Nya Indienguideboken

2004 gav jag ut första upplagan av Indien - personlig guide. Den sålde slut. 2007 kom en ny, uppdaterad upplaga. Den är också slutsåld. Därför skriver jag nu för fullt på tredje, uppdaterade och utökade upplagan. Det blir dubbelt så många färgsidor som i tidigare upplagor, fler destinationer och många andra spännande nyheter. Utgivning: första veckan i november i år.

Den nya guideboken blir på drygt 400 sidor, vilket låter tunt med tanke på att Lonely Planets motsvarighet är på drygt 1200 sidor, alltså tre gånger så tjock. Visst, LP är mer heltäckande, men väger också bly. Min guide är lättare och smidigare samtidigt som jag valt ut guldkornen åt dig. För jag vet att det är svårt att välja resrutt i detta jätteland. Reser du till de platser jag guidar till blir du inte besviken. Och blir du det, risken finns alltid, har du inga som helst rättigheter att efteråt ställa ersättningskrav till författaren ;-).

Boken finns inom kort att beställa från Adlibris, Bokus, Vagabond.se och andra nätbokhandlare.

Har du frågor om boken? Skicka ett mail till författaren.

Jag håller föredrag om Indien på Göteborgs Konsthall på lördag 29 september

Myter, exotism och vulgärbilder i Indien

Få platser frammanar så exotiska föreställningar som Indien. Drömmen om en mytisk färgsprakande orientalisk kultur har varit åtråvärd i hundratals år och fortsätter att reproduceras, inte bara i västvärlden utan även i indisk populärkultur och av den indiska turistindustrin.

En röd tråd i Chitra Ganesh konst är att ösa ur bildmaterial som på olika sätt använder sig av dessa vulgärbilder och därmed osäkra en mängd föreställningar om det ”indiska”. Ett exempel är de indiska serietidningar ur vilka hon klipper och klistrar för att skapa sina collage, ett annat exempel är hennes fäbless för psykedelia som friskt hämtar bildelement ur en orientalistisk bildtradition.

Göteborgs Konsthall har bjudit in två föreläsare som från helt olika håll belyser några av dessa vulgärbilder - bilder som säger så mycket mer om västvärlden än vad de någonsin berättat om Indien.

I söndags pratade David Nessle om superhjältar och indisk populärkultur, och nu på lördag 29 september klockan 14.00 är det dags för Per J Anderssons föredrag och bildvisning:
Indien - Elefanten som började dansa, en hisnande resa i det gamla och det moderna Indien, om framgång och bakslag, myter, politiker, Bollywoodstjärnor, mat, korruption och kulturell motståndskraft.

Läs mer om föredraget och utställningen!

Två nya Indienböcker: en guidebok och en dokumentär berättelse

Ska du resa till Indien i vinter? Vänta med att köpa guidebok. Jag skriver så att tangenterna glöder medan tryckeriet börjat värma upp pressarna. Deadline närmar sig, bokhandlarna har börjat göra plats i hyllorna: 1 november är den här, tredje, uppdaterade och utökade upplagan av Indien – personlig guide (Vagabond förlag).

Några månader senare kommer nästa bok, dokumentärromanen New Delhi-Borås – den osannolika berättelsen om indern som cyklade till kärleken i Sverige (Forum förlag) som handlar om kärleken mellan PK och Lotta, möten med Indira Gandhi och världens första kvinnliga kosmonaut, och – inte minst – en mycket lång cykelresa.

Finns snart i en nätbokhandel nära dig!

Månglarna i templet

Varanasi är en indisk stad som är ett koncentrat av allt som vi uppfattar som indiskt. Kaoset är tio gånger intensivare, korna tio gånger fler och klockpinglandet tio gånger vanligare än i övriga Indien. Gatorna är igenproppade med ett nästan stillastående trassel av cykelrikshor, skotrar, handdragna träkärror och sjungande män bärande på lik insvepta i guldglänsande tyg.

Det som får de flesta besökare att ändå tappa andan av hänförelse är de tusentals människor som varje morgon tar ett dopp i den bedrövligt skitbruna Gangesfloden som i det persikofärgade gryningsljuset, voilà, ser ut som flytande guld.
Det som får de flesta besökare att tappa andan av förfäran är friluftskrematoriet vid Manikarnika Ghat. Mitt i staden på en sluttande lerig flodbank belamrad med skräp brinner ständigt sju eldar där döingar kremeras innan deras aska samlas in för att ­spridas i Ganges. Där står man – jag, anhöriga, turister, förbipasserande – och tittar in i de sju eldarna. Eld har en förmåga att få människan att bara vilja stå stilla och stirra in i den, som om den rymde ett mysterium som när som helst ska förklaras. Skillnaderna mellan de här brasorna och alla andra man upplevt i sommarstugor och på scoutläger är att det ur ena änden av den här brasan sticker ut ett par svarta fötter och ur den andra ett svart kranium.

