Blågul stjärna över Indien

I slutet av maj stängdes porten till österlandet för Jan Myrdal. Med sin nya bok hade han fått Indiens regering att ilskna till.

"Under sitt senaste besök i Indien rådde Myrdal CPI-Maoist (Indiens maoistiska kommunistparti) att skaffa sig stöd från medelklassen genom att fokusera på propaganda mot säkerhetsstyrkorna och sätta ljuset på människorättsfrågor”, sa inrikesministern i indiska överhuset, Raya Sabha. Enligt inrikesministeriet hade Myrdal konspirerat mot staten och borde därför inte få återvända till landet.
Inget nytt under solen, tänkte jag. Myrdal har alltid varit persona non grata någonstans. När det begav sig blev han portad från såväl Sovjet som USA. Till sist blev det Indien som bannlyste honom.

Ministerns ilska hade sin upprinnelse i reportageboken ”Röd stjärna över Indien” som kom ut på svenska förra året och lanserades stort på Kolkata Book Fair i år – med stort menar jag att den samtidigt gavs ut på sex olika språk: engelska, hindi, bengali, punjabi, tamil och telugu. Boken är ett reportage som blandar långa historiska resonemang om indiska självständighetsrörelsen och marxismen med intervjuer och ögonblicksbilder från en vandring Myrdal gjorde 2010 med maoistiska gerillan i djunglerna i delstaten Chhatisgarh. En gerilla som strider för stamfolkens (adivasiernas) och de oberörbaras (daliternas) rättigheter mot indisk polis och militär i skogarna i östra Indien.

Att som författare/journalist vandra med gerillan behöver i sig inte vara otillåtet. Det som fick Indiens regering att reagera var strategiråden till maoisterna om att söka stöd hos landets snabbt växande medelklass. Men Myrdal slog ifrån sig. ”Swedish author Jan Myrdal denies advising Maoists”, löd rubriken i Times of India.

Samtidigt hade han redan i sin bok förutsett den officiella indiska reaktionen. Man får debattera det mesta öppet i Indien, bara man inte överskrider ”den osynliga linjen”, skrev Myrdal. Då kan vad som helst hända (fängslande, tortyr), men som utlänning får ”jag antagligen bara mitt visum indraget”. High five, Myrdal! Det är väl just en sådan betydelse i det offentliga samtalet som Jan Myrdal önskat sig ända sedan han inledde sin författarkarriär i tjugoårsåldern.

Det fanns en tid då Sverige med sin alliansfria hållning mellan supermakterna och sitt bistånd gavs stor roll i flera tredje världen-länder, däribland Indien. Idag när vi varken har någon Dag Hammarskjöld eller Olof Palme är vi en i mängden av små obetydliga nationer i världens utkant och vi får vara glada åt att Myrdal skapar rabalder i Asien.

Myrdals bok om maoistgerillan är torr som fnöske, pamflett för maoismen och full av storslagna historiska resonemang i mästrande tonläge. Business as usual, alltså. Sådana reportageböcker har han skrivit ända sedan han kom ut med Afghanistanboken ”Kulturers korsväg” för 52 år sedan.

Redan sommaren 1958 packade Jan Myrdal och Gun Kessle sin klena Citroën 2CV och körde mot Afghanistan. Resan som resulterade i ”Kulturers korsväg” blev också början på en strid ström av böcker från resande svenska författare med ambitionen att rapportera om förtryck och nöd och andra livsformer än dem som levdes i det priviligierade västerlandet.

Alla paradigmskiften kräver rejäla tag med sopkvasten.  Då, i slutet av femtiotalet, gällde det att göra upp med decennier av alltför blommiga och politiskt naiva reseskildrare. ”Reseromantikern”, skrev Myrdal i förordet till Afghanistanboken, ”döljer folkförakt under vackra ord som landskap, seder och bruk”. Därefter slog han fast att världens kulturer är förvånansvärt lika, att en bonde är en bonde oavsett om han kommer från Dalarna eller Afghanistan. Det är mycket som är svårt att smälta med Myrdal, hans patriarkala-auktoritära stil, hans beundran av Mao, men just den tanken gillar jag: att kulturskillnader bara är en tunn fernissa. Och det känns som om han var tidig med den åsikten.

När Myrdal runt 1960 ledsnade på sin föräldragenerations koloniala och etnocentriska attityder skrev svenska medier knappt alls om tredje världen. Fram tonade en ny bild av hur västvärlden trots avkolonialiseringen fortsatte att trycka ner de fattiga såväl politiskt och ekonomiskt som med vapenmakt (Vietnam). ”Plötsligt var sommaren full av lik”, som litteraturkritikern Karl-Erik Lagerlöf formulerade det.

När man läser böckerna idag slås man av hur svårforcerade vissa av dem var. Myrdal skrev stundtals som om han formulerade en statlig utredning. I förordet till ”Rapport från kinesisk by” (1963) förklarar han varför: ”Jag har inte strävat efter att skriva en lättläst Kinaskildring. Jag har strävat att ge ett sådant material som jag själv under mina resor i Asien saknat”.

Trots det blev boken om den kinesiska byn en försäljningssuccé och början på en ny trend som tack vare internationella förlagssamarbeten spreds till bland annat Tyskland och USA. Myrdals intervjuer med bybor översattes till över tjugo språk. Rapportboken som genre var född.

Att det rådde hype för realism var inte så konstigt, den var gift med tidsandan. Myrdal och company lyste ju upp i mörkret och gav röst åt människor som tidigare varit osynliga.

Sextio- och sjuttiotalens tredje världen-böcker hade sin styrka i analyserna och skildringarna av samhällen, men var kassa på att gestalta enskilda människoöden. Trots att den lilla människan titt som tätt får komma till tals handlar berättelserna sällan om något riktigt personligt. Det som hör till den privata sfären – kärlek, lycka och sorg på ett personligt plan – får vi knappast veta någonting om. I Myrdals värld finns bara stora dyningar, knappast alls några krusningar på ytan.

Det känns som om man bevittnade en trailer för en storslagen episk Hollywoodfilm. En film där Myrdal själv spelar en inte helt obetydlig roll. Som när han blir igenkänd av en okänd man i en sovkupé på tåget till indiska Patna: ”Ni är Myrdal, inte sant? Mitt namn är Chowdry”. Jag minns hur imponerad jag blev när jag läste den raden som ung ryggsäcksluffare i Asien i början av åttiotalet. Vilken gigant han är vår Jan Myrdal, tänkte jag.

Scenen där han blir igenkänd på ett indiskt tåg kommer från ”Indien väntar” (1980), boken som han började skriva på redan under sitt första besök i Indien hösten 1958. Skavankerna hade jag som ung läsare stort överseende med, eftersom boken ändå var rik på kunskap och reflektioner som man inte kunde hitta samlade någon annanstans.

När jag idag, 30 år senare, sitter på samma kafé i New Delhi och läser Times of Indias rubriker om vad Myrdal sagt och gjort slås jag av vilken relik han är. Myrdals ideologiska resonemang har gått på re-play i 50 år. Samtidigt framstår hans påstående att västerländska medier inte rapporterar om maoistgerillan eftersom kapitalet mutat journalisterna att hålla käften som en ovärdigt åldrad konspirationsteori.

Men likväl blir jag som svensk barnsligt stolt när jag slår upp konkurrenten Indian Express och möts av rubriken ”Communists have lost touch with grassroots: Jan Myrdal”.

Att den svenska rapportbokvågens pionjär, som i den indiska tidningen beskrivs som ”die-hard Maoist”, vid 84 års ålder åker runt och håller politiska brandtal i Indien känns besynnerligt, nästan bisarrt. Jag vet att det inte är Myrdals intention, men likväl: där står han, den allsmäktige författaren, och förklarar för indierna hur det ligger till. Inget nytt under solen. Cornelis Vreeswijk var skeptisk redan 1973 när han skrev balladen ”Till Jan Myrdal”:

”Från en förtrollad talarstol/Skjuter en man med knallpulverpistol/Hör hur hans skrämskott ekar/Och intellektet tvekar/För denna harmlöst beväpnade narr/Och Sanningen fattar inte ett barr”.

Publicerad ursprungligen i Dagens Nyheter 9 juni 2012.

8 böcker som gav ny bild av tredje världen

”Kulturers korsväg” (1960) av Jan Myrdal (text) och Gun Kessle (illustrationer). Vid sidan av intervjuer, bombastiska miljöskildringar och analyser som andas framtidshopp bjuder boken på äventyr med en liten stadsbil som forcerar strida forsar och höga bergspass.

”Rapport från kinesisk by” (1963) av Jan Myrdal. Borta är de egna subjektiva upplevelserna från Afghanistanboken tre år tidigare. Här varvas intervjuer med knastertorra beskrivningar av geografin och tabeller över byns socioekonomiska förhållanden.

”Asiatisk erfarenhet” (1964) av Sven Lindqvist (text) och Cecilia Lindqvist (foto). Reportage som jämför utvecklingen i Kina, Indien, Japan och Formosa (Taiwan). Tät, analytisk och samtidigt full av närvaro. Kanske sextiotalets mest välskrivna tredje världen-reportagebok?

”Samtal i Hanoi” (1966) av Sara Lidman. Nya perspektiv tack vare långa intervjuer med vietnameser och inlevelsefulla reportage om USA:s orättfärdiga krig. Gav solidaritetsrörelserna för FNL-gerillan råg i ryggen.

”Slagskuggan – Latinamerika inför 70-talet” (1969) av Sven Lindqvist. Intervjuer, historiska exposéer, analyser och intryck från ett ojämlikt och fattigt Latinamerika som höll på att bygga upp sin enorma skuldbörda till USA och övriga västvärlden.

”Har Indien en chans?” (1969) av Folke Isaksson (text) och Stig T Karlsson (foto). Politiska resereportage från en ambitiös indisk rundresa. Väldigt pessimistisk, men också full av klarsynta analyser och vackra formuleringar. Starkt reportage om barnarbetarna i Ferozabad, dit för övrigt fotografen återvände tillsammans med den mer positivt lagda författaren Lasse Berg i boken ”I Asiens tid” (2000).

”Fåglarna i Nam Dinh” (1973) av Sara Lidman. En samling reportage och krönikor om det pågående kriget i Vietnam, ursprungligen publicerade i Aftonbladet. Propagandistisk för FNL:s sak (många texter avslutas med postgironummer) och kritisk mot övriga medier i allmänhet och Ulf Nilsson i Expressen i synnerhet.

”Indien väntar” (1980) av Jan Myrdal (text) och Gun Kessle (foto). Boken som länge var standardverket för alla som var intresserad av Indien. En spretig blandning av vrede och revolutionsförhoppningar. Innehåller också besök hos den maoistiska gerillan. Gerillan som Myrdal alltså besökte igen 30 år senare i ”Röd stjärna över Indien” (2011).