Indien "kolonialiserar" världen

Kolonialismen formade världshandeln och vårt tänkande.
Europa var centrum och kolonierna periferi.

Handeln var ensidig. Kolonierna producerade råvaror och Europa förädlade dem. Kolonierna utnyttjades. Europa utnyttjade.
Den bilden var så förhärskande att jag blev förbluffad och förvirrad när jag 21 år gammal första gången reste till Indien, gick in på ett museum och fick se romerska mynt och amforor uppgrävda ur den indiska myllan. Hur hade de hamnat där? frågade jag mig.

Svaret var att det fanns en tid före kolonialismen när Indien var världens ledande ekonomi – när Europa var periferi och Asien centrum.

Redan för 2 000 år sedan bedrev sydindiska Cholarikets intensiv handel med Europa. Portugisen Vasco da Gama ”upptäckte” Indien enligt min historiebok i grundskolan. I själva verket lotsades han rätt av östafrikanska, arabiska och indiska sjöfarare på sjörutter som var etablerade sedan länge. Det var inte ens nytt att européer färdades på dem, det hade romare och greker gjort långt tidigare.

På 1960-talet lanserades beroendeteorin av latinamerikanska nymarxister. Enligt teorin var tredje världens underutveckling resultatet av den beroendeställning de före detta kolonierna hade i förhållande till västerlandet. Jag tror att det var en riktig analys då. Men teorin döljer det faktum att flera länder i periferin brutit det beroendet och att det numera finns lönsamma tvärförbindelser, det vill säga handel Syd-Syd, liksom en omvänd ”kolonialism”, där Syd tjänar pengar på Nord.

I Indien har Europas syn på sig självt som världens centrum länge irriterat politiker och debattörer.

Se vår historia, säger de: indiska affärsmän handlade med Sydostasien för över tusen år sedan och spred först buddism och hinduism och sedan islam österut.
Se vårt bistånd i dag till de fattiga länderna i Afrika.

Och se den indiska drömfabriken Bollywood som gör filmer som ses av hundratals miljoner människor i världen utanför Europa.

Nu har de ytterligare argument för att Indien inte ligger i periferin. Det indiska näringslivet håller nämligen på att köpa sina konkurrenter i väst.
Den före detta kolonialmakten Storbritannien får i dag finna sig i att Indien är på väg att köpa in sig i flera typiskt brittiska näringar, som stålindustrin, en av pelarna i kol- och stålunionen, förstadiet till EU.

Först köpte indiska Mittal amerikanska stålkoncernen Arcelor, sedan köpte indiska Tata Steel brittiska ståljätten Corus.

Världens stålindustri domineras därmed i dag av indiska ägare.

Det indiska familjeföretaget Tata började med ett bomullsspinneri på 1870-talet och är i dag en koncern som finns i 40 länder och producerar allt från te till bilar och datorprogram. Tata planerar nu att köpa Jaguar och Land Rover från Ford. Två västerländska statusbilar – betraktade som typiskt "brittiska" – blir kanske snart indiska.

Indiska företag överväger också möjligheten att köpa brittiska symbolnäringar som Nordsjöoljan och den skotska whiskyindustrin.
Köpfesten utomlands kommenterades i de indiska morgontidningarna med rubriker som ”Imperiet slår tillbaka” och ”Tata kolonialiserar världen”.

En ledarsidekrönikör i Times of India skrev i våras att Indiens expansion i väst är ”neokolonialismens nya ansikte”. Är Indien därmed världens nya kolonialmakt? frågade han sig, men svarade nekande: ”Idén om imperialistisk kamp för världsherravälde är falsk”, skrev han, ”dagens globala integration handlar inte om kolonialism, utan om ökat ömsesidigt beroende”.

Den nya världsordningen innebär inte nödvändigtvis en rättvisare värld. Inom Indien finns vinnare och förlorare, som i alla marknadsekonomier. Men det gamla språkbruket som gjorde Nord till herrar och Syd till slavar är förlegat och grumlar synen för en uppdaterad analys av världsekonomin.

De multinationella jättarnas huvudkontor finns i dag inte bara i London och New York, utan även i de asiatiska megastäderna. Om antiglobaliseringsrörelsen vill hänga med i utvecklingen får man faktiskt börja protestera också utanför Tatas huvudkontor i Bombay.

Tack vare en årlig BNP-tillväxt i Kina och Indien på närmare tio procent har hundratals miljoner människor de senaste tio åren lyfts ur fattigdom. FN:s millenniemål att halvera världsfattigdomen fram till 2015 kommer därmed att nås med råge.

Men hur går det med rättvise- och demokratimålen?

Kina må vara ett svart hål, men i Indien har faktiskt demokratin fördjupats det senaste decenniet med satsning på byråd – och ökad öppenhet när det gäller insyn i myndighetsbeslut. Demokratin utvecklas nu nerifrån och upp, vilket gör Indien unikt i världen.

Dessutom är medborgaraktivism en stark trend i Indien. När rättsväsendet och myndigheterna diskriminerar lågkastiga och fattiga, vilket är mer regel än undantag, tar numera även medelklassen till gatorna för att protestera mot rättsrötan i det indiska samhället.

Precis som i USA på sextiotalet har domstolarna blivit en arena för politisk förändring. Metoden är enkel. När politiker och myndigheter fallerar, stäm dom!

När jag läser indiska tidningar i dag blir jag hoppfull. Indien är visserligen fortfarande ett extremt hierarkiskt och orättvist samhälle, men nu jäser det av kamplust och ilska på den indiska subkontinenten.

Och medvetenhet om problemen är som alla vet första steget mot verklig förändring.

Sänt i Obs i P1 tisdag 2 oktober.