Rastlösheten i hemmet, känslan av att världen måste vara mer än så här, längtan efter frihet och fara. I avreseögonblicket: rädsla. I konfrontation med främmande kulturer: förvirring. I sina bästa stunder: en euforisk känsla av lätthet. Efter månader på resa: hemlängtan.
Ett känsloregister välkänt för de flesta resenärer, samtidigt kännetecken på en bra reseskildring. Reseberättelser där resenären/skribenten själv inte spelar någon roll blir oftast ointressanta. Den bästa reseberättelsen rör sig ”i spänningsfältet mellan resenären och omgivningen”, som Tomas Löfström skrev i resereportagesamlingen ”Transit” (1984 - också namnet på Tomas Löfströms utmärkta hemsida), är ”ansvarslös och personlig” och som genre ”både litteratur och information, både introspektion och gränsöverskridande världsåskådning”.
I anglosaxisk litteratur har böcker som passar in på den beskrivningen – där författaren själv är berättelsens ”hjälte” – behållit sin starka ställning med världsresenärer som Redmond O’Hanlon, William Dalrymple och Jenny Diski. Men i Sverige knuffades det ansvarslösa berättarjaget ut i kylan efter Artur Lundkvist och ersattes av sextio- och sjuttiotalets rapportböcker där resenären sällan förlorade fotfästet och resmålet ensamt oftast var mödan värd.
Vad blev det för böcker av de senaste decenniernas tågluffande i Europa och rundresande i Asien? Med tanke på ryggsäcksluffandets världsomfattande utbredning är det förvånansvärt att den generat så lite litteratur. Här finns ju allt som gör en bra berättelse: flykten från sig själv, nyfikenheten på världen, en rejäl dos naivitet – och den smärtsamma och ensamma jakten på det euforiska tillstånd som kan uppstå då bagaget är lätt, närvarokänslan stor och morgondagen okänd.
Genren förtvinade inte helt. Tomas Löfström liftade till Marocko i ”Liftare” (1971) och åkte landvägen till Nepal i ”Vägen till Kathmandu” (1975), huvudpersonen i Carina Rydbergs ”Kallare än Kargil” (1987) var på flykt från sig själv i Indiens myller, Carl-Johan Wallgren undersökte Goas posthippiekultur i ”Nomaderna” (1987), Alex Garland skildrade den patetiska jakten på ett sol-, bad- och haschparadis i ”The Beach” (1996) och William Sutcliffe beskrev Lonely Planet-generationens livslust i ”En tripp till Indien” (2000). Men därutöver har det varit ganska tyst.
Australiensaren Gregory David Roberts Indienresa blev lång. Han hade inget val. Han var på rymmen från ett fängelsestraff för väpnade rån. Med falskt pass lyckades han ta sig till Indien, blev kvar och såg tio sommarmonsuner komma och gå. För att försörja sig gav han sig in i svartabörshandel och maffiakretsar, bodde och drev sjukstuga i slummen, hamnade i indiskt fängelse, levererade vapen till mujaheddin i Afghanistan, var nära att gå under i trassliga härvor av svek och hämnd, men återuppstod från de nästan döda tack vare envishet, författarambitioner och kärleken till den grönögda och mystiska schweizisk-svenska Karla.
Han antecknade intensivt under hela sin Bombaytid, även i fängelset: sittande på huk i överfyllda celler med golven täckta av urin och avföring. De fasansfulla upplevelserna dubblerade som research för romanen om hans liv. Det blev räddningen. I en intervju har han förklarat att skälet till att han inte knäcktes psykiskt av tortyren i fängelset var att ”män som inte blir brutaliserade i krig är män som har en konstnärlig ådra”.
Den envisa författardrömmen slog in – med råge. ”Shantaram” blev snabbt en global försäljningssuccé när den kom för några år sedan. När jag i vintras bodde ett par månader i Bombay var boken i händerna på praktiskt taget varenda västerländsk resenär på backpackerrestaurangen Leopold, som också var Roberts stamlokus i boken, samtidigt som den låg tvåa på en stor indisk bokhandelskedjas försäljningslista över engelskspråkig skönlitteratur.
Nu har ”Shantaram” kommit på svenska i form av en inbunden armknäckare på 941 sidor. Och snart blir den film – inspelningen startar i Bombay i januari – ett projekt som ser ut att kunna slå en bro mellan Hollywood och Bollywood: socialt engagerade Mira Nair regisserar, Johnny Depp spelar Roberts alterego Lin medan – enligt rykten på filmsajten IMDB – indiska stjärnskådisen Amitabh Bachchan gör rollen som maffialedare.
Det är en tacksam bok att filmatisera. Närvarokänslan är stark, handlingen spektakulär. Storslagna och grymma kamper à la ”Mahabharata” mellan män som strider för ideal som de uppfattar som principiellt viktiga. En mörk vandring à la ”Den gudomliga komedin” ner i ett grymt insektskrälande inferno (fängelset) och upp på skärlseldsberget (religiösa och filosofiska samtal med bildade maffialedare), som belönas med rosenskimrande himmelsk förälskelse (Karla).
Karla får personifiera den rena kärleken, precis som Dantes Betrice. Och någonstans där blir det ganska jolmigt och högtravande. Så fort hon kliver in i berättelsen blir det väldigt många formuleringar som ”från djupet av mitt hjärta” och ”läppar som är som de mjuka dynerna i öknen vid solnedgången”.
Men man förlåter honom för det sensationellt innehållsrika äventyret och i den varma skildringen av indier i allmänhet och Bombays sluminvånare i synnerhet. Indien, verkar han mena, är verkligen ingen dans på rosor, men indierna har hjärtat på rätta stället. Patetiskt? Kanske. Men samtidigt skildrar han, som få andra västerländska skribenter före honom, de fattigaste och mest föraktade som nyansrika, ”riktiga” människor.
Är ”Shantaram” en backpackerroman? På sätt och vis inte. Eländiga slumskjul och lyxiga maffiaresidens hör inte till resenärens standardmiljöer. Samtidigt återkommer Roberts hela tiden till de välkända budgethotellen och resenärshaken i Colaba i södra Bombay, kända för alla turister som satt sin fot i staden, och beger sig i jakt på sin svårfångande kärlek till Goas populära turiststränder.
Och han gestaltar, som alla goda reseskildrare, sina egna tvivel samtidigt som han informerar om traditioner, sociala problem och indisk nutidshistoria (plötsligt sprakar en radio till: Indira Gandhi är mördad … varför? Det var den 31 oktober 1984 … Roberts förklarar). Han tappar aldrig reseberättelsens fokus: han ser inåt och blickar utåt.
”Shantaram”
Gregory David Roberts
Översättning Hans O Sjöström
Brombergs 2007
Publicerad i Dagens Nyheter 29 september.
Läs mer om Shantaram i SvD.
Läs Gregory David Roberts egen hemsida.
Läs en aktuell guide till Bombay på Vagabond.se.
Och så kan du också läsa denna artikel på DN.se.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar