Renovera världens kontor!

Om Kina är världens verkstad är Indien världens kontor. Kinas ekonomiska boom grundar sig på att man syr fotbollar och t-tröjor, tillverkar datorer, mobiltelefoner och teveapparater åt den rika världen. Indiens framgångar bygger på att man tar hand om den rika världens administration och kundservice, programmerar datorernas mjukvara och sköter forskningen och utvecklingen av de högteknologiska systemen.

Verkstaden och kontoret är givetvis en förenklad bild, men den ger ändå en målande beskrivning av hur de båda asiatiska jättarna nischat sig i den globala ekonomin.

Indiens teletjänst- och IT-industri har de senaste tio åren växt tiofalt och skapar varje år hundratusentals nya jobb, framför allt i städerna. Och för varje nytt avancerat IT-jobb uppstår flera nya lågavlönade servicejobb. Stadsbefolkningen växer därför snabbt. Megastäderna New Delhi, Bombay och Calcutta växer rasande snabbt.

Indien har i dag 10 av världens 30 snabbast växande städer – fram till 2020 förväntas ytterligare 140 miljoner landsbygdsbor flytta in till stan.

Men parallellt med ökat välstånd och framtidshopp växer storstädernas slumområden. Hälften av Indiens stadsbor måste fortfarande lämna hemmet för att hämta vatten i brunnar och från offentliga kranar. Och en fjärdedel av stadsborna har inte tillgång till en toalett.

I Bombay, som gärna ser sig som Indiens Shanghai, är bostadsbristen som störst. 27 000 människor trängs på varje kvadratkilometer, fyra gånger tätare än i Hongkong. 73 procent av stadens invånare bor i hushåll med ett rum – och det rummet rymmer också köket.

Nästan hälften av Bombays invånare bor i slummen. Det finns storstilade planer på att riva Bombays slum – se till exempel det här reportaget från slumområdet Dharavi mellan Bandra och Mahim mitt i Bombay – och bygga kommunala sjuvåningshus för de fattiga. Men än så länge är det bara planer.

Det är bråttom. För om Indien är världens kontor ligger det i ett hus som mycket snart måste renoveras för att inte falla ihop.

Jämfotahopp över industrialiseringen

Asiatiska utvecklingsbanken är skeptisk till Indiens hat trick att gå direkt från ålderdomligt jordbruk till modern IT-industri.

Men den kommunistiska delstatsregeringen i Kerala med finansminister Thomas Isaac som ivrig påskyndare tror att det är fullt möjligt att göra ett historiskt jämfotahopp över industrialiseringsfasen och gå från risodling till datorer.

Högteknologiföretagen gynnas dessutom av den nya öppna ekonomin. Man kan säga att globaliseringen till och med är en förutsättning för deras framgång.

– Vi satsar på högteknologisk infrastruktur så att IT-företagen kan ta tillvara globaliseringens möjligheter, säger Thomas Isaac.

– Jag tror på en hållbar utveckling för såväl jordbruket som IT-sektorn.

– Men allt handlar om produktivitet, säger Thomas Isaac snabbt. Vi kan inte hålla oss kvar vid gamla. Vi måste effektivisera. Annars går vi under i den globala konkurrensen.

Talibanisering av indiskt kulturliv

Allt fler indiska filmer lämnar den ofarliga mytologin och ger sig i kast med verkligheten. Men verkligheten svarar med att ställa till problem för filmindustrin. Alltid är det någon religiös eller politisk grupp som känner sig kränkt.

Hinduiska partier på högerkanten har krävt förbud mot visning av Deepa Mehtas Oscarsnominerade ”Water” (om en hinduisk sed att diskriminera änkor), medan kristna grupper lyckades få ”Da Vinci-koden” bannlyst i Sydindien.

Senast filmen som utsatts för bojkott är Rahul Dholakias ”Parzania” som handlar om kravallerna i delstaten Gujarat 2002, då över 2.000 muslimer dödades av en hinduisk mobb.

