Här finns jobben

Jobben försvinner i väst och återuppstår i öst. IT-företag och callcenter Indien anställer som aldrig förr och lönerna ökar med 14 procen t om året. Kanske läge för en exodus österut. Indiska företag är inte främmande för att anställa européer med rätt kompetens.

– Vi ger européerna en lön som ger dem ett bra liv här i Indien och vi är generösa med semestrar så att de ska hinna resa runt och uppleva vårt land, sa VD:n för ett indiskt callcenter som jag träffade för några år sedan.

Outsourcing av jobb från den rika till den fattiga världen har varit ett hett debattämne de senaste åren. Inte minst i USA och Storbritannien, som förlorat tiotusentals jobb till framför allt Indien. Men även från Sverige försvinner jobb till Indien.

Hittills har de mest avancerade jobben stannat kvar i de rika länderna, medan de något enklare jobben hamnar i de fattiga länderna. Men nu börjar också de allra mest avancerade IT-jobben också att i första hand gå till Asien.

Att få jobb på callcenter i Indien innebär inga teknikst avancerade arbetsuppgifter, men är ett lyckokast för en ung indier. Här är arbetsmiljön ofta bättre och lönen högre än på traditionella indiska företag. Och i och med att de jobbar kvällar och nätter – för att vara till hands när kunder i Europa och USA är vakna – erbjuder callcenterföretagen egna bilar och bussar som skjutsar sina anställda till och från jobbet.

Indier som jobbar på callcenter med kunder i Europa och USA tillhör en ekonomiskt privilegierad grupp i Indien. Det är de callcenteranställda, som ofta är mellan 20 och 30 år, som kör omkring i nya bilar, har kreditkort och senaste mobiltelefonen och hänger på stans chickaste kaféer och nattklubbar.

Fram till nu har de indiska callcentren koncentrerat sig på kunder i USA och Storbritannien, eftersom praktiskt taget alla indier som gått ut grundskolan och läst några år på universitetet pratar flytande engelska.

Technovate i New Delh, som sköter kundservicen åt den brittiska internetresebyrån i var först i Indien med att erbjuda kundtjänst på andra europeiska språk.

Eftersom ytterst få indier pratar något annat främmande språk än engelska började företagets brittiska ägare rekrytera i Europa.

Av Technovate 1 000 anställda är 100 utlänningar från åtta europeiska länder. Ett tag hade man också svenska anställda.

– Jag såg annonsen för jobbet på Arbetsbetsförmedlingen i Sverige. Utlandsjobb lockade mig, och särskilt Indien. Jag reste runt i Indien för några år sedan och längtade tillbaka, sa svenska Marie Blomquist som jag träffade på företaget 2005 och som jobbade på Technovate några år.

Jag intervjuade också Prashant Sahni, VD för Technovate.

– En indier kan visserligen lära sig svenska, men knappast vara uppdaterad på svenska seder och bruk, kultur och nyheter. Och det krävs för att man ska kunna prata lite med kunderna innan man tar itu med uppgifterna.

Technovates affärsidé att anställa unga européer har hittills gått över förväntan. Företaget växer och anställer ständigt ny personal.

– Vi ger européerna en lön som visserligen inte duger att spara för att spendera i hemlandet, men som ger dem ett bra liv här i Indien. Och vi är generösa med semestrar så att de ska hinna resa runt och uppleva vårt land, sa Prashant Sahni.

Vad säger du till callcenteranställda i Sverige och andra länder i väst som förlorar jobbet för att deras företag outsorcat arbetsuppgiften till Indien?

– Jag säger: följ med jobbet till Indien! Kom hit, så anställer vi er! Och om det inte passar kan vi vidareutbilda er på vår egen skola, som har en resebyrå- och turismutbildning. Sedan kan man återvända hem med internationell erfarenhet och ett äventyr i bagaget och få ett mer avancerat jobb hemma i Sverige.

Även i Indien är man känslig när jobb utförs av utlänningar. När Technovate anställde tyskar blev tyskspråkiga indier upprörda och sa: ”Tyskar tar våra indiska jobb!”.

– Men det finns inga indiska jobb, dundrar Prashant Sahni, lika lite som det borde finnas tyska eller svenska jobb. Alla tjänar på om det är fri rörlighet för kapital och arbetskraft i hela världen. Så är det inte i dag. Det är mycket svårare för en indier att komma till Europa och jobba än omvänt.

Mörk nutidssaga som rör sig mot ljuset

The White Tiger
Aravind Adiga
Atlantic Books, 2008

Han vet inte när han är född och han har inget namn. Han kommer från i en by i Indiens stenkolsdistrikt på Gangesslätten där jordägarna kontrollerar politikerna med mutor och undersåtarna med feodala maktband.

I skolan får han ett namn – för det måste man ju ha – och han blir Balram Halwai, där efternamnet står för den kast av sockerbagare som han fötts in i. En dag får han också ett födelsedatum av en arbetsgivare som på så sätt köper hans röst inför valet som förfuskas av det regerande partiet lett av Den Stora Socialisten, de fattigas falska frälsare, som lever på såväl unken vänsterretorik som korrumperade ideal från frihetshjälten Mahatma Gandhi.

I ett land vars image alltmer brukar beskrivas med hjälp av ljuset och hoppet kommer Balram Halwai från det parallellt existerande stora patriarkala mörkret som regeras av familjelojaliteter och religiösa hierarkier.

Ett bistert socialreportage? Nej, en lekfull, satirisk, humoristisk och rasande ilsken debutroman av 33-åriga indiern Aravind Adiga, som är född i sydindiska Madras, uppväxt i Australien, utbildad i Oxford och bor i Bombay där han tills nyligen jobbat som korrespondent för amerikanska Time Magazine. Häromveckan vann ”The White Tiger” Bookerpriset, den anglosaxiska litteraturvärldens mest prestigefulla pris, eftersom den är ”både chockerande och underhållande”. Aravind Adiga själv säger att han skrivit boken för att ge röst åt Indiens kolossala underklass. En underklass som sitter fastskruvad i ett infernaliskt grymt socialt system.

”The White Tiger” är en psykologisk thriller som man sträckläser med samma febriga nyfikenhet som en bra deckare. Balram Halwai, romanens berättarröst, huvudperson och antihjälte, berättar om sin väg mot ljuset i form av sju nattliga brev till Kinas premiärminister Wen Jiabao, vilket ger honom anledning att förklara ett och annat om hur saker ligger till i Indien.

Det är också ett slags lägesrapport från världens största demokrati, som tillsammans med Kina inom kort spås omkullkasta den globala världsordningen. ”Om 20 år kommer det bara att vara vi bruna och gula människor på toppen av pyramiden och vi kommer att styra världen”, skriver Balram Halwai trosvisst till den kinesiska premiärministern.

Ja, hur är då läget? Enligt romanens hjälte ganska ruttet: ”Demokrati, ha, vilket jävla skämt”.

Balram Halwai är själv ett exempel på att hierarkier ändå kan brytas, även om han måste ta till brutala metoder och därefter muta sig fram. Född förtryckt, men ändå med den framåtanda som krävs för att ta sig till ljuset i huvudstaden Delhi och callcentrens och IT-undrens Bangalore. Han är allt i ett: betjänt, mördare och entreprenör, en modern motsvarighet till den bittre barberaren i musikalen ”Sweeney Todd”, som i 1800-talets London tog hämnd på samhället genom att mörda sina kunder och göra köttpajer av dem.

Aravind Adiga har hämtat stoff ur indiska mediers flitiga rapportering av rättsrötor och maktmissbruk. Har man hängt med i rapporteringen känner man igen sig, har man inte blir man introducerad. På samma sätt som en annan Bookerprisvinnare (Salman Rushdies ”Midnattsbarnen” 1981) bygger hans roman på en realistisk trohet till samtidshistorien – minus magiska inslag, plus en studie i brott.

Publicerad i Dagens Nyheter 25 november 2008

Val i Indien i februari, enligt indisk tidning

Nationella val i Indien hålls redan i februari.

Det skriver Hindustan Times i dag och citerar en "välplacerad fregeringskälla" och källor inom Kongresspartiet.

Det innebär att valen i så fall hålls tre månader före den konstitutilella deadlinen: i maj går premiärminister Manmohan Singhs regeringstid ut - då ska val hållas som allra senast.

Premiärministern anses vilja tidigarelägga valen eftersom han befarar att den ekonomiska krisen kommer att fördjupas under våren.

- Han är bekymrad och har bett sina ministrar att inte lansera dyra sociala reformer, säger en källa till Hindustan Times.

Ändå funderar regeringen på att satsa pengar på subventioner för att sänka priset på olja och utsäde - allt för att mildra effekterna av den globala ekonomiska krisen.

Idag lyfter Indien mot månen

I morse vid tvåtiden svensk tid lyfte den obemannade indiskbyggda Chandrayaan 1-raketen från en bas i Andhra Pradesh för ett rymduppdrag som kommer att pågår i två år.

En sattelit ska placerar i omloppsbana runt månen för att bland annat skapa en 3-D karta över månens yta och söka efter is vid himlakroppens poler och helium 3, en isotop som är ovanlig på jorden och som man hoppas kan användas för fusionsenergiframställning.

Man skulle kunna prata om att det pågår en asiatisk kapplöpning om rymden.

I september blev Kina det tredje landet efter USA och Ryssland som skickat upp en austronat för promenader i rymden.

Dalitkvinnor höjer rösten

När ingen lyssnar på vad du säger höj rösten genom att starta en radiostation.

Det är vad en grupp dalitkvinnor i byn Machnoor elva mil nordöst om Hyderabad i Andhra Pradesh gjort. I förra veckan började Sangham Radio att sända med slagordet: "Akka chellenlu podaame mana sanghamku maatlada podaama" ("Kom systrar, så går går vi till vår Sangham och pratar").

Sangham betyder "att samlas" eller "en plats att samlas på".

Via sin radiostation vill kvinnorna sprida medvetenhet kring såväl mänskliga rättigheter som ekologiskt jordbruk. Radiostationen ägs och drivs helt och hållet av lågkastiga/oberörbarbara kvinnor från området och programmen kan avlyssnas i 100 byar med en sammanlagd befolkning på 50 000.

- Kvinnorna vill använda radiomediet för att rädda sitt döende språk och kultur, sprida budskapet att kvinnor ska hålla samman, eko-jordbruk och kvinnors kontroll över jordbruksproduktionen, säger radiostationen chef P V Satheesh enligt dagens Hindustan Times.

Radiokanalen ska användas i uttalat politiska syften: för att återta dalitkvinnornas lagenliga rättigheter och förverkliga idéen om närdemokrati.

Till att börja med kommer man att sända en och en halv timme om dagen, men programutbudet förväntas snabbt växa.

Jet Airways och Kingfisher Airlines går samman

Det är inte bara i Europa som flygbolagen redovisar sjunkande vinster och färre passagerare. Två av Indiens största flygbolag meddelade på måndagen att de bestämt sig för att gå samman för att klara de höjda bränslepriserna och det sviktande passagerarunderlaget.

Jet Airways – Indiens näst största flygbolag efter Air India/Indian – ska samarbeta om det mesta med konkurrenten Kingfisher Airlines. Samarbetet handlar om allt från biljettförsäljning och gemensamma flygningar – så kallad code sharing – till personal, markservice och inköp av flygbränsle.

– Vi går samman för att minska våra kostnader och klara oss genom den ekonomiska krisen, sa affärsmannen Vijay Mallya, styrelseordförande i Kingfisher Airlines till Hindustan Times.

Jet Airways startade 1993 och Kingfisher 2005. Båda började som inrikesflygbolag, men har de senaste åren också satsat på utrikeslinjer till resten av Asien, Europa och Nordamerika. Tillsammans har flygbolagen en flotta på 189 flygplan.

Tidigare i år gick Kingfisher Airlines samman med det indiska lågprisflygbolaget Air Deccan, som efter fusionen bytt namn till Kingfisher Red.

Solrikshan har kommit till Delhi

Indiens storstäder hostar i sina egna avgaser. Trots att både Delhi och Bombay infört naturgas i taxibilar, mopedrikshor, bussar och lastbilar tätnar smoggen.

Indien har samtidigt uppskattningsvis åtta miljoner cykelrikshor, som drivs av mänskliga muskler, pedalkraft.

I Bombays utkanter och i centrala Old Delhi är de fortfarande vanliga, vilket givetvis är en hit för miljön, men bjuder på dåliga arbetsvillkor och usel lön för förarna. Och allt fler kunder väljer en mopedriska eller en taxibil för att komma fortare fram och - framför allt - transportera sig i de delar av städerna där cykelrikshorna helt enkelt är portförbjudna för att inte skapa ytterligare trafikkaos.

Nu har statliga Centre for Scientific and Industrial Research (CSIR) lanserat solrikshan i Indiens huvudstad: en trehjulig cykeltaxi som drivs av en elmotor som får kraft från ett 36-volts batteri som laddas med solceller. Rikshan, som också kan trampas, har en toppfart på 15 kilometer i timmen och rymmer tre passagerare.

Den testas nu i Delhis mest cykelriskhatäta kvarter: basargatorna runt Chandni Chowk, Jama-moskén och Röda Fortet.

