2009-09-08

Kamelkommers i Tharöknen


25 oktober drar årets upplaga av kamelmarknaden i Pushkar igång.

Varje år samlas 100 000-tals människor och kameler till jordklotets största kreatursmarknad. I lilla Pushkar pågår i en vecka i sträck ett frenetiskt bjudande, prutande och köpslående i skuggan av mjukt rundade pucklar – allt väl bevakat av tusentals turister från jordens alla hörn.

I det grå gryningsljuset skramlar den första megafonen igång. Sedan en till och en till. Enkla plåttrattar av matt zink. Ur trattarna strömmar indisk populärmusik på högsta volym och med mer knaster och brus än vad som borde vara möjligt att åstadkomma om man inte förstör ljudet med flit.

Kamelerna på den dammiga sandslätten slår upp sina håriga ögonlock, sträcker sina ormhalsar mot himlen och vrålar rakt ut i universum. Det låter som om djävulen vaknat med huvudvärk: ett instängt, ångestfullt och på samma gång hysteriskt gurglande.

En kvart efter soluppgången är hela marknadsplatsen ett inferno av olika ljud och inte förrän midnattstimmen slår sjutton timmar senare får öronen vila.

Kamelmarknaden i Pushkar i öknen i den indiska delstaten Rajasthan är inget för folk med svaga nerver. 200 000 människor. 50 000 kreatur. 150 decibel. En vecka i sträck.

De har kommit vandrande eller åkande i skrotfärdiga bussar över ökenvidderna från byar runt omkring i Rajasthan. Många har med sig kameler, kor, tjurar, hästar och åsnor, andra kommer för att ta sig en bläcka, roa sig på det mobila tivolit och glo på spektaklet.

Pushkar Cattle Fair eller Vimmerby marknad – topografin är väsensskild, djuren ser inte likadana ut, musiken klingar olika, men i grund och botten handlar det om samma sak.

Män med potenta Josef Stalin-mustascher, turbaner, skrynkliga höftskynken, torra, seniga ben, silverbroderade skor med en liten spira längst fram (som om skon vore ett slott, ett byggnadsverk). Kvinnor i sarier i klara färger med silver- och guldapplikationer, näsringar stora som tefat, armarna täckta av plastarmband ända upp till armbågarna.

Männen går med rejäla, självsäkra steg och fasta blickar. De går som om de smittats av kamelernas malande passgång; de gungar fram genom marknadsvimlet med sina smala bruna cigaretter i mungipan. Ett slags mjuk vågrörelse; resultatet, antar jag, av allt ridande, av att ständigt vara i rörelse över detta tysta, flacka landskap som är lika majestätiskt och tomt som ett kargt svenskt kalfjäll. Samtidigt verkar männen på något vis inneslutna i sig själva. Det osannolika oväsendet från megafonerna irriterar dem inte mer än svagt surrande mygg.

Kvinnorna från byarna går med nersänkta blickar, minst tio och tio – lutande sig mot varandra. Vana vid hemmets avskildhet, osäkra på offentlig mark. Korsar gatan tillsammans, när och hur som helst, mitt framför bilar och bussar, som måste tvärbromsa för att släppa fram dessa trippande kvinnohopar.

Ska du köpa kamel och vill ha ett varierat utbud är detta jordens utan konkurrens bästa plats.

Jag klättrar upp till ett av byns två bergstempel. Sandslätten runtomkring de vitmenade sockerbitshusen i Pushkar långt där nere i den dallrande hettan är prickig av kameler. Ett område stort som 30–40 fotbollsplaner och allt är en enda kamel-mega-marknad. Kivik, Jokkmokk och Skänninge framstår som fjuttiga familjesammankomster vid en jämförelse.

Solnedgång. Eldar tänds ute på sandhavet. Kamelspillningen, som används som bränsle under kokkärl och vattenkittlar, brinner så det sprakar, chapatis (ojäst indiskt bröd) fräser i stora järngrytor och en skir, vit rök stiger upp och lägger sig som en tunn, nästan genomskinlig hinna en meter ovanför sanden. Värmer försvinner och nattkylan kryper upp ur sänkorna – behagligt som att kliva in i ett svalt snabbköp en het sommardag.

När dagens alla kameltransaktioner är över börjar festen. Högen av rostiga stålkonstruktioner (tidigare under dagen undrade varför ingen fraktat den till närmaste soptipp) visar sig vara ett tivoli. Det mopedmotordrivna pariserhjulet snurrar och blinkar. Den mindre, handvevade barngungan gnisslar och knarrar.

Hårdsminkande dragshowartister – populärt även i Indien – uppträder på en scen framför ett cirkustält och publiken tjuter av skratt åt de utklädda männens höftvickningar.
Det är trångt som i en sardinburk på marknadsgatan.

Kamelsiluetter mot rödlila himmel. Hemmabyggda ljusorglar och distorsion.

Kamelmarknaden i Pushkar arrangeras i oktober–november varje år. I år (2009) är datumen 25 oktober–2 november.

1 kommentar:

tantrikblog sa...

Åh, vilken underbar skildring!

Jag har varit i Pushkar ett par gånger (1991 och 2006), men aldrig under kamel- och boskapsmarknaden.
Någon gång vill jag uppleva detta.

Det som slog mig när jag kom tillbaka efter 15 år (förutom att ett par bybor kände igen mig) var den enorma utveckling Pushkar har genomgått.

Inte bara i posiiv mening då. När jag var där 1991 var Pushkar lugnt, pittoreskt, vackert, stilla, förvisso en turiststad för allehanda backpackers, men tillräckligt svårtillgängligt för att det inte skulle bli helt smockfullt. Och inga bilar, knappt ens mopeder.

Nu ligger butikerna på rad, bussarna går ända fram, motorcyklar rusar fram längs de smala gränderna, och det är ett liv och ett stoj utan like.

Men det går förstås fortfarande att hitta lugna hörn i Pushkar, om man håller sig bora från de mest trafikerade gatorna.

Savitritemplet har jag besökt flera gånger, och blev 1991 god vän med pujarin där, Beni, och 2006 hälsade jag på honom i hans hem. Nu är han gammal och orkar inte längre gå upp för trapporna till templet - men det händer att han blir buren dit i bärstol.

Tack för din blogg!
Som gammal Indien-diggare kommer jag att följa den framledes.

Leta i Indien Online