Om man ställer upp alla västerländska reseskildrare som genom historien kommit till Varanasi och äcklats av vad de ser skulle de bilda ett led som räcker två varv runt jorden. Litteraturhistorien fullkomligt kryllar av äcklade resenärer. Jag nöjer mig med att citera Sven Lindqvist som i sin bok Asiatisk erfarenhet från 1964 inte bara äcklades av kremeringsbrasorna på Manikarnika Ghat utan också av de badande pilgrimerna på Dasaswamedh Ghat några hundra meter bort. Heliga män, skrev han, är »uppblåsta som paddor« och har »slemmiga himlande ögon«. Samtidigt, skrev han, vimlar staden av »andliga klåpare och profitörer«.

Mycket vansinne kan man beskylla den indiska religionen för, men att påstå att dess innersta drivkraft är profitbegär är en mysko analys.
Förklaringen är förstås att han, precis som alla turister som besöker Varanasi, blivit snärjd av heliga män som tigger och andra män som kallar sig präster som mot betalning erbjuder guidning i religionens gudavärld. Vädjan om pengar har Sven Lindqvist och alla andra förfärade västerlänningar tolkat som skenhelighet.

Varanasi är en indisk stad som är ett koncentrat av allt som vi uppfattar som indiskt. Kaoset är tio gånger intensivare, korna tio gånger fler och klockpinglandet tio gånger vanligare än i övriga Indien. Gatorna är igenproppade med ett nästan stillastående trassel av cykelrikshor, skotrar, handdragna träkärror och sjungande män bärande på lik insvepta i guldglänsande tyg.

Jag måste medge att jag också har tänkt tanken att dessa påstridiga gudsmän är synonyma med Bibelns månglare i templet. Men så har jag kommit att tänka på ­likheterna med de västerländska kyrkorna. Även i väst tigger ju prästerna om pengar, även i väst transporteras liken genom städerna, även i väst tänder vi brasor där vi eldar våra döda. Inte då! tänker du. Jo, bara med den skillnaden att hos oss hålls döingarna bakom likbilars och krematoriers väggar, sker tiggeriet via kollektinsamlare och yttrar sig snikenheten i begravningsentreprenörernas ockerpriser på maten och kaffet till minnesstunden. Vi stoppar huvudet i sanden och låtsas att livets motsägelser och dödens nakenhet inte finns.
I Indien spelas allt upp framför oss som om det vore ett framträdande på en scen, utan hemlighetsmakeri, krusiduller och omskrivningar.

3 indiska företeelser som upprör oss

Rörig trafik
Indisk trafik är ett fungerande kaos. Fordon och fotgängare tvinnas samman i trafikknutar som vid en första anblick verkar svårupp­lösta, men alltid till slut löses upp. Alla kör där det finns plats, inte där trafikreglerna säger att de ska köra. Med andra ord: vår innersta önskan om att göra vad som faller oss in.

Ljudliga harklingar
Män och kvinnor som ljudligt rensar strupen i tågens sovvagnar och rapar lika ljudligt och stolt på fina bröllopsfester och lyxrestauranger. Att vi tycker att det är så äckligt är inget annat än ett förnekande av våra kroppsfunktioner.

Dålig kökultur
Jag hatar också köer som sväller ut till organiska folkhopar där ingen verkar stå först och ingen sist, och där de mest framfusiga vinner. Inget jag förespråkar, men när du står där sist i den långa kön är det inte din innersta längtan att få gå före alla andra och fräckt ställa dig först?

Krönikan publicerades första gången i Vagabond i mars 2012.

Bollywood-workshop och divali-fest

Och nu blir det reklam:

Lördagen den 22 september bjuder Svensk-Indiska föreningen in till en inspirerande dag på temat indisk dans och Bollywood.

Usha Balasundaram från dansinstitutet Saraswathy Kalakendra leder en workshop i indisk dans, en introduktion till Bollywood via klassisk indisk dans.

Ta med bekväma kläder och träningsskor (men var beredd på att vara barfota!). Föreningen bjuder på frukt. Dusch samt omklädningsrum för damer och herrar finns på plats. Det finns även bastu i respektive omklädningsrum.

Var? Sundbybergs idrottsplats, Löthallen. Fredsgränd 4, T-bana Duvbo.
När? Lördag 22 september, kl 14-16
Anmälan? Anmäl deltagande till Anamika Bhasker, senast 21/9. Workshopen är kostnadsfri.

