Efter gruppvåldtäkten: Inget typiskt brott

Efter gruppvåldtäkten i New Delhi i december har många indier förfasat sig över det odygdiga, moderna livet i storstaden.  Men det är inte den anonyma storstaden som är största säkerhetsrisken för indiska kvinnor. Tvärtom är det statistiskt sett den lilla byn, den närmaste släkten och den egna familjen hon bör akta sig för om hon inte vill bli våldtagen.

Och polisen är inte i första hand räddaren i nöden för en våldtagen indisk kvinna. Tvärtom är polismännen ibland en del av problemet.

Indiens färskaste politiska trauma var inget typiskt indiskt våldtäktsfall. Precis som i resten av världen är det även i Indien betydligt större risk att våldtäkten utförs av maken, kusinen, grannen eller storgodsägarens son än av en främling på gatan. Och om den våldtagna kvinnan, som ofta är fattig och av låg kast, går till polisen, vilket bara ett fåtal av de drabbade gör, är risken stor för att ärendet snabbt läggs ner och kvinnan får en förmaning om hon inte ska komma springande med sådana smutsiga anklagelser mot respektabla män. I värsta fall blir kvinnan våldtagen en gång till – av polismännen inne på stationen.

Om polisen trots allt tar kvinnan på allvar och utreder brottet är risken stor att domstolen inte agerar. Bara 16 procent av alla våldtäktsfall som anmäls till en domstol går så långt som till rättegång.

Men polis- och rättsrötan drabbar också indiska män, framför allt de av låg kast, de utan pengar, de utan makt. Möjligheten för rika och inflytelserika indier att tack vare såväl klass- och kastlojaliteter som rena mutor köpa sig fria från olika brottsmisstankar är ett av Indiens största samhällsproblem.

Den feministiska förläggaren Urvashi Butalia skrev nyligen att våldtäkten är ett uttryck för det våld och de orättvisor som drabbar alla med en underordnad roll i samhället, inte bara kvinnor. Tragiskt nog krävdes det ett grymt dåd som det i New Delhi för att indierna skulle få upp ögonen för den rådande olikheten inför lagen.

Ändå är rättsmedvetandet högt hos de allra flesta indier. Idén om ett samhälle där medborgarrätt inte dikteras av kast och pengar har växt sig stark i takt med den snabba moderniseringen. Myndighetsmissbruk som man för några decennier sedan ryckte på axlarna åt väcker idag vrede och leder till gatudemonstrationer, hungerstrejker och mediakampanjer.

Så var också fallet efter gruppvåldtäkten i december. Kvinnor och män som aldrig tidigare demonstrerat gav sig ut på gatorna och ropade slagord för ett mer jämlikt och mindre kvinnoförtryckande Indien.

Och tack vare mediauppmärksamheten skipas allt oftare rättvisa där såväl förövare som korrumperade politiker och poliser tidigare kom undan. När hela nationen ser på är det svårt att fuska.

Den 23-åriga kvinnan som blev våldtagen och mördad har blivit en indisk ikon, eftersom hon representerar en gryende kvinnofrigörelse. Hennes relativt fattiga föräldrar jobbade hårt för att finansiera hennes sjukgymnastutbildning. Hon, som var så studiemotiverad och duktig, var familjens hopp om en ljusare framtid. Många indier känner igen sig i den drabbade familjens ambitioner – och kan föreställa sig den förlamande bedrövelse som hennes död innebär. Det är på grund av denna känslomässiga förståelse som den folkliga vreden den här gången blivit så högljudd.

Fortfarande är det färre indiska kvinnor än män som kan läsa och skriva, men analfabetismen sjunker snabbare bland kvinnor. Om något decennium har kvinnorna kommit i kapp. De indiska kvinnorna kommer till och med att springa om männen. Förövarna i New Delhi var arbetarklass och daglönare, offret högskolestudent. Därför kan man också tolka gruppvåldtäkten i New Delhi som de indiska männens frustration för att man själv står och stampar, medan kvinnorna rusar framåt. Herraväldet är helt enkelt på väg att förloras.