- En av de viktigaste framstegen är förbättringen av arbetsvillkoren för cykelriskhaförarna, säger Pradip Kumar Sarmah, chef för Centre for Rural Development enligt nyhetsbyrån AFP.

Den solkraftsdrivna rikshan, som hyllats av Indiens vetenskaps- och teknikminister, bjuder på lyx som FM-radio och kontakter där passagerarna kan ladda sina mobiltelefoner under färden.

Ett fulladdat batteri kan driva rikshan fem till sju mil innan det måste laddas igen. Men eftersom solen ofta skiner över Indien är det alltid nära till nya kraft. Dessutom laddar batteriet även när det är mulet - bara det inte spöregnar.

Insitutet som utvecklat solriskhan hoppas att man snart ska kunna lansera en soldriven liten stadsbil, som kan ersätta traditionella bilar.

- Utsläppen av växthusgaser ökar och 60 procent av ökningen står transporterna för. I en tid av klimathot kommer solrikshan och dess efterföljare förhoppningsvis att utmana de bensin- och dieseldrivna småbilarna, säger chefen för CSIR förhoppningsfullt.

Bombaybörsen rasar, tillväxten ändå stark

Finanskrisen slår hårt mot Indien. Bombaybörsen nådde igår sin lägsta nivå på två år. Då ska man veta att uppgången fram till mitten av januari i år var enorm. Också rupien har tappat mycket i värde mot dollarn. Idag går det 48 rupier på en dollar.

Trots börsoro och valutakursfall har Indiens finansminister P Chidambaram stor tilltro till den indiska ekonomin.

- Indiens ekonomi har styrkan och motståndskraften att stå emot oron i världen och inga bankkunder ska behöva vara oroliga för sina besparingar i indiska banker, säger Chidambaram i dagens Hindustan Times.

Indiens tillväxt fortsätter trots finansoron att tuffa på. Även i år förvänats tillväxten bli uppåt åtta procent, visserligen lägre än förra året, men ändå näst störst i världen efter Kina.

Enligt Internationella valutafonden kommer dock Indiens tillväxt 2009 att sjunka till knappt sju procent.

Det stora problemet i Indien är än så länge inte eventuella svaghetstecken i den framgångsrika nya ekonomin i form av IT, tillverkning och tjänster, utan jordbruket som sysselsätter mer än hälften av alla indier och har en globalt sett extremt låg produktivitet - och därmed bidrar att hålla många indier kvar i fattigdom.

Indien närmar sig väst ännu mer

Nu är det godkänt i sista instans. Kärnkraftsavtalet mellan USA och Indien.

I förra veckan godkännande amerikanska senaten med 86 röster mot 13 det historiska kärnkraftsavtalet som jämnar vägen för miljardinvesteringar och kommer att knyta Indien närmare väst.

Avtalet ger det energifattiga Indien tillgång till amerikansk kärnkraftsteknik och kärnbränsle. I gengäld ska Indien låta FN:s atomenergiorgan IAEA inspektera landets civila kärnanläggningar.

Avtalet öppnar en jättemarknad i Indien för amerikanska kraftföretag som General Electric och Westinghouse Electric. Det innebär också att Indien närmar sig till väst, en process som började då Indien skrotade självförsörjningspolitiken 1991 och startade en period av ekonomiska reformer.

Avtalet förväntas också stärka Indiens strategiska position och motverka Kinas tilltagande makt i regionen.

Kritikerna i väst hävdar att avtalet snarast undergräver försöken att stoppa kärnvapnen eftersom det låter Indien importera kärnkraftsbränsle och kärnteknik trots att landet har provsprängt egna kärnvapen och vägrat att skriva under det internationella ickespridningsfördraget (NPT).

Kritiker i Indien - främst företrädda av indiska kommunistpartiet CPI (M) - anser att avtalet ger USA får stort inflytande över indisk inrikespolitik.

- Nykolonialism, dundrade en talar på ett CPI (M)-möte i Thrissur i Kerala som jag var på i förra veckan.

Redan i förra veckan slöt Indien och Frankrike ett avtal om kärnkraftssamarbete.

Att avtalet med USA och Frankrike nu kan genomföras kan Indien tacka atomenergiorganet IAEA och de kärnbränsleproducerande ländernas organisation som tidigare i år gett grönt ljus tilll världens länder för kärnsamarbete med Indien.

Omutbart i Bombay

Kan man slippa böter i Bombay genom att erbjuda en muta? Tidningen Mumbai Mirrors reportrar försökte häromveckan att erbjuda polis och lokaltrafikkontrollanter en muta sedan de kört mc utan hjälm, rest med pendeltåg utan biljett och skräpat ner där det är förbjudet att kasta skräp.

