Den osannolika berättelsen om profetian, hoppet, kärleken och hemkomsten

Min bok om oberörbara Pikej från Orissa som träffade Lotta från Borås är klar. Kommer ut i slutet av februari. Har jobbat i fyra år med att intervjua de inblandade i huvudpersonens hemby i Indien och på nuvarande adress i Sjuhäradsbygden i Västsverige.

Läs mer om boken på förlagets sajt.

Beställ boken redan nu på Bokus.

När har Midnattsbarnen Sverigepremiär?

2 november har indisk-kanadensiska regissören Deepa Mehtas filmatisering av Midnattsbarnen premiär – i Nordamerika. Annandag jul är det dags för Storbritannien. Tyskland och Holland får se den i mars.

När den kommer till Sverige vet ingen. Eller?

Under tiden - läs recension i The Telegraph från en av filmfestivalvisningarna.

Räddningen finns i staden

Att allt fler överger landsbygden för att flytta till storstäderna brukar beskrivas som ett problem. Stadslivet målas upp som motsatsen till allt vad hållbarhet och miljövänlighet heter.
Fast egentligen är det tvärtom, slår amerikanska vetenskapsrådet fast i en rapport som försökt ta redan på vad som händer med djuren, naturen och den globala uppvärmningen om dagens snabba urbanisering fortsätter som hittills i ytterligare 20 år.

Utgångspunkten är att det glesnar i glesbygderna och tätnar i städerna. Varje år flyttar 70 miljoner landsbygdsbor till staden. Det innebär 200 000 om dagen, 8 000 i timmen eller 130 varje minut.

1950 levde en tredjedel av världens befolkning i städer, sedan fem år tillbaka är drygt hälften av oss stadsbor och år 2030 är två tredjedelar av mänskligheten omgiven av asfalt.

De närmaste 20 åren kommer ett område stort som Sydafrika att förvandlas från åkrar och ängar till gator och trottoarer. Det innebär att tio procent av den globala odlingsmarken kommer att försvinna. Och det kommer att leda till problem med såväl den biologiska mångfalden som matförsörjningen.

Urbaniseringen går särdeles fort i de snabbväxande ekonomierna i Afrika och Asien. 180 mil av Kinas kust håller på att förvandlas till en mer eller mindre sammanhängande stadsmiljö. Störst påverkan på miljön får ändå betongutbredningen när den sker i tropiska miljöer, eftersom grönskan och artrikedomen är som störst där. Rapporten pekar framför allt på Victoriasjöns strand i Uganda och Kenya, skogarna i Västafrika och Ghats-bergen i västra Indien, som alla är känsliga tropiska naturmiljöer – och samtidigt miljöer som hotas uppslukas av svällande städer.

För att kunna behålla skogarna, djurlivet och odlingsmarkerna så att vi kan fortsätta att andas och äta måste vi tränga ihop oss i allt tätare städer, menar rapporten.

Den amerikanska urbaniseringen, som vi också anammat här i Sverige, är skräckexemplet. Utspridda småhusstäder med glesa stadslandskap av små enplanshus omgivna av egna trädgårdar, omslingrade av trafikleder där invånarna susar fram i bilar, en för varje medborgare, till perifera shoppinggallerior. Om vi ska hejda överutnyttjandet av jordens resurser ska vi bygga fler täta höghusstäder och sluta drömma om den idylliska villastaden.

Vad jorden behöver mer av är städer som vi hittills uppfattat som överbefolkade och osunda. Storstäder som Seoul, Shanghai, Peking och Bangkok; som Karachi, Lagos, Manilla, Bogotá, Dhaka och Bombay. Städer där invånarna trängt ihop sig på höjden, tvären och längden, och där man kan handla sin mat, arbeta och träffa vänner i närheten av där man bor.

Nära Western Ghats-bergen, som forskarna pekar ut som en extra känslig naturmiljö, ligger Bombay, som är en av världens tätaste städer och sedan länge de indiska landsbygdsbornas största frestelse, inte minst tack vare allt hopp som fötts sedan de sett filmerna från Bollywood, stadens drömfabrik. Här är problemet i första inte att hitta ett jobb, utan en bostad. Här kan man räkna med svältlön för ett manuellt dagsverke och Manhattanpriser för en schyst våning downtown.