Polisen i Gujarat, som leds av ett hinduchauvinistiskt parti, har anklagats för att passivt ha sett på när kravallerna bröt ut. Därför beslutade Gujarats biografägare – påhejade av hinduiska högergrupper – att inte visa den kontroversiella filmen.

”Den berömda demokratin i vårt land håller på att urholkas av talibanisering”, kommenterade regissören Ashoke Pandit i tidskriften Tehelka.

Andra regissörer föreslog att svara med samma mynt: vi bojkottar Gujarat. Inte en Bollywoodfilm får visas i den trilskande delstaten. Men producenterna sa nej. Inkomstbortfallet skulle bli för stort. Bollywood styrs trots allt av pengar, inte av politik.

Publicerad i DN 25 mars

Percy väcker känslor

Här på bloggen skrev jag i början av februari om mitt möte med Percy Barnevik i Madras. Läs inlägget här.

Det blev också en intervju med Percy om hans biståndsprojekt i Indien för Veckans Affärer. Intervjun finns på Ekonominyheternas sajt där man kan läsa en mängd ömsom hatiska, ömsom beundrande kommentarer. Percy Barneviks biståndsprojekt väcker starka känslor.

En tidning du måste läsa

Tehelka är en spännande veckotidning som blandar politik, sociala frågor och kultur, en efterträdare till sedan länge insomnade Illustrated Weekly of India. Tehelka är en tidning som man önskade det fanns en svensk motsvarighet till.

Läs den på nätet hemifrån på www.tehelka.com eller köp den av gatupojkarna och -flickorna som säljer tidningar vid trafikljusen i New Delhi och Bombay när du landat i Indien.

Stor i orden, liten på jorden

Indien har i decennier genomsyrats av kongresspartiets ”indiska socialism”, men har paradoxalt nog världens mest privatiserade sjukvård. En indisk paradox! Hur kan det komma sig? Jo, den offentliga sektorn är en papperstiger. Stor i politiska högtidstal och femårsplaner, liten i verkliga livet.

Så här har det sett ut länge: bara 21 procent av de totala kostnaderna för sjukvård kommer från staten, kommunerna och byråden, resten från privata vårdföretag. I flera delstater går hälften av alla barn i privata skolor.

Varför väljer de indier som har råd privata skolor och sjukhus? Svaret är enkelt: den offentliga välfärden fungerar oftast uruselt.

Varför? Framför allt tre faktorer ligger bakom det klena resultatet: hierarkiskt tänkande (kastsystem), obefintligt ansvar för samhällets gemensamma projekt (istället svågervälde och familj-ism) och korruption (skapad av de minimala lönerna för de offentliganställda, som måste ta pengar under bordet för att överleva).

Men varför är den icke-fungerande administrationen inte landets största politiska fråga? En ledarskribent på dagstidningen Daily News & Analysis svarar så här: eftersom medelklassen bara konsumerar privat utbildning och vård märker de inte hur illa det är ställt.

Men när ska den offentliga papperstigern få liv – om inte nu när skatteintäkterna ökar mer än regeringen förväntat sig på grund av att fler får jobb, lönerna stiger och konsumtionen ökar?

Men räcker det med mer pengar? Ja, jag tror det. Det är fattigdomen som drivit fram det snäva grupptänkandet, korruptionen och nepotismen. Men precis som Sida inte kan skicka ett kuvert med pengar och hoppas på det bästa kan inte indiska regeringen bara anslå pengar i stolta fattigdomsbekämpande program. De måste också göra den offentliga sektorn effektiv. Annars försvinner pengarna i många statliga tjänstemäns fickor.

Svält är lika med mord, anser FN-sändebud

När FN-sändebudet Jan Ziegler besökte svältdrabbade områden i Indien förra året och med egna öron hörde familjer berätta om sina öden hade han bara ett ord för att kommentera vad han upplevt: Mord. Detta är inte svältdöd, detta är mord.

Det berättar den svenska juristen Parul Sharma som bedriver projekt för fattiga i Kerala, Delhi, Varanasi och Jaipur. Projekten förser minst 900 barn med mat genom så kallade frukostprojekt.