Mina indiska kvinnliga bekanta brukar påpeka att det är betydligt enklare att leva som ensamstående yrkesarbetande kvinna i Bombay, Bangalore, Chennai och andra sydliga indiska storstäder. I samma andetag säger de att New Delhi, som ligger långt upp i norr, har en mer aggressiv offentlig atmosfär för en kvinna, med fler sexuella kommentarer, mer tafsande och mer fluktande.

Och historiskt sett har det varit så i åtminstone några tusen år, ända sedan de mer patriarkala indoariska folken flyttade ner mot Indien från Centralasiens stäpper. Kvinnans underordnade roll förstärktes i och med de muslimska erövringarna av norra Indien under medeltiden.

I Sydindien har man bevarat en jämlikare tradition ända sedan jägar- och samlartiden. En av de första portugisiska resenärerna, Domingo Paes, skrev på 1520-talet att det i det sydindiska kungadömet Vijaynagar fanns kvinnor representerade på praktiskt taget varenda nivå i samhället. 1500-talets sydindiska kvinnor utövade brottning, spelade trumpet och fäktades med svärd med stor skicklighet, skrev den förbluffade portugisen.

Den brutala gruppvåldtäkten har skakat Indien. Lagarna är redan rättvisa. Problemet ligger i tillämpandet. Och eftersom majoriteten av de myndighetspersoner som ska tillämpa lagarna är män är problemet ytterst det patriarkala samhället.

Ordförande i regerande Kongresspartiet, Sonia Gandhi, sa häromdagen att våldtäkten inte bara drabbade en kvinna, den var en attack på hela det snabbt framåtskridande Indien. Efter dådet i New Delhi har utredningar och kommissioner tillsatts för att ändra på missförhållandena.

Den våldtagna och mördade 23-åringen, sa Sonia Gandhi, har inte dött förgäves.

Sändes i Obs i P1 31 januari. Lyssna!


Läs mer:

Let’sask how we contribute to rape, krönika i The Hindu av feministiskaförläggaren och skribenten Urvashi Butalia. 

Ram Singh and Mukesh,Delhi Gang Rape Accused, Remembered With Fear, artikel i New York Times av Betwa Sharma om två av de sex åtalade våldtäktsmännen.

Investigation: Therapes will go on, tidningenTehelkas granskning av New Delhipolisens attityder när det gäller våldtäkter,publicerad ursprungligen i april 2012.

Korruptionen i Indien: Domen har fallit i stor mutaffär

Igår dömde en domstol i Delhi O P Chautala (bilden), före detta chefsministern (högsta ansvariga politikern) i delstaten Haryana, till tio års fängelse för en mutskandal som ägde rum runt millennieskiftet. Även hans son och tre andra personer fick tio års fängelse för delaktighet i samma mutaffär.

Det är bara den senaste i en lång rad medieavslöjanden om och domar mot mutanklagade höjdare. Korruptionen i Indien har ökat säger vissa. Det är frestande att dra den slutsatsen. Tidningarna har senaste åren varit fulla av korruptionsskandaler. Politiker, statliga tjänstemän, näringslivshöjdare och en och annan pr-konsult har anklagats för att ta emot pengar för egen vinning som gentjänst för en favör.

Indiens hämmande korruption handlar ju dels om mutor för att få miljonkontrakt på samhällets toppnivå, dels om små de belopp som fattigt folk tvingas betala för en myndighetsservice som egentligen är gratis.

Men har det blivit värre på sistone?

Mycket tyder på att det är insynen och avslöjandena som ökat. Mörkertalet har helt enkelt blivit något mindre. En förklaring är den sju år gamla lagen Right to information act, Indiens offentlighetsprincip, som gör mängder av myndighetshandlingar offentliga för såväl journalister som allmänheten. Lagen har i sin tur sparkat gång ökat folklig deltagande, fler gatuprotester, bland annat dem ledda av Anna Hazare, och flera journalistiska avslöjanden om korruption och andra missförhållanden.

Indien står och stampar eller rör sig framåt bara i snigelfart när det gäller många missförhållanden, men med insynen i myndigheternas och politikernas arbete har utvecklingen gått med stormsteg i rätt riktning senaste åren.