Hur det gick?

Alla vägrade ta emot mutor mot gentjänsten att inte skriva ut böteslappar. Hur de än vädjade och frestade med rupiesedlar blev svaret nej.

Mumbai Mirror, som är en bilaga till Times of India i Bombay, konstaterar att myndigheternas stolta deklaration att man numera är omutbara överensstämmer med verkligen - åtminstone i dessa tre fall. Det var en positiv överraskning som får en del fördomar att falla.

I Transparency Internationals Corruption Index över 180 av världens länder hamnar Indien på 85:e plats. Danmark, Nya Zeeland och Sverige ligger på delad förstaplats på listan och rankas därmed som minst korrumperade, enligt samma index. Somalia hamnade på jumboplatsen och är jordens mest korrupta land.

Läs hela artikeln i Mumbai Mirror.

Läs Transparency Internationals korruptionsindex.

Indiska bokbästsäljare

Indiska bokaffärskedjan Crosswords har en topplista över de böcker som säljer bäst.

Jag var i deras fantastiska välsorterade butik med kafé vid Kemps Corner i Bombay i förra veckan och lärde mig då att just nu säljer följande böcker bäst (genre: skönlitteratur på engelska):

1. Sea of Poppies av Amitav Ghosh. Handlar om opiumkriget mellan Kina 1839–42 och utspelar sig i såväl Indien som Kina. Brittiska The Times recenserade: "Breathtaking! Ghosh is a deeply serious writer, sure of his human and historical insights! I cannot think of another contemporary writer with whom it would be so thrilling to go so far, so fast".

2. Brida av Paulo Coelho.

3. The 3 Misstakes of my Life av Chetan Bhagat.

4. A Prisoner of Birth av Jeffrey Archer.

5. A Tousand Splendid Suns av Khaled Hosseini.

Två bra Bollywoodfilmer

Grälla färger och överdrivna ljudeffekter, patetiska sång- och dansnummer och ett skådespeleri som får stumfilmerna från 1920-talet att verka psykologiskt sofistikerade.

Det har varit ett trist men ack allt för vanligt signum när det gäller filmer från Bollywood.

Nu börjar det ändras.

Jag har nyligen sett två Bollywoodfilmer med bra skådisar och psykologiskt trovärdiga manus.

Jodhaa Akbar med Hrithik Roshan som muslismske mogulhärrskaren Akbar och Aishwaraya Rai Bachchan som hans fru, rajputprinsessan Jodhaa Bai, är en vackert filmad kostymfilm om en spännande tid i Indiens historia, då ett hinduiskt rajputkungadöme insåg att ett det vore bra att gifta ihop sig med den muslimska överheten av politiska, strategiska skäl. Och fred blev det - och kärlek...

Men filmen är mer än så: Hrithik Roshan spelar fenomenalt finkänsligt. Aishwaraya Rai Bachchan är som hon är - mer docksöt än karaktärsskådis - men kommer undan fint i den här filmen. Sammantaget: en lysande film, betydligt mer spännande, politisk och sofistikerat än Troja, Alexander, 10 000 BC och de andra kostymnfilmerna från Hollywood.

Även Guru, som kom för ett och ett halvt år sedan är en positiv överraskning. Handlar om en faderkritisk (äntligen!) son - spelad av Abhishek Bacchan - till en lärare på landsbygden i Gujarat på 1950-talet. Han gifter sig med bästa vännens syster (Aishwaraya Rai Bachchan) för att kunna göra affärer med större vinning och närheten, intimiteten, förståelsen mellan man och fru är till en början skral.

Filmerna har en sak gemensamt, förutom Aishwaraya Rai Bachchan. De skildrar det arrangerade äktenskapet på ett sätt som är relevant än idag. Man gifter sig som en del av en ekonomisk, politisk och stausmässig allians.

I början älskar de tu inte varandra, utdelar inga ömhetsbevis, har inte sex ... men sakta växer något fram, som i de här båda filmerna blir till sann kärlek, vilket är vad många som gifter sig arrangerat i Indien hoppas på, men aldrig kan räkna med. Å andra sidan slutar ju vår typ av äktenskap i de flesta fall också i något annat än sann djup kärlek ... Same, same.

Läs också mitt tidigare blogginlägg om Jodhaa Akbar.

Se filmerna! Börja med att titta de här korta puffarna:

Jodhaa Akbar

Guru