Ideologisk kamp om de förtrycktas själar

Varje dag flyttar hundratusentals indier från byn till småstaden, från småstaden till storstaden – och från storstaden till megastaden. De senaste tjugo åren har en kvarts miljard indier lämnat sin hembygd. Med andra ord: nästan en fjärdedel av Indiens befolkning har flyttat till stan.

I staden blir fattiga bybor barnflickor, bärare, tepojkar och chaufförer och hamnar förfärande ofta i slummen. Men även om staden innebär otrygghet, umbäranden och ökad alienation erbjuder den också frihet från byns kasthierarkier och feodala band. Flytten från byn till staden innebär i många fall att man byter århundrande och ekonomiskt system. Vissa går under, andra klättrar snabbt på samhällsstegen, alla finner inte lyckan, men praktiskt taget alla upplever att en lucka öppnats till friheten. Plötsligt är byborna inte längre livegna.

Indien har stiftat lagar som förbjuder diskriminering på grund av kast, samtidigt som man infört kvoter för att lågkastiga enklare ska kunna väljas in i politiska församlingar, komma in på universitetsutbildningar och få statliga jobb.

Men vackra politiska reformer i all ära, effektivaste sättet att rå på seglivade kasthierarkier har visat sig vara social rörlighet.

Stanna på landsbygden och förbli i braminernas och jordägarnas våld – eller flytta till staden och återfå makten över ditt liv.

Det självständiga Indiens mest kända kastsociolog hette Mysore Narasimhachar Srinivas. Han var övertygad om att urbaniseringen i sig snarare än politiska reformer var de lågkastigas hopp.

Men alla kan ju inte flytta till staden. Åtminstone inte samtidigt. Redan idag har Indiens städer kaotisk och eftersatt infrastruktur. Strömmen räcker inte till, avloppen svämmar över, vägarna korkas igen, luften förgiftas av bilarnas avgaser och bostadsbristen är monumental. För att slippa urban kollaps måste också landsbygden, byarna och småstäderna utvecklas.

Men hur förändrar man maktstrukturen i en by förlamad av rigida kastförespråkare och månghundraåriga feodala band?

Storstädernas tjänstefolk kommer ofta från Uttar Pradesh och Bihar, två av Indiens fattigaste delstater. Här flyter floden Ganges över en bördig tätbefolkad slätt som är Indiens kulturella hjärtland: här utspelade sig handlingen i nationaleposet Mahabharata, här grundades det första stora indiska kungadömet och här föddes och verkade Buddha.

Men gamla ståtliga kungariken är ett minne blott. De senaste hundra åren är det istället korrumperade lokalpolitiker, kastmotsättningar, förtryck och fattigdom som kännetecknat Gangesslätten. Här är samhällena ojämlikare än någon annanstans i landet och storjordägare och högkastiga härskar över jordlösa och lågkastiga.
Den offentliga servicen i byarna är vacker i politikernas vallöften, men i praktiken oftast ett moras. Där staten misslyckats att skapa välstånd och rättvisa griper å andra sidan tusentals frivilligorganisationer in.
En av Gangesslättens många eldsjälar heter Lenin. Jag träffar honom i hans hem och kontor i den heliga staden Varanasi vid Ganges strand där han driver en framgångsrik människorättsorganisation.

Hans namn förpliktigar och jag frågar honom förstås varför han heter Lenin.
Åh, svarar han, jag heter inte bara Lenin. Jag heter Lenin Stalin Che Guevara Mao.
Men varför? undrar jag.

Då berättar han att allt är mycket logiskt: hans pappa var kommunist och ville ge sitt barn de finaste namn han visste.

Men du själv då? undrar jag. Är du kommunist?

Nej, Lenin är inte kommunist. Han har läst sin Marx – det måste man om man heter Lenin, säger han – och kommit fram till att det visserligen är bra analyser, men som medicin mot dagens indiska förtryck tror han mer på den egalitära liberalismen. Och på Buddha: Lenin, som är född bramin, det vill säga i den högsta kasten, har konverterat från hinduism till buddism, ett vanligt beslut bland politiskt radikala som ser kastsystemet som en förtryckarideologi och buddismen som en befrielserörelse.

I många byar på Gangesslätten råder en förlamande tystnad. De underkuvade accepterar sitt karma och de överordnades förtryck. Indiens Lenin vill bryta tystnaden. Han vill få de förtryckta att bli medvetna, förbannade och höja rösten.