Pikej och Lotta i TV4 Borås imorse

I morse sände TV4 Borås ett inslag om Pikej och Lotta, huvudpersonerna i min bok New Delhi–Borås som kommer 20 februari.

For our English speaking readers: Presentation of my new book New Delhi-Borås in English

-->

Love conquers all
A new non-fiction novel about a Swedish – Indian love story

Like a shimmering tale is the story of the real life of Pradyumna Kumar Mahanandia who was born poor in an untouchable community in the small village of Athmallik in Orissa in eastern India. He calls himself PK.

All his life he has lived with a prophecy the astrologer's wrote on a palm leaf shortly after his birth: "You should marry a girl who is not from the village, not from the district, not even from this country, she will be musical, own jungle and be born in the sig of taurus".

The prophecy follows him through life, but many setbacks were difficult and many times he had doubts about surviving the difficult times.

At Delhi College of Art he learned to draw portraits. Every night he thereafter went to the park in the middle of Connaught Place to draw people and get money for living.

His life has been full of contrasts. One minute he was starving and sleeping on the street, in the next he was invited home to Prime Minister Indira Gandhi, who want him to paint her portrait.

One evening in 1976 when Pikej as usual is in the park to draw portraits a young blonde woman suddenly appeared. Lotta von Schedvin, as her name was, had traveled by a Volkswagen bus from the city of Borås in Sweden all the way to New Delhi (almost 9 000 km). She was born in the sign of taurus, imagine a future as a music teacher and the family owns forests in Sweden. She was the woman the astrologer’s had talked about.

So begins this breathtaking love story. Chances that the two young people would see each other again when Lotta has travelled home to Sweden is minimal. If it were not for a second hand ladies' Raleigh-bicycle. The cycle takes PK between Asia and Europe. Despite hardship and endless setbacks treading he stubbornly further west.

Today PK and Lotta are married and has two children. They live together in a big yellow wooden house in the dence forrests of southwest Sweden. Pikej has worked as an art teacher and Lotta is still a music teacher.

"New Delhi Boras”, which is the title of the true story, teaches us that everything is indeed possible. The reality surpasses the poem and love conquers all. The only thing needed is confidence, tenacity – and a used bike.

The author Per J Andersson is a travel journalist and expert on India which he has visited regurarly since the early 80’s and he has, among other things, founded Sweden’s leading travel magazine Vagabond.

Release date: The 20th of February 2013.

Wall-Mart eller basar

Den politiska kampen om maten

I Indien kommer maten från åkrar som ligger bara några mil från stan. Mjölken köper man från mjölkmannen som kommer cyklande med två mjölkkrukor dinglande från styret. Och frukt och grönt får man från grönsaksmannen som gata upp och ner drar sin vagn med färska grödor. Indier går även till basaren där man pekar ut en levande kyckling som slaktas och plockas medan man väntar. Eller så besöker man den familjeägda affären på hörnet där expediten öser upp ris, linser, kikärtor och kryddor ur jutesäckar.

Men nu har världens ålderdomligaste livsmedelsmarknad öppnats för internationella matvarujättar.

I december gav indiska parlamentet grönt ljus åt utländska direktinvesteringar i snabbköpsbranschen. Det innebär fritt fram för livsmedelsgiganter som franska Carrefour, brittiska Tesco och inte minst amerikanska Wal-Mart. I väst vädrar man morgonluft: att få börja sälja mat till 1,2 miljarder indier är den vitamininjektion som skuldtyngda USA och Europa behöver just nu.

Men i Indien är inte alla lika euforiska. Beslutet att släppa in kapital från två forna kolonialherrar och världens idag mäktigaste nation har delat Indien i två läger.

Debatten har kommit att handla om så mycket mer än bara mat. Ytterst handlar den om indisk identitet och självbestämmande gentemot västerländskt inflytande och nykolonialism.

De som är för att Wal-Mart och andra matvarujättar släpps in pekar på att Indien idag har usel infrastruktur för att frakta maten från åkern till tallriken. Nästan alla livsmedel är lokalproducerade och obearbetade, vilket låter ekologiskt och nyttigt. Men eftersom Indien saknar kylkedjor där varan kan hållas kall på sin väg till konsumenten ruttnar en fjärdedel av allt som odlas i Indien. Det är ett enormt resursslöseri som skulle kunna minskas med en modern förpackningsindustri, kylbilar och snabbköp.

Och hushållning med resurserna är förstås välkommet i ett land där nästan hälften av alla barn är undernärda och hundratals miljoner människor dör i förtid på grund av sjukdomar orsakade av dålig hygien, förorenat vatten och näringsbrist.

De som är emot de internationella matvaruaffärernas intåg pekar istället på att miljoner småbutiker kommer att få slå igen.  De tror också att den indiska bonden kommer att bli den stora förloraren och exemplifierar med USA, där bönderna för hundra år sedan fick 70 procent av pengarna som konsumenten betalade för maten, medan man idag bara får behålla 4 procent. Resten går till alla möjliga mellanhänder. Om Indien fick en modern livsmedelsindustri skulle landsbygden bli ännu fattigare än vad den är idag, menar kritikerna.

Dagens tolv miljoner indiska småhandlare omsätter lika mycket pengar som amerikanska matvarukedjan Wall-Mart. Men medan de indiska småaffärerna och basarstånden ger jobb till 40 miljoner indier, har Wall-Mart bara 2 miljoner anställda – alltså 20 gånger färre än Indiens småhandlare. Motståndarna befarar därför att den småbutiksdöd som Wall-Marts entré skulle medföra kommer att leda till massarbetslöshet.

Vad som nu är på väg att hända är sista spiken i kistan för mahatma Gandhis idéer från självständighetskampen mot britterna. Idéer som byggde på självtillit och självförsörjning och vars syfte var att bryta det koloniala mönstret där tredje världen producerade råvaror till låg förtjänst och västerlandet stod för förädlingen som gav hög förtjänst.

Be Indian, buy Indian, var ett slagord som lanserades under premiärminister Indira Gandhi på 70-talet, samtidigt som många västerländska produkter försvann och ersattes av indiska. Men för 20 år sedan började Indien liberalisera sin ekonomi. Sedan dess har de internationella varumärkena återerövrat Indien: sportskor, läsk, mobiler, tv-apparater, datorer och snart också möbler, eftersom Ikea nyligen fick tillstånd att starta varuhus i landet.

När Wall-Mart och andra matvarukedjor nu gör entré är det dags att säga adjö till den sista helindiska bastionen: de ålderdomliga basarstånden, de buckliga mjölkkrukorna, de ambulerande grönsaksförsäljarna.

Ironiskt nog är det det regerande Kongresspartiet som vill släppa in internationellt livsmedelskapital. Kongresspartiet, som har sina rötter i självständighetsrörelsen och därmed mahatma Gandhis antiimperialistiska självförsörjningsideal.

Under hela hösten har det varit livliga gatuprotester mot planerna på att släppa in västerländska matvarukedjor. I sydliga Kerala, med lång tradition av folkligt deltagande i politiken, har provinsregeringen sagt att åtminstone i deras delstat är Wall-Mart och deras anhang inte välkomna.

Kritiken kommer från alla håll. Indiens kommunister kallar beslutet för en ”krigsförklaring mot folket”. Samma tongångar hörs från den hindureligiösa högern som tror att Wall-Marts erövring av Indien kommer försätta landet i ett tillstånd av ”ekonomiskt slaveri”.

Det är hårda ord i det stora indiska matkriget. Men medan både vänstern och högern är upptagna med att se hur utländska ägare tar över från indiska företagare, missar de att moderna snabbköp faktiskt skulle kunna rucka på ålderdomliga hierarkier inom det indiska samhället.

Det kan ta en hel dag att handla mat åt familjen, eftersom man måste åka mellan flera olika mataffärer och basarstånd för att få ihop vad som normalt finns tillgängligt i en enda modern mataffär.