Hon jobbar med att förstärka lokala organisationer som kanske aldrig kan få bidrag från organ som Sida, eftersom de inte kan kommunicera på engelska eller har den ekonomiska kapaciteten att skriva formella rapporter i västerländsk stil. Men de här organisationerna har jobbat i tiotals år med att få bort fattigdomen.

2008 planerar Parul att starta en fond för flickbebisar i delstaten Punjab i norra Indien, som har ett väldigt lågt antal kvinnor i förhållande till antal män (876 kvinnor per 1 000 män, enligt 2001 års folkräkning).

Tanken är att stärka de vuxna kvinnorna så att de vågar säga nej när de tvingas abortera bort sin dotter. Insamlingen för projektet har redan börjat och ska täcka behovet för 500 småflickors utbildning och välmående. Parul Sharma lovar att inte ett öre går åt administrative kostnader, varken i Sverige eller i Indien.

Vill du stödja eller bara veta mer, kontakta Parul Sharma på parulsh@hotmail.com.

Två nya Indienböcker

I september kommer jag med två nya Indienböcker.

Indien - personlig guide (Vagabond förlag). En uppdatering och utökning av förra upplagan, som kom 2004. Nya platser som får egen guide i nya upplagan är bland annat Chennai (Madras), Maduari, Thiruchirapalli, Pondicherry, Mamallapuram, Bhubaneshwar och Puri.

Indien – Elefanten som började dansa (Bilda förlag). En bred berättande reportage/faktabok om allt från religion, historia och politik till äktenskap, mat, kultur och miljörörelsen. Kort sagt: en bra förstabok för alla som vill veta mer om Indien. Fungerar också bra som komplementbok till resguiden ovan.

Informationsspill på indiskt callcenter

Indiens callcenter sköter kundservicen åt västerländska försäkrings- och bankkunder. Har de en dold agenda som går ut på att kopiera våra konfidentiella kredit- och personuppgifter och sälja dem till terrorister?

Det antyder i alla fall den amerikanska lobbyorganisationen No Jobs For India. Outsourcing till Indien, hävdar de, ”… handlar om ditt bankkonto, din kreditinformation och andra personliga uppgifter, som hamnat i utlänningars händer”. ”Hur lätt vore det inte för terrorister att skaffa sig den här informationen?”

Vreden är förståelig. Vem som helst som förlorar jobbet till ett låglöneland kan bli förbannad.

Men hur ny är egentligen idén om att lägga ut servicejobb utomlands? Inte ny alls, svarar författaren och nobelpristagaren i ekonomi Amartya Sen som just nu är i Bombay och ger gästföreläsningar. Idén om att outsourca arbetsprocesser har rötterna i antiken (han nämner kineser som på 800-talet outsourcade översättningen av sanskrittexter), har alltid funnits och kommer aldrig att försvinna, inte så länge det är kvalitativt och ekonomiskt fördelaktigt, säger han.

Men rädslan för informationsspill utgör hela idén till den brittisk-indiska filmen ”American Daylight” som visats på filmfestivaler världen över och snart går upp på Bombays biografer. Den amerikanska miljonären Lawrence vill hindra sin fru från att länsa deras gemensamma konto, som handhas av Sujata på ett callcenter i New Delhi. Sujata – som i telefon kallar sig Sue – överträder reglerna och förser Lawrence med kreditinformation om sin fru.

Jag är glad att den brittiske regissören Roger Christian inte valde terroristtemat utan lät farhågan istället få blomma ut i ett romantiskt triangeldrama.

Kärlekshistorier mellan väst och öst på vita duken är ju heller inget nytt, men har byggt på att den ena parten (oftast man) står för västerländsk alienation och den andra (oftast kvinna) primitiv naturlighet. I ”American Daylight” är det annorlunda, precis som när det gäller den nya globala arbetsordningen, där Indien inte längre bara är producent av råvaror utan också står för teknisk expertis.