I praktiken innebär det att de som anländer utan fickan full av pengar förpassas till informella bostäder och sovplatser på trottoarerna och i slumområdena. Bombay är kort sagt Slumbay. Scenerna i den Oscarsbelönade filmen Slumdog Millionaire häromåret talar sanning: av stadens 16 miljoner invånare saknar hälften formell bostad med lagfart eller hyreskontrakt.

Hur detta moras av slum och kaos ska kunna fungera som modell för framtiden kan vara svårt att förstå. Men poängen är att det inte är trängseln i sig som är problemet, som det ofta framställs i skräckrapporter i västerländska medier, utan fattigdom, gammal teknik och dålig infrastruktur som gör att luften och vattnet förorenas, medan trafiken stockar sig och sopbergen växer.

Men de på ytan smutsigare tredje världen-städerna släpper ut färre avgaser än de till synes renare vidsträckta stadslandskapen av amerikansk modell. Deras globala ekologiska avtryck är relativt litet: invånarna i världens tätbefolkade tredje världen-städer släpper ut många gånger mindre koldioxid per person än de som bor i västvärldens glesa urban sprawl-städer. Dessutom tar de inte lika mycket potentiell odlingsmark i anspråk som vi i väst gör. Deras trängsel kan helt enkelt bli jordens räddning.

Världens växande megastäder är problematiska, men de är inte hotet mot den biologiska mångfalden och globala matförsörjningen, utan hoppet.

Sändes i Obs i P1 måndag 15 oktober. Lyssna!

Mer att läsa

• Artikeln ”Global forecasts of urban expansion for 2030 and direct impacts on biodiversity and carbon pools” i amerikanska vetenskapsrådets tidskrift (Proceedings of the National Academy of Sciences of the United States

of America, PNAS), publicerad 17 september 2012.

• Rapporten ”India’s urban awakening: building inclusive cities, sustaining ecnomic growth” från McKinesey Global Institute, april 2010.

Grattis, Bollywood, som fyller 100

Överallt hör jag hur indier går och nynnar på låten. På pendeltågen i Bombay. I kön till biljettluckan på New Delhis järnvägsstation. Bland hinduiska pilgrimer på Gangesflodens strand. På färjan som kör indiska turister mellan öarna i Andamanerna.

”Why this Kolaveri, kolaveri kolaveri di.”

En sång om olycklig kärlek på en märklig blandning av engelska och sydindiska språket tamil. På svenska betyder orden ungefär ”Varför denna ilska?” och sången kommer från en film som hade premiär i april i år.

Men redan hösten 2011 släpptes låten som fastnade i så många indiska huvuden. Videon med sången har hittills visats nästan 63 miljoner gånger på You Tube. Jag är en av dem som gång på gång klickar igång den. Även jag har fått den på hjärnan.

Filmlåten blev en indisk landsplåga, men själva filmen lockade inte så många tittare som man hade hoppats. Historien om Indiens senaste filmmusik-hit är på flera sätt typisk för den indiska filmindustrin. Dels för att filmsångerna överträffar själva filmens popularitet, och dels för att indier som pratar exempelvis hindi, bengali eller gujarati gladeligen nynnar versrader på tamil, som är lika främmande för dem som finska är för svenskspråkiga.

2013 firar den indiska filminstrin stort jubileum. Då har det nämligen gått 100 år sedan Indiens första fullängdsfilm, ”Raja Harishchandra” (bilden här ovanför), hade premiär. Indien växte snabbt till ett av världens mäktigaste filmländer, redan på 30-talet producerade man 200 filmer om året, medan man idag gör mångdubbelt fler.

Stilen som utvecklades handlade ofta om drömmar där motiv från sagorna i de indiska eposen Mahabharata och Ramayana överfördes till samtida Indien.

Sedan första indiska ljudfilmen kom 1931 görs de flesta filmerna på hindi och produceras i Bombay där filmindustrin, som de flesta vet, kallas Bollywood. Men filmen med ”Kolaveri di”-låten, som vi hörde här i början, kommer från sydindiska Chennai, där filmindustrin kallas Kollywood efter en sammanslagning av Hollywood och Kodambakkam, den stadsdel i Chennai där filmbolagen har studios.