Inköpen sköts vanligtvis av hustrun i familjen, som därmed får svårare att argumentera för att hon vill söka ett arbete utanför hemmet. Och hos den välbärgade medelklassen sköter hushållerskan inköpen.

Basarmodellen innebär därmed att patriarkatet och det indiska systemet med herre och tjänare bevaras. Om basarerna slår igen försvinner en del av den indiska kulturen. Som utomstående betraktare tycker jag att det är trist. Indien blir på så sätt ett snäpp mindre exotiskt. Men viktigare är väl att en modernisering av Indiens matförsörjning kan vara ett steg på vägen mot ett jämlikare samhälle.

Sändes i Obs i P1 torsdag 17 januari. Lyssna!

Färgstarka Kerala

Alla vill till indiska Kerala. Varför det? Förmodligen för kombinationen av tropisk grönska, ljusa sandstränder och ett progressivt samhällsbyggande som gjort att den sydliga delstaten är indisk mästare i hälsa, jämlikhet och utbildning.

Läs hela reportaget på Vagabonds sajt.

Tio indiska favorithotell

Jehan Numa Palace i Bhopal.

Att bo bra är inte detsamma som att bo lyxigt och dyrt. Ett bra hotell kan lika gärna vara ett personligt, historiskt, vackert eller egensinnigt hotell. Här är mina tio indiska favoritövernattningar, som spänner från prisklassen »mellan« till prisklassen »dyrt«. Men om man å andra sidan översätter priserna till europeiska förhållanden kan man kalla de flesta av dessa hotell för lågbudget. Har du vägarna förbi får du inte missa att bo här.

1. Fairlawn, Kolkata, Västbengalen

Violet och hennes man Edmund håller hårt på vardagstraditionerna. I femtio år har de drivit anrika Fairlawn Hotel på Sudder Street i Kolkata utan att låta sig imponeras av den nya tidsandan. Rostat bröd med mintgelé till frukost, five-o’clock-tea med digestivekex på eftermiddagen, stek till middag. På Fairlawn märks inte mycket av vare sig det nutida Europa eller det omkring­liggande, myllrande Indien.
Här har tiden stått stilla och tack vare hotellets läge mitt i främmande territorium har dessutom de brittiska sederna och traditionerna förstärkts, blivit mer utpräglade än i hemlandet. En engelsman som bodde här tyckte att hotellet verkade förflyttat med tidsmaskin från femtiotalets Brighton.
13 A, Sudder Street, Kolkata

2. Jehan Numa Palace, Bhopal, Madhya Pradesh

En blandning av brittisk kolonialarkitektur och italiensk och grekisk klassicism. Vit marmor i form av stuckaturer och pelare. En lugn innergård med porlande fontän och en 25 meters ”zero bacteria” swimmingpool. Jehan Numa Palace byggdes som kungapalats av den kvinnliga sultanen Jehan Begum, som bara var en i raden av muslimska kvinnor som styrde det lilla kungariket Bhopal på 1800-talet. Sedan Bhopal införlivades i det självständiga Indien och blev huvudstad i delstaten Madhya Pradesh förföll palatset.
Men Jehans barnbarnsbarn hade en dröm: att göra om palatsrucklet till hotell. 1983 blev drömmen verklighet. I dag är Jehan Numa Palace, som betyder ”Utsikt mot världen” på urdu, ett magnifikt ställe för att uppleva 1800-talets palats- och kolonialkultur. I receptionen finns en tiger som mäter tre meter från nos till svanstipp och som sköts 1944 en mil från hotellet.
I dag får du åka drygt 30 mil till Khana- och Bandhavgarhreservatet för att se tiger (där det är gott om dem).
Hotellet har också cyberkafé, gym, barberque-restaurang, en brittisk pub och en gammaldags orientalisk bar döpt efter Aga Khans häst (Shergar).
Ett givet utflyktsmål är de över 2 000 år gamla buddistiska stuporna i Sanchi, som är världsarvsklassade och ligger en och en halv timmes buss- eller taxiresa norrut (läs mer i kaptilet Sanchi längre fram i boken).
157 Shamla Hill, Bhopal

