Indien blir pensionär

En dag i slutet av juli drabbades tio procent av jordens befolkning av strömavbrott.

Jag undrar vad mahatma Gandhi skulle ha sagt om dan då 670 miljoner av hans landsmän stod utan ström.

Frågan slog mig när jag började fundera på vad som egentligen hänt under de 65 år som Indien funnits som självständig nation.

1947, när Indien föddes, såg det verkligen inte ljust ut. Floderna färgades röda av blod från bråket mellan muslimer och hinduer och förståsigpåare i väst tippade snar undergång. Det säger sig självt, sa de, att man inte kan bygga en nation med hundratals etniska grupper, all världens religioner och, framförallt, utan ett gemensamt språk.

Men idag, 65 år senare, kan man konstatera att det gick. Lösningen på problemet var att inte införa ett riksspråk och en enhetskultur. Hade man gjort det hade Indien slitits itu av separatism.

Istället lät man olikheterna leva.

Att resa mellan Indiens delstater är som att resa mellan olika länder. När man kliver av tåget i en ny landsända upptäcker man att skyltarna inte bara är skrivna på ett annat språk än i den förra, utan också med ett nytt alfabet. Min hinditalande reskamrat från nordliga New Delhi fattar inte dyft av vad folket i sydliga Chennai säger när de pratar sitt modersmål, som är tamil. Och därför tilltalar hon taxichauffören på engelska.

Och ändå kallar sig alla indier.

Fascinerande!

Indien ville också bryta sönder den koloniala ekonomin. Efter självständigheten införde man därför höga tullmurar och statliga regleringar och skrämde iväg utländska banker och läskedrycksgiganter.

Jag minns tiden då praktiskt taget varenda vara i affärerna var indisk, från saxen till datorn.

Och på gatorna rullade bara indiska bilar, som liknade den som Kalle Anka kör i Ankeborg.

Kruxet var att systemet var en bromskloss för tillväxten. Ekonomin rörde sig framåt som en klumpig elefant, stadigt men oändligt långsamt, medan den ineffektiva statsbyråkratin frodades som en cancersvulst i samhällskroppen.

1991 beslutade sig Indien för att göra samma sak som Kina drygt tio år tidigare: liberalisera ekonomin och öppna dammluckorna för investeringar och import från omvärlden.

Det funkade.

Ekonomin tog ett glädjeskutt och närmade sig snabbt kinesiska tillväxtnivåer. Västerlandets bild av ett land dominerat av kor, kaster och kaos började plötsligt utmanas av nya bilder: en boomande it-sektor, rymdprogram, toppuniversitet och spetssjukvård av världsklass och en växande medelklass.

Men så var det där med strömmen. 670 miljoner människor utan ström! Med tanke på hur många som drabbades är det märkligt hur lite västvärldens medier rapporterade.

Det gigantiska strömavbrottet är på många sätt symptomatiskt för dagens Indien.

Visst har utvecklingen gått snabbt. Ur det gamla eländes-Indien har ett nytt modernt, kompetent, självsäkert och inte minst elektrifierat Indien rest sig.

Men alla delar av Indien och alla indier är inte med på färden mot den ljusnande framtiden. Det gigantiska strömavbrottet drabbade som vanligt de fattiga värst. Bakslag har en tendens att göra det.

På de fina privatsjukhusen, privatskolorna, kontoren och i medelklassbostäderna finns nämligen dieseldrivna reservaggregat. Alla som har råd har byggt backupsystem, eftersom stora delar av landet har en timmes strömavbrott om dagen, året om.

Man märker hur lysrören blinkar till och luftkonditioneringen tystnar, är avstängda ett par sekunder, för att därefter dra igång igen med full styrka. Om man spetsar öronen hör man då ljudet från en brummande generator bakom nån stängd dörr.

Så vad hade mahatma Gandhi sagt om dagens Indien, om tillväxt, fattigdom, högteknologi och strömavbrott om vartannat?

Jo, han hade nog suckat och konstaterat ”Vad var det jag sa!”. Han var ju ingen vän av industrialisering och elberoende, utan förordade självförsörjande byar med bönder som spann sin egen tråd för hand.

Han hade nog också tyckt att det var sorgligt att se hur de sämst lottade, de som han kämpade för, trots 65 år av moderniseringsiver, fortfarande råkar värst ut när katastrofen är framme.

Men han hade nog ändå varit lite stolt över att Indien lyckats hålla ihop trots att allt spretar så, och att andelen fattiga trots allt minskat och läs- och skrivkunnigheten ökat – och att demokratin trots kriser och problem är en av Asiens vitalaste.

Sändes i Godmorgon världen i P1 söndag 12 augusti. Lyssna! Indien fyller 65 år onsdagen  15 augusti.

Indien blev självständigt natten till den 15 augusti 1947 då Jawaharlal Nehru, landets första premiärminister, utropade de historiska orden: ”När midnattsklockan slår, medan världen sover, vaknar Indien till liv och frihet”.