiska ockupationen av Afghanistan. Sedan amerikanerna efter elfte september störtat talibanregimen i Afghanistan har de afghanska mullorna opererat från baser i laglösa nordvästra Pakistan, där deras religiösa kamp inspirerat och islamiserat pakistanska stamledare.

2. På 80-talet försökte den pakistanska militärregimen skaffa sig folklig legitimitet med hjälp av religionen. General Zia ul-Haq, som styrde landet 1977–1988, inledde en process där sharia fick färga av sig på rättsystemet och militärväsendet islamiserades.

Kursändringen kom snabbt. Den pakistanska författaren Mohammed Hanif, Sverigeaktuell med nyöversatta romanen ”Mangon som sprängdes”, har beskrivit hur den militärhögskola han på 1980-talet studerade på inom loppet av några månader förvandlades från en sekulariserad högskola till en ”ivrigt kämpande madrassa, där en missad morgonbön bedömdes som ett värre brott en missad morgonexercis”.

Man skulle kunna säga att USA och den pakistanska militären får skylla sig själva.
Pakistan och Indien har ärvt samma svåra problem: en mängd språk och etniska grupper – och en befolkningsmajoritet som vid självständigheten 1947 var illitterat och mycket fattig. I det läget finns alltid risk för att olika grupper beter sig chauvinistiskt, vilket kan leda till mobbeteende och i förlängningen – när kaoset brutit ut – till att militären tar över och skapar ordning på sitt sätt.

I Indien har de språkliga, etniska och religiösa oroshärdarna balanserats av mahatma Gandhis ännu fungerande kungstanke om att den politiska ledningen ska stå fri från religionen och grupptänkandet. Indien valde en regnbågsmodell med 22 officiella språk (hindi är bara ett av många språk med officiell status) och dessutom en stat som förhåller sig helt neutral till religionen (hinduism är inte statsreligion).

Pakistan å andra sidan utropade nio år efter självständigheten en islamisk republik och införde urdu – som bara pratas av knappt tio procent av befolkningen – som riksspråk, vilket retade upp befolkningsmajoriteten.

I Pakistan har den allt mer islamiserade och politiserade armén och den påtvingade enheten skapat en ond cirkel: när olika grupper känner sig åsidosatta har de tagit till våld. Upptrappning sker ofta snabbt utan motkraften från en legitim stat: politiken spårar ur om och om igen, och militären tar över.

Pakistan har i praktiken styrts av två krafter: militären och mobben, den auktoritära ordningen och det våldsamma kaoset.

Politiken har inte haft en chans.

Att USA knep Usama bin Ladin i pakistanska staden Abottabad ser grannlandet Indien som bara ytterligare ett bevis för att Pakistan är ett eldorado för allsköns terrorister.

New Delhi kräver idag att pakistanska regeringen tar krafttag för att gripa de återstående nio terroristerna som stod bakom terrorattacken mot Bombay 2008 då 166 människor dödades.

Jag tror det är en naiv förhoppning. Pakistan lyckades inte gripa Usama, tvärtom tyder mycket på att de skyddade honom. Och USA kommer inte ödsla pengar på att hjälpa Indien att hitta Bombaydådets ansvariga.

Enskilda pakistanska militärer och toppolitiker ligger dessutom förmodligen bakom Bombayattackaen tillsammans med olika terrornätverk. Men representanter för Pakistans officiella ledning har ingen aning om nåt, om du frågar dem.

Som vanligt råder ett pakistanskt kaos. Ett tåg som skenar i natten.

Publicerades först på Newsmill måndag 2 maj, samma dag som Usama Bin Ladin dödades.