Reservera också kvällen den 20 oktober för DIVALI-festi din almanacka.
Program och anmälan till biljetter kommer inom kort

Snart kommer Midnattsbarnen - the movie

26 oktober har den premiär på Torontos internationella filmfestival. Förhoppningsvis kommer den till Sverige i början av 2013. Filmatiseringen av Salman Rushdies genombrottsroman Midnattsbarnen från 1981. Filmprojektet lär ha börjat med att Deepa hade Rushdie hemma som middagsgäst och undrade om han ville samarbeta med henne. Rushdie har själv skrivit filmmanus tillsammans med den indisk-kanadensiska regissören, Deepa Mehta.

Precis som Indien föddes bokens huvudperson, Saleem Sinai, defekt. Han hade inåtbuktande tinningar och en näsa ”elefantlik som Ganeshs snabel” och precis som hinduiska-muslimska-koloniala Indien hade han flera upphovsmän/mammor; hon som utan att veta det fött honom, hon som trodde att hon fött honom och hon som hade skapat denna förvirring och sjöng: ”Vad du än vill bli det kan du bli/Du kan bli precis allting du vill”.

I berättelsen föds Saleem Sinai prick klockan tolv natten till 15 augusti 1947, samma klockslag som Indien blev självständigt och landets förste premiärminister Jawaharlal Nehru uttalade de historiska orden: ”När midnattstimmen slår, medan världen sover, vaknar Indien till liv och frihet”.

Som få andra böcker gjorde den Indien mångfasetterat, urbant och mänskligt (allt det som ormtjusar-maharajapalats-klichén dolde). Samtidigt har den inspirerade en ny generation indiska författare (Vikram Chandra, Rohinton Mistry, Arundhati Roy) som i Rushdies fotspår skriver på engelska och hittar publik i väst.

Ändå var Salman Rushdies säregna berättargrepp inte banbrytande. Den flyhänta blandningen av magisk saga och realistisk historieskildring och av huvudpersonens och det samtida samhällets öden testade Günter Grass redan i Blecktrumman (1959). Men Rushdies lekfulla ordvrängningar har bildat skola, liksom hans kaxiga invävning av Indiens kulturarv i västerländska tankesätt. Kronologiskt och logiskt, men också fullt av gengångare, varsel och alternativa uppenbarelseformer, som ett hinduiskt mytologiskt epos.

När jag läser om den i dag märker jag att den skildrar Indiens slitning mellan egensinnighet och efterapning, mellan protektionism och globalisering. Saleem Sinai argumenterar telepatiskt med sitt alterego Shiva. Bara genom att göra det på vårt sätt kan vi (du och jag och Indien) uppfylla löftena från vår födsel, säger den förnuftiga medelklasspojken. Nej, lilla rikemansgosse, det finns ingen tredje princip, det finns bara pengar, svarar den illusionslösa slumpojken. Världen, lille Snornos, är ting.

Jag har min bild av Snornos klar för mig från romanen. Undrar hur han ser ut på film?

Indisk kulturfestival i Uppsala

Missa inte den pågående indiska kulturfestivalen i Uppsala.

Ta mig dit nu!

Västerlandets belackare

Bilderna överst fr v:  Jamal al-Din al-Afghani, Rabindranath Tagore och japanerna spöar ryssarna i kriget 1905 och visar att Asien kan besegrea Europa.

 

Medan europeisk kolonialism ofta får skulden för Afrikas problem är det tvärtom i Asien. I flera länder, framför allt i Indien, har kolonialismen fått äran för att ha introducerat allt från parlamentarisk demokrati till järnvägar. Fattigdomen, inkomstklyftorna och korruptionen kan inte skyllas på väst, brukar det heta, utan är rester av gamla asiatiska hierarkier och orientaliskt status quo-tänkande. Samtidigt frodas imperienostalgin: turister i Singapore, Malaysia, Hongkong, Burma och Indien bor på hotell och åker lyxtåg som minner om kolonialismens stil och charm, men också om de vitas överlägsenhet och de brunas underordning.

Författaren Pankaj Mishra har i flera böcker skildrat globaliseringens baksidor, men också förklarat hur västerländskt tänkande hjälpt honom att förstå indiska klass- och kasthierarkier. Han har delat sin tid mellan London och Indien och hela tiden, känns det som, vistats i ett mångkulturellt korsdrag. I sin nya bok, ”From the Ruins of Empire”, skildrar han en 1800-talsvärld dominerad av motstånd mot den europeiska strävan efter global dominans.

Ilskna gatuprotester mot väst i dagens Mellanöstern är inget nytt. 1857 rasade upproret i brittiska Indien sedan ett rykte spridits att de indiska soldaternas ammunition var insmord med ko- och grisfett och således kränkte såväl hinduer som muslimer. Samtidigt växte kritiken mot västerlandets materialism och hedonism. Arabiska, persiska, indiska, kinesiska och japanska intellektuella som levde för 100–150 år sedan propagerade för en värld fri från, vad man uppfattade som, västs känslokyla och individualism.

De var inga mörkermän. Deras drömmar handlade om en kosmopolitisk asiatisk sammanhållning som var genomsyrad av andlighet, humanism och icke-materialism. Kritiken riktades mot den koloniala samtiden där Europa lärde ut att styrka ger frihet, stål biter och pengar regerar. En av de viktigaste agitatorerna var Jamal al-Din al-Afghani (1838–97) som föddes i en persisk by, var journalist, flitig resenär och vistades omväxlande i London, Paris, Istanbul, Kabul och Kairo. Idag låter det paradoxalt, men samtidigt som han var en varm anhängare av islamism (gränsöverskridande politisk islam) vurmade han för demokrati, mänskliga rättigheter och utbildning för kvinnor.

För al-Afghani var det britterna som stod för tyranniet och fanatismen. ”Britterna är tjuvar av okänd härkomst som nyligen har dykt upp och nått framgångar tack vare sitt intrigerande”, ansåg han. Sedan brittiska trupper slagit ner det indiska upproret 1857 konstaterade al-Afghani att Storbritannien var en drake som ätit upp 20 miljoner människor, druckit upp vattnet i Indus och Ganges och inom kort också skulle sörpla i sig Oxus (antikt namn på flod i Centralasien) och Nilen. Londons liberalism var helt enkelt hyckleri, ansåg al-Afghani.

Han var inte ensam. Längre österut kombinerade Liang Qichao (1873–1929) klassiskt kinesiskt tänkande med nya västerländska idéer. Men efter en resa till USA började Liang tvivla. Han såg orättvisorna, fattigdomen och hur vita amerikaner förtryckte landsmän med annan hudfärg – och drog slutsatsen att Kina måste behålla ett auktoritärt styre. Samtidigt ville han göra upp med eliten i sitt konfucianska hemland som han ansåg drabbats av intellektuell syfilis och förordade inget mindre än en revolution av människans medvetande, en ”ny kultur”. Föga förvånande fick Liang fly landet, men kom tillbaka och blev en av Maos ideologiska inspiratörer.

Ungefär samtidigt satt allkonstnären Rabindranath Tagore (1861–1941) vid sitt skrivbord i Calcutta och drömde om det förindustriella by-Indien som han ansåg var moraliskt överlägset det mekaniserade och militariserade Europa. Precis som al-Afghani, Liang och många andra asiatiska intellektuella såg Tagore europeisk upplysning som en moralisk täckmantel för rasism med udden riktad mot asiater.

De asiatiska tänkare som Pankaj Mishra berättar så livfullt om i sin bok blev ju inte tongivande när nya nationalstater efter andra världskriget steg upp ur ruinerna efter de fallna koloniala imperierna. De nya ledarna, Nehru, Mao, Nasser, Ho Chi Minh och Sukarno, byggde inte vidare på deras kosmopolitiska pan-asiatiska humanism, utan blandade trångsynt nationalism och militarism med socialism, ännu en vit, europeisk materialistisk ideologi.

Men på gatorna i Mellanöstern har revolten mot västerlandet fått nytt liv. I brist på framgångar för sina idéer radikaliserades al-Afghani. Hans tankar om ett samhälle som anpassade islam till de nya liberala idéerna om frihet och jämlikhet ersattes mer och mer av frustrerade krav på väpnat motstånd. Många av dagens framträdande islamistister, inklusive ledarna i Iran, brukar nämna al-Afghani som ideologisk idol. Det känns kanske bakvänt att de hyllar en sådan varm förespråkare för yttrandefrihet och kvinnans frigörelse, men är väl inte konstigare än att Stalin och Pol Pot inspirerades av Marx. De bläddrade helt enkelt förbi hans tankar om demokrati, men lusläste styckena som säger att man måste göra motstånd mot västs ambition att dominera världen, även om det innebär blodspillan.

Boken jag läste:

From the ruins of empire – the revolt against the west and the remaking of Asia

Pankaj Mishra (Allen Lane, 2012). Köp den på Adlibris.

Texten publicerades första gången i Dagens Nyheter Boklördag 15 september 2012.