Hittills har han hjälpt bybor att polisanmäla högkastiga för att de anställer barn, våldtar lågkastiga kvinnor och utsätter lantarbetare för omänsklig behandling. Han har hjälpt folk som suttit fast i feodala band att bli fria och få ut de statsbidrag som finns för alla som suttit fast i slavkontrakt och skuldfällor. Han har stoppat barnbröllop och sett till att kriminella politiker satts bakom lås och bom.
Just nu förändras Gangesslätten snabbt, menar Indiens Lenin. I allt fler byar har tystnaden ersatts av ett surrande missnöje. Lågkastiga går till jordägarna och säger rent ut: Vi är inte era slavar.
Då svarar jordägarna: Om ni inte jobbar så slår vi er med käppen.
Men de fattiga ger svar på tal. Då slår vi tillbaka, säger de.

När tystnaden väl brutits, berättar Lenin, ersätts rädslan förvånansvärt ofta med sin raka motsats, ett överraskande frigjort mod.

Det är fascinerande att sitta och lyssna på Lenins berättelse från dagens indiska verklighet. Det känns som om man förflyttat sig tillbaka till 1700-talets Europa – till en tid när samhällssystemet stod och vägde mellan feodalism och kapitalism och där liberala idéer om människors lika värde betraktades som subversiva av den gamla aristokratin.

Den indiska maoistgerillan har senaste åren värvat många bybor som tröttnat på förtrycket. Men Indiens Lenin säger att allt fler byar också vänt maoisterna ryggen. Lågkastiga och stamfolk är visserligen trötta på att bli diskriminerade och nonchalerade, men ser också våld som en absolut sista utväg och vill om det är möjligt uppnå sina syften med fredlig kamp.

Det pågår en ideologisk strid om de förtrycktas själar, förstår man. Maostgerillans väpnade kommunistiska uppror står mot tron på att man kan förändra inom ramen för parlamentarisk demokrati och kapitalism. Det står och väger. I några byar behåller gerillan sitt grepp. I andra byar har man kastat ut maoisterna sedan Lenins eller någon annans organisation kommit dit och förespråkat andra metoder.

Om man tar tåget från Varanasi vid Ganges strand och reser tolv timmar mot sydöst kommer man till Orissa, den delstat där maoistgerillan har sitt starkaste fäste bland stamfolken, eller adivasis som de kallas i Indien. Dåliga väger och urusla skolor och sjukhus har tillsammans med storföretagens exploatering av jordens dolda råvaror fått många ursprungsfolk att tappa tålamodet.

Även i Orissa pågår en ideologisk kamp om hur man bäst gör livet mer drägligt för de förtryckta.

Här heter konkurrenten om titeln som de fattigas befriare Doktor Samanta, själv en uppkomling. Han föddes i en utfattig familj i Orissas djungler och tvingades börja jobba i sexårsåldern. Idag driver han Kalinga Institute, ett stort privat prestigeuniversitet för studenter från bättre bemedlade familjer. Överskottet går till hans vision om att göra skillnad, närmare bestämt grundskolor för fattiga barn från stamfolksgrupperna. Idag har skolorna 15 000 elever, men målet är att före 2020 ha utbildat 200 000 barn från byar i skogarna i östra Indien där en majoritet ännu är illitterata.

Samanta säger att han förstår varför Indiens byborna i desperation välkomnat gerillan. Statens misslyckande att skapa välstånd är monumentalt. Men att sätta automatvapen i händerna på outbildade bybor skapar fler problem än det löser, anser han. Frigörelse från förtryck kan man bara uppnå genom utbildning. Att lära fattiga och illitterata bybor att läsa och skriva är som att ge synen åter till blinda, säger Samanta. De som går i skolan återtar makten över sin egen framtid och vänder därefter oftast gerillan ryggen.

Jag träffar sex av skolans elever för att prata om deras egen och Indiens framtid. Alla är adivasis, kommer från små byar i Orissa och har föräldrar som är illitterata bönder eller jägare och samlare. De berättar om sina drömmar. Det visar sig att de inte handlar om skimrande men avlägsna Bombay eller Amerika, inte om fina prylar och vackra kläder, utan om att återvända hem och förändra. Några tänker läsa vidare till lärare, andra till läkare, och alla vill efter examen resa tillbaka till sina byar för att skingra mörkret.

Sändes i OBS i P1 11 april. Lyssna!

Mer att läsa:
• Caste in Modern India and other essays (1962), Social Change in Modern India (1996) och Village, Caste, Gender and Method (1998) heter tre av indiska socialogen Mysore Narasimhachar Srinivas böcker om kastsystemet.
• Dalits in Independent India (2012), nyutgiven bok av Lenin Raghuvanshi.
• People´s Vigilance Committee on Human Rights (PVCHR), Lenin Raghuvanshis organisation: www.pvchr.net.
• Kalinga Institute for Social Sciences (KISS), Doktor Samantas skola där barn från adivasi-familjer går gratis: kiss.ac.in.
• Kalinga International Institute of Teccnology (KIIT), prestigeuniversitetet vars vinst oavkortat går till KISS, skolan för adivasi-barn: www.kiit.ac.in.