Sujata är ingen lycklig oförstörd vilde i en före detta europeisk koloni. Hon är en hårt arbetande kvinna i ett modernt Indien med högt tempo, med allt fler fall av hjärtinfarkter, diabetes och utbrändhet.

Publicerad i DN 23 februari.

Gautampuri nästa

Herman Barsk gör en fasansfull upptäckt på en restaurang i Gautampuri – ett indifierat Göteborg i en framtidsvärld där unionshuvudstaden inte heter Bryssel utan New Delhi. I tandooriugnen hittar Barsk förkolnade rester av fyra mördade män.

Det är upptakten till Zac O’Yeahs roman ”Tandooriälgen” (Ordfront 2006).

Låter intrigen alltför skruvad? Verkligheten bakom ”Tandooriälgen” är nog så bisarr. På kvällen 2 juli 1995 skjuter före detta ordföranden i indiska Kongresspartiets ungdomsförbund sin fru med tre skott. Motivet: svartsjuka. Tillsammans med restaurangchefen på ett populärt turisthotell i New Delhi häller han ghi – smörolja – på liket och stoppar in det i den heta tandooriugnen.

Verklighetens Herman Barsk, Nazim Kunju vid Delhipolisen, undersöker en misstänkt restaurangbrand – smöroljan rykte förskräckligt! – och gör en lika fasansfull upptäckt som sin litterära efterföljare.

Efter en veckas polisjakt grips ungdomsförbundsledaren. 2006 döms han till döden. Ännu återstår högsta domstolens prövning av tandoorifallet. Fortfarande får många Delhibor kväljningar när de läser menyernas frestande beskrivningar av olika tandoorirätter.

Nyligen braskade andra rubriker: Indiskt stålföretag köper brittisk ståljätte. Den ena pelaren i kol- och stålunionen – förstadiet till EU – håller på att bli… indisk. Nackhåren reser sig.

Publicerad i DN 4 mars.

Inga fler ravepartyn i månens sken

Månskenspartyn, hippiefester, freak-out-tillställningar … på sjuttiotalet började unga västerlänningar ordna nattliga fester i norra Goa. Traditionen levde vidare in i åttiotalet och fick ny kraft i mitten av nittiotalet med Goa Trance, en egen dansmusik med Goa Gil som starkast lysande stjärna.

Goa Gil heter egentligen Gilbert Levey och kommer från San Francisco. 1969 reste han landvägen från Europa till Indien. Under stora delar av sjuttiotalet arrangerade han fester vid Anjuna Beach. Goa Gil var hans identitet som indifierad hippie-sadhu.

När Goa Gil för några år sedan fick frågan vad alla dessa partyn ska vara bra för svarade han:

”Vi utvecklade ett koncept som gick ut på att vitalisera de uråldriga stamritualerna … och använda festerna för att vidga människors medvetande genom trance-dans-erfarenheten. Det är inget nytt, alla stamfolk har sedan tidernas begynnelse gjort samma sak.”

Men invånarna som bodde i närheten tyckte annorlunda. De ansåg att det handlade om en tummelplats för bortskämda västerlänningar, som bara ville fly bort från verkligheten med hjälp av droger.

Förra vintern var det slut på dansandet. Alltså, fortfarande kan man gå på nattklubbar och dansa till sent på natten tillsammans med indiska ungdomar och öl och drinkar, men utan hasch och andra tyngre droger.
Klubbscenen i Goa har med andra ord blivit mer som på andra ställen, anständig och drogfri (bortsett från alkohol förstås).

Bra eller dåligt? Goa Gil surar, men invånarna i Goa ser förbudet mot ravefesterna som en seger för folkviljan. Indien är ju ändå en vital demokrati, det vore väl konstigt om den inte skulle funka också i Goa.

Fotnot: Detta var den sista bloggrapporten från Indien vintern 2007. Jag ska nu skriva klart en ny bok om Indien som kommer på Bilda förlag i höst. Då kommer också en uppdaterad upplaga av ”Indien – personlig guide” (Vagabond förlag).