2009-11-06

Röda Indien


Hammaren och skäran målade på husväggar och gator som fått namn av Marx, Engels, Ho Chi Minh och Lenin.

Nej, det är inte en 30 år gammal arkivbild från Östberlin, Moskva, Peking eller Hanoi.
Det är färska intryck från Kerala och Västbengalen, två indiska delstater som i decennier färgats röda av det styrande Indiska kommunistpartiet.

Sydindiska Kerala har ett världsrekord: här röstades ett kommunistiskt parti till makten i demokratiska val 1957 – för första gången i världshistorien.

Västbengalen, där Calcutta är delstatshuvudstad, har ett annat världsrekord: där har kommunisterna styrt utan uppehåll sedan 1967. Alltså: världens mest långlivade demokratiskt valda kommunistregering.

Communist Party of India (Marxist), som största indiska kommunistpartiet heter, är märkvärdigt på flera sätt. Läser man partiprogrammet ser man att det är hardcore marxism.

Partiprogrammet slår fast att indiska staten är ett ”organ för bourgeoisien och jordägarna med stöd av utländskt kapital”. Målet är en indisk revolution och därefter en ”folkdemokrati som leds av arbetarklassen”.

Så formulerade sig många kommunistpartier världen över fram till åren efter Sovjetunionens kollaps på 1990-talet.

I Indien är den marxistiska teorin intakt 20 år efter murens fall.

Indiska kommunistpartiet hyllar socialismens landvinningar i Kina, Vietnam, Nordkorea och Kuba. Regimerna i Sovjet och länderna i Östeuropa före murens fall beskrivs fortfarande som framgångsrika, tros deras snöpliga fall, även om man idag medger att vissa misstag begicks.

De indiska kommunisterna anser också att många kapitalistiska länder är välfärdsstater på grund av Sovjets goda exempel och inget annat. Inte ett ord om Västeuropas reformistiska arbetarrörelse och socialdemokrater.

1991 intervjuar jag ordföranden i den styrande vänsteralliansen i Västbengalen, tillika politbyråmedlem i kommunistpartiet. Vi träffas på hans kontor i centrala Calcutta. På väggarna hänger porträtt av Lenin, Stalin och Ho Chi Minh. Jag frågar honom om murens fall påverkat partiets linje.

Han svarar ett dundrande ”Nej” och tillägger att vad som just hänt i Europa inte påverkar den marxistiska teorin”.

17 år senare, 2008, är jag med på kommunistpartiets möte i en park i staden Thrissur i Kerala. De röda fanorna vajar och mässingsorkestern spelar marschmusik när medlemmarna tågar in. Män, kvinnor och pionjärer är klädda röda skjortor med axelklaffar och baskrar eller officersmössor. Mötesordförande vrålar kommandon. Partimedlemmarna gör honnör och ropar slagord. ”Leve den indiska revolutionen!”.

Men nu följer ett indiskt reptick. Trots all kommunistisk retorik tror jag att till och med europeiska vänsterliberaler skulle kunna tänka sig – om de nu vore indiska medborgare – att rösta på Indiska kommunistpartiet.

Förklaringen är att kollisionen mellan ett parti som är doktrinärt marxistiskt och en statsapparat som är liberalt parlamentarisk resulterat i en pragmatisk socialliberal politik.

Tilltron till offentliga sektorn har varit stor i hela Indien ända sedan självständigheten. Men medan offentliga skolor och vårdcentraler funkar uselt eller inte alls i många delar är de mer än fagra löften i de kommunistiskt styrda delstaterna.

Kommunistpartiet har genomfört flera framgångsrika jordreformer, de har minskat korruptionen, vitaliserat bydemokratin och satsat på utbildning och hälsovård. Resultatet är, framför allt i Kerala, en vital närdemokrati och välfärdssiffror som övriga Indien än så länge bara kan drömma om.

Sen följer nästa indiska reptrick. Indiska kommunistpartiet är idag hyfsat duktiga på näringslivspolitik. I decennier skrämde kommunistiska fackföreningar med sina ständiga strejker bort privata företag från Västbengalen och Kerala. Men sedan några år tillbaka har delstaterna framgångsrikt satsat på it-industribyar och ekonomiska frizoner för att locka till sig såväl indiska som utländska företag.

Paradoxalt nog ser det ut som om politiken att skapa nya jobb genom att flörta med storföretagen kan bli slutet på decennier av brett väljarstöd för kommunisterna.

När den kommunistledda regeringens ville expropriera mark för två ekonomiska frizoner för en indisk bilfabrik respektive en indonesisk kemisk industri satte sig byinvånarna på tvären.

Där stod på ena sidan: folket – bönderna, lantarbetare och diversearbetarna, som fick stöd av en ohelig allians av ett liberalt oppositionsparti och maoistiska grupper.

Och på andra sidan: polisen som representant för Communist Party of India (Marxist).

Marken färgades röd av blod när ett tjugotal demonstranter sköts ihjäl av polisen.

I byvalen som följde i Västbengalen förlorade partiet en tredjedel av sina väljare, vilket var en historisk minskning. I parlamentsvalet i våras fortsatte kommunisternas holmgång.

Indisk politik handlar egentligen inte så mycket om höger och vänster. Snarare om partier som försvarar den sekulariserade staten och partier som vill se ett Indien där hinduer går först.

Kommunisterna är tillsammans med styrande Kongresspartiet enda partiet som inte riktar sig till en kast, en religion, en etnisk eller språklig grupp, utan till alla indier.

Trots att de inte gjort upp med gårdagen tror jag att de just därför har framtiden för sig.

Sändes i en kortare version i Obs i tisdags 3 november. Man kan lyssna på det om man vill.

1 kommentar:

Linda sa...

Intressant! Tack för en fantastiskt inspirerade och lättöverskådlig blogg. Lämnar Sverige för Indien om exakt en månad. Resenerverna kom igång ordentligt nu...!

Allt gott!

Vänligen // Linda

Leta i Indien Online