3. Sheesh Mahal, Orchha, Madhya Pradesh

I den lilla historiska byn Orchha, en gång huvudstad i det hinduiska kungariket Bundelkhand, sticker tinnar och torn från de slitna palatsen upp ur bysiluetten lite här och var. Man känner sig som förflyttad till en saga, måste hela tiden gnugga sig i ögonen för att förstå att det är här och nu.
I ett av de gamla kungapalatsen driver delstatens turistbyrå hotell. Det materiella flagnar och spricker, men atmosfären gnistrar och skimrar som i en uråldrig sägen om indiska maharajor. Inget är riktigt lyxigt, men allt är å andra sidan genuint historiskt och liknar inget annat. Receptionen med dess åttakantiga pelare, fem meters takhöjd och fåtöljer med spatiöst sittdjup ger en känsla av kunglig banketthall. Billigt för vad man får uppleva, därför ofta fullbokat.
Bredvid Jehangir Mahal, Orchha

4. Ajit Bhawan, Jodhpur, Rajasthan

Där ett bord av ett elefantöra som balanserar på en snabel. Där ett pennställ av en buffelhov. Där ett par enorma elefantbetar. Där ett rytande, uppstoppat lejon. Där en gammal vagga omgjord till barskåp. Och där en tavla med namnen på Jodhpurs alla maharajor i rakt nedstigande led – från 1212 fram till idag.
Ajit Bhawan byggdes på 1930-talet för Maharajadhiraj Sir Ajit Singhji, brodern till den sista styrande maharajan av Jodhpur. Det finns många lyxigare och mer storslagna maharajapalats-hotell i Rajasthan, bland annat Umaid Bhawan i samma stad, men detta lilla palatspensionat är mycket mysigare och hemtrevligare. Trädgård, pool, en stor samling veteranbilar och en hotelledning som säger sig vara ekologiskt besjälad. Bra mat i restaurangen.
Ajit Bhawan kallar sig för Indiens första heritage hotel, vilket fritt översatt betyder kulturarvshotell.
Airport Road, Jodhpur

5. Jaisal Castle, Jaisalmer, Rajasthan

Bo i ett gammalt handelshus – haveli – som är ihopbyggt med den gamla medeltida stadsmuren i en stad som ligger långt ute i öknen. Det låter romantiskt – och är romantiskt.
På Jaisal Castle är man ljusår från den standardiserade hotellkulturen med det ena rummet till förväxling likt det andra och med likadana möbler, gardiner och sängöverkast. Här är varje rum unikt. Nischer, portaler, vittrad sten, textilier och möbler i öknens folklorestil.
Från taket har man makalös, milsvid utsikt över den platta Thar­öknen och på innergården dricker man sitt eftermiddagste, som om man vore en kamelberiden handelsresande på väg till Babylon som bara stannat för att rasta och lasta mer siden, kryddor och silver.
Jaisalmers fort

6. Jagat Niwas Palace, Udaipur

Udaipur i södra Rajasthan har många hotell som brukar hamna högt på listan över världens mest fantastiska ställen att bo på. Liksom på andra platser i Rajasthan handlar det om flera hundra år gamla, ombyggda maharajapalats och köpmannahus (havelis). De flesta topplistor rankar Lake Palace Hotel högst, maharajans överdådiga byggnad som ligger mitt ute i Picholasjön. Men där är rummen ofta fullbokade månader i förväg och en natt kostar minst 2 000 kronor – och då får du inte ens ett av de fina rummen med sjöutsikt.
På Lal Gath vid sjökanten finns ett annat traditionstyngt hotell i en helt annan prisklass, med lika mycket charm, men givetvis med mind­re lyx.
På Jagat Niwas är väggarna metertjocka och trädörrarna tunga med gnisslande gångjärn, värdiga fängelsehålorna i ett gammalt sagoslott. Prakten fortsätter med stengolv, pelare, alkover och i vissa rum med traditionella muralmålningar direkt på stenväggarna. Och att sitta på takrestaurangen och äta middag med utsikt över sjön som glittrar i stadens ljus är en stämningsfull upplevelse.
Hotellet bjuder på en lustig såp­opera. Hotellet består av två sammanbyggda havelis. Två bröder står som ägare, den ena äger det ena huset, den andra brodern det andra. Men husen har gemensam ingång och är renoverade så att de uppfattas som ett och samma hus. Så det naturliga skulle vara gemensam drift. Man enades om gemensamt namn och marknadsföring utåt. Men man valde en annan lösning för den inre driften. Ena brodern äger 15 rum, en reception, en resebyrådisk och en souveniraffär. Den andra brodern äger sju rum, hotellrestaurangen och driver en egen resebyrådisk, en egen souveniraffär och en egen reception – allt i samma lobby.
– Det är upp till gästerna att välja vid vilken disk de vill checka in och och boka sina tåg- och bussbiljetter, säger den ena brodern. Vi är vänner, fast vi konkurrerar. Jag såg att du bokade dina tågbiljetter till Delhi hos brorsan, vad tog han i provision?
– 75 rupier, svarar jag.
– Hmmm, jag tar bara 20! svarar han.
– Jag visste inte att du var billigare, säger jag urskuldande.
– Men nu vet du, säger han och skiner upp i ett brett serviceleende.
24–25 Lal Gath

7. Allahabad Regency, Allahabad

Allahabad är trots namnet mest känt för den årliga religiösa festivalen när hinduiska pilgrimer kommer för att bada där Ganges flyter ihop med Yamuna. Och så är Indiens förste premiärminister, Jawaharlal Nehru född här. Civil Lines heter stans centrumkvarter, byggt av britterna för att hysa administrationen för styret av Gangesslätten. Morisk-viktorianska bungalower inbäddade i grönska, gömda bakom murar. Ett av de gamla koloniala bostadshusen har blivit ett varsamt renoverat hotell med 1800-talsatmosfär och minnen av kolonialt leverne.
Trädgård, pool, gym, bastu och jacuzzi. Under bröllopssäsongen (november–januari och juni–juli) är det ofta fullbokat av bröllopsgäster till de överdådiga bröllop som hålls i trädgården.
16 Tashkent Marg (som hette Edmon­stone Road under kolonialtiden)

8. Panjim Inn, Panaji, Goa

Goa styrdes av Portugal ända fram till 1961. Först 14 år efter det att resten av Indien blivit självständigt införlivades Goa i Indien. Panjim Inn i Goas lilla, gemytliga huvudstad, är något annat än andra gamla kolonialhotell i Indien. Här härskar ännu portugisisk smak och stil.
Här går allt i mörkt trä. Karmfåtöljer med rottingsitsar, verandor, sängar, bord och utanför palmblad som rasslar i havsbrisen. Murrigt och knarrande som i ett kolonialt, portugisiskt rikemanshus. Att kliva in på Panjim Inn är som att komma hem till en vän. Slå dig ner i salongen, drick ett glas goanskt portvin och känn doften av ädelträmöbler och en tid som flytt.
E212, 31 Janeiro Road, Fontainhas, Panaji

9. Husbåt, Alappuzha, Kerala

Husbåtens utombordare surrar dovt när vi klyver den övergödda Vembanadsjöns vattenyta med dess flytande öar av vattenhyacinter, som trasslar in sig båtarnas propellrar och fiskarnas nät.
Vi har köpt 24 timmars lyxsemester i en ombyggd ristransportbåt med bambutak, chilistark, kokosdoftande keralabuffé, sovrum med hotellsängar och salong i fören med rottingmöbler, fruktkorg, färska kokosnötter som dricks med sugrör och fri sikt över vattenvidderna, vattenvägarna, vattengränderna.
Husbåtens personal, tre män som nyligen lämnat jordbruket för jobb i turistbranschen, behandlar oss som kungar och berättar om Keralas kulturarv och om buddisttempel och kyrkor längs vår väg. Men de säger också saker som:
– Stålproduktion är det viktigaste för ett lands utveckling.
Ankor som kvackar. En tupp som gal. En cykel med rasslande kedja på jordvallen mellan farleden och risfältet. Vid horisonten anar vi en bro över sjön och där bakom havet, som glittrar i eftermiddagssolen. Vi hör avlägsna ljud, som färdats långt över vattnet och trasats sönder av vinden, ljud från bussar och bilar som tutar och accelererar på Highway 47, Keralas kaotiska huvudled.
Vi gungas av vattnets rytm, med doft av dy, gräs och blommor i näsborrarna, bort från avgaser och asfalt.
Över sjön, uppför floden, in i en kanal och ut på floden igen.De flesta husbåtar utgår från Alappuzha

10. Coconut Lagoon Resort, Kumerakom, Kerala

Mellan kanaler, sjöar och risfält ligger detta stora hotell med bungalower, byggt i traditionell stil, med pool och ayurvediskt spa. Du anländer med båt, en bom över kanalen fälls upp och du glider in mot receptionen. Du kliver upp ur båten, får en välkomstdrink i handen. Mer James Bond-film än så kan det inte bli. Men här finns ingen ond mr Blofield, bara vänlig hotellpersonal och gudomlig avskildhet. Hotellet ligger i Kumerakom, strax utanför Kottayam, där Arundhati Roy, författaren till De små tingens gud, växte upp. Vill du ordnar hotellet utflykter på sjön och husbåtsutflykter på floderna och kanalerna och över sjöarna som med ett gemensamt namn kal­las The Backwater.

P.O. Box 2, Kumerakom

Indien ett tryggt och säkert resmål

Jag pratade om att resa i Indien i SVT:s Gomorron Sverige imorse.

Gruppvåldtäkten i New Delhi: Hinduhögern bekänner färg

Vissa vet man var man har. Ledaren för hinduhögerorganisationen RSS, Mohan Bhagwat, anser att våldtäkter i Indien är vanligare i städer influerade av västerländska värderingar. Han säger också att kvinnans roll är att sköta hushållet och att mannens roll är att dra in pengar till familjen. Uppdelningen är ett socialt kontrakt som inte får brytas.  

- Om du besöker byar och skogar i landet träffar du inte på några incidenter med gruppvåldtäkt och andra sexbrott. De är typiska för urbana miljöer, säger RSS-ledaren. 

I själva verket tyder allt på att det är tvärtom. Gruppvåldtäkten i New Delhi 16 december var en avvikelse på flera sätt. Dels är överfallsvåldtäkter betydligt mindre vanliga än våldtäkter som utförs av nära anhöriga, dels är brottsplatsen oftare byar och småstäder, där gamla patriarkala värderingar är starka, än storstäder. Läs mer!

En annan reprsentant för hinduhögern, ledaren för chauvinistiska högerpartiet MNS i Bombay, Raj Thackerey, säger att orsaken till ett ökat antal gruppvåldtäkter i Indien kan skyllas på alla som kommer från delstaten Bihar. Invandrade män från fattiga Bihar har länge fått vara hinduhögerns syndabockar för allt som gått fel i Bombay.  Läs mer!

Trött på tokerier? Läs istället indiska journalisten Basharat Peers insiktsfulla krönika i The New Yorker.

"Indien berömmer sig för sin demokratiska polityr, för sin sociala mobilitet och för att man har mer frihet än i något av sina grannländer. Indien hade kunnat berätta om den orädda unga kvinnan (den 23- åriga sjukgymnaststudenten) som ett exempel på sin egen framgång … om det inte vore för att hon angripits och mördats." Läs mer!

Läs också den kloka tidningen Tehelkas analys av våldtäkter i Indien.

Och läs tidningen Outlooks intressanta genomgång av händelserna.

Radioprat om gruppvåldtäkten i New Delhi

I P4 Extra idag klockan tolv pratar jag om effekterna av protesterna mot kvinnovåldet i Indien i efterdyningarna av gruppvåldtäkten av den 23-åriga kvinnan i New Delhi 16 december.

Lyssna! (Indieninslaget är 5.20 in i sändningen)

Nu trycks New Delhi-Borås

I nästa vecka trycks New Delhi–Borås – den osannolika berättelsen om indiern som cyklade till kärleken i Sverige.

Officiellt utgivningsdatum 20 februari.

Läs mer!

Beställ boken här!