I juni i år kom indiska veckotidningen Outlook ut med ett temanummer om Bollywoods stundande 100-årsjubileum där recensenter, producenter och regissörer berättar om åren som gått. Det är med en känsla av overklighet som jag bläddrar i tidningen som refererar till så många filmer som jag aldrig har hört talas om.

Det känns som om världens största filmindustri under sin 100-åriga historia har legat på en annan planet. Så vattentäta skott har det varit mellan öst och väst.

Bara några enstaka seriösa filmer har ju nått västerlandet. Filmerna som visats för oss i väst har nästan alltid varit gjorda av etniska indier bosatta i Storbritannien eller Nordamerika. Eller så har de gjorts av västerländska regissörer, även om de spelats in i Indien med indiska skådisar, som den Oscarsbelönade megasuccén ”Slumdog Millionaire”. De filmerna har anpassats efter västerländska föreställningar om vad en film om Indien bör handla om.

De eskapistiska maninstream-Bollywood-filmerna däremot, de visas bara på biografer i Indien och andra länder i Asien och Afrika, dit de går på framgångsrik export. Vi i biopubliken i väst tycker vanligtvis att de är alltför tramsiga, melodramatiska och röriga.

Skepsisen är besvarad. Den stora indiska biopubliken är lika avvisande till Hollywood-filmer som skapats utifrån antagandet att biopubliken känner igen sig i skildringarna av medelklassliv i USA och Europa. De enda amerikanska filmer som går hem hos indierna är de utomvärldsliga och helst animerade, som Shrek, Spider Man eller Avatar. Inför den rena fantasin suddas kulturskillnaderna ut.

Att få indier som kommer från hundratals olika etniska bakgrunder och har 22 officiella språk att känna samhörighet borde var omöjligt. Förståsigpåare i väst dömde därför ut landet redan från starten 1947. ”En indier från Punjab har lika lite gemensamt med en från Madras, som en skotte har med en italienare”, skrev Claude Auchinleck som var britternas högsta militära befälhavare under kolonialimperiets sista år.

Och Washington Posts New Delhi-korre Bernard Nossiter skrev 1970 att Indien var ”Babels land utan gemensam röst” och spådde att språk- och kulturblandningen skulle leda till undergång. Från självständighetsdagen, skrev amerikanen, är landet ”förpestat av separatistiska tendenser, som vidgas av språkförvirringen och hotar den indiska statens sammanhållning”.

Indien var en Noaks ark där man lyckats få med exemplar av varenda indisk art, skrev den indiska historikern Ramachandra Guha i sin tjocka samtidshistoriska tegelsten ”India after Gandhi”, som kom ut lagom till landets 60-årsjubileum för några år sedan. Och ombord på denna ark har filmerna från Bollywood gett passagerarna en gemensam uppsättning idoler att beundra och sånger att nynna på.

Visst förenade kampen mot britterna indierna, men sedan minnet av frihetskämpen mahatma Gandhi börjat tona bort har det snarare varit filmindustrin som länkat samman delarna i den indiska multikulturismen. En filmlåt, där texten oftast är på hindi, kan innehålla såväl bhangra-rytmer från Punjab i norr som bharata-natyam-harmonier från Tamil Nadu i söder. Och en och samma film kan blanda motiv från hinduismen med kristna och muslimska föreställningar och ta typiska landsbygdsproblem och flytta dem till storstaden Bombay.

Och utan att överdriva kan man säga att Indiens mest hyllade kändisar är skådespelare.

Filmen har helt enkelt gett indierna ”ett gemensamt språk”, menar Ramachandra Guha. Den populära indiska historikern avslutar hela sin tjocka bok om landets första 60 år i frihet med övertygelsen om att så länge de indiska filmernas sånger nynnas från Hiamalaya i norr till sydspetsen Kanyakumari i söder kommer Indien att överleva.

Texten sändes som inslag i programmet Obs i Sveriges Radio P1 måndag 8 oktober.

Mer att läsa:

”India after Gandhi – the History of the World’s largest Democracy” av Ramachandra Guha (Harper Collins 2007).

”Cinema Century”, temanummer av tidskriften Outlook, 4 juni 2012. Artiklarna från det aktuella numret plus flera bonusartiklar finns på Outlooks sajt: http://www.outlookindia.com/content10869.asp

Titta och lyssna:

Se videoklippet med ”Why this Kolaveri di?” på:

http://www.youtube.com/watch?v=YR12Z8f1Dh8