En dag i slutet av juli drabbades
tio procent av jordens befolkning av strömavbrott.
Jag undrar vad
mahatma Gandhi skulle ha sagt om dan då 670 miljoner av hans landsmän stod utan
ström.
Frågan slog mig
när jag började fundera på vad som egentligen hänt under de 65 år som Indien
funnits som självständig nation.
1947, när Indien föddes, såg det
verkligen inte ljust ut. Floderna färgades röda av blod från bråket mellan
muslimer och hinduer och förståsigpåare i väst tippade snar undergång. Det
säger sig självt, sa de, att man inte kan bygga en nation med hundratals
etniska grupper, all världens religioner och, framförallt, utan ett gemensamt
språk.
Men idag, 65 år
senare, kan man konstatera att det gick. Lösningen på problemet var att inte
införa ett riksspråk och en enhetskultur. Hade man gjort det hade
Indien slitits itu av separatism.
Istället lät man
olikheterna leva.
Att resa mellan
Indiens delstater är som att resa mellan olika länder. När man kliver av tåget
i en ny landsända upptäcker man att skyltarna inte bara är skrivna på ett annat
språk än i den förra, utan också med ett nytt alfabet. Min hinditalande
reskamrat från nordliga New Delhi fattar inte dyft av vad folket i sydliga
Chennai säger när de pratar sitt modersmål,
som är tamil. Och därför tilltalar hon taxichauffören på engelska.
Och ändå kallar
sig alla indier.
Fascinerande!
Indien ville också bryta sönder den
koloniala ekonomin. Efter självständigheten införde man därför höga tullmurar
och statliga regleringar och skrämde iväg utländska banker och läskedrycksgiganter.
Jag minns tiden
då praktiskt taget varenda vara i affärerna var indisk, från saxen till datorn.
Och på gatorna
rullade bara indiska bilar, som liknade den som Kalle Anka kör i Ankeborg.
Kruxet var att
systemet var en bromskloss för tillväxten. Ekonomin rörde sig framåt som en
klumpig elefant, stadigt men oändligt långsamt,
medan den ineffektiva statsbyråkratin frodades som en cancersvulst i
samhällskroppen.
1991 beslutade
sig Indien för att göra samma sak som Kina drygt tio år tidigare: liberalisera
ekonomin och öppna dammluckorna för investeringar och import från omvärlden.
Det funkade.
Ekonomin tog ett
glädjeskutt och närmade sig snabbt kinesiska tillväxtnivåer. Västerlandets bild
av ett land dominerat av kor, kaster och kaos började plötsligt utmanas av nya
bilder: en boomande it-sektor, rymdprogram, toppuniversitet och spetssjukvård
av världsklass och en växande medelklass.
Men så var det där med strömmen.
670 miljoner människor utan ström! Med tanke på hur många som drabbades är det
märkligt hur lite västvärldens medier rapporterade.
Det gigantiska
strömavbrottet är på många sätt symptomatiskt för dagens Indien.
Visst har
utvecklingen gått snabbt. Ur det gamla eländes-Indien har ett nytt modernt,
kompetent, självsäkert och inte minst elektrifierat Indien rest sig.
Men alla delar
av Indien och alla indier är inte med på färden mot den ljusnande framtiden.
Det gigantiska strömavbrottet drabbade som vanligt de fattiga värst. Bakslag
har en tendens att göra det.
På de fina
privatsjukhusen, privatskolorna, kontoren och i medelklassbostäderna finns
nämligen dieseldrivna reservaggregat. Alla som har råd har byggt backupsystem,
eftersom stora delar av landet har en timmes strömavbrott om dagen, året om.
Man märker hur
lysrören blinkar till och luftkonditioneringen tystnar, är avstängda ett par
sekunder, för att därefter dra igång igen med full styrka. Om man spetsar
öronen hör man då ljudet från en brummande generator bakom nån stängd dörr.
Så vad hade mahatma Gandhi sagt om
dagens Indien, om tillväxt, fattigdom, högteknologi och strömavbrott om
vartannat?
Jo, han hade nog
suckat och konstaterat ”Vad var det jag sa!”. Han var ju ingen vän av
industrialisering och elberoende, utan förordade självförsörjande byar med
bönder som spann sin egen tråd för hand.
Han hade nog
också tyckt att det var sorgligt att se hur de sämst lottade, de som han
kämpade för, trots 65 år av moderniseringsiver, fortfarande råkar värst ut när
katastrofen är framme.
Men han hade nog
ändå varit lite stolt över att Indien lyckats hålla ihop trots att allt spretar
så, och att andelen fattiga trots allt minskat och läs- och skrivkunnigheten
ökat – och att demokratin trots kriser och problem är en av Asiens vitalaste.
Indien blev självständigt natten till den 15 augusti 1947 då Jawaharlal Nehru, landets första premiärminister, utropade de historiska orden: ”När midnattsklockan slår, medan världen sover, vaknar Indien till liv och